Out

Natsuo Kirino - Out

Betyg: 3/5

Bok om ett gäng japanska kvinnor som arbetar hårt nattskift på en fabrik för att nätt och jämnt hålla näsan över vattnet. För en av dem brister det och hon har ihjäl sin man, och de andra griper in för att hjälpa henne.

OK, just finished it and here's some thoughts:

I don't DISlike it, and there are some very interesting things to it. I really liked the theme of outsiders in Japan - women, immigrants, low-income workers in one of the world's richest countries; the overall story is interesting too - not exactly unique, but interesting enough to keep me turning the pages. And the way she describes a lot of crucial scenes from more than one perspective is really well-done. Plus, hey, gore. Me like gore.

However, I do have some problems with it. For starters - and this is something that might be partly the translator's fault - while it's mostly well-written, there's a lot of redundancies and unnecessary clarifications that violate the show-don't-tell rule. For instance: "He was wearing a soiled suede jacket over a black sweater. The worn look of the jacket seemed to mirror his mental state." Why TELL us what it symbolizes? She does this again and again. A similar problem is that we are TOLD about character's flaws - I can't find the quote right now, but it says something about Satake that he was unaware that of a character flaw of his; show, don't tell, Kirino. It's clumsy. (And the passage where they estimate the length of a corpse lying flat on its back to "about 168 centimetres" - a fairly exact estimate - is another symtom of this.)

Which brings us to the characters themselves; for the most part, they're really well-drawn and you empathize with their plight, even if the book hardly has a single likeable character. (By "likeable" I don't mean "nice"; I consider Humbert Humbert and Patrick Bateman likeable characters, even if they ARE evil.) I love the fact that there isn't one hero in shining armor, it's all one huge moral grey area, but at times I find myself not really caring what happens to any of the characters since they're all so... well, whiny. And Satake is WAY too exaggeratedly psycho.

Which brings us to Masako, arguably the "hero" of the piece. On a whole, I like her, she's a fascinating character, but time and again she does things that I just don't buy. On one page, she's having nightmares about cutting up a body, and on the next she's excited about doing it again. She's supposedly cold as ice, yet for some reason men half her age seem to become obsessed with her. She wants to die, she wants to live, she doesn't care about her friends, yet she pities Satake, she wants out, she goes back in... Make up your mind already.

At one point, Kirino name-drops Ryu Murakami. I was way ahead of her; I'm not very well-read on Murakami, but the works of his I'm familiar with - "In The Miso Soup" and the script for "Audition" (which features an ending very similar to the one in "Out") - do tackle similar subjects. Only "In The Miso Soup" did it sharper, bloodier and in less than 200 pages.

In short: a decent effort. Not spectacular, not bad.

Jeeeesus, Bill!

Inside The Alleged Mind of Bill O'Reilly

"Now here's what I don't get. They didn't make a sequel to Showgirls, Germany didn't decide to give Nazism another try, the Hindenburg II is not shuttling small children around America's theme parks, and yet O'Reilly has written five books."

Hoho.

Sverige och tystnaden

Susanna Popova - Sverige och tystnaden

Betyg: 2

Håll käften för fan.

Mistah Kurtz, he dead

Deluxe-utgåvan av Apocalypse Now är något av det snyggaste jag sett. Och det ger en ju en ursäkt att se om bägge klippningarna av filmen.

Lösryckta tankar efter originalklippningen:

• Ljudeffekterna. Det återkommande helikopterljudet som öppnar filmen, som återkommer just när någon för första gången säger att Kurtz är galen - som för att påminna: skulle kriget vara mer rationellt? We train young men to drop fire on people. But their commanders won't allow them to write "fuck" on their airplanes because it's obscene! Det finns ett konstant hot i hela filmen, och inte bara från kulor eller granater.
• De flesta krigsfilmer handlar om kampen att överleva, antingen för en individ eller för en nation eller en politisk inriktning. "Apocalypse Now", som passar sig för en film gjord på "Heart Of Darkness", handlar om mer än så; här är det kampen om själen, om själva mänskligheten. Dödsscenen i slutet - klippet fram och tillbaka mellan buffeln och Kurtz - yowza.
  
• Lager för lager. De dör i den här ordningen: Clean - den oskyldiga ungdomen. Chief - den rationelle, lydige, civiliserade. Chef - han som bara vill bry sig om sitt eget och överleva. Och i tur och ordning med kulor, spjut och till slut halshuggen som ett djur. Lance, den solbrände californiske surfaren, dör inte men blir fullständigt galen. Till slut återstår bara Willard med ett uppdrag han inte längre begriper. Han dödar inte Kurtz för att det är hans order; han gör det för att han inte längre har något själ att inte göra det. Med allt bortskalat återstår bara svärdsklingan.
• - Do you know who's in charge here? - Sure I do. Scenen i skyttegraven (lägg märke till att soldaterna är vita i början av filmen och svarta i slutet - jo, det ÄR "Heart Of Darkness"). Det finns inte längre några regler som håller, inga fina ideal att slåss för, inga politiker att skylla på; bara människor som dödar varandra för att det är allt vi verkligen någonsin varit särskilt bra på. This is the end of our elaborate plans, the end of everything that stands, the end...
  

Gaaah. Den här filmen gör saker med mig.

Tro vs tvivla

Andrea har ett litet trevligt pappersfanzine som heter Fråga. Nästa nr gäller frågan "Tro eller tvivla"? Eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig katafoniserade jag bara.

Utdrag ur Svenska Ankdammemins Ordtok (SAOT):

tro s. -n; ing. pl. äv. v. trodde, trott
Enl. vissa språkvetare härlett från engelskans ”true” = ”sant”, men enl. numer accepterad forskning av prof. R. Lind (Kr:fors) snarare besläktat med det mongoliska ”ptrooo!” = ung. ”nu lyder du och rör dig inte ur fläcken”. Anv. i senare form än idag inom dressyr. Se skygglapp. Anv. äv. i modernt språkbruk som grund för grundlösa påståenden. Se glad amatör.
Ex: ”Jag tror att människor och fiskar kan leva tillsammans i fred” (G. W. Bush)

tron s. -en -er
1. Säte av porslin vari exkrementer deponeras för vidarespolning till havet. Se skitsnack.
2. Tidig och rätt usel dataanimerad SF-film. Se Disney.

tvi vale interj.
Utrop av frustration och avsmak. Se men herregud, ge dig nu för fan.

tvivel s. tvivlet; pl. =, best. pl. tvivlen:
Av tyskans ”Zweifel”, urspr.”zwei Fehler” = ”två fel”. Enl. tidiga kyrkodoktriner var det en dubbel synd att ej tro eftersom man därmed svek både kyrkan och sig själv. Den som tvivlade riskerade enl. kardinal McEnroe att antingen tvärt fastna på halva vägen till frälsning eller gå för långt och landa bortanför det tillåtnas gräns. Se dubbelfel och domarjävel. I teokratier svikes äv. en tredje part, statsmakten, s. k. trivel; se eng. ”drivel” = ”skitsnack”.
Ex: ”Utan tvivel är man inte klok” (T. Danielsson)

tvivla v. tvivlade tvivlat
Den där krypande känslan av att ingenting är så enkelt som man gärna vill, äh, tro. Se obestämd.

The Cramps på Berns

Första jag skrivit på revolver på ett år ungefär. Borde göra det oftare.

Nystart

OK, tummen ur nu.

Jag skaffade den här bloggen för drygt ett år sen med någon sorts flummig tanke om dekonstruktion och ordvitseri och annat. Det vart visst inte så mycket med det.

Så nu är den, tillsvidare, en läs- och tittdagbok. En del annat lär dyka upp också, men i huvudsak korta recensioner o dyl eftersom jag har ett teflonminne och gärna sparar anteckningar om det jag ser och läser. Till en början har jag kopierat över anteckningar ur läsdagboken från de senaste två åren - puh - och ska väl försöka uppdatera lite oftare framöver.

Katafoni rules Nokay.

Blues People

LeRoi Jones - Blues People

Betyg: 4

LeRoi Jones' "Blues People" is a very good read; I've rarely read a book that manages so well to intertwine cultural/artistic and societal development (in this case, the story of jazz and blues as a way of telling the history of black people in the US). He is obviously very well read and takes music very seriously, and the book is a very good rundown of the history of black music up to 1963 without ever becoming just a list of names. He makes some very good points - for instance, that the rise of be-bop in the 1940s marked the first time that black artists (for lack of a better word) were truly taken seriously - the criticism of be-bop wasn't leveled at them for being black (in contrast to most of the criticism against earlier music) but for subverting a music form that white America had accepted as its own; that jazz - and therefore its performers - had become AMERICAN music as opposed to BLACK music.

However, I have two problems with it: the first being that Jones obviously is biased here (as I expect any black man who's spent years researching slavery would be); throughout the book there is an undercurrent that True Black Music is good, White Music is a pale imitation of it (he even goes so far as to write that America has not produced any "white" music worthy of note) and his favourite targets "the middle-class negroes" are all but accused of being traitors to their race for not being black enough. Any influence of white music on black musicians is belittled; any white musician playing black music is either ridiculed or at best patronisingly accepted.

The second is nothing Jones himself could control; the book came out in 1963, just as popular music was to undergo several revolutions that would be based in "black" music; The Beatles, Bob Dylan, The Rolling Stones etc would take blues and turn it into modern rock music, soul music was about to become something entirely different (from r'n'b to funk to disco to hip-hop) and jazz itself would, ironically, become an ever more side-lined music form with a mainly white audience... but he missed out on Coltrane's last few years, he missed out on Miles Davis' later period, he missed out on the whole fusion thing. That makes the book a good read, but ultimately it's barely half the story.

Rosencrantz & Guildenstern Are Dead

Tom Stoppard - Rosencrantz & Guildenstern Are Dead

Betyg: 4

Tom Stoppard's "Rosencrantz And Guildenstern Are Dead" is just as much fun in script format as it is as a movie. Equal parts Beckett-like existentialism, metafiction and clever wordplay about the nature of play vs life and destiny vs free will. The idea is pure genius; take two tiny little characters from "Hamlet" and re-tell "Hamlet" from their point of view. Since they're only part of the action for a few seconds at a time, they spend most of the play wondering about on an empty stage (supposedly the backstage of "Hamlet") trying to figure out what is going on, what their purpose in all of it is, and why they can't simply do whatever they want.

Incidents! All we get is incidents! Dear God, is it too much to expect a little sustained action?!

And of course, since Shakespeare didn't even bother give them any personality or backstory, they don't even know themselves which is which. And so they walk about, bickering, trying to figure out how to get out of it, not realizing (despite numerous hints) that their role in the play is just to become what the title of it says.

Now I really need to re-read "Hamlet" too. Oh well.

Overtaken

Alexei Sayle - Overtaken

Betyg: 2

Jag älskade Alexei Sayle i "Hemma värst" ("The Young Ones") för en massa år sedan, men hans romandebut är en besvikelse. Grundstoryn är att vår antihjälte Kelvin har ett litet gäng vänner och trivs bra med det, de umgås tillsammans nästan hela tiden, gör en massa saker och är allmänt kulturella och outhärdliga. Sen händer något som vänder uppåner på hela hans liv och han måste bygga upp det igen.

Av och till är den riktigt rolig, och av och av men ändå till får den till en del träffande observationer av samtiden. Men den lider också svårt av debutantsyndrom - av 216 sidor känns ungefär en fjärdedel som utfyllnad i form av miljöbeskrivningar och interna monologer som får berättelsen att stanna upp helt. Handlingen går rakt framåt utan några som helst överraskningar, och när boken väl börjar få fart under sista tredjedelen är det bara för att rinna ut i en antiklimax i slutet. Kelvin är dessutom oerhört irriterande; en sån där romanfigur man inte ens gitter slå på käften.

Den amerikanska flickan

Monika Fagerholm - Den amerikanska flickan

Betyg: 4

"Trolsk" är kanske ordet jag söker. "Den amerikanska flickan" är en trolsk berättelse, inte bara för att den till stor del utspelar sig i (den finska?) skogen.

Det är ett väldigt ambitiöst och imponerande - och samtidigt djupt rörande - romanbygge om kärlek, släktskap, konst, musik... på något vis är det som en 500 sidor lång modern pianorapsodi, där grundteman dyker upp då och då, antyds och försvinner bland ackorden igen för att sedan återigen tas upp och någon gång få stampa igång som en riktig refräng. Två bröder och en kvinna; att inte kunna rädda den som drunknar; se vad de har gjort med min sång, mamma (vem nu mamma är). Någonstans därinne är en mordgåta, eller om det nu är två, eller om det nu är ingen. Tidsperspektiven flyter ihop, berättelser tas om med små detaljer ändrade, ny (des)information tillkommer och varje avslöjande verkar bara vara ytterligare ett mysterium, och mysterierna blir aldrig lösta. Det är kanske inte det de är till för heller.

Det är också ett par riktigt kärleksfulla personteckningar. Det sägs vara del 1 av en tvådelad roman, och jag ser fram emot att läsa tvåan; trots allt som händer och allt som berättas i "Den amerikanska flickan" finns det antydningar om att det bara är ett intro, att något hände efteråt som blir den verkliga berättelsen.

Ändå, ett par saker jag stör mig på. Just i och med att den är så oerhört välkonstruerad - varje gång det dyker upp något som man inte fattar vad det ska fylla för syfte så dyker det upp igen i en lite annorlunda version längre fram och blir plötsligt självklart - så känns boken lite konstlad. Dialogen är ofta styltig, speciellt när barn ska prata. Det eviga översättandet och språkförbistringen (och brist därpå) mellan svenska och engelska känns också onödigt; när hon börjar snacka om New York Dolls och översätter deras smeknamn etc blir det bara fånigt. (Och förresten, Fagerholm; "Walk On The Wild Side" ligger inte på bananplattan.)

Men som sagt, imponerande. Sträckläste sista 300 sidorna på två dagar; det är inte många böcker jag gör det med när det inte är semester längre. Det är ett gott betyg.

Comrade Rockstar

Reggie Nadelson - Comrade Rockstar: The Story of the Search for Dean Reed

Betyg: 3

Någon sade att kalla kriget inte vanns för att USA var först med att uppfinna vätebomben eller månraketen, utan elgitarren.

Dean Reed var en tredje klassens Pat Boone-wannabe på hemmaplan. En eller två hits, någon liten filmroll. I början av 60-talet lämnade han staterna och hamnade via diverse omvägar till slut bakom järnridån - där han i egenskap av ung, sexig, snygg och karismatisk amerikan med socialistiska sympatier blev Östblockets största countryrockstjärna.

Det höll i 20 år, trots att ingen väster om östtyska gränsen hörde talas om honom. Sen, ironiskt nog, kom glasnost och trots att Reed hyllade Gorbatjov innebar det också slutet för honom; när de vunnit sin frihet ville ryssar, tjecker och östtyskar säga något själva, inte lyssna på en gammal kallakrigsmedlöpare. Han hoppade i sjön tre år innan Berlinmuren föll; han såg the writing on the wall.

Nadelson reste i flera år runt och intervjuade folk som känt honom, från barndomskamrater till partifunktionärer. Och även om hon satt ihop det till en läsvärd bok känns det lite som en missad chans; hon verkar inte riktigt veta vad hon ska göra med det. Denna sorts historia med idealism och skygglappar, skulle behöva en större författare - en som antingen låter oss få känna Reed personligen eller bygger ut det till en parabel om hela kalla kriget med idealister och skygglappar. Hon lyckas hyfsat med det första och inte speciellt väl med det andra. Jag gillar detta, men samma material i händerna på någon annan (som är något mindre benägen att driva ut i triviala betraktelser av färgen på mattorna i ryska hotell) kunde ha blivit bättre.

En sak är säker: en elgitarr är rätt värdelös om den som håller i den inte är en Elvis eller John Lennon eller Steve Jones. Dean Reed räckte inte.

Bakakaj

Witold Gombrowicz - Bakakaj

Betyg: 3

dagensbok.com.

Bärsärkarna

Britt-Mari Näsström - Bärsärkarna: Vikingatidens elitsoldater

Betyg: 3

Intressant bok som siktar på att försöka utröna sanningen bakom legenden om bärsärkarna i vikingatida krigsföring - de som sades slåss nakna, yla som vargar, bita i sköldar och gå genom eld.

Avfärdar ett par vanföreställningar (flugsvampsätande) och ger en bra inblick i både det vi vet utifrån arkeologi och det man kan utläsa genom en kritisk läsning av sagorna. Tyvärr finns det ju en begränsad mängd material att tillgå och det som finns är inte tillförlitligt, så något säkert kan hon inte säga vare sig till eller från.

Gör en hel del jämförelser med liknande företeelser i andra kulturer, och hävdar - mer eller mindre väl underbyggt - att bärsärkgrejen med sina kopplingar till rovdjur och gudar är ett lån från esoteriska rörelser i romarriket. Vilket väl låter lika troligt som något annat.

Tyvärr i gravt behov av en omgång med rödpennan; meningar som inte är färdigskrivna, felstavningar, upprepningar galore. Med en bättre redaktör och en lite tajtare sammanhållning kunde detta varit ett mycket bra historiskt verk. Som det är känns det lite hattigt.

Things Fall Apart

Chinua Achebe - Things Fall Apart

Betyg: 4

Really liked this, occasionally exaggerated timeline-jumping notwithstanding. It comes across as equal parts ancient folk tale and modern psychological drama, set in the time when what is now Nigeria was colonized in the late 1800s. He manages the difficult task of having a not-too-sympathetic main character - Okonkwo is a violent, narrow-minded man who would rather do right by his traditions than by his heart, but still we empathize with him. And Achebe doesn't seem interested in painting some false picture of Africans living peacefully and in perfect harmony until the evil white man starts genociding them; the many details of daily life serve up an image of a society which has a lot of faults, yet is a well-ordered society. And what kills it isn't gunpowder but the loss of hope; the last chapter is one of the most brutal sucker-punches I've read in some time.

Been Down So Long It Looks Like Up To Me

Richard Fariña - Been Down So Long It Looks Like Up To Me

Betyg: 4

Richard Fariña had one of those lives that seems like it would make for a better book than anything he could invent; folk singer, poet, author, schoolfriend of Thomas Pynchon, friend of Bob Dylan, brother-in-law of Joan Baez, and if you believe his own word, gun-runner and guerilla fighter as well. He fell off a motorcycle and died two days after his only novel "Been Down So Long It Looks Like Up To Me" was released. Of course, all of that WAS covered in a book, David Hajdu's excellent "Positively 4th Street". But Fariña's own book is well worth reading; sort of like a cross between a more sedentary "On The Road" and a 1950s "The Rules Of Attraction" with a bit of "The House At Pooh Corner" thrown into the mix. Chronicles one chaotic late-50s semester at the obligatory New England college where the main character really just wants to get high and get laid, yet gets drawn into a paranoid plot regarding social changes, Cuban revolution, racism and... well, yer basic 1960s counter-culture thingy. Since Fariña died in 1966 he never got to see what the end of the 1960s turned into, but judging from this he wouldn't have been in the least bit surprised. Stylish, hip (perhaps a bit TOO hip; all the "dig that cat, man" bits become a bit boring after a while) and thematic; impressive. Pity he didn't get to do any more of these.

American Purgatorio

John Haskell - American Purgatorio

Betyg: 3

En bok som påminner om tre böcker; två jag älskade, en jag avskydde. Två jag läste nyligen och en jag läste för länge sen. Älskade länge sen: "Zen och konsten att sköta en motorcykel". Älskade nyligen: "Lolita". Avskydde nyligen: "Jag minns att jag sprang". Precis som alla tre är det en resa genom USA som samtidigt är en resa i det inre när en namnlös person ger sig ut för att leta upp sin fru, som på mystiskt vis försvunnit vid en bensinmack - eller det är i alla fall vad han PÅSTÅR har hänt. På vägen från New York till San Diego möter han diverse underliga existenser; hippies, indianer, biltjuvar, engelsmän, samtidigt som han själv måste försöka pussla ihop sig själv eftersom någonting uppenbarligen är fel med honom... och så ska han givetvis hitta sin fru också.

Upplägget är bra, men det känns överskrivet och huvudpersonen är alldeles för förtjust i att vara väldigt tydlig med att analysera sig själv och hur han ser världen. Det blir helt enkelt lite för mycket av det lite för uppenbara; Haskell kunde ha hållit igen lite och gjort boken lite mer subtil. De flesta avslöjandena anar man redan i förväg. Men den är bättre än "Jag minns att jag sprang", så mycket är klart; bara inte riktigt i klass med de andra två.

Gangsters

Klas Östergren - Gangsters

Betyg: 2

Visst låter det som en rätt bra idé: återbesök i "Gentlemen" 25 år senare, undersök vad som hände med personerna i den, med det samhälle den obducerade, med författaren som skrev den...

Problemet är bara det att jag aldrig riktigt kommer ifrån känslan att "Gangsters" är en 440 sidor lång fotnot. Trots vältecknade karaktärer och en del intressanta teman - det här med att plantera frön, det eviga dansandet runt "det osynliga tredje hörnet i triangeln" (det är en antidualistisk roman?), etc - så känns det som om Östergren schabblar bort ett intressant upplägg genom att skriva en bok som irrar fram och tillbaka i tiden utan någon synbar logik, växlar mellan konspirationsteorier och fiktiv självbiografi, långsökta handlingar, ändlösa analyser av sig själv och sina karaktärer och verkar alltför sällan veta vad den själv vill. Det är mycket möjligt att Östergren blivit en bättre författare på 25 år, men av detta att döma har han också blivit en tråkigare romanfigur. Att en stor del av "handlingen" dessutom återberättas på ett ganska virrigt sätt (A möter B och sedan berättar A för Östergren som samtalar med A om vad B sade och analyserar det för läsaren...) hjälper inte upp intrycket.

Henry Morgan, huvudpersonen i "Gentlemen", är nog på något vis huvudperson i "Gangsters" också trots att han inte har en enda replik. Det är en roman om ett tomrum; tyvärr känner jag mig också rätt tom när jag läst färdigt den. Jaha, liksom.

Motherless Brooklyn

Jonathan Lethem - Motherless Brooklyn

Betyg: 5

Ännu en på engelska. Håhåjaja.

I STILL haven't read anything by Lethem I didn't absolutely adore, even if this wasn't a masterpiece on quite the same level as "Fortress Of Solitude" which remains one of the best books I've read. This is both an excellent and innovative detective story and an autopsy of the detective story as form of literature. By having a narrator who suffers from Tourette's syndrome and is thus constantly ticcing verbally, riffing on conversations and clues, ripping everything apart and reorganizing it into puns, anagrams, jokes and insults only to then try and piece it together into something he can use to understand the case he's working on, Lethem turns the story into not only a whodunnit but a... uh... howwedoit. "It" being life and how we see it. And of course, Lethem's style in itself consists a lot of taking apart various influences and sticking them together in new ways, so there's a double re/deconstruction thing going on. At the same time, it never gets too post-modern for its own good, remaining at heart a hard-boiled detective story. Very impressive. I need to read more Lethem.

Anansi Boys

Neil Gaiman - Anansi Boys

Betyg: 3

Uppföljaren till "American Gods" gör mig faktiskt lite besviken. Å ena sidan - visst, det är en rejält Douglas Adamsk historia (tänk då Dirk Gently snarare än Liftarens Guide) med lite Buffytoucher och ett härligt språk. Gillar också subtexten med civilisation vs barbari, uppfinningsrikedom vs brutalt våld, tänka själv vs slåpåkäften. Sånt uppskattas. Å andra sidan - den är långsam och har en alldeles för lättsam känsla. Hade behövt mer mörker, hade behövt någon gång få mig att undra om de goda kommer att vinna. Som det är blir det utmärkt sommarläsning fram till slutet, men också lite för lättsmält.

Beware of God

Shalom Auslander - Beware Of God

Betyg: 4

Skrev detta på engelska av nån anledning.

OK, this collection of short stories is one of the funniest books I've read in a long time. Laugh-out-loud-on-the-subway funny. Auslander, apparently, was raised in an orthodox Jewish family and so the stories in this book are definitely coloured by that; imagine a mix of Lenny Bruce and Kurt Vonnegut with a sprinkling of Douglas Adams and you won't be far off.

The stories, like the title suggests, deal a lot with religion. And not in a very reverent way. Auslander skewers a lot of what he seems to see as the more absurd aspects of what human beings will do and claim it God's will; you've got a guy trying to buy supplies for an ark at Home Depot, you've got a married couple where the wife grows sick of her husband's piety and tries to get him to sin more than her, you've got the obvious question of just what the heck you do with a golem once you've animated it and it starts to obey everything you say in great detail, you've got a chimpanzee in a zoo suddenly being infused with judeo-christian guilt and shame...

"Look at us, Bobo thought, shaking his head sadly. A bunch of fucking monkeys. Where is our dignity? Where is our pride? Where are our pants?"

Though at the same time as being hilariously funny, there's a point to much of it. His target isn't belief as such, but more the more negative aspects of organized religion - intolerance, fundamentalism, xenophobia, endless and violent arguing over exactly HOW to love your neighbor. Some obvious influences are Bill Hicks, Kafka and Samuel Beckett; the situations are absurd(ly funny), but the underlying sentiment is very serious. It's hit-and-miss, like all short
story collections, but highly recommended.Funny sidebar: I was reading it on the subway, like I said. Just as I'm reading the story "Somebody up there likes you" (in which God and Lucifer go on a Sopranos-style hitman mission to take out a poor guy who according to the Big Plan was supposed to die weeks ago, but survived because God failed to take into account the improved side protection in his Volvo) a street musician comes on the subway and starts playing the theme from "The Godfather". Now that's creepy. I think I'm going to the hot place.

Alice's Adventures in Wonderland

Lewis Carroll - Alice's Adventures in Wonderland

Betyg: 4

Kan vi säga "barn..." förlåt, "banbrytande", barn små? Nej, inga felstavningar tack; vi kan väl försöka bortse från den inte helt sunda syn Charles Dodgson alias Carroll hade på småflickor i allmänhet och då Alice Liddell i synnerhet. Det finns väl inget som tyder på att det blev något fysiskt av det, så man kan ju nöja sig med att konstatera att det är en händelse som ser ut som en tanke att den ryska översättningen av "Alice" gjordes av Vladimir Nabokov och så släppa ämnet.

Det är svårt att tänka sig dagens barnlitteratur utan "Alice"; det är svårt att tänka sig väldigt mycket utan "Alice". AA Milne, Kenneth Grahame, Astrid Lindgren... alla har hämtat inspiration här, och Alice dyker i en eller annan form upp i böcker, filmer, låtar (Tom Waits!), dataspel ("American McGee's Alice" blir snart film med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen - vilket verkar logiskt, för nog har "Buffy" en mängd Alicereferenser också).

Och det är ju bara att konstatera att kvalitet håller. Alices äventyr när hon kastas ut i en värld där plötsligt inget av det hon lärt sig i skolan är nog, talande kaniner och mystiska drycker till trots, lätt att förhålla sig till - jag vet att jag själv många gånger har velat utropa ett Aliceskt "NONSENSE!" till omvärlden. Carrolls text är en enda lång surrealistisk (snudd på psykedelisk - inget under att hippiegenerationen älskade boken) radda av ordvitsar, absurditeter och logiska tankevurpor som aldrig predikar, aldrig talar ner till läsaren... Groucho Marx' maxim "Det här kan ju en femåring begripa, så hit med en femåring!" känns rätt träffande. Det är en övning i hur språk och tankeförmåga både kan vara det viktigaste och det meningslösaste i världen, utan att tappa kollen på någotdera.

Charles Dodgson beklagade att Alice måste växa upp, så han skapade en Alice som var 7 år för evigt. Eventuell creepfaktor i det tänker jag bortse från så gott jag kan.

Buddenbrooks

Thomas Mann - Buddenbrooks

Betyg: 3

dagensbok.com.

Skugga-Baldur

Sjón - Skugga-Baldur

Betyg: 4

Kort, karg och relativt modernt daterad (1880-tal) Islandssaga som visar sig vara ett ganska ömt porträtt som visar sig vara en övernaturlig historia som visar sig vara ett familjedrama... det hinner hända väldigt mycket på de här 128 sidorna. Vackert språk förstås, annat är väl inte att vänta sig av mannen som skrivit texter åt Björk.

Skuggbaldur är alltså avkomman mellan en katt och en fjällräv. Värt att hålla i huvudet. Allt är inte vad det verkar.

En alltför högljudd ensamhet

Bohumil Hrabal - En alltför högljudd ensamhet

Betyg: 5

dagensbok.com.

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist - Pappersväggar

Betyg: 4

dagensbok.com.

Lolita

Vladimir Nabokov - Lolita

Betyg: 5

Tja, vad säga. Humbert Humbert, berättaren i "Lolita", är inte bara en riktigt ful pedofil (och möjligen, även om det inte är säkert, mördare) utan också en riktigt opålitlig jävel. Jag vet inte om man ska tro att ett enda ord han skriver här.

"Lolita" är ett språkligt och berättarmässigt mästerverk, speciellt om man betänker att författaren skriver på ett främmande språk och behandlar det ungefär som Mozart skulle göra om någon givit honom en synt med 15000 färdiglagrade instrument. "Lolita" kräver att man läser med ett kritiskt öga; vad som EGENTLIGEN sker bakom Humberts kärleksförklaringar, poetiska utvikningar och bönfallande försvarstal. Inte ett ord här är sant. Lolita, som HH ser henne, existerar inte. Avhumanisering, objektifiering, etc etc - men han är medveten om det, eller?

En bok som är svår att sammanfatta på några få ord. Läs den i stället. Men pass på; Vladimir Nabokov är en opålitlig jävel.

Det finns en diskussion på bookandreader där jag skriver lite mer.

Lit Riffs

Matthew Miele - Lit Riffs

Betyg: 3

Idén är smått lysande. Det finns ju så många rocklåtar baserade på böcker, så vi vänder på't; låt ett gäng författare skriva varsin novell som på något vis är inspirerad av en valfri låt.

Utförandet är lite sisådär. Vissa håller sig alltför nära originalet (Tourés version av "I Shot The Sheriff" är en kort historia om en kille som heter Bob som skjuter en sheriff, och andra envisas med att väva in textrader från originalen lite för uppenbart). Andra skulle antagligen fungera bättre om jag var bekant med originalen. Men en hel del författare här får faktiskt till det så det sjunger om det, lyckas fånga den stämning och den idé de hör i förlagan och göra det till något eget, något som inte är beroende av låten men som inte frångår den heller.

Amanda Davis fattar att Cowboy Junkies "Blue Guitar" givetvis måste vara en nattslång bilfärd i en skrotig pickup med tankar på döda fäder. Hannah Tinti förvandlar Miles Davis instrumentala "Milestones" till ett lysande stycke New York-prosa som utspelar sig under några sekunders fritt fall. Darin Strauss "Smoking Inside" som vänder på hela rock'n'rollgrejen med de überkaxiga Black Crowes och skapar en riktigt berörande historia om en mor som gör så gott hon kan. Judy Budnitz "The System" fångar Tom Waits perfekt; humor, svärta och absurda infall parat med verklig mänsklighet. Och så Julianna Baggot som låter Crazy Janey från "Spirit In The Night" växa upp till en feministisk professor utan illusioner om att ha varit utnyttjad.

Skulle vilja se mer sånt här. Och några av författarna ska absolut upp på kolla-upplistan.

Intelligent Thought

John Brockman (red) - Intelligent Thought: Science vs the Intelligent Design Movement

Betyg: 3

Detta är en stridsskrift i ett krig som man väl kunde trott var avgjort för länge länge sedan. Men i ljuset av evolutionsdebatten i USA, där fler och fler alltså vill att 1:e Mosebok hjälpligt utklädd till "vetenskaplig" teori under namnet "intelligent design" ska läras ut vid sidan av Darwin, kommer alltså "Intelligent Thought": en essäsamling där biologer, fysiker, pedagoger, filosofer mfl får uttrycka sin bestörtning över detta och förklara varför det är en så absurd idé; varför vetenskap är vetenskap och tro är tro.

Det blir väldigt blandad kompott. Vissa av artiklarna äv verkligen välskrivna, på lagom nivå och med en ton som inser att man inte får ut spikar genom att hamra på dem utan genom att lirka ut dem. Andra skribenter verkar rent personligt förolämpade över att 2006 behöva bemöta argumentet "Det måste ju vara Gud som skapat oss" och reagerar med en hånfull ton som knappast hjälper att övertyga någon som känner sig osäker, och några ger sig in på kvantfysik och blir därmed per definitition obegripliga.

Öht verkar boken lida lite av att vara en stridsskrift i behov av en general, någon som kan dra upp en strategi; är målet att ge ammunition till andra som är lika upprörda, eller att övertyga dem som inte vet vad de ska tro - väljare och politiker - eller bara att fundera vidare i sitt eget fack?

För drygt 100 år sedan försökte staten Indiana ändra värdet på pi genom lagstiftning; lyckligtvis var en matematiker på plats och kunde ge dem en snabblektion. Men när man nu på fullt allvar håller på att försöka avskaffa vetenskapen - vilket är vad man måste göra för att acceptera "intelligent design" - kommer det lite för nära verkligheten, och man hoppas verkligen att de som bestämmer - och de som väljer dem som bestämmer - någonstans väljer att lyssna på experterna. Men som en av skribenterna här påpekar, att lyssna på experter är inte direkt på modet i dagens värld. "Intelligent Thought" är en väldigt tänkvärd samling essäer, som ändå kanske kunde varit bättre.

Owen Noone And The Marauder

Douglas Cowie - Owen Noone and the Marauder: Berättelsen om ett rockband

Betyg: 2

dagensbok.com

Klitty och da Vinci-kådisen

Anastasia Wahl - Klitty och da Vinci-kådisen

Betyg: 3

dagensbok.com

In The Miso Soup

Ryu Murakami - In The Miso Soup

Betyg: 4

Kenjis jobb är att guida runt rika utlänningar i Tokyos sexkvarter och visa dem var de kan ha mest kul på vilket sätt som helst. Hans senaste kund, Frank, är det något underligt med. Kanske är han bara en lite mer osäker och därför lite mer bufflig amerikan. Kanske är det något väldigt mycket mer fel med honom.

"In The Miso Soup" har liknats vid "American Psycho" på semester i Japan, och även om det absolut inte är någon sorts ripoff så stämmer jämförelsen rätt bra. Precis som Ellis exploderar Murakami då och då i extrema våldsskildringar mitt i en berättelse om en redan nog så monstruös vardag - och precis som Ellis är inte våldet i sig huvudpoängen. Kenji tvingas börja ställa frågor om sitt eget Japan, om ett samhälle där människor bor så tätt inpå varandra men ändå är så ensamma att de säljer sex även om de egentligen inte behöver pengarna, som är så oförmöget att hantera främmande influenser att det går till överdrift varenda gång ("Vadå, hur kan du inte ha hört talas om Niketown, du är ju amerikan?") Faktiskt vill jag dra en parallell till namnen Harukis "Underground" - det är först i de extrema situationerna som man inser bristerna i den värld man lever i.

"In The Miso Soup" är resultatet av en krock mellan två samhällen som är dysfunktionella på två helt olika sätt. Något pratig ibland trots sina 216 sidor, och Frank känns ibland alldeles för metaforisk, men när det väl smäller så stänker det rejält. Plask.

Foucaults pendel

Umberto Eco - Foucaults pendel

Betyg: 5

Jag läste "Foucaults pendel" första gången för en 6-7 år sedan, och när jag nu läser om den efter allt tjohej runt "da Vinci-koden" och dess fem skvadriljoner efterföljare och motböcker är det som att dricka en kall öl efter en svettig kvav dag på jobbet. Ecos lilla stora satir över allt vad konspirationsteorier och felslut heter är nog det bästa karln har skrivit. Brown har ingenting att komma med ens 14 år senare som inte Eco redan fått sina läsare att gapskratta åt.

Storyn är rätt enkel, och vill man ha en bok med rafflande handling är nog "Foucaults pendel" inte den första man får rycka tag i. Tre italienska förläggare tröttnar på alla konspirationsgalningar som försöker sälja manuskript åt dem och bestämmer sig för att sno ihop Planen - konspirationernas konspiration: ALLT från Atlantis och Jesu blodlinje och tempelriddare till Musse Pigg, Mussolini och kardanaxeln i en Fiat ska förklaras och involveras. Det blir långa sjok med historia som Eco med enkla grepp håller levande och rentav rolig utan att tappa bort allvaret där det behövs.

"Foucaults pendel" är en rationalitetens fyrbåk mot vidskepligheten och behovet av att tro på vad som helst hellre än sig själv. Så naturligtvis går det illa för våra hjältar. Men både de och Eco håller huvudet högt. Det är trösterikt i dessa dagar.

Kafka Americana

Jonathan Lethem & Carter Scholz - Kafka Americana

Betyg: 3

Väldigt intressant idé: ta Kafkas liv, myt och berättelser och ryck upp dem med rötterna och släng in dem i det amerikanska 1900-talet med en rejäl postmodern spinn. Stackars K, han får det inte direkt roligare. Lethem och Scholz skriver två berättelser var och så gör de en - som nog är den bästa - som en duett, komplett med väldigt metaaktiga inpass till varandra.

Två utmärkta författare (Lethem ett geni, och jag måste läsa mer av Scholz) och som sagt, kul upplägg; men antagligen hade jag fått ut mer av det om jag haft Kafka i färskare minne än jag har. Men den helt hysteriska (och tragiska) idén att låta Kafka totalsabotera Frank Capras karriär genom att skriva ett helt annorlunda manus till "It's a wonderful life" får bara den att få mig att tro att jag kommer att återvända till detta med pennan i högsta hugg.

Fotbolls-VM genom tiderna

Måns Gahrton (red) - Fotbolls-VM genom tiderna

Betyg: 3

dagensbok.com.

On Beauty

Zadie Smith - On Beauty

Betyg: 3

dagensbok.com.

Stäppvargen

Herman Hesse - Stäppvargen

Betyg: 4

OK, ska nog smältas en del. Ev läsas om vid tillfälle.

Skarp bild av utanförskap. Kanske lite väl skarp någon gång. Mycket om motsättningen mellan elitism och svenssonliv, intellekt och underhållning, kropp och själ etc och försök att hitta ett sätt att leva med det... men det känns inte som om han riktigt lyckas där. Han gräver ner sig och klättrar inte ur. Mycket snack om betydelsen av humor, men samtidigt ofta ganska humorlöst. Har också en tendens att gå vilse i sin egen symbolik. "Anteckningar från källarhålet" känns som en uppenbar parallell, även om denna ändå erbjuder någon liten större ljusglimt. Tycker nog bättre om Dostojevskij som författare, men kanske något bättre om Hesse som filosof.

The Picture of Dorian Gray

Oscar Wilde - The Picture of Dorian Gray

Betyg: 4

En 1800-talets "American Psycho", är det som slår mig när jag nu äntligen får tummen ur och läser "The Picture Of Dorian Gray". Vilket är en väldigt bakvänd referens, men vafan, colour me postmodernist. Har gemensamt: samma amoraliska inställning, oviljan att ta tydlig ställning för eller emot, den där balansgången mellan satir och "art for art's sake". Den speglar snarare läsarens egen moral, vilket Wilde också påpekade. Wilde verkar vilja både ha kakan och äta den - och det fick han väl tyvärr äta upp.

Upplägget är smått genialt, förstås: målningen speglar Dorians inre utveckling, gör den synlig - skulle vilja se detta filmat av David Cronenberg. Samtidigt kommer det automatiskt in på romanens egen motsättning; det blir med nödvändighet mycket snack om vad konsten betyder, "verkligheten" kontra avbildningen av den - jfr t ex Dorians affär med Sybil Vane.

I slutet vänder sig Wilde mer eller mindre direkt till läsaren och hävdar att en bok aldrig kan förstöra någon, att det bara är ett konstverk och inget mer. Kort därefter slängdes han i fängelse efter att "The Picture Of Dorian Gray" använts som bevis emot honom i rätten. Så...

Big Fish

Daniel Wallace - Big Fish

Betyg: 3

"Big Fish" är en mycket bra film. "Big Fish" är en bra bok.

Det slår mig hur olika boken och filmen är; även om grundtemat - sonen, den tidigare frånvarande och nu döende fadern, och de många skrönor han berättat i alla år utan att någonsin tala om vad han FAKTISKT varit med om - är detsamma, så är det inte bara det att flera nyckelscener är helt annorlunda som skiljer dem åt. Filmen känns mer sammanhållen, mer som en helhet, medan boken känns ganska episodisk. Och det sentimentala blir nästan lite mer outhärdligt i skrift än när Tim Burton får sätta många kulörta lyktor på det.

Dessutom känns det som om en väldigt viktig perspektivgrej har ändrats, och jag vet inte om det är till det bättre eller det sämre: i filmen är det fadern som berättar om sitt påstådda liv. I boken är det sonen som (åter?)berättar.

Men det är fortfarande en riktigt rörande och vacker historia. Genom de berättelser en människa drar lär man känna henne. Eller honom, i det här fallet.

Nattens väktare

Sergej Lukjanenko - Nattens väktare

Betyg: 4

Jo, den är mycket bra - som en rysk Neil Gaiman, typ, om än kanske liiiite mer skitnödig än Neil Gaiman. I den mån boken har problem så har den samma problem som filmen: lite för mycket mytologi som tas för självklar och tynger ner storyn. Men i grund och botten tycker jag mycket om den; smått satirisk och ofta benhårt realistisk fantasy med mycket funderingar om moral och rätt och fel. Om filmen var Buffyesque så är boken snarare Angelesque, om man säger; mycket gråskalor, personligt val gentemot ödesbestämmelser och profetior, den där osäkerheten på vilken sida man egentligen står... vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Och kantad av tomma vodkaflaskor.

- Kanske något episodisk. De tre delarna knyts ihop, men känns lite fristående.

- Något sketchiga bifigurer.

"If nothing we do matters, all that matters is what we do."

Jfr: Jesus/Judas - och Jesus/Kristendomen. Vem är god? Vem är ond? Och vart leder det?

dagensbok.com

Hjälp jag heter Zbigniew

Zbigniew Kuklarz - Hjälp jag heter Zbigniew

Betyg: 4

Samtidigt dråplig och djupt sorglig berättelse om att växa upp i Sverige med ett omöjligt namn, om kollisionerna mellan kulturer och människor. Cirklar runt en 40-årsfest men utan att bara bli "Festen" med polsk i st f dansk brytning. Skrivet med mycket hjärta och kanske lite mindre fokus, men det kanske vi kan skylla på vodkan. En av de bästa svenska debuter jag läst på ett bra tag.

Hummelhonung

Torgny Lindgren - Hummelhonung

Betyg: 5


"Hang on St Christopher..."

En författarinna från söderut (döderut skrev jag av misstag, så det får stå med en hälsning till Dr Freud) får efter en föreläsning logi hos en av två gamla bröder långt ut på Västerbottens landsbygd (om än inte vildmark). Bröderna ligger båda för döden, den ene i cancer och den andre med dåligt hjärta, och ingen av dem vill ge sig förrän den andre dött. Den ene salt, den andre söt, den ene mager, den andre fet. Jan Ersa och Per Persa... nä.

Som vanligt med Lindgren blir det mångbottnat som fanken och det är inte lite han hinner få in på 167 sidor. Språket är kärvt och uttrycksfullt, skrivet på en dialekt som inte låter sig ignoreras, som tvingar en upp i norr och ut på myrarna. The dualist blues. Bröderna är varandras motsatser och kan inte existera utan varandra, precis som gränsen de försöker dra upp emellan sig ofrånkomligen blir både ett dike och en vall - den ene är inte möjlig utan den andre.

Och så St Kristoffer däremellan någonstans då. De resandes skyddshelgon i en berättelse om två personer som aldrig kom någonstans? Det sammanfattas i slutet. En bok att läsa om med rödpenna, precis som de två uppföljarna "Pölsan" och "Dorés bibel".

Dorés bibel

Torgny Lindgren - Dorés bibel

Betyg: 5

Manuskript brinner inte.

Huvudpersonen i "Dorés bibel" är uppvuxen med just en bibel illustrerad av Gustave Doré som enda lektyr. Eller rättare sagt illustrationerna av den; han är nämligen fullständigt och totalt ordblind. Kan inte läsa, kan inte skriva, kan inte förstå vitsen med bokstäver alls.

"Alfabetet är bara en ytterst obetydlig vågtopp på det ofantliga hav som utgör språket. Det lilla fåtalet bokstäver är ett intet i jämförelse med de oräkneliga ljud som de betecknar. Och även ljuden är endast tillfälligtvis och slumpvis förnimbara antydningar om det egentliga, underliggande språkets sammansatthet och mångtydighet och väldighet. Alfabetet är enkelt på samma sätt som en karta över Sverige tecknad av en tillfällig besökare, därtill utförd efter hemkomsten till Japan. Allt är i bästa fall ungefärligt. Och landets själ och människornas själar saknas." Hej katafoni!

Så fort någonting skrivs ner förlorar det så mycket. Huvudpersonen ska skriva en bok om Doré, men det blir en bok om honom själv. Han kan inte skriva, så han dikterar, och noterar att alla skiftningar i hans röst, all rörelse, går förlorad. Så fort något skrivs ner blir det en lögn.

Huvudpersonen (något namn får han visst aldrig - annat än den icke-bokstavliga namnteckning han skaffar sig) vill inte leva en lögn. Det gör han givetvis ändå. Hans livsverk är att återskapa Dorés bibel. Först när han lyckats med det hittar han originalet igen. Eller gör han det? Och vilket var originalet?

Delvis en uppföljare till "Pölsan", utspelar sig i samma halvt verkliga Västerbottenstrakt som bara finns när Torgny Lindgren skriver om den. Det är sant.

Så fort något skrivs ner blir det sant. Så fort något skrivs ner blir det en lögn. Och quod scripsi, scripsi. Utom det som Torgny Lindgren skrev.

Och som han gör det. På 228 sidor får han, med subtext och liknelser, in så mycket att jag inte ens vet i vilken ända jag ska börja. Och jag tror jag kommer att fortsätta läsa den här boken i huvudet ett tag innan jag är färdig med den.

Pol Pots leende

Peter Fröberg Idling - Pol Pots leende

Betyg: 3

dagensbok.com

Dead Until Dark

Charlaine Harris - Dead Until Dark

Betyg: 3

Jodå, första boken i serien om den telepatiska servitrisen Sookie Stackhouse och hur hennes liv förändras när det flyttar in vampyrer i hennes lilla sydstatshicksville har charm. Harris skriver med en lite småtorr humor och jag gillar verkligen de små krockarna mellan den "verkliga" världen och den övernaturliga, där både människor och vampyrer (och andra) inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till varandra. Att sätta den i sydstaterna ger givetvis läge för en del snygga paralleller om rasism o dyl, och naturligtvis används även en viss sångare... hehe.

Däremot är jag inte fullt så förtjust i hur Harris skriver. Allt i jag-form, berättat av Sookie själv, som känns lite för självmedveten berättare - jag menar, redan på första sidan talar hon om att hon är blond och har stora bröst. Att skriva i första person kräver en mer... intressant berättarröst. Tror boken kunde vunnit mycket på att vara ur ett annat perspektiv. Och själva deckardelen av det känns minst sagt "höh?", speciellt då slutet.

Men en småtrevlig bekantskap. Ska ev bli TV-serie, och nog finns här potential. I händerna på en bättre berättare än Harris kan detta definitivt bli bättre.

Resa till nattens ände

Louis-Ferdinand Céline - Resa till nattens ände

Betyg: 3

Hmmmm...

Alltså, visst är Célines febriga resa genom krigs- och mellankrigstidens Frankrike (och till mindre delar Afrika och USA) av och till jävligt imponerande prosa. Och nog får han in en del poänger som ekar än idag, och några gånger håller jag på att skratta på mig. Så dålig kan jag inte tycka att den är.

Men...

Pro primo: språket. Jag väljer nog att skylla på översättaren som av något som borde flyta och storma upp från sidan har gjort ett språk som ibland låter som något ur en gammal pilsnerfilm. Det blir en blandning av (föråldrat) talspråk och filosofi som ibland funkar och lika ofta faller helt platt.

Pro secundo: Jag har lite svårt att förlika mig med Célines enorma misantropi, misogyni och misodetmesta. Hans antihjältar Bardamu och Robinson är helt enkelt för osympatiska långa sträckor. Visst skymtar det då och då en glimt av att han verkligen skulle vilja tro på att världen kunde gå bättre, och det finns sympatiska figurer, men... om karln ändå vore Nietzschean, men han ser ju inte ens NER på folk. ALLT är skit.

Jag vill absolut inte ha boken oläst, men jag kom aldrig in i den helt och hållet och bitvis var det mer arbete än nöje att läsa den.

Den där Lucas

Julio Cortázar - Den där Lucas

Betyg: 4

Min recension på dagensbok.com.

Hurramabad

Andrej Volos - Hurramabad

Betyg: 4

1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade - inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Ryssarna kom till Tadjikistan, deras barn gjorde sig hem där, deras barnbarn kördes därifrån när Sovjetunionen kollapsade. Plötsligt blir de tadjikiska glosorna de lärt sig i skolan viktigare än någonsin, skillnaden på folk och folk blir tydligare än någonsin (komma hit och ta våra jobb!) och de körs "hem" till ett land där de aldrig satt sin fot och betraktas som lika främmande som i det land de en gång kallade hem.

"Hurramabad" är en roman utklädd till novellsamling, ett antal fristående kapitel som vävs ihop, människoöden vi gör återbesök i vart tjugonde år, små snabba bilder av ett land.

Berättelserna är till en början ofta lösryckta i tiden - aldrig någon tydlig angivelse att detta inträffar exakt då och då, kanske bara att det är tio år efter kriget. Vilket krig? Sägs inte. Men ett krig finns det ju alltid, och under andra halvan blir det inbördeskrig. Landet har för många folk och religioner för att kunna komma överens med sig självt när det kniper. Av oss blir det vi och dom. "RYSSAR, STANNA, VI BEHÖVER SLAVAR!"

Men ändå är de enstaka scenerna ofta vackra. Det formligen luktar om Volos prosa. Oerhört levande. Jag vet ingenting om Tadjikistan men jag får en del att tänka på.

dagensbok.com

Kappan

Nikolaj Gogol - Kappan

Betyg: 4

Långnovell om en man som inte begär mycket av livet, bara att få utföra sitt jobb och inte frysa häcken av sig när han går mellan hemmet och jobbet. Men Akakijs vinterrock är utsliten, och han måste skaffa sig en ny även om det innebär att han får dra in på allt annat och försumma sitt arbete.

Man kan säkert dra paralleller här. Är Akakij Kristus, som bara vill väl men bara får skit? (Jfr "Idioten"?) Är han en symbol för hur överheten i det feodala Ryssland förtrycker de mindre bemedlade, och ska slutet med spökena i så fall ses som en varning om en kommande hämnd? Är moralen "lev inte bara för ditt arbete"? Å andra sidan är kanske det en del av Gogols styrka, att han skrivit en enormt levande och torrt humoristisk liten berättelse som är öppen för tolkning.

Dinosauriejägarna

Deborah Cadbury - Dinosauriejägarna

Betyg: 3

Faktabok om paleontologins ursprung i början av 1800-talet; de första upptäckterna av dinosaurier och andra jättefossil, de första försöken att sätta det i någon form av system, en våldsam kollision mellan religion och vetenskap... med fokus framför allt på de människor som stod mitt i alltihop. Fascinerande läsning, och otäckt aktuell nu när det verkar som om vi är på väg tillbaka till medeltiden igen (intelligent design, religiöst bokstavstroende etc). Dock blir det ofta lite väl mycket såpopera när Cadbury fokuserar uteslutande på hur synd det var om Mantell och hur elak Owen var - man undrar om det hon vill berätta är historien om vad som hände eller bara att snacka skit om Richard Owen. Rätt tunt på kalla hårda ödlefakta också. Men som historisk redogörelse - utmärkt och ofta riktigt spännande.

Magnum Berglin

Jan Berglin - Magnum Berglin

Betyg: 5

Jag har funderat länge på det här med religion och så. Nu har jag bestämt mig:

Jan Berglin är gud.

"Magnum Berglin" är ju förstås långt ifrån komplett, men 200 sidor drygt med fullkomligt lysande tecknad satir får man. Berglin är precis lagom von oben (hans inlägg i Nobelprisdebatten - "Känner till: Astrid Lindgren, Jan Guillou, Clas Ohlsson" - säger allt) och sätter fingret på precis rätt punkt gång på gång.

Mycket mer än så är svårt att säga. Men kolla in http://www.svd.se/berglin eller http://www.kommunalarbetaren.com/kaserie/kaserie.cfm för en bättre förklaring.

"Mjätt?"

Cell

Stephen King - Cell

Betyg: 2

Stephen King degar omkring i sitt hus i Maine. Han har inget att göra. Rastlös går han in i sitt vardagsrum, plockar på måfå "Dawn of the Dead" (originalet av George Romero, förstås, det som blandar skräck och samhällssatir) ur DVD-hyllan och tittar på den. Han stryker sig över sin skäggiga haka.

"Hmmmm."

Fortfarande rastlös knatar han in i biblioteket på jakt efter något inte alltför mastigt men ändå tänkvärt, plockar på måfå Richard Mathesons "I Am Legend" ur hyllan och bläddrar igenom den. Han stryker sig över sin skäggiga haka.

"Hmmmm."

Han får en idé. Han tar med sig både DVD:n och boken in i köket, stoppar båda i matberedaren och kör den på högsta fart i några minuter. Smakar av.

"Hmmmm. Saknar den där King-touchen."

Han går in i sitt arbetsrum, plockar åt sig "Pestens tid" och "Knackarna", river ur ett par sidor ur varje och slänger i matberedaren. Smakar av.

"Hmmmm. Något litet... Ah!"

Han sätter sig raskt och skriver ner allt han kan minnas om datavirus och mobilstrålning. Det blir ungefär en sida. Tillsätter. Ger ut. Eftersom han ändå är en såpass trevlig typ ser han till att tillägna "Cell" till Matheson och Romero.

Drömfabriken

Sara Stridsberg - Drömfabriken

Betyg: 4

En roman om Valerie Solanas, kvinnan som skrev "SCUM Manifesto" och sköt Andy Warhol. Ofta skriven i andra person, eftersom Stridsberg talar direkt till Solanas.

Inte lätt att tycka något om den här. Men ett kort försök som kommer att förlängas vad det lider:

Alltså, jag är Warholfan. Jag har jäääääävligt svårt att känna ett dugg mer sympati för Valerie Solanas än vad jag har för Mijailo Mijailovic, för att ta ett namn ur högen. Båda uppenbart psykiskt störda, båda begick ett mord(försök) på en människa som var lika mycket symbol som faktiskt kött och blod. Det är lätt att tappa bort (och jag misstänker att en del gjort det) om Solanas: det var bara rent slarv/inkompetens/tur/otur som höll henne från att bli trippelmördare. Jag kan inte se att det faktum att hon är kvinna och hennes offer män på något vis gör det ett dugg mindre fel.

Men. "Drömfakulteten" vinner faktiskt över mig, inte på Solanas, men väl på romanens sida. Den kräver att man läser den med kritiskt öga. Lika intressant som Solanas själv - som ju Stridsberg aldrig träffat, och vars liv är ganska okänt i långa stycken - är ju myten Solanas. Precis som Warhol mytifierade sig själv till den punkt där väl ingen inklusive han själv längre visste vem den verklige Andy var (och som kanske gjorde det lättare att utse honom till mordoffer) mytifierar Stridsberg Solanas. Något Solanas flera gånger i boken påpekar för henne: hon är en liten svensk romanförfattare som inte vet ett dugg, som bara hittar på därför att hon behöver hitta på, måste förstå. Det blir lika mycket en bok om varför Stridsberg måste skriva om Solanas, varför hon inte kan komma runt det. Inget hjälteporträtt, snudd på exorcism snarare. Och den härliga, friassocierande prosan och framför allt slutet är svår att argumentera mot.

Jag och Stridsberg har nog olika åsikter i många frågor. Men skriva kan hon, och "Drömfakulteten" är ett imponerande exempel. Lite mer genomtänkt på dagensbok.com.

It Ain't No Sin To Be Glad You're Alive

Eric Alterman - It Ain't No Sin To Be Glad You're Alive

Betyg: 3

"It Ain't No Sin To Be Glad You're Alive: The Promise Of Bruce Springsteen" är skriven av ett fan. Det märks. Alterman skäms inte för det: det här är en väldigt subjektiv historia.

Som sådan är den uppfriskande i en tid av musikerbiografier som mer än något går ut på att gräva fram drogöverdoser, kärleksaffärer och sparkningar av trogna basister. Alterman utgår hela tiden från musiken, och sätter den i perspektiv till vad som sker både i Springsteens liv och världen (läs: USA) i stort - något som borde vara självklart när det är en musiker det gäller, men tyvärr alltför sällan är det.

Nackdelen är förstås att Alterman är fullständigt oförmögen att vara kritisk till Springsteen - han kan gå med på att vissa låtar och plattor inte är i klass med andra, men han skulle aldrig faktiskt dra några slutsatser av det; dessa är olycksfall i arbetet och inget annat. Utgångspunkten är hela tiden att Springsteen är den störste talangen i rockhistorien, och om man - som jag - mest tycker att han än en gång i världen gjorde ett par riktigt bra plattor känner man sig lite utanför. Det finns ett antal utlåtanden jag absolut inte håller med om. Men som sagt, den är subjektiv, och Alterman kan verkligen skriva. Som biografi är den halvdan, som sammanfattning av en karriär bättre, som beskrivning av hur det är att vara fan till en musiker riktigt bra.

Tristano dör

Antonio Tabucchi - Tristano dör

Betyg: 4

OK, knepigt. Både boken och recensionen.

På ytan: Tristano, en ung italiensk soldat i Grekland i början av 40-talet vänder i äckel sitt gevär mot sina tyska allierade och byter sida. Efter att ha kämpat som partisan i både Grekland och Italien hyllas han som krigshjälte (och bevis på att italienarna egentligen aldrig var fascister - se bara på Tristano). 55 år senare ligger han för döden och kallar in en författare som en gång skrivit en roman om honom för att berätta sanningen.

Men Tristano är gammal, kallbranden gör väldigt ont och när inte smärtorna är för mycket gör morfinet honom dimmig, och hans berättelse blir en enda lång och ibland ganska förvirrad utläggning om allt från stjärnorna hans farfar visade honom till de tre kvinnorna i hans liv till kriget, enstaka ögonblick som dyker upp i olika sammanhang, i olika sammansättningar, olika identiteter från både grekisk mytologi och amerikansk Hollywooddito (Misfits!). But there's method in't. Jag inbillar mig vara relativt beläst, men jag är säker på att jag inte fattar hälften av de teman han väver in här. Berättelsen spänner över hela Tristanos liv, snuddar vid Berlusconi och vid faran av att inbilla sig att det goda vann och det onda förlorade - hur kan vi ha besegrat fascismen bara för att exportera den till Grekland igen, bara för att låta människor svälta i Afrika, bara för att parkera oss framför dumburken?

Samtidigt finns där en naggande olustkänsla, att Tabucchi mest begraver sådana där egentligen ganska banala slutsatser i en jäkla massa ord. "Full of sound and fury and signifying nothing", liksom. Jag tror inte det är så, men jag kommer inte helt ifrån det. Genom hela boken surrar en spyfluga mot spegeln i rummet där Tristano ligger och dör medan författaren tyst nedtecknar allt han säger utan att redigera, utan att rätta, utan att ställa frågor, utan att kräva att gamlingen ska vara begriplig jämt. Spyflugan surrar och slår skallen i spegeln som den tror är ett fönster, slår ihjäl sig mot sin egen spegelbild. Det kan vara en fin metafor för faran med introverta berättelser. Och illustrerar lite grann också svårigheten att komma IN i "Tristano dör". Den är kompakt, myllrande, icke-linjär... men när jag kommer in i den sveper den undan fötterna på mig. Jag önskar bara att jag får möjlighet att läsa om den några gånger - jag har en känsla av att den är gjord för det.

Pölsan

Torgny Lindgren - Pölsan

Betyg: 5

"Mening":
1) Betydelse, syfte, berättigande'
2) Ett antal ord ordnade i rätt ordning.

"Pölsan" handlar om meningar av båda typerna. Som skapas i och av ord, av en namnlös författare på samma sätt som diverse gummor ute i obygden (som inte existerar annat än i författarens fantasi, men därmed existerar) kokar ihop slaktavfall och inälvor till en pölsa vars smak knappt låter sig beskrivas i ord.

I andra ändan av skalan hittar vi ålderdom, sjukdom, entropi. Allt faller sönder, allt går mot graven. Men det kan sättas i sammanhang, ges ett syfte, kanske rentav skjutas upp - med berättelser, även om de inte är sanna och kallas lögn av vissa. Eller med pölsa, även om den inte finns.

Lindgren skriver på en koncis men ändå drömsk prosa, 220 sidor som luktar tallbarr och och bläck. En bok som berör, ger ro, sjunger en enkel oackompanjerad melodi. Fast det ju egentligen bara är ett antal ord ordnade i rätt ordning.

En parallell: "Big Fish". I första hand filmen, inte boken.

Tusen små bitar

James Frey - Tusen små bitar

Betyg: 4

James Frey är en lögnare.

Det vet väl de flesta vid det här laget. "Tusen små bitar" är visserligen verklighetsbaserad, men med vissa delar rejält överdrivna.

Detta gör honom till något annat än bara ytterligare en syndomsjälvbiografiförfattare - det gör honom till en riktigt bra romanförfattare. För "Tusen små bitar" är jävligt stark läsning, sann eller ej. Berättelsen om James (eller om det nu ska skrivas "James") vistelse på ett behandlingshem är levande, så fysisk att den nästan stinker svett, spyor och panik. Han skriver i något som ibland snuddar vid stream-of-consciousness, där repliker och tankar flyter ihop, tvångstankar hamras in...

I efterhand, när man nu vet att den inte är helt sanningsenlig, finns det en del delar som känns rätt konstruerade (och passusen där han skäller ut Steven Tyler för att denne ljuger om sitt missbruk är stor ofrivillig humor - Frey glorifierar väl inte direkt sitt eget missbruk, men han romantiserar det definitivt), och man kan ju även fundera på om han gör mer skada än nytta med sitt totala förkastande av AA och alla andra beprövade tekniker för att komma ifrån beroende; strikta eller ej så har de bevisligen hjälpt folk. Just där kanske romantanken fungerar bättre än självbiografin; det här är inte en objektiv sanning, det är en sanning för EN person. "Att hålla sig nykter på det sättet är en risk, en på miljonen" får han höra; tja, Frey är tydligen den enda på miljonen som klarar det. Tar man det som en objektivt SANN berättelse kan den nog utgöra ett dåligt inflytande... men va fan, det är ju bara en bok.

Men ändå. "Tusen små bitar" förtjänar mer än att slitas i stycken av Oprah, mer än att avfärdas som ett lögnverk (herregud, hur många böcker är egentligen SANNA, och hur kul är det med sanning?). Om debatten kring den bidrar till att folk kanske slutar inbilla sig att en sann historia med nödvändighet är bättre än en påhittad är det bra. Alternativt fortsätter idiotin, Frey avfärdas helt som en bluff, vi kan klappa oss på ryggen åt att ha bevarat sanningen och fortsätta glo på TV. Men summa summarum är att "Tusen små bitar", tagen för det den är - en bok om en mer eller mindre sann upplevelse som gör så ont att det fortfarande svider när man lagt boken ifrån sig - är en väldigt läsvärd helhet.

Se även recension och krönika på dagensbok.com.

Den sista människan

Mary Shelley - Den sista människan

Betyg: 4

Alltså: en science-fiction-roman från 1826 om en pest som raderar ut hela mänskligheten förutom en enda ensam immun man. Stephen King, HG Wells - släng er i väggen.

Intressant: Boken är skriven innan den industriella revolutionen kommit igång på allvar, före järnvägar och fabriker - och följaktligen, trots att den utspelar sig på 2090-talet, så ser allt ut ungefär som i början av 1800-talet. Teknisk utveckling var liksom inte en faktor i framtidsskildringarna än.

Intressant/sorgligt: Mary Shelley skrev detta kort efter att hon blivit änka efter ett stormigt äktenskap och dessutom förlorat ett (möjligen fler?) barn. Hela boken genomsyras av sorg, ett enda långt klagoskri över att människor dör och lämnar kvar dem som älskar dem.

Intressant/sorgligt/vackert: Trots sorgen, trots skräckskildringarna av tomma städer, döende människor, panik, skräck, galenskap och död, är det ändå en kärleksfull skildring. Människan dör, men mänskligheten dör inte. Den sista människan kuvas inte, han fortsätter tro på det han trodde på trots allt. All denna storvulenhet, ädelhet osv är naturligtvis typiskt romantisk. Men den är inte mindre tilltalande för det.

Intressant/sorgligt/vackert/hemskt: Pesten dör aldrig. Skräcken lever kvar. Jag kan inte läsa detta utan att tänka på AIDS, fågelinfluensa, cancer. Även 180 år senare känns "Den sista människan", sin ålderdomlighet till trots, alldeles på tok för aktuell. Vi lämnar aldrig riktigt det där stadiet. Men hos både Bergman och Shelley dansar människan åtminstone fortfarande när vi sista gången ser henne avtecknas mot kvällshimlen.

Se även mer genomtänkt recension och krönika på dagensbok.com.

Vernon God Little

DBC Pierre - Vernon God Little

Betyg: 3


"Due to illness, tonight the part of Holden Caulfield will be played by Vernon Little."

Tag 1 st Salingerroman. Tillsätt 20 ton småklumpig samhällssatir, fjorton "fuck" per mening och ett faktiskt riktigt uttrycksfullt språk.

Det är inte det att Pierre inte träffar rätt bra med en del av sina sparkar på det moderna mediecelebritywannabesamhället. Men det känns som om det är FÖR mycket, FÖR grällt, FÖR uppenbart. Den stackars Vernon Little råkar gå på en skola där det äger rum en massaker, och blir raskt beskylld för ALLT. Och jag menar allt. Men romanen om honom bygger helt på snärtigt språk och tonårssyndomism, och när då tempot är såpass lågt som det ofta är blir det svårt att ta den helt på allvar. Sympatin för den som i storyn faktiskt blir massmördare är också liiite svår att svälja.

Men ändå, kul, av och till tänkvärd, och även om de öppna dörrarna flyger i väggen så det smäller om det är det gjort med schvung.

Lighthousekeeping

Jeanette Winterson - Lighthousekeeping

Betyg: 5


Oj.

Intertextuellt. ("Skattkammarön", "Jekyll & Hyde", "Tristan & Isolde", "Om arternas uppkomst"...)

Sensuellt.

Och löjligt vackert.

Berättelsen om lilla Silver som blir föräldralös och tillsammans med sin hund DogJim får en fast punkt och ett ljus i tillvaron genom att adopteras av blinde fyrvaktaren Pew (jodå, där har vi dem allesammans) har väl ett stort aber egentligen: det blir ibland lite väl suddigt mellan metafor och verklighet, berättelse och berättelse inne i berättelsen etc... säger inte "nackdel", för det är så jävla vackert gjort. Winterson är en poet, och "Lighthousekeeping" är en berättelse som lever i flera tider och världar samtidigt, ljus och mörker, nu och då, han och hon, här och där and seasonally elsewhere...

"'You have a future', she said. 'We must take that into account.' She suggested I try for a Junior Trainee Assistant Librarian Temporary Grade on a three-month work placement. She warned me that I shouldn't be too ambitious - not suitable for Females, but that librarianship was suitable for Females. Miss Pinch always said Females, holding the word away from her by its tail."

Wintersons språk sjunger, rimmar och liknar sin väg över sidorna, som bara flyger förbi. Herregud, jag måste läsa mer av henne.

Patti Smith

Victor Bockris - Patti Smith

Betyg: 2

Patti Smith är inte bara en av de absolut viktigaste - och ibland bästa - rockstjärnorna, utan också ett jävligt intressant livsöde. Från konstnär till poet, från poet till sångerska, från sångerska till motvillig punk- och feministikon, från att spela inför fyllda stadium till 15 år som hemmafru och så tillbaka igen...

...kort sagt, hon förtjänar en mycket bättre biografi än så här. Victor Bockris kände henne redan i början på 70-talet, och han borde rimligtvis ha kunnat sätta ihop något bättre än "Patti Smith", som till minst 50% - I shit you not - består av urklipp ur intervjuer andra gjort. Detta är ingen bok, det är en antologi. Hans egna bidrag är i regel bara lätt omskrivna intervjusvar i tredje person, utom på de allra sista sidorna när han plötsligt svävar ut i någon sorts fanboyaktigt wannaberockjournalistwankeri som är rent pinsamt. Han verkar för det mesta helt ointresserad av att skriva om musiken och föredrar att namedroppa. Uselt redigerat och korrläst dessutom; mot slutet förekommer samma - långa - intervjuklipp två gånger inom fyra sidor.

Kanske är det det man ska förvänta sig av en oauktoriserad biografi, och visst får man ut en hel del intressant ur alla de där intervjusvaren, men ändå: besvikelse.

The Plot Against America

Philip Roth - The Plot Against America

Betyg: 5


Bland det bästa jag läst på länge. Ska fundera mer på det. Roth bygger en alternativ historia; genom att lova fred och isolationism vinner Charles Lindbergh - nationalhjälte, martyr, antisemit - presidentvalet i USA 1940. USA håller sig utanför andra världskriget, och bit för bit blir livet för USAs miljontals judar allt svårare.

(Hmmm. USA väljer en inskränkt president som vädjar till människors skräck för det obekanta, i smyg inskränker friheter i så små bitar att det knappt märks från gång till gång, och bygger ett samhälle på misstroende och polarisering? Vilken tur att något sååådant aldrig skett i verkligheten...)

Nåja. Roth har ett underbart språk, en skolat vacker engelska som man sällan läser hos amerikanska författare idag, och bygger sin illusion så vattentätt att det blir väldigt svårt att någonstans haja till "men vänta nu, det där skulle ju aldrig kunna hända". Han använder verkliga personer - inklusive sig själv som åttaåring - och är också ärlig nog att i slutet av boken stoppa in en lång redogörelse för vad som FAKTISKT hände. "The Plot Against America" är en illusion, men det är en oerhört välgjord illusion som känns otäckt relevant.

(Det värsta är att jag märker att jag sitter på T-banan med boken och gömmer den. "The Plot Against America" och ett hakkors på framsidan... yeeeeesh.)

Lite mer detaljerat och genomtänkt (hoppas jag) på dagensbok.com.

Underground

Haruki Murakami - Underground

Betyg: 4

Murakamis reportagebok från giftgasattentatet i Tokyos tunnelbana för snart 11 år sedan är stark och tänkvärd läsning. Men det är också förbryllande. "Underground" är inte en komplett bok; den är, och det är också syftet med den, en reaktion på saker som skrivits tidigare av andra om Aum-sekten och dess brott. Men just genom att vilja lyfta bort fokus från förövarna och lägga det mer på offren gör Murakami det svårt för en västerländsk läsare vars bakgrundskunskap är en helt annan än hans egen. Han talar om sekten som om det var självklart att läsaren redan visste en hel del om den, och han talar om det japanska samhället på ett sätt som jag har svårt att sätta i ett sammanhang; mycket av det han drar upp känns så uppenbart typiskt-japanskt à la "Lost in translation" att jag är osäker på om det är Murakami som förenklar eller jag som komplicerar det.

Men stark läsning är det. Om än något tjatig.

dagensbok.com

The Historian

Elizabeth Kostova - The Historian

Betyg: 4

Visst, den påminner en hel del om Boken Som Ej Får Nämnas (ni vet, den där lila boken som ALLA läst). Uråldriga hemligheter, mystiska meddelanden, och en vild jakt genom Europa av en man och en kvinna som dras till varandra under de att de nystar upp mysteriet, cliffhangers cliffhangers cliffhangers. MEN: Kostova är något Brown inte är - en bra författare. När hon skriver om bulgariska kloster får man känslan av att vara där; när Brown skriver om Tjämps Ilajses får man en känsla av att han läst "See Europe in 8 days".

Spännande som fan för det mesta.

Även om Kostova som sagt är en bra författare och kan skriva både trovärdiga miljöer och figurer så stör jag mig lite på att hon envisas med att föra historien framåt nästan hela tiden. Det blir fånigt när VARENDA person de springer ihop med visar sig sitta på en viktig pusselbit i jakten på Draculas öde för 500 år sedan... och snälla söta, kan vi bara NÅGON gång se en man och en kvinna jobba ihop UTAN att omedelbart bli upp över öronen kära i varann?

Men, som en litterär motsvarighet till en riktigt bra matinéfilm är den klart värd att plöja, och den är rejält bred och genomtänkt; för en bok om kamp mellan ont och gott är den beundransvärt ovillig att sätta stämpeln rakt över stora grupper; här finns både goda och onda i alla läger, vare sig de är kristna eller muslimer, stalinister eller icke... ett antal snygga paralleller mellan då- och nutid, ett berättande som hoppar fram och tillbaka över århundradena utan att tappa tråden, och en del bra kommentarer på betydelsen att kunna sin historia. Kostova kan den rentav så bra att hon kan väva ihop det påhittade med det verkliga nästan helt sömlöst.

(Och just det - eftersom den handlar om en VAMPYR, SÅNA FINNS INTE PÅ RIKTIGT, så kan vi väl slippa hela vad-är-sant-i-boken-debatten den här gången va? Snälla?)

Gregorius

Bengt Ohlsson - Gregorius

Betyg: 3

När Söderberg skrev "Doktor Glas" låg fokuset helt och hållet på doktorns dilemma. Fallet var solklart: Gregorius är ond, Helga är jungfrun i nöd, och har då Glas rätt att mörda ens den mest vedervärdiga människa för att skydda en oskyldig?

Ohlsson berättar samma historia från andra hållet, och vips är allt mycket mer komplicerat. Gregorius begår fortfarande samma handlingar, bär sig likadant åt, men vi får följa hans inre liv. I en jävla massa sidor. Det blir en lååång monolog, där Ohlsson gräver fram allt han någonsin kan tänka sig som förmildrande eller åtminstone förklarande omständigheter. Han vänder uppochner på hela Söderbergs omsorgsfullt konstruerade moraliska dilemma genom att göra Gregorius till en figur som mer än något förtjänar ömkan och möjligen förakt, men inte hat och avrättning.

Så långt allt väl. Problemen jag har med boken är väl främst baksidan av det där; det blir så uppenbart att Ohlsson verkligen satt sig i sinnet att utan att ändra historien göra Gregorius så sympatisk som möjligt, och tar i så han skiter knäck för att ursäkta/förklara att han är som han är - från det att hans far inte gillade honom och hans bröder retade honom och uppåt. Han är för känslig, gubevars - det är därför han blivit till det han är (dvs en förtryckande våldtäktsman med pedofiltendenser). Och även om det är ett behjärtansvärt ändamål, ingenting vinner på att reduceras till enkla löpsedelsaktiga ont/gottdimensioner, så känns det hela tiden mer som ett experiment i hur man vänder på ett argument än en sammangjuten roman. Formen - en enda lång pseudoproustsk monolog - hjälper inte nödvändigtvis heller; mycket "jag kände" och "jag upplevde" blir det.

Men ändå; det är ett jävligt skarpt och vackert tecknat personporträtt, det är en stridsskrift för varje människas värde, och det är en uppluckring av en kanske lite väl svartvit moralteori. Söderberg verkade i en era och skrev utifrån den; Ohlsson i en annan och skriver utifrån den. Som fanfiction betraktat är det en fantastisk bedrift.

Nu väntar vi på att nästa generation ska skriva Helgas berättelse.

Ikarosflickan

Helen Oyeyemi - Ikarosflickan

Betyg: 4


Min recension på dagensbok.com.

OK, amen

Nina Solomin - OK, amen

Betyg: 4

Väldigt tänk- och läsvärd skildring av en ung svensk judinnas försök att lära känna och förstå de ultraortodoxa judar som lever mitt i New York, men gör allt för att hålla sig för sig själva utan mer inblandning i den moderna världen än de absolut måste. Solomin är inte ute efter att döma eller försvara, utan rapporterar både från de allra mest inbitna och de mer världstillvända. Man får en väldigt intressant och mångsidig inblick både i den mest hardcore judendomen och i religiös... jag vill använda ordet fanatism, men det är svårt; det har fått en väldigt hotfull betydelse som de världsfrånvända människor som skildras här inte riktigt matchar. Väldigt intressant, välskrivet, och med ett perspektiv man kan förstå.

The Brooklyn Follies

Paul Auster - The Brooklyn Follies

Betyg: 3


"It was difficult to know where we were headed now. The conversation was branching off in several directions at once, and my instincts were beginning to fail me."

Där tror jag Auster sätter fingret på svagheten med sin nya roman. Berättelsen om Nathan Glass, hans systerson och deras olika familjemedlemmar och vänner saknar sammanhållning, saknar någon sorts... handling. Det är egentligen underligt att jag hänger upp mig på det, för i vanliga fall kräver jag inte nödvändigtvis att en bok har en tydlig handling från A till Ö. Men det att boken nästan helt och hållet berättas i första person (av en person väldigt förtjust i sin egen röst) och ibland går in i väldig detalj på vissa saker för att sedan raskt hoppa över till något annat och skutta över flera månader med några få ord... det ger ett lite ryckigt intryck. Ibland verkar han vilja skriva en jättelik tegelsten, och i nästa en kortfattad krönika... som om hans berömda slumpfascination nästan har fått honom att glömma att en berättelse kan innehålla mer än bara en serie mer eller mindre slumpmässiga händelser.

Någonstans under ligger en berättelse om USA, och det är absolut ingen slump att boken spänner från sommaren innan valet 2000 och slutar på morgonen den 11/9 2001. Det är mycket snack om motsättningar - Dunkel/Brightman, inskränkthet/öppenhet, hetero/homo, religiös/modern, kristen/jude, etc; jag kan tycka att Auster gör det för tydligt vilken sida han väljer. Lite för överlägset new yorkskt liberalt där han tar för givet att hans läsare håller med om att Bush är en skurk ("What happened the last time a nation listened to a talking bush? It wandered in the desert for 40 years!"), att kristna fundamentalister är galna, etc. Men om det nu är så givet, varför måste han skriva det på näsan på oss?

Men ändå... vi snackar ju ändå om en av världens bästa författare just nu, och om jag gnäller mycket på bokens fel ovan så är det för att det är enklare att gnälla än att hylla, speciellt när jag ska ge mindre än en femma till Paul Auster. "Brooklyn Follies" är inte i klass med "Orakelnatten" eller "New York-trilogin", men det är ändå en väldigt läsvärd, sorglig, rolig, allvarlig bok. Mot slutet kommer jag på vilken av hans böcker den liknar mest: inte en av hans böcker, utan den han står som redaktör för: "True Tales Of American Life", med sina många mer eller mindre unika anekdoter från människor ur alla samhällsskikt och bakgrunder. Paul Auster skapar några sant levande människor, och rycker lite slumpmässigt i deras trådar och får dem att dansa. Vackert så, även om han kan mycket bättre.

Lite mer ordnad variant av samma recension på dagensbok.com.

Handbok för dokusåpawannabes

Joe Borgenicht & John Saade - Handbok för dokusåpawannabes

Betyg: 1

1 eller 5 beroende på hur man ser på saken. Jo, det är alltså helt enkelt en bruksanvisning i hur man blir dokusåpastjärna - eller, som det kallas om man bär sig likadant åt utan kameror på sig, sociopat. Förvänta dig inte intervjuer med "stjärnor" eller anekdoter från inspelningar; det här är bara allmänt hållna tips, allt ifrån hur du förställer dig i intervjun till när du bör klä av dig naken för att hålla liv i karriären. Imponerande, och så fullständigt i avsaknad av skam att den inte ens kan kallas cynisk, men en av de mer skrämmande böcker jag läst.

dagensbok.com

Jag skall dundra

Kristian Petri & Peter Englund - Jag skall dundra

Betyg: 4

Utmärkt liten kortroman om ett gäng svenska knektar som kolliderar med en polsk familj under ett av Karl XII:s fälttåg. Tänkvärd, välskriven och ett utmärkt sätt att tillbringa två timmar. Läs lite längre recension på dagensbok.com.

The Dark Tower

Stephen King - The Dark Tower

Betyg: 5

In a sheet of flame
I saw them and I knew them all. And yet
Dauntless the slug-horn to my lips I set
And blew. Childe Roland to the Dark Tower came.

Å herregud.

Det är slut.

Det är slut.

Jag läste "The Gunslinger" första gången 1989 eller möjligen 1990, den stod i "Nytt"-hyllan på Kungsbackas lilla uschliga bibliotek och det var en Stephen King-bok jag inte läst tidigare, men den slutade ju inte. Den fortsatte i nästa. Och nästa. Och nästa. Och flera runtomkring.

Och nu har jag nått tornet, jag har hört hornsignalen, och det är slut.

Eller rättare sagt, det är det inte. Spoilers:

Jag kunde inte låta bli att känna mig lite besviken ända tills Roland började klättra... och tills han hittade dörren och klev igenom den. Fan, det är KLART att den måste sluta så, att resan börjar om igen. Varför kunde jag inte ana det? Varför trodde jag att Steve skulle vara så elak att han gav oss ett slut, på ett sätt eller annat? Han har ju trots allt skrivit en gång att om man visar någon en dörr och säger att det är ett fruktansvärt monster bakom dörren ska man aldrig öppna dörren och visa hur det ser ut, för det är aldrig lika hemskt eller spännande som i läsarens fantasi. Om Roland hade hittat... NÅGOT bakom den där dörren, Susan, sin mor, sin far, Stephen Kings arbetsrum, vad som helst, hade det känts billigt. Det går inte att sätta ett slut på en sån här story.

Roland fortsätter sitt sökande, som han måste, det är ju hans syfte: berättelsen fortsätter vävas, tornet fortsätter sjunga. Kanske kan han göra allt rätt den här gången, nu när han har hornet med sig. Kanske kommer han att göra samma fel igen. Kanske kommer Oy, Jake och Eddie att överleva nästa gång i stället för att dö (varför var det Oys död som kändes mest?) Kanske inte. Kanske måste han nästa gång börja om tidigare. Men det blir en nästa gång. Ka är ett hjul.

Hur som helst. Wow.

Det känns tomt just nu. Men inte den tomhet jag hade varit rädd för, den där antiklimaxen som jag var nästan säker på att det skulle bli. Stephen King avslutar "The Dark Tower". "The Dark Tower" tar aldrig slut.

The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.

Go, then. There are other worlds than these.

Skrev även ner en krönika på dagensbok.com några timmar efter detta.

Solaris

Stanislaw Lem - Solaris

Betyg: 3

Lems roman om en mystisk planet enbart bebodd av ett stort hav, och ett par jordiska vetenskapsmän på en forskningsstation över dess yta som plötsligt finner sig möta människor de förlorat - barn, fruar etc - många år tidigare, anses ju som en klassiker. Filosofisk SF om kraschen mellan religion och vetenskap, filosofi och fysik etc... påminner mig faktiskt en smula om "Glaspärlespelet" i berättarstilen.

Tyvärr är jag inte sådär väldigt impad. Lems prosa är omständlig, och han drar iväg på låååånga utläggningar om fysikaliska fenomen, vetenskapliga teorier och annat som ibland snuddar vid snygga metaforer om religions/vetenskapsstrider och ibland bara är trista.

Påminde mig dock att jag måste se till att se Tarkovskijs film på boken.

Sommaren i Baden-Baden

Leonid Tsypkin - Sommaren i Baden-Baden

Betyg: 5

Alexander Tsypkin sitter på ett tåg mellan Moskva och Leningrad (ty detta utspelar sig på den tid då Ryssland var Sovjetunion). Han reser i Dostojevskijs fotspår, fast han måste stanna i Leningrad i stället för att följa sin idol ut i Europa (ty detta utspelar sig på den tid då Ryssland var Sovjetunion). I stället reser han i tankarna, med ett tummat ex av fru Dostojevskajas dagbok i händerna.

Det är vinter i det Ryssland där Tsypkin lever, det är sommar ute i Europa där Dostojevskij springer från casino till casino och förlorar allt han äger. Tsypkin väver ihop sitt eget liv som Dostojevskijfan, som ryss, som jude, som bokläsare, med paret Dostojevskijs liv och berättelser och den ryska litteraturen från Pusjkin till Solsjenitsyn till en enda nästan sömlös berättelse där allt existerar samtidigt. Han ställer frågor; vem var den här mannen som så många beundrar, varifrån fick han sina idéer, varför betyder han så mycket... och hur kan Tsypkin rättfärdiga att han beundrar en författare som inte skämdes för att vara antisemit?

"jag tyckte det var nästan omöjligt att förstå att en människa som i sina romaner visar en sådan känslighet för mänskligt lidande, som så ivrigt försvarar de förödmjukade och de förnedrade, som så hett, ja till och med ursinnigt hävdar varje jordisk varelses rätt att existera, och som så hänfört prisar varje blad, varje grässtrå - att denna människa inte fann ett enda ord för att försvara eller rättfärdiga ett folk som blivit förföljt under tusentals år..."

Han hittar kanske inga riktiga svar eller ursäkter för Dostojevskijs mindre sympatiska sidor, men han kommer den store författaren in på livet. Att Tsypkins Dostojevskij är en man som saknar kontroll, som drivs av tvångstankar och ångest, kan säkert relateras till Tsypkins eget liv; han fick uppleva förföljelse av både nazister och stalinister, och dog i ett land han inte längre ville leva i men inte släpptes ut ur.

Nu ska det här inte låta som om det är någon träig litterär avhandling. I vägen för det står den fantastiska prosan Tsypkin egentligen skrev enbart för sin egen byrålåda, en hemvävd stream-of-consciousness i vadmalstyg där meningar spinner iväg över 20 sidor och flera sekler i ett enda långt svep där det självbiografiska, det biografiska och det reflekterande glider ihop och dubblar sig. Det är sannerligen inte en bok för tunnelbanan eller annan fem-minuter-i-taget-läsning, snarare långa tågresor där man kan ta sig tid att bara sjunka in i prosan och resa i tid och rum i takt med skarvarna i rälsen och ånglokets tjoff-tjoff-tjoff, även om tåget heter X2000.

Tsypkin kommer fram till Leningrad och besöker Dostojevskijs hem samtidigt som Dostojevskij nästan exakt 100 år tidigare lägger sig ner för att dö. Kort därefter var även Tsypkin död. "Sommaren i Baden-Baden" får en att undra vad vi miste i Leonid Tsypkin. Hur mycket vi mister i alla som bara skriver för sitt eget nöjes skull utan att publiceras. Hur många fler Dostojevskij som finns därute och väntar på att upptäckas. "The world is everlasting" sjunger exilryskan Regina Spektor på en av årets bästa plattor. Litteraturen är det sannerligen.

Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå

Douglas Adams - Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå

Betyg: 4

När jag läser om "Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå" för första gången sedan tidigt 90-tal slår mig framför allt en sak:

Den här boken har varit ur print i flera år i Sverige.

Jag har jagat den på Myrorna och loppisar.

Varför i hela fridens namn har jag försökt hitta den på SVENSKA?

Inte för att översättningen är katastrofal (frånsett detaljer som att översättaren tror att "billion" betyder "biljon" - nej, jorden är inte fyra biljoner år gammal; jo, det spelar roll för storyn). Men Adams var ju lika mycket en språkkonstnär som en humorist, och jag tror att mycket går förlorat, och nu dröjer det ett tag innan jag kommer att gitta läsa om den igen. Men då ska det ske på engelska.

Vare därmed hipp som haver. DGHD är uppenbart en bok av samme författare som skrev "Liftarens guide", men den har en lätt annorlunda ton; fortfarande rejält silly och humoristisk ibland, men lite mer av highbrow-SF insmuget med tidsreseparadoxer, spöken etc... tyvärr hänger det inte alltid ihop; humorn balanserar inte riktigt bristerna i det mer seriösa berättandet, storyns växellåda jämrar sig rejält då och då och slutet känns som ett offer för Adams valspråk "Jag älskar deadlines. Speciellt det där svischande ljudet när de far förbi". Hupp, där sätter vi punkt, liksom. Men det är fortfarande en rejält underhållande bok, om än inte i klass med LGTG.

"Let us think the unthinkable, let us do the undoable. Let us prepare to grapple with the ineffable itself, and see if we may not eff it after all." Eller något liknande på svenska. Jag önskar att jag hade en tidsmaskin så jag kunde åka tillbaka och skaffa den på engelska i stället.

Anteckningar från källarhålet

Fjodor Dostojevskij - Anteckningar från källarhålet

Betyg: 4

"Jag tror till och med att den bästa definitionen på människan är: otacksam varelse på två ben."

"Anteckningar från källarhålet" kan nog läsas på flera olika sätt. Som ett förord till de gigantiska tegelstenar Dostojevskij skulle komma att skriva under de nästa 17 åren. Som ett porträtt av en djupt deprimerad, dysfunktionell och smått sinnessjuk människa. Som en stridsskrift mot allt vad rationalitet, utopier och homo economicus heter - som han flera gånger påpekar, människan fungerar inte enligt principen att 2x2=4 (tro fan att den här inte var populär bland sovjetledarna). Som ett tidigt försök till en verkligt modern roman, där vi inte har en tydlig handling och en tydlig hjälte utan bara "en konsekvent anhopning av en antihjältes alla särdrag".

Det är stark läsning, men samtidigt deprimerande och ganska tröstlös. Priset för att avvika från mängden och känna sig utanför de stora sammanhangen måste inte alltid leda till sinnessjukdom. Berättaren verkar (och jag misstänker att Colin Wilson i "Outsidern" skriver under på det, men jag har inte den boken här just nu) antyda att det inte finns någon mellanväg: man inordnar sig i flocken eller man blir en rasande eremit.

Rymdljus

Peter Nilson - Rymdljus

Betyg: 5

I andra delen av stjärntrilogin fortsätter Nilson briljera med kunskap och vacker prosa som vävs ihop så att de mest komplicerade teorier och uråldriga myter känns självklara. Här diskuteras katastrofer, apokalypser, tidens oändlighet och ände, kaos och entropi vs skapande och mening, Aniara och ENIAC, 2001 och exakt vad som kan menas med odödlighet...

Minns exempelvis en anekdot han berättar om en kamrat till honom som skapade Den Yttersta Maskinen: en maskin vars enda funktion är att stänga av sig själv när den slås på. Vilket leder till resonemang om huruvida saker skapas av sig själva eller för något syfte, och... etc etc etc. Att Peter Nilsons böcker inte finns i tryck är tammefan en skam för svensk förlagsbransch.

Bob Dylan klippbok 1956-1966

Robert Santelli - Bob Dylan klippbok 1956-1966

Betyg: 3

Visst är det snygga bilder, och man baxnar åt allt arbete de lagt ner på att reproducera allt från tidningsartiklar och originalanteckningar till konsertbiljetter och broschyrer etc. Men den ledsagande texten säger givetvis ingenting nytt och hade gärna fått ersättas av mer bilder, och till slut är och förblir det inget annat än en snygg coffee table-bok. Lägg i första hand stålarna på Scorseses "No Direction Home" på DVD, eller Dylans självbiografi, eller att ersätta dina gamla CD med remastrade.

Lite längre variant av samma recension på dagensbok.com.

Gå Johnny, gå, gå

Cyril Hellman - Gå Johnny, gå, gå

Betyg: 2

Vyvian åker från Stockholm till New York för att följa i idolernas fotspår, bli rockstjärna, njuta av storstan. Sedan staplas klichéerna på varandra i den här gissningsvis smått självbiografiska debutromanen; han har sex på Chelsea Hotel, han tar en drogad detour till Vegas, han jobbar som Johnny Depp-lookalike, pratar cunnilingus med Iggy Pop, blir stött på av Michael Stipe... etc etc etc. Namedropping i evinnerlighet och den ena skildringen av livet på Manhattan efter den andra som visserligen är helt OK utfört, men ingenting man inte läst förut och nästan uteslutande rapportering, sällan reflektion. När han någon gång stannar upp och försöker tänka efter blir det etter banalare. Kan man göra allt det här och inte ha något intressantare att säga om det? Boken har sina ögonblick, men så fort den snuddar vid något intressant girar den sedan raskt iväg till nästa utläggning om Bob Dylans ögon... mjae. Knappt godkänt.

Lite längre variant av samma recension på dagensbok.com.