Foucaults pendel

Umberto Eco - Foucaults pendel

Betyg: 5

Jag läste "Foucaults pendel" första gången för en 6-7 år sedan, och när jag nu läser om den efter allt tjohej runt "da Vinci-koden" och dess fem skvadriljoner efterföljare och motböcker är det som att dricka en kall öl efter en svettig kvav dag på jobbet. Ecos lilla stora satir över allt vad konspirationsteorier och felslut heter är nog det bästa karln har skrivit. Brown har ingenting att komma med ens 14 år senare som inte Eco redan fått sina läsare att gapskratta åt.

Storyn är rätt enkel, och vill man ha en bok med rafflande handling är nog "Foucaults pendel" inte den första man får rycka tag i. Tre italienska förläggare tröttnar på alla konspirationsgalningar som försöker sälja manuskript åt dem och bestämmer sig för att sno ihop Planen - konspirationernas konspiration: ALLT från Atlantis och Jesu blodlinje och tempelriddare till Musse Pigg, Mussolini och kardanaxeln i en Fiat ska förklaras och involveras. Det blir långa sjok med historia som Eco med enkla grepp håller levande och rentav rolig utan att tappa bort allvaret där det behövs.

"Foucaults pendel" är en rationalitetens fyrbåk mot vidskepligheten och behovet av att tro på vad som helst hellre än sig själv. Så naturligtvis går det illa för våra hjältar. Men både de och Eco håller huvudet högt. Det är trösterikt i dessa dagar.