20080129

The Audacity of Hope

Barack Obama - The Audacity of Hope

Betyg: 3

Korspostat till dagensbok.com.
- You know we're the only country in the world where the pursuit of happiness is guaranteed in writing? You believe that, hmm? ...
- It's the pursuit that's guaranteed.
- Always a fucking loophole, right?
(The Sopranos)
Någonstans halvvägs in i The Audacity of Hope av amerikanske presidentkandidaten Barack Obama (det är kanske säkrast att kalla honom så, ifall någon läser den här recensionen om tre år och han gått samma väg som salig Michael Dukakis) kommer jag på mig själv med att undra varför jag egentligen läser det här. Inte så att den inte är läsvärd, för det är den, men... alltså, det är ju i princip en 360 sidor lång jobbansökan, och jag är inte en av dem som får bestämma om han får jobbet eller inte. Vad får man egentligen ut av att läsa ett manifest av en politiker i ett annat land, som till absolut största delen berör det landets inrikespolitik, vars uttryckliga syfte är att övertala det landets befolkning att rösta på honom? Speciellt som... oavsett vad siffrorna säger i skrivande stund, om vi är helt cyniskt ärliga, tror vi verkligen att USA kommer att välja en svart man vid namn Barack Hussein Obama till president?
audacity (s.) dristighet, djärvhet; oförskämdhet, fräckhet.
Det finns kanske inget mer ömkansvärt än en idealist i dagens politik. Jag menar inte den sortens idealist som har ett gäng fasta principer som han hellre dör än avviker en tum ifrån; jag menar den sorten som... tja, till exempel sätter "thoughts on reclaiming the American dream" som undertitel till sin bok och talar om att se till det vi har gemensamt i stället för det som skiljer oss åt. Nog för att han är ny i storpolitiken, men han borde väl ha fattat att i dagens samhälle är det bara vi och dom som gäller. "You're either with us or you're with the terrorists", sa ju han som har jobbet nu. Att Obama sen dessutom är en bra skribent som låter både trovärdig och sympatisk gör nästan att man hoppas att han slipper få vad som måste vara ett av de mest korrumperande jobben i världen.

Idén att någon enstaka människa skulle sitta på en patentlösning för alltihop borde vara absurd, men att döma av framgångarna för missnöjespolitiker och tvärsäkra populister på båda sidor världen över är det just enkla lösningar folk vill ha. Släng ut invandrarna, förbjud religion, stena de homosexuella, höj skatten, sänk skatten, stäng gränserna, öppna gränserna, var snälla mot alla, bomb bomb bomb bomb Iran... och i det läget försöker alltså en 46-årig tvåbarnsfar ställa sig i mitten och säga att saker är mer komplicerade än så. Obama lägger fram – på ett väldigt amerikanskt sätt, det är ju trots allt USA som är världens centrum med konstitution, religion och familj – berättelser och analyser av rollen som världens enda supermakt kan spela och måste spela, går ner på detaljer och enskilda människors berättelser tills han hittar trådar man kan börja dra i. Han blandar och ger rätt friskt från alla håll (lite förvånad blir man när man ser en demokrat hylla Reagan, om också mer som politiker än som ideolog; där har vi det där vi-och-dom-tänket igen). Framför allt är han påläst och kan både nutid och historia; det här har funkat förr, låt oss göra så igen. Här är en ny idé, varför gör vi inte så? Det där har aldrig funkat, vi kanske äntligen borde sluta göra så? Det finns inga färdiga lösningar, men börja här; erkänn felen och bygg upp alltihop från grunden igen. För även om man inte håller med honom på varenda punkt, trots allt som gått på tok tidigare, så är det där med liberty and justice for all en rätt god tanke i botten. Det gäller bara att hitta verktygen att tillämpa det i praktiken, lyssna på varandra och försöka hitta lösningar vi alla kan leva med – och då talar jag inte bara om jänkarna.

Obama är ingen naiv kusin från landet; vad jag vet kan hälften här vara kvalificerat valfläsk som han inte har minsta avsikt att följa. Men ändå, det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Etiketter: ,

20080128

Veckans bokfemma

Veckans bokfemma: Filmatiseringar.

All omvandling från ett original till en annan version är ju i princip en form av översättning. Det gäller både filmer baserade på äldre filmer, tv-serier baserade på filmer och vice versa, fanfiction, vad som helst. Men speciellt uppenbart blir det ju när man byter medium, från bokstäver till bilder. En berättelse är ju så mycket mer än bara själva historien, och ett grepp som fungerar perfekt i bokform och kanske rentav är bokens stora förtjänst kan vara väldigt svårt att fånga på film (Lolita?). Folket som gör filmen kanske helt har missat poängen med boken (Rosens namn?), regissören kanske inte har fria händer att göra det som behövs för att göra boken rättvisa (Dune?)...

Men samtidigt är film ett fantastiskt medium, det finns inget sådant som en ofilmbar bok (Adaptation, Naked Lunch och Tristram Shandy borde väl bevisa det) och den där gamla sanningen att filmen alltid är sämre än förlagan är inte nödvändigtvis sann. Så, fem exempel, där jag har både läst boken och sett filmen och faktiskt tycker filmen har tillräckligt mycket kött på benen för att lyckas minst lika väl som förlagan - eller rentav bättre.

Solaris. Bok: Stanislav Lem (1961), film: Andrei Tarkovskij (1972). Poetisk vetenskap blir vetenskaplig bildpoesi.

Big Fish. Bok: Daniel Wallace (1998), film: Tim Burton (2003). Av en ganska personlig men inte alltför imponerande bok lägger Tim Burton till ett par extra dimensioner och gör sin kanske vackraste och mänskligaste film.

Ringu. Bok: Koji Suzuki (1991), film: Hideo Nakata (1998). Förlagan går vilse i förklaringar; filmen kör bara på skräcken. Överhuvudtaget verkar skräck och sf gå relativt väl att anpassa om de inblandade vet vad de gör – genrekonventioner är en bra sak ibland.

The Maltese Falcon. Bok: Dashiell Hammett (1930), film: John Huston (1941) Till viss del kanske jag får skylla på översättningen – boken är absolut inte dålig. Men Bogart... Bogart...
- All we've got is that maybe you love me and maybe I love you.
- You know whether you love me or not.
- Maybe I do. I'll have some rotten nights after I've sent you over, but that'll pass.

Och givetvis...

Heart of Darkness/Apocalypse Now. Bok: Joseph Conrad (1902), film: Francis Ford Coppola (1979). Det perfekta exemplet på hur man förvandlar en bok till en film där inte en enda detalj behålls från förlagan men grundtanken finns kvar i vartenda ögonblick.

Jag har lovat mig själv att i fortsättningen försöka läsa boken innan jag ser filmen. För tillfället innehåller min att-läsa-hög alltså Eileen Changs Lust, Caution (Ang Lee!), Cormac McCarthys No Country For Old Men (Coens!) och Ian McEwans Försoning (eh... Keira Knightley... :-/ ) Och Hynek säger väldigt intressanta saker om Låt den rätte komma in.

I Am The Fresh Prince Legend har jag ingen som helst lust att se; av allt jag läst att döma har de plockat bort allt som gjorde boken bra. Dessutom gjorde ju Romero en Coppola på den redan för 40 år sen.

Etiketter: ,

20080124

Bokläsare = Psykopater

Det snackas mycket om att folk inte läser längre. Och speciellt då att män inte gör det.

Vilket är trist. Men ärligt talat... det får väl finnas gränser för hur långt man kan ta sitt läsintresse.

Kvinna mördade sin mor för att få mer tid för böcker

Det tycker t o m jag är extremt.

Etiketter:

20080121

Veckans bokfemma

"Fem saker man kan göra med språk" AKA "Om ordens bekväma bedräglighet".
"Samuel Beckett once said: 'Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness.' ...On the other hand, he said it." (Art Spiegelmann, Maus 2)
Berätta. Dorés bibel av Torgny Lindgren är en mäktig berättelse på få sidor, men också litteratur som tittar på litteraturens begränsningar. Allt det där som inte kan fångas i 28 bokstäver, allt det där som inte går att förklara enkelt. Det måste ändå berättas på något sätt, föras vidare på något sätt.

Alfabetet är enkelt på samma sätt som en karta över Sverige tecknad av en tillfällig besökare, därtill utförd efter hemkomsten till Japan. Allt är i bästa fall ungefärligt.
Översätta. Ö.a av Erik Andersson inte bara går på djupet i hur språk fungerar och förändras över tiden, och översättarens roll i att fånga både originalförfattaren och den fiktion han skapat, utan lyckas också vara helt fantastiskt rolig när den gör det. Frågan är ju... hur precist kan man egentligen översätta ett språk utan att sätta sin egen stämpel på det?

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.
Dominera. Lolita av Vladimir Nabokov. Sara Stridsberg förklarar varför bättre än jag, men den korta versionen: hela boken handlar om hur man kan använda språket för att tillintetgöra en människa, ogiltigförklara hennes hela perspektiv så till den milda grad att det inte ens existerar – och lura folk att tro att de har genomskådat och förstått.

The rapist was Charlie Holmes; I am the therapist -- a matter of nice spacing in the way of distinction.
Plocka isär. Biljetten som exploderade av William S Burroughs, texten upphuggen så till den milda grad att språket bildar egna sammanhang som inte har mycket med författarens eller läsarens avsikt att göra. Bokstavssynapser som ibland feltänder och ibland gör något helt nytt. Språket är inte naturligt, språket är ett falsifikat, språket är ett virus. Krossa bokstävlarna.

att Bokstavssynapser som mycket virus. är och bildar Språket inte texten upphuggen ett läsarens med språket feltänder språket med Bokstavssynapser så är språket avsikt gör texten ett har Bokstavssynapser som falsifikat, språket som egna och milda till gör har Bokstavssynapser bildar är milda helt inte göra.
Sätta ihop. Det du säger består lika mycket av hur du säger det som vad du säger, och språket kan ta dig på oväntade tvärsvängar. Som i Martina Lowdens Allt, till exempel, där världen är sammansatt av brottstycken från annan litteratur, felhörningar, nyord, ordlekar och omtänkningar. Där någonstans finns det sanna berättandet: att ge en persons bild av världen, och på något vis måste det gå att göra med de där 28 bokstäverna. Förståelse, inte beskrivelse.

Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.

Etiketter:

20080120

Påstår Pereira

Antonio Tabucchi - Påstår Pereira

Betyg: 4

Lånad av laziestgirlintown.

Pereira är en medelålders journalist som arbetar som kulturredaktör på en liten portugisisk tidning 1938, påstår Tabucchi. Som sådan sysslar han mest med att översätta fransk 1800-talslitteratur och köra som följetånger tillsammans med en och annan dödsruna över författare som dött för evigheter sedan. Tabucchi behöver inte förklara att Pereira inte håller så bra koll på vad som händer runtomkring honom; det står liksom klart utifrån hur han lever sitt liv - han är för upptagen med att äta samma mat på samma kafé varje dag, söka svalka från den heta Lissabonsolen och sörja sin döda fru för att hinna lägga märke till saker som spanska inbördeskriget, det kommande världskriget och det där att hans eget land mer eller mindre blivit en fascistdiktatur. Åtminstone innan han anställer en ung man för att hjälpa honom att skriva dödsrunor, och den unge mannen (eller snarare hans radikala flickvän) börjar leverera artiklar om kontroversiella 1900-talsförfattare - Lorca, Majakovskij - som Pereira påstår att han inte kan trycka. Varför inte? Jo, eftersom...

...eftersom det finns sprängkraft i litteratur i förtryckets tider, som han märker när han börjar läsa om sina gamla fransmän i ljuset av vad ungdomarna berättar om Spanien och Europa. Historien upprepar sig, och han måste börja fråga sig hur neutral han kan förbli. Visst har liknande historier berättats förut, men Tabucchi är en höjdare på det här med att gå in i huvudet på en karaktär och beskriva något större utifrån vad som kunde blivit en rätt introspektiv historia; det är lite Doktor Glas över det.

Påstår Pereira är kort och bedrägligt lat; den har en knuten näve i fickan som slår hårt. Det här är den andra boken av Tabucchi jag läser, och även om den tacklar en del liknande ämnen som Tristano dör också tog sig an gör den det mycket mer lättillgängligt och vitalt. Väldigt intressant och tänkvärd läsning, påstår Björn.

(Mer om litteratur och förtryck: Dai Sijie, Azar Nafisi)

Etiketter:

Veckans länkar

Få se hur länge man kan hålla igång det här då. Ett gäng länkar jag läst och gillat den här veckan:

Mer om Amazon Kindle: Steve Jobs har hittat det perfekta skälet till att Kindle kommer att misslyckas.
It doesn't matter how good or bad the product is, the fact is that people don't read anymore. Forty percent of the people in the U.S. read one book or less last year. The whole conception is flawed at the top because people don't read anymore.
Och DN håller med, di jävlarna.
det finns tendenser som pekar på att deckarmarknaden är mättad
Ya think?!?
Det är i huvudsak kvinnor som läser böcker, sedan finns det ett antal böcker per år som når ut även till männen.
Jaja, jag får väl byta kön om jag ska fortsätta läsa. Men ännu finns hopp, som visas av den här upplyftande nyheten: Area Eccentric Reads Entire Book. Jag älskar The Onion.

Spectatia tipsar om Juxtaposed:Religion. Alla de viktigaste religiösa verken på en enda specialdesignad bokhylla - som, intressant nog, har en massa plats över. Påminns om Ben Hornes replik i Twin Peaks:
The Koran, the Bhagavad-Gita, the Talmud, the Bible, New and Old Testaments, the Tao-te-ching ... I have in my arms those holy books that constitute the fundamental framework of man's philosophies of good. Somewhere in here are the answers I seek. I intend to read them, cover to cover until I find...
Ben Horne vart i och för sig galen. Det blir kanske lätt så om man tror sig hitta alla svar fixa och färdiga i en bok. Orsakverkan tipsar om den helt hysteriskt kul - och skrämmande - sidan Fundies Say The Darnedest Things. För alla er som tycker Runar är en rätt återhållsam typ samlar FSTDT citat från religiösa galningar (huvudsakligen jänkare, av någon anledning). Och varje gång man tror det inte kan bli värre blir det det.
And as for apes losing their fur to become humans is that I don't get why the more hair/fur you have on your skin the stupidier you are. It makes no sense.

Apes are just creatures twisted by Satan to mock Jesus by giving EVILolition credibility. Further more they are naturally lust crazed for human women. Since they are not natural creatures they should be exterminated forthwith as the tools of evil they are.

You are not a Christian for Christians don't accuse brothers and sisters in Christ of being non-Christian.

No, everyone is born Christian. Only later in life do people choose to stray from Jesus and worship satan instead. Atheists have the greatest "cover" of all, they insist they believe in no god yet most polls done and the latest research indicates that they are actually a different sect of Muslims.
Tydligen hatar de fotboll också - och nej, den sidan är inte ett skämt. Guskelôv finns ju alltid Jon Stewart.

Etiketter: , ,

20080115

Veckans bokfemma

Veckans bokfemma är lite lös i kanterna. Ordet är "senaste", att tolka som man vill. Så, lite kortfattat:

Senaste...

...löfte:
Att minst 50% av de böcker jag läser i år INTE ska vara skrivna av jänkare, britter eller svenskar. Det finns minst 193 länder i världen, för fan, nog måste man kunna hitta ett 40-tal böcker från 190 av dem? Och detta bevisar jag med följande kvartett av engelsktalare:

...romanserie:
His Dark Materials, Philip Pullman. Gillade den mer än jag trodde att jag skulle göra. Dock inte så mycket att jag tänker se filmen.


...serietidning:
Buffy the Vampire Slayer Season 8 #10. Visst är det kul att Whedon vill fortsätta historien, men även om det var ett rätt bra nummer börjar det bli lite väl bisarrt nu. Kanon my ass. TV är bäst på TV.

...självbiografi:
Foreskin's Lament: A Memoir, Shalom Auslander. Verklighetsgrundad och satirisk religionskritik yay.

...köpta:
The Audacity of Hope, Barack Obama. Det enda som skrämmer mig är att om jag tycker att han verkar väldigt vettig är det väl nästan en garanti för att han förlorar.

Etiketter:

Foreskin's Lament

Shalom Auslander – Foreskin's Lament: A Memoir

Betyg: 4

Jag upptäckte kolumnisten och satiristen Shalom Auslander via Bookslut, som är stora fans av honom, läste hans debutbok Beware of God förra året och blev helt förälskad i hans respektlösa religions- och samhällssatir. Hans memoarer handlar om hans uppväxt i en väldigt sträng religion, och hans på det hela taget misslyckade försök att frigöra sig från de komplex och tvångstankar som det inympat i honom.

Och lite kluven är jag. Å ena sidan har jag ju svurit att låta bli BOATS-böcker (Based On A True Story, tack för den bokhora) för ett tag framöver, efter att alla dessa böcker om människor som överlever svårigheter/droger/misshandel/fotvårtor fått mig att vilja muttra att de förtjänade allt de råkat ut för och mer därtill.

Men å andra sidan vägs allt det där upp något så in i helvete (heh) av hans skarpsinne och inte minst hans humor; förbannad men på pricken, bitter men hoppfull. Uppvuxen i ett stenhårt judiskt samhälle och en väldigt hårt hållen patriarkalisk familj fick han lära sig från barnsben att om han inte är 100% kosher kommer Gud Fadern att krossa honom, och om han inte gör som han blir tillsagd hemma kommer Pappa Gud att spöa honom. Resultatet, enligt Foreskin's Lament: en person med gudomlig paranoia. Det är inte det att han inte tror på Gud – tvärtom, allt han lärt sig och upplevt har övertygat honom om att Gud a) finns och b) är ute efter honom personligen. Om han äter en ostburgare kommer någon han älskar att dö. Om han läser en porrtidning kommer någon han älskar att dö. Om han ser en hockeymatch på sabbaten kommer Gud göra så att Rangers förlorar.

I suffer from a metaphysical form of Stockholm syndrome. Held captive by this Man for thousands of years, we now praise Him, defend Him, excuse Him, sometimes kill for Him, an army of Squeaky Frommes swearing allegiance to their Charlie in the sky. My relationship with God has been an endless cycle not of the celebrated "faith followed by doubt," but of appeasement followed by revolt; placation followed by indifference... The people who raised me will say that I am not religious. They are mistaken. What I am not is observant. But I am painfully, cripplingly, incurably, miserably religious (...) I believe in God. It's been a real problem for me.

Gränserna mellan personlig memoar och satir är suddiga, minst sagt. Ibland framstår han mest som en bitter gnällspik, men som bäst är Auslander en briljant svart humorist, som skär rakt igenom både sina egna och samhällets problem med allt det där vi gör och skyller på Gud; toppstyrningen, tankemönstrena, sättet det man blir itryckt som barn sitter kvar i varenda fiber, i vartenda ord man yttrar – det går liksom inte att komma ifrån den här stora vita valen som vi levt med i tusentals år. Auslander är en modern Newyorkare, han vet hur saker funkar, men när han får reda på att han ska bli far får han panik. Om han låter omskära sin son (där har vi en av meningarna i titeln), dömer han då sin son till att gå igenom samma sak som han själv, tvingar han honom in i samma galna familjemönster? Å andra sidan, om han inte låter omskära honom, kommer Gud att straffa honom genom att döda hans fru i barnsäng? Etc.
I've tried to forget, I've tried to reframe Him, to rewrite Him, to move on. I read Sam Harris, I read Richard Dawkins. It all makes sense, but none of it helps.

Ändå finns här en upplyftande slutsats, på ett mörkt neurotiskt sätt. Efter att ha jämfört sig med Isak tidigare i boken – ni vet, ungen vars Fader försökte döda honom i Guds namn – kommer han dithän att han tänker sig sig själv som Moses som leder en egen exodus; den där avklippta förhuden i titeln är inte bara hans son, det är han och hans fru – båda överlevare från dysfunktionella familjer – som gör sitt bästa för att överleva trots att de klippts av från sin historia och måste bygga sitt eget förlovade land på sitt helt egna sätt. Och precis som Moses är Auslander inte helt säker på att han kommer att få leva där själv, men han har gett sig fan på att hans son ska komma dit.
And Moses did say, - Blow me, and he died there in the desert with a smile upon his face.

Du skall icke läsa BOATS, men jag bryter gärna mot det budet för Auslander. Hans memoarer är inte fullt så konsekvent askul som hans debut, men allvaret och jävlaranamman i dem väger upp det mer än väl.

Etiketter: ,

20080114

Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan

Dai Sijie - Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan

Betyg: 3

Jag tror - jag är inte helt säker, men såvitt jag kan minnas - att detta är den första kinesiska roman jag läst. Må vara att den tydligen är skriven på franska av en exilkines, men nära nog.

En kort historia (180 sidor) om två tonårspojkar från storstan som under Maos kulturrevolution skickas till en liten gruvby på landsbygden för omskolning; deras föräldrar är läkare ("stinkande vetenskapliga auktoriteter") och de räknas alltså som borgerliga och intellektuella, trots att ingen av dem direkt är något läshuvud. I den lilla byn arbetar de i sitt anletes svett och nära svältgränsen, både fysiskt och mentalt, tills de upptäcker två saker: en bekant med en låda full med förbjudna västerländska romaner, och en vacker men outbildad flicka i grannbyn...

Det hade kunnat gå att bygga en riktigt stor berättelse av det här, och som jag redan nämnt: det här med kulturens roll i diktaturer verkar vara ett tema som aldrig tappar vikt (se t ex Nafisi, Kaminer, Burgess). Tyvärr verkar Dai inte vilja göra någon stor berättelse; Balzac... känns mest som en anekdot, en lätt kåserande berättelse från ett längesedan svunnet år, omväxlande humoristisk och sorglig men sällan viktig. Medges, jag kanske hade fångat upp mer om jag själv varit bekant med alla de böcker han relaterar till, men som ett verk på egen hand blir boken klart läsvärd men ingenting man minns långt efteråt.

Etiketter:

20080113

John Scalzi - The Android's Dream

Betyg: 2

John Scalzi visade sig vara en mycket roligare bloggare än författare. The Android's Dream hade kunnat vara en rätt kul roman på 250 sidor eller så; intergalaktisk diplomati, genmanipulation, scientologer och artificiell intelligens. Lättviktig, men kul. Tyvärr är den 400 sidor tack vare en oändlig mängd onödiga detaljer om datorprogram, inte alls roliga våldsscener och ett JÄVLA massa pratande. Och så kul är inte den ganska förutsägbara handlingen (trots godtyckliga lån från både Douglas Adams och War Games) att den kan bära allt det där.

Etiketter:

His Dark Materials

Philip Pullman - His Dark Materials

Beyg:
The Golden Compass - 3
The Subtle Knife - 3
The Amber Spyglass - 3-

Jo, bra helgläsning var det, speciellt när decembervädret var som det var. Och vad ska man säga... det känns lite som om man kommer in från fel vinkel och alldeles för sent till partyt; jag är ju inte så mycket fantasyfan egentligen.

Men på det stora hela gillar jag det mycket mer än jag hade trott, faktiskt. Trailersarna till filmen får det att se ut som världens barnfilm, men även om det definitivt är skrivet för en yngre publik är det betydligt mer komplext och välskrivet än andra serier om trollkarlar och häxor jag kunde nämna (*host*), och klart läsvärt även för nån som egentligen föredrar något helt annat. Pullman är ingen stor stilist på något vis, men han är en jävel på att berätta en historia och med några enstaka undantag håller han sig ifrån de värsta klichéerna.

Av de tre böckerna föredrar jag definitivt den första; den andra tappar lite i tempo men bygger ut både teori och personligheter, medan den tredje tyvärr kastar bort mycket av det på väl fåniga bifigurer, onödiga sidohandlingar och överdrivet predikande. Självfallet finns det plot holes (kan inte Pantalaimon, typ, flyga efter båtar?) men på det stora hela håller det ihop.

Karaktärerna... alltså, det är ju handlingen som står i centrum, som det väl oftast är i den här sortens historier. Det känns som en roman skriven som ett dataspel; actionscen, cutscen, actionscen, cutscen, lös ett pussel, actionscen... Här finns några minnesvärda karaktärer även om de i första hand finns till för historien (och budskapet) snarare än tvärtom (speciellt i tredje boken). Jag förstår inte riktigt varför alla vuxna karaktärer i boken tycker att Lyra är så bedårande att de ger upp allt för att hjälpa henne - hon känns lite för ofta mest som en bortskämd barnunge - men inte så mycket att det sabbar storyn eller så.

Det som verkar ha upprört alla borta i Staterna (katoliker, mormoner, rättshaverister...) är ju det uppenbara antikristna budskapet i böckerna. Och jo, Pullman är lite övertydlig med det där, även om jag ofta håller med honom i sak; subtexten blir liksom text lite för ofta. Visst har han poänger när det gäller det här med blind tro och faran att ge upp kritiskt tänkande, men den stora förtjänsten det har i boken är egentligen inte budskapet utan det det gör med handlingen; när han med flit försöker komma ifrån det där jävla messiaskomplexet som lite för många klassiska fantashistorier har gör det storyn mer oförutsägbar; precis som karaktärerna måste den hitta sin egen väg, sina egna lösningar, sin egen motivering för moral och vad det innebär att Göra Rätt Och Vara God (som givetvis är en grundpoäng; det är ju trots allt svärd och trolldom det gäller). Det gillar jag skarpt.

"Iceland spar." Hmmmm, Pynchon?

Slutet? Vafan, jag köper det, inofficiellt PS och allt. Jag kan gilla ett sånt där "awww"-slut då och då, även om det går lite väl enkelt. Twisten på myten ifråga funkar ju bra med resten av historien också.

Jag gillade den. Det var en kul skröna med en del långtgående ambitioner som fungerar förvånansvärt ofta, och en bra omtagning på en myt. Kan tänka mig betydligt sämre saker för ungdomar att läsa. Och vuxna också.

Etiketter:

Allt

Martina Lowden - Allt

Betyg: 4

Haha! Det är en katafonisk roman!

Om det nu alls är en roman. "Allt" har formen av en - gissningsvis smått fiktionaliserad - dagbok förd under tre år, där M. går genom livet och ser det genom ett filter av litteratur. Hon läser, hon plockar isär, hon sätter ihop, leker med orden tills de beskriver något annat-men-samma. Eller något sådant. Det är inte en berättelse, det är en begreppsvärld upphängd på tork, som ändrar form medan den torkar. (Konstig mening, men det är svårt att sätta fingret på det här.) "Samtidslyrisk personlighetsstörning" kallar hon det; jag kallar det ordbruk och bokstavsskötsel, litteratur så renodlad som en del avantgardekomposition är från musiken - vi slipper bort från berättelsen/melodin och kokar ner det till själva berättandet/spelandet, och bara för att Charlie Parker redan spelat vartenda möjligt riff innebär inte att man inte kan vända utochin på dem och sätta dem i en annan ordning. Lowden skapar egna meningar, egna ord, en egen värld.
Hade man flax som en Fenix
Fore man strax till Aix
Vann ett Cerveau Grand Prix

Någonstans därinne finns minst en kärleksaffär, en medicinsk historia, romanfragment hoppysslade/pusslade av slumpmässiga meningar som nån sorts hemvävd oulipo (inte så hemvävd, misstänker jag; Lowden är låååångt före mig i litteraturteori, vilket säkert gör att jag missar mycket). Men det som gör den så läsvärd är inte bara sättet hon plockar isär en värld, utan också hennes humor - som inte alltid är haha-humor, utan också kan användas för ganska mörka ämnen.
Håret är blåttat på dåckan.
Den heter Rei Ayanami.
Tre huvuden medföljer:
ett blundande, ett öppet
och ett bandagerat.
Suggested age: 14 or older.
Horet är blottat på dockan.
Och just det, i anteckningen efter nämner hon oulipo också. Fan, jag visste det.

Man kan säkert dra många paralleller här (kabbalah - sönderplockandet och ihopsättandet av Guds namn); det känns som den sortens bok som är designad för att inte vara fullt ut begriplig, utan snarare tvingar varje läsare att bygga sin egen värld runt den. Det som håller den ifrån ett högstabetyg är att det ibland känns lite väl mycket som alldagliga funderingar, ordlekar som inte tar vägen någonstans, personliga anteckningar som betyder mer för Lowden än för oss. Men det är ett nöje att läsa den, och det ska bli kul att läsa om den en dag.

Etiketter:

Sara Stridsberg rules OK

Tips från The Girl Least Likely; Som om det inte vore nog med att Sara Stridsberg är på god väg att bli vår största nu levande romanförfattare (nya romanen Sub Rosa är visst på gång, men jag vägrar läsa utdraget i DN - den vill jag ha helt ospoilad) är hon inte helt dum på att skriva om andras litteratur heller. Hennes utläggning om Nabokovs Lolita i Aftonbladet (av alla ställen) är bland det mest lyriska och intelligenta jag sett skrivas om den boken, och fångar precis in varför det är både en av de mest fantastiska och en av de mest otäcka romaner som kom ut under 1900-talet.

(Någon gång borde jag skriva en lång utläggning om likheterna mellan Lolita och Elefantmannen - voyeurismen upphöjd till konst och vänd mot betraktaren, offret som hyllas som martyr och kallas "tragisk" av dem som ser det på bekvämt avstånd - men jag gitter inte just nu.)

Etiketter:

Militärmusik

Vladimir Kaminer - Militärmusik

3/5

Det första man märker när man tittar på propagandabilder från Sovjetunionen är att alla människor ler. Det andra är att allt är byggt för och av massorna. Ett stort land kräver stora städer, stora maskiner, gigantiska fabriker, och att alla går i takt.

Givetvis kunde man göra motstånd. Men även motståndet är ju egentligen ett kollektiv om det ska ha någon effekt; det var folkmassorna på Brandenburger Tor som rev Berlinmuren, och alla skanderade i takt.

Men vad händer med dem som inte är intresserade av att gå i andras takt? De som inte vill gå med i någon av de två massorna, för eller emot?

Vladimir Kaminers självbiografiska roman verkar vilja svara på det. Hans berättelse om att växa upp i 1970- och 80-talets Sovjet handlar inte i första hand om politiskt förtryck, eller om solidaritet, eller något av allt det där stora; det finns hela tiden i bakgrunden, men som den som inte passar in någonstans (för politiskt ointresserad, för judisk, för glad i förbjuden musik) kan han inte annat än att ge det ett snett ögonkast och driva lite med det samtidigt som han håller ner huvudet och letar efter något eget. Sovjetisk och judisk humor har en del gemensamt: individen som inte har kontroll över sin situation, riskerar att bli krossad av massan när som helst och bara kan skratta åt'et. Den unge Kaminer läser Solzjenitsyn, tittar upp och ser ett fångläger överallt.
Den första uppsatsen vi måste skriva i skolan hette "Min stora förebild". För pojkarna fanns ett rikt urval: Man hade krigshjälten Karbisjev, som hade fryst in fascisterna. Sedan fanns det Aleksander Matrosov, som hade kastat sig över fiendens maskingevär med sin egen kropp. Och sedan mannen som hissade den röda fanan på tyska riksdagen. Kosmonauterna kunde man också ta, helst Gagarin eller Gretjko.

Som en sovjetisk version av Lundells Jack driver han runt i det gigantiska landet, från lettiska hippieläger till kaukasiska bönder, från olagliga punkkonserter i knökfulla lägenheter till militärtjänst på luftvärnsbatterier där han får veta att de inte förväntas leva länge nog att få iväg ett andra skott. Rastlös. Allt skildras med en blandning av respektlös humor och sammanbiten beundran för de andra vilsna existenser han slår följe med en bit, och som det i de flesta fallen inte slutar väl för. Men lite grann är det också bokens problem; vi stannar aldrig länge nog på något ställe, lär aldrig känna någon väl nog för att verkligen fastna. Med berättandet stadigt förankrat i "detta hände mig en gång för länge sen"-läge (ett problem den delar med den på många sätt likartade "Balzac och den lilla kinesiska skrädderskan" av Dai Sijian) och lite för mycket vardagsgråhet känns boken lite för säker, lite för trygg. Det är läsvärt och roligt, men varken omskakande eller askul, annat än i glimtar.

Idag är Vladimir Kaminer tysk; boken slutar mycket riktigt med att han utvandrar, bort från landet han farit runt i och aldrig hittat det han söker. Även världens största land kan kännas för litet för en enstaka individ.

Etiketter:

Bokåret 2007 summerat

OK, helgerna är över och vardagen börjar komma på räls och det är dags att börja komma ikapp med bloggen också. Vi kan ju börja med att summera 2007.

Antal böcker lästa: 80 (total lista nedan; kanske borde jag länka upp alla titlar, men formatering och allt...)

Skön/facklitteratur: 64/16
Manligt/Kvinnligt: 65/15 (skäms)

Nationalitet:
33 jänkare
17 britter
12 svenskar
3 italienare och tyskar
2 danskar, iranier och ryssar
1 var från Brasilien, Canada, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Indien, Pakistan, Holland, Kenya, Island.

77% av böckerna kommer alltså från 3 länder (av ca 193 totalt). Det ska åtgärdas. Mål för 2008: Den där siffran ska ner till 50%. (Det vore säkert kul att ta ett år och bara läsa, säg, afrikanska romaner, men det får finnas gränser för hur mycket jag avstår från. Jag gillar ju trots allt New York-skildringar och Sara Stridsberg.)

Allmänt:
Längsta bok: Against The Day, 1085 sidor. Tog nästan 2 månader också.
Snabbast bok: 80 romaner för dig som har bråttom (Duh)
Bästa facklitteratur: Kräftgång
Mest minnesvärda nya skönlitteratur: The Road
Årets klassiker: Orlando
Årets mest minnesvärda karaktärer: Firmin, Samarin, Orlando, Hassel, Maria, Rabbit, Kay...
Årets nya bekantskap: Clarice Lispector
Årets återknutna bekantskap: Anthony Burgess
Årets farväl: Kurt Vonnegut
Årets "vad fan har jag väntat på": Palahniuk
Årets obegripliga hype: Amberville
Årets (själv)biografi: If Chins Could Kill
Årets teman: religion, skönlitteraturens roll i samhället, apokalyps, luddism.

Se även två bokfemmor: Årets bästa, årets sämsta.

DECEMBER
80. The Amber Spyglass - Pullman, Philip 3/5
79. The Subtle Knife - Pullman, Philip 3/5
78. The Golden Compass - Pullman, Philip 3/5
77. Den långa flykten - Adams, Richard 4/5
76. Allt - Lowden, Martina 4/5
75. Den mindre halvan av världen - Lundberg, Lotta (Ed.) 3/5

NOVEMBER
74. Wizard of the Crow - wa Thiong'o, Ngugi 5/5
73. Militärmusik - Kaminer, Wladimir 3/5
72. A Man Without A Country - Vonnegut, Kurt 3/5
71. På tunn is - Diski, Jenny 3/5
70. The Life and Opinions of Tristram Shandy - Sterne, Laurence 3/5

OCTOBER
69. Orkanpartyt - Östergren, Klas 3/5
68. Mettes värld - Hammann, Kirsten 3/5
67. Levande vatten - Lispector, Clarice 5/5
66. 80 romaner för dig som har bråttom - Lange, Henrik 4/5
65. A Scanner Darkly - Dick, Philip K 4/5
64. Den motvillige fundamentalisten - Hamid, Mohsin 3/5
63. Falling Man - DeLillo, Don 4/5
62. Amberville - Davys, Tim 2/5
61. En god gärning - Atkinson, Kate 4/5

SEPTEMBER
60. Slutet på världsnyheterna - Burgess, Anthony 4/5
59. Siegfried - Mulisch, Harry 5/5
58. Ö.a - Andersson, Erik 5/5
57. Spook Country - Gibson, William 4/5
56. David Lynch - Odell, Colin & LeBlanc, Michelle 3/5
55. Orlando - Woolf, Virginia 5/5
54. På Chesil Beach - McEwan, Ian 4/5

AUGUST
53. Jailbird - Vonnegut, Kurt 3/5
52. Lagt kort - Didion, Joan 5/5
51. The Inheritance of Loss - Desai, Kiran 3/5
50. Carpe Jugulum - Pratchett, Terry 3/5
49. Myggor och tigrar - Lundgren, Maja 3/5
48. Jennifer Government - Barry, Max 2/5
47. Fight Club - Palahniuk, Chuck 5/5
46. Livet: en bruksanvisning - Perec, Georges 4/5

JULY
45. The Lions of Al-Rassan - Kay, Guy Gavriel 3/5
44. En kort historik över nästan allting - Bryson, Bill 4/5
43. Ljusets hastighet - Cercas, Javier 4/5
42. The Sirens of Titan - Vonnegut, Kurt 4/5
41. Lisey's Story - King, Stephen 3/5

JUNE
40. The Big Over Easy - Fforde, Jasper 3/5
39. Brott och straff - Dostoevsky, Fyodor 5/5
38. Fläcken - Ducornet, Rikki 3/5
37. Varför tror du vi låter som vi låter? Svensk punk 1977-1981 3/5
36. Kräftgång - Eco, Umberto 5/5
35. Haren springer - Updike, John 4/5
34. The God Delusion - Dawkins, Richard 4/5
33. The Great Gatsby - Fitzgerald, F Scott 4/5

MAY
32. Fisk och kultur - Sjón 4/5
31. Att läsa Lolita i Teheran - Nafisi, Azar 4/5
30. V For Vendetta - Moore, Alan and Lloyd, David 4/5
29. Dexters dunkla drömmar - Lindsay, Jeff 2/5
28. Eleven Kinds of Loneliness - Yates, Richard 4/5

APRIL
27. Montecore - Hassen Khemiri, Jonas 5/5
26. The Road - McCarthy, Cormac 4/5
25. Haunted - Palahniuk, Chuck 3/5
24. Cat's Cradle - Vonnegut, Kurt 5/5
23. Hemsöborna - Strindberg, August 4/5
22. You Don't Love Me Yet - Lethem, Jonathan 3/5
21. This Wheel's On Fire - Helm, Levon & Davis, Stephen 4/5
20. The People's Act of Love - Meek, James 5/5

MARCH
19. Laxfiske i Jemen - Paul Torday 3/5
18. Svinalängorna - Alakoski, Susanna 3/5
17. If Chins Could Kill: Confessions of a B-Movie Actor - Campbell, Bruce 4/5
16. Rödby-Puttgarden - Helle, Helle 4/5
15. Firmin: Adventures of a Metropolitan Lowlife - Savage, Sam 5/5
14. Utslag av oro - Haddon, Mark 3/5
13. Last and First Men - Stapledon, Olaf 3/5
12. Versläsaren och den levande martyren - Gerami, Mohammed 2/5
11. Kosmokomik - Calvino, Italo 5/5

FEBRUARY
10. De sammanflätade ödenas slott - Calvino, Italo 3/5
9. Exorcist - Blatty, William Peter 3/5
8. Språk och värld - Magnusson, Gert 3/5
7. Sturm - Jünger, Ernst 3/5
6. The Night Watch - Waters, Sarah 4/5
5. Keith Richards: The Unauthorized Biography - Bockris, Victor 3/5

JANUARY
4. Resor i skriptoriet - Auster, Paul 3/5
3. Das Urteil - Kafka, Franz 3/5
2. Move Under Ground - Mamatas, Nick 3/5
1. Against The Day - Pynchon, Thomas 4/5

Etiketter: