Veckans bokfemma

Veckans bokfemma: Filmatiseringar.

All omvandling från ett original till en annan version är ju i princip en form av översättning. Det gäller både filmer baserade på äldre filmer, tv-serier baserade på filmer och vice versa, fanfiction, vad som helst. Men speciellt uppenbart blir det ju när man byter medium, från bokstäver till bilder. En berättelse är ju så mycket mer än bara själva historien, och ett grepp som fungerar perfekt i bokform och kanske rentav är bokens stora förtjänst kan vara väldigt svårt att fånga på film (Lolita?). Folket som gör filmen kanske helt har missat poängen med boken (Rosens namn?), regissören kanske inte har fria händer att göra det som behövs för att göra boken rättvisa (Dune?)...

Men samtidigt är film ett fantastiskt medium, det finns inget sådant som en ofilmbar bok (Adaptation, Naked Lunch och Tristram Shandy borde väl bevisa det) och den där gamla sanningen att filmen alltid är sämre än förlagan är inte nödvändigtvis sann. Så, fem exempel, där jag har både läst boken och sett filmen och faktiskt tycker filmen har tillräckligt mycket kött på benen för att lyckas minst lika väl som förlagan - eller rentav bättre.

Solaris. Bok: Stanislav Lem (1961), film: Andrei Tarkovskij (1972). Poetisk vetenskap blir vetenskaplig bildpoesi.

Big Fish. Bok: Daniel Wallace (1998), film: Tim Burton (2003). Av en ganska personlig men inte alltför imponerande bok lägger Tim Burton till ett par extra dimensioner och gör sin kanske vackraste och mänskligaste film.

Ringu. Bok: Koji Suzuki (1991), film: Hideo Nakata (1998). Förlagan går vilse i förklaringar; filmen kör bara på skräcken. Överhuvudtaget verkar skräck och sf gå relativt väl att anpassa om de inblandade vet vad de gör – genrekonventioner är en bra sak ibland.

The Maltese Falcon. Bok: Dashiell Hammett (1930), film: John Huston (1941) Till viss del kanske jag får skylla på översättningen – boken är absolut inte dålig. Men Bogart... Bogart...
- All we've got is that maybe you love me and maybe I love you.
- You know whether you love me or not.
- Maybe I do. I'll have some rotten nights after I've sent you over, but that'll pass.

Och givetvis...

Heart of Darkness/Apocalypse Now. Bok: Joseph Conrad (1902), film: Francis Ford Coppola (1979). Det perfekta exemplet på hur man förvandlar en bok till en film där inte en enda detalj behålls från förlagan men grundtanken finns kvar i vartenda ögonblick.

Jag har lovat mig själv att i fortsättningen försöka läsa boken innan jag ser filmen. För tillfället innehåller min att-läsa-hög alltså Eileen Changs Lust, Caution (Ang Lee!), Cormac McCarthys No Country For Old Men (Coens!) och Ian McEwans Försoning (eh... Keira Knightley... :-/ ) Och Hynek säger väldigt intressanta saker om Låt den rätte komma in.

I Am The Fresh Prince Legend har jag ingen som helst lust att se; av allt jag läst att döma har de plockat bort allt som gjorde boken bra. Dessutom gjorde ju Romero en Coppola på den redan för 40 år sen.

Veckans bokfemma

"Fem saker man kan göra med språk" AKA "Om ordens bekväma bedräglighet".

"Samuel Beckett once said: 'Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness.' ...On the other hand, he said it." (Art Spiegelmann, Maus 2)

Berätta. Dorés bibel av Torgny Lindgren är en mäktig berättelse på få sidor, men också litteratur som tittar på litteraturens begränsningar. Allt det där som inte kan fångas i 28 bokstäver, allt det där som inte går att förklara enkelt. Det måste ändå berättas på något sätt, föras vidare på något sätt.

Alfabetet är enkelt på samma sätt som en karta över Sverige tecknad av en tillfällig besökare, därtill utförd efter hemkomsten till Japan. Allt är i bästa fall ungefärligt.

Översätta. Ö.a av Erik Andersson inte bara går på djupet i hur språk fungerar och förändras över tiden, och översättarens roll i att fånga både originalförfattaren och den fiktion han skapat, utan lyckas också vara helt fantastiskt rolig när den gör det. Frågan är ju... hur precist kan man egentligen översätta ett språk utan att sätta sin egen stämpel på det?

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Dominera. Lolita av Vladimir Nabokov. Sara Stridsberg förklarar varför bättre än jag, men den korta versionen: hela boken handlar om hur man kan använda språket för att tillintetgöra en människa, ogiltigförklara hennes hela perspektiv så till den milda grad att det inte ens existerar – och lura folk att tro att de har genomskådat och förstått.

The rapist was Charlie Holmes; I am the therapist -- a matter of nice spacing in the way of distinction.

Plocka isär. Biljetten som exploderade av William S Burroughs, texten upphuggen så till den milda grad att språket bildar egna sammanhang som inte har mycket med författarens eller läsarens avsikt att göra. Bokstavssynapser som ibland feltänder och ibland gör något helt nytt. Språket är inte naturligt, språket är ett falsifikat, språket är ett virus. Krossa bokstävlarna.

att Bokstavssynapser som mycket virus. är och bildar Språket inte texten upphuggen ett läsarens med språket feltänder språket med Bokstavssynapser så är språket avsikt gör texten ett har Bokstavssynapser som falsifikat, språket som egna och milda till gör har Bokstavssynapser bildar är milda helt inte göra.

Sätta ihop. Det du säger består lika mycket av hur du säger det som vad du säger, och språket kan ta dig på oväntade tvärsvängar. Som i Martina Lowdens Allt, till exempel, där världen är sammansatt av brottstycken från annan litteratur, felhörningar, nyord, ordlekar och omtänkningar. Där någonstans finns det sanna berättandet: att ge en persons bild av världen, och på något vis måste det gå att göra med de där 28 bokstäverna. Förståelse, inte beskrivelse.

Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.

Veckans bokfemma

Veckans bokfemma är lite lös i kanterna. Ordet är "senaste", att tolka som man vill. Så, lite kortfattat:

Senaste...

...löfte:
Att minst 50% av de böcker jag läser i år INTE ska vara skrivna av jänkare, britter eller svenskar. Det finns minst 193 länder i världen, för fan, nog måste man kunna hitta ett 40-tal böcker från 190 av dem? Och detta bevisar jag med följande kvartett av engelsktalare:

...romanserie:
His Dark Materials, Philip Pullman. Gillade den mer än jag trodde att jag skulle göra. Dock inte så mycket att jag tänker se filmen.

...serietidning:
Buffy the Vampire Slayer Season 8 #10. Visst är det kul att Whedon vill fortsätta historien, men även om det var ett rätt bra nummer börjar det bli lite väl bisarrt nu. Kanon my ass. TV är bäst på TV.

...självbiografi:
Foreskin's Lament: A Memoir, Shalom Auslander. Verklighetsgrundad och satirisk religionskritik yay.

...köpta:
The Audacity of Hope, Barack Obama. Det enda som skrämmer mig är att om jag tycker att han verkar väldigt vettig är det väl nästan en garanti för att han förlorar.

Veckans bokfemma: A year has gone

Veckans bokfemma är – till ingens stora förvåning, hehe – årets fem bästa böcker. Och det här blev betydligt svårare, för jag har läst en helsikes massa bra böcker i år och kan ärligt talat inte skära ner det till bara fem. Så jag fuskar och gör två listor; en med nya och en med lite äldre som jag först nu kommit mig för att läsa – det blir ändå inte en komplett lista, men lite bättre ser det ut. En mer komplett årslista kommer väl vad det lider.

Nytt:
Wizard of the Crow, Ngugi wa Thiong’o. En afrikansk Mästaren och Margarita, en skitförbannad och askul parodi på hela den neokolonialistiska smörjan där varken afrikanska småpåvar eller amerikanska bankirer slipper undan.

Against The Day, Thomas Pynchon. Kanske inte Pynchons bästa, men möjligen hans mesta – och inte bara i sidor räknat (1085 stycken!) Här händer saker i alla fyra dimensionerna (minst), och allt med ett schvung och en detaljrikedom som nästan kräver ett större ord än ”roman”.

Kräftgång, Umberto Eco. Platsen för postmodern så-här-ser-teknologi-och-mediavärlden-ut skulle gå till Eco eller Gibson, och Ecos facklitteratur är fanimig både skarpare, mer spännande och roligare än Gibsons sköndito.

The Road, Cormac McCarthy. Jag var lite småtveksam till den först; och helt felfri är den inte. Men jag får den ju inte ur huvudet. Den bara fortsätter eka därinne som en taktfast akustisk domedagsblues.

Firmin, Sam Savage. Och vi rundar av en (det erkänner jag) ganska gubbig lista med en bok om världens mest belästa råtta. Firmin är inte en lycklig varelse, men han är årets stora litterära antihjälte där han gräver sig ner i bokhandelns källare.


Gammalt:
Fight Club, Chuck Palahniuk. Det finns väl en gräns för hur länge man kan älska en film och inte läsa boken den är byggd på. Och då är det ju härligt när boken är minst lika bra.

Orlando, Virginia Woolf. VARFÖR? Här har jag i alla år skjutit upp Woolf därför att jag fått för mig att hon var en intressant men ganska torr och predikande författare – och så är Orlando en av de roligaste böcker jag läst på hela året! VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT WOOLF ÄR ROLIG FÖR?

Lagt kort, Joan Didion. Precis som med Fight Club har jag älskat det som någon annan gjorde med den i åratal, men att läsa den... oj. Alltså, läsningen tog en dag, att återhämta sig tog en 2-3 till.

Kosmokomik, Italo Calvino. Inte ens Peter Nilson kunde göra stjärnfysik så här roligt.

Levande vatten, Clarice Lispector. Och inte ens Leonard Cohen kunde göra livet så här stort.

Bokfemma: You can't always get what you want

Yesssss, äntligen tid och lust att ta en bokfemma igen. Veckans tema: De fem sämsta böckerna jag läst i år. Tack och lov har det inte blivit så där väldigt många fullständiga bottennapp, men...

1. Amberville av "Tim Davys". Årets hype. Tills någon bevisar motsatsen kommer jag fortsätta hävda att det här pekoralet är skrivet av samma smarta reklambyrå som gjorde Brev till samhället... och den var åtminstone rolig. Purjolökar, mp3-spelare, gissa-pseudonymen-tjafs; tomma tunnor skramlar mest.
2. Dexters dunkla drömmar av Jeff Lindsay. TV-serien baserad på boken är bland det bästa som visats på TV på många år (ni som hängt med på TV6 såg väl finalen igår?) Boken... näe.
3. Jennifer Government av Max Barry. Varför är det alltid de sämsta författarna som får de bästa idéerna? Det här hade kunnat bli en skitsmart historia, Gibson möter No Logo... i stället rinner allt ut i en enda röra som varken är lyckad som satir eller thriller. McGäsp.
4. Versläsaren och den levande martyren av Mohammed Gerami. Det bär mig emot att tala illa om självpublicerade böcker, men... ofta finns skäl till att de är självpublicerade. Synd på ett så intressant ämne, men det enda den lyckas med är att få mig att vilja läsa en bra iransk/persisk roman i stället.
5. Keith Richards - Biografin av Victor Bockris. Para dålig författare med usel översättning och inte ens ett av de mest intressanta ämnena i musikvärlden kan rädda upp det till bättre än "mediokert".

Veckans bokfemma

...handlar om priser.

Topp fem författare som jag vill ge ett pris

Var och en av dessa får, förutom äran, obegränsat med skrivmaterial, blanke ark og farvestifter tell så att de kan fortsätta skriva.

Thomas Pynchon. För att då kommer han väl och hämtar det in person? Väl? Snäääääälla? Äsch, han kan få det ändå; den typen av galenskap måste belönas i dagens baserat-på-en-sann-historia-klimat. Specialpris: en liten kamera att ta med till Reclusive Geniuses Club och filma i hemlighet. Jag lovar att behålla det för mig själv, Tom! (Against the Day)

Gitta Sereny. För att det var henne jag hoppades på när jag såg så här besviken ut. Och för att hennes utgrävningar i mänsklig ondska tyvärr aldrig blir ointressanta. Specialpris: Stina Nordenstams "Dynamite" - ni vet, den med "Mary Bell" på.

Jonathan Lethem. Därför att han skriver böcker man kan dansa till, och för att det inte finns några gränser alls i hans böcker; allt hänger ihop. Som Auster, fast... kul. Specialpris: tio blanka CDs att bränna blandskivor åt mig på. (You Don't Love Me Yet, The Disappointment Artist, Motherless Brooklyn, Kafka Americana, Fortress of Solitude)

Joss Whedon får ett som egentligen är delat med lite andra smarta TV-författare. David Chase, David Simon, Jenji Kohan, John Swartzwelder etc. När Hollywood har svalt sin egen svans och bara gör remake på remake är det på TV saker händer. Specialpris: ett garanterat kontrakt på valfritt antal säsonger på HBO, F/X eller Showtime. (Nytt avsnitt av Dexter om ett par minuter!)

Majgull Axelsson. Som tröstpris för att en av våra just nu största författare väl antagligen inte får den där akademiplatsen som är ledig nu - i alla fall inte i vår verklighet, men säkert i någon annan. Specialpris: 24 timmar med superkrafter. (Slumpvandring, Den jag aldrig var)