Fakta vs fiktion del femtielva: Blood, toil, sweat and tears. TEARS.

Enligt en ny undersökning bland 3000 engelska skolungdomar (även rapporterat i SvD, dock utan länk till originalnyheten eller ens källhänvisning, hmmm) har de blivit lite suddiga i historiekunskaperna. Bland annat tror 23% att Winston Churchill är en fiktiv person. Just det, att Winston Churchill aldrig funnits annat än i romaner och på film. Även Gandhi, Rikard Lejonhjärta och Florence Nightingale bör enligt många flyttas från hyllan "Fakta" till "Skönlitteratur".

Och nej, det är inte en helt dålig metafor, för uppenbarligen läser de i alla fall. Majoriteten av de tillfrågade tror nämligen att Robin Hood, Kung Arthur och Sherlock Holmes funnits på riktigt. Och många tycks övertygade om att Biggles faktiskt flög omkring i bägge världskrigen (man undrar vem de tror var hans premiärminister?), och 47% tror att Eleanor Rigby funnits utanför Paul McCartneys huvud.

Och så säger de att fiktionen är på utdöende. Minns Umberto Ecos yttrande om att påståendet "Don Quijote slogs mot väderkvarnar" är sannare än påståendet "Napoleon älskade Joséphine"; det påhittade är på många sätt mer pålitligt, mer oföränderligt än det verkliga. Vi kan alltid hitta nya bevis för att den allmänna bilden av Jesus, Churchill eller Elvis inte är hela sanningen, men allt som finns att veta om Biggles står svart på vitt i böckerna.

Att lära sig veta skillnaden mellan fakta och fiktion kan verka som något riktigt grundläggande. Å andra sidan tror en majoritet av världens befolkning benhårt på diverse fiktiva bronsåldersverk, och vad det verkar kommer det återigen att bli en avgörande faktor i årets amerikanska presidentval (flera av kandidaterna är ju t ex inte främmande för att lära ut att myt och empirisk vetenskap är ungefär samma sak, för att inte tala om hur många av dem som tror på apokalyps på Armageddons slätter). Folk som tror på Sherlock Holmes eller Robert Lind skrämmer mig faktiskt betydligt mindre.

(Sen kan ju också invändas att TV-kanalen UK TV Gold, som ligger bakom undersökningen, är en kommersiell kanal som sänder den nya dramaserien om Robin Hood och säkert har sina egna skäl att vilja lyfta fram en undersökning som visar att de flesta tror att han funnits på riktigt. Ni vet det där med lögn, förbannad lögn och statistik...? Som sagt, fiktionen är mer eller mindre oemotsäglig; verkligheten är ofta knepigare att tolka.)

Bokläsare = Psykopater

Det snackas mycket om att folk inte läser längre. Och speciellt då att män inte gör det.

Vilket är trist. Men ärligt talat... det får väl finnas gränser för hur långt man kan ta sitt läsintresse.

Kvinna mördade sin mor för att få mer tid för böcker

Det tycker t o m jag är extremt.

Veckans länkar

Få se hur länge man kan hålla igång det här då. Ett gäng länkar jag läst och gillat den här veckan:

Mer om Amazon Kindle: Steve Jobs har hittat det perfekta skälet till att Kindle kommer att misslyckas.

It doesn't matter how good or bad the product is, the fact is that people don't read anymore. Forty percent of the people in the U.S. read one book or less last year. The whole conception is flawed at the top because people don't read anymore.

Och DN håller med, di jävlarna.

det finns tendenser som pekar på att deckarmarknaden är mättad

Ya think?!?

Det är i huvudsak kvinnor som läser böcker, sedan finns det ett antal böcker per år som når ut även till männen.

Jaja, jag får väl byta kön om jag ska fortsätta läsa. Men ännu finns hopp, som visas av den här upplyftande nyheten: Area Eccentric Reads Entire Book. Jag älskar The Onion.

Spectatia tipsar om Juxtaposed:Religion. Alla de viktigaste religiösa verken på en enda specialdesignad bokhylla - som, intressant nog, har en massa plats över. Påminns om Ben Hornes replik i Twin Peaks:

The Koran, the Bhagavad-Gita, the Talmud, the Bible, New and Old Testaments, the Tao-te-ching ... I have in my arms those holy books that constitute the fundamental framework of man's philosophies of good. Somewhere in here are the answers I seek. I intend to read them, cover to cover until I find...

Ben Horne vart i och för sig galen. Det blir kanske lätt så om man tror sig hitta alla svar fixa och färdiga i en bok. Orsakverkan tipsar om den helt hysteriskt kul - och skrämmande - sidan Fundies Say The Darnedest Things. För alla er som tycker Runar är en rätt återhållsam typ samlar FSTDT citat från religiösa galningar (huvudsakligen jänkare, av någon anledning). Och varje gång man tror det inte kan bli värre blir det det.

And as for apes losing their fur to become humans is that I don't get why the more hair/fur you have on your skin the stupidier you are. It makes no sense.

Apes are just creatures twisted by Satan to mock Jesus by giving EVILolition credibility. Further more they are naturally lust crazed for human women. Since they are not natural creatures they should be exterminated forthwith as the tools of evil they are.

You are not a Christian for Christians don't accuse brothers and sisters in Christ of being non-Christian.

No, everyone is born Christian. Only later in life do people choose to stray from Jesus and worship satan instead. Atheists have the greatest "cover" of all, they insist they believe in no god yet most polls done and the latest research indicates that they are actually a different sect of Muslims.

Tydligen hatar de fotboll också - och nej, den sidan är inte ett skämt. Guskelôv finns ju alltid Jon Stewart.

Sara Stridsberg rules OK

Tips från The Girl Least Likely; Som om det inte vore nog med att Sara Stridsberg är på god väg att bli vår största nu levande romanförfattare (nya romanen Sub Rosa är visst på gång, men jag vägrar läsa utdraget i DN - den vill jag ha helt ospoilad) är hon inte helt dum på att skriva om andras litteratur heller. Hennes utläggning om Nabokovs Lolita i Aftonbladet (av alla ställen) är bland det mest lyriska och intelligenta jag sett skrivas om den boken, och fångar precis in varför det är både en av de mest fantastiska och en av de mest otäcka romaner som kom ut under 1900-talet.

(Någon gång borde jag skriva en lång utläggning om likheterna mellan Lolita och Elefantmannen - voyeurismen upphöjd till konst och vänd mot betraktaren, offret som hyllas som martyr och kallas "tragisk" av dem som ser det på bekvämt avstånd - men jag gitter inte just nu.)

Bokåret 2007 summerat

OK, helgerna är över och vardagen börjar komma på räls och det är dags att börja komma ikapp med bloggen också. Vi kan ju börja med att summera 2007.

Antal böcker lästa: 80 (total lista nedan; kanske borde jag länka upp alla titlar, men formatering och allt...)

Skön/facklitteratur: 64/16
Manligt/Kvinnligt: 65/15 (skäms)

Nationalitet:
33 jänkare
17 britter
12 svenskar
3 italienare och tyskar
2 danskar, iranier och ryssar
1 var från Brasilien, Canada, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Indien, Pakistan, Holland, Kenya, Island.

77% av böckerna kommer alltså från 3 länder (av ca 193 totalt). Det ska åtgärdas. Mål för 2008: Den där siffran ska ner till 50%. (Det vore säkert kul att ta ett år och bara läsa, säg, afrikanska romaner, men det får finnas gränser för hur mycket jag avstår från. Jag gillar ju trots allt New York-skildringar och Sara Stridsberg.)

Allmänt:
Längsta bok: Against The Day, 1085 sidor. Tog nästan 2 månader också.
Snabbast bok: 80 romaner för dig som har bråttom (Duh)
Bästa facklitteratur: Kräftgång
Mest minnesvärda nya skönlitteratur: The Road
Årets klassiker: Orlando
Årets mest minnesvärda karaktärer: Firmin, Samarin, Orlando, Hassel, Maria, Rabbit, Kay...
Årets nya bekantskap: Clarice Lispector
Årets återknutna bekantskap: Anthony Burgess
Årets farväl: Kurt Vonnegut
Årets "vad fan har jag väntat på": Palahniuk
Årets obegripliga hype: Amberville
Årets (själv)biografi: If Chins Could Kill
Årets teman: religion, skönlitteraturens roll i samhället, apokalyps, luddism.

Se även två bokfemmor: Årets bästa, årets sämsta.

DECEMBER
80. The Amber Spyglass - Pullman, Philip 3/5
79. The Subtle Knife - Pullman, Philip 3/5
78. The Golden Compass - Pullman, Philip 3/5
77. Den långa flykten - Adams, Richard 4/5
76. Allt - Lowden, Martina 4/5
75. Den mindre halvan av världen - Lundberg, Lotta (Ed.) 3/5

NOVEMBER
74. Wizard of the Crow - wa Thiong'o, Ngugi 5/5
73. Militärmusik - Kaminer, Wladimir 3/5
72. A Man Without A Country - Vonnegut, Kurt 3/5
71. På tunn is - Diski, Jenny 3/5
70. The Life and Opinions of Tristram Shandy - Sterne, Laurence 3/5

OCTOBER
69. Orkanpartyt - Östergren, Klas 3/5
68. Mettes värld - Hammann, Kirsten 3/5
67. Levande vatten - Lispector, Clarice 5/5
66. 80 romaner för dig som har bråttom - Lange, Henrik 4/5
65. A Scanner Darkly - Dick, Philip K 4/5
64. Den motvillige fundamentalisten - Hamid, Mohsin 3/5
63. Falling Man - DeLillo, Don 4/5
62. Amberville - Davys, Tim 2/5
61. En god gärning - Atkinson, Kate 4/5

SEPTEMBER
60. Slutet på världsnyheterna - Burgess, Anthony 4/5
59. Siegfried - Mulisch, Harry 5/5
58. Ö.a - Andersson, Erik 5/5
57. Spook Country - Gibson, William 4/5
56. David Lynch - Odell, Colin & LeBlanc, Michelle 3/5
55. Orlando - Woolf, Virginia 5/5
54. På Chesil Beach - McEwan, Ian 4/5

AUGUST
53. Jailbird - Vonnegut, Kurt 3/5
52. Lagt kort - Didion, Joan 5/5
51. The Inheritance of Loss - Desai, Kiran 3/5
50. Carpe Jugulum - Pratchett, Terry 3/5
49. Myggor och tigrar - Lundgren, Maja 3/5
48. Jennifer Government - Barry, Max 2/5
47. Fight Club - Palahniuk, Chuck 5/5
46. Livet: en bruksanvisning - Perec, Georges 4/5

JULY
45. The Lions of Al-Rassan - Kay, Guy Gavriel 3/5
44. En kort historik över nästan allting - Bryson, Bill 4/5
43. Ljusets hastighet - Cercas, Javier 4/5
42. The Sirens of Titan - Vonnegut, Kurt 4/5
41. Lisey's Story - King, Stephen 3/5

JUNE
40. The Big Over Easy - Fforde, Jasper 3/5
39. Brott och straff - Dostoevsky, Fyodor 5/5
38. Fläcken - Ducornet, Rikki 3/5
37. Varför tror du vi låter som vi låter? Svensk punk 1977-1981 3/5
36. Kräftgång - Eco, Umberto 5/5
35. Haren springer - Updike, John 4/5
34. The God Delusion - Dawkins, Richard 4/5
33. The Great Gatsby - Fitzgerald, F Scott 4/5

MAY
32. Fisk och kultur - Sjón 4/5
31. Att läsa Lolita i Teheran - Nafisi, Azar 4/5
30. V For Vendetta - Moore, Alan and Lloyd, David 4/5
29. Dexters dunkla drömmar - Lindsay, Jeff 2/5
28. Eleven Kinds of Loneliness - Yates, Richard 4/5

APRIL
27. Montecore - Hassen Khemiri, Jonas 5/5
26. The Road - McCarthy, Cormac 4/5
25. Haunted - Palahniuk, Chuck 3/5
24. Cat's Cradle - Vonnegut, Kurt 5/5
23. Hemsöborna - Strindberg, August 4/5
22. You Don't Love Me Yet - Lethem, Jonathan 3/5
21. This Wheel's On Fire - Helm, Levon & Davis, Stephen 4/5
20. The People's Act of Love - Meek, James 5/5

MARCH
19. Laxfiske i Jemen - Paul Torday 3/5
18. Svinalängorna - Alakoski, Susanna 3/5
17. If Chins Could Kill: Confessions of a B-Movie Actor - Campbell, Bruce 4/5
16. Rödby-Puttgarden - Helle, Helle 4/5
15. Firmin: Adventures of a Metropolitan Lowlife - Savage, Sam 5/5
14. Utslag av oro - Haddon, Mark 3/5
13. Last and First Men - Stapledon, Olaf 3/5
12. Versläsaren och den levande martyren - Gerami, Mohammed 2/5
11. Kosmokomik - Calvino, Italo 5/5

FEBRUARY
10. De sammanflätade ödenas slott - Calvino, Italo 3/5
9. Exorcist - Blatty, William Peter 3/5
8. Språk och värld - Magnusson, Gert 3/5
7. Sturm - Jünger, Ernst 3/5
6. The Night Watch - Waters, Sarah 4/5
5. Keith Richards: The Unauthorized Biography - Bockris, Victor 3/5

JANUARY
4. Resor i skriptoriet - Auster, Paul 3/5
3. Das Urteil - Kafka, Franz 3/5
2. Move Under Ground - Mamatas, Nick 3/5
1. Against The Day - Pynchon, Thomas 4/5

Fundering

Riktigt intressant artikel i DN apropå Lundgren-bråket - dock inte så mycket om det bråket som om det här med författarens skyldighet att ange exakt var gränsen går mellan sant och falskt, rätt och fel, gott och ont. Sara Danius nämner framför allt bråket runt Madame Bovary, men det är ju tillämpligt på betydligt modernare verk också; hon snuddar vid Lolita, en bok som ju konstant leker med alla de där gränsdragningarna utan att någonsin ta entydigt ställning. Slutet, dock:

I dag är det inte lika lätt att såra den offentliga moralen. Folk tål sadism, masochism och pornografi ganska bra, till och med våldtäkter.

Visst stämmer detta lite mer än det gjorde för 10-50-100 år sen; filmsuccéer som Hostel säger väl en del, och som påpekades i samma tidning för ett par månader sedan är ju den egentligen fullständigt förkastlige Tony Soprano en av nutidens mest fascinerande huvudpersoner (omtitt snart!) Nog för att det finns allt fler (inte minst i det stora landet i väster) som kräver just en klar och tydlig moralisk ståndpunkt i fiktionen, och att läsa konservativa recensionssidor som Plugged In är skitkul. Men sant är att vi väl gärna vill tycka att vi är sofistikerade nog att skilja mellan verklighet och fiktion, mellan vad en karaktär säger och vad författaren vill säga. Bret Easton Ellis är inte en seriemördare, Vladimir Nabokov är inte en pedofil, Astrid Lindgren kunde inte lyfta hästar.

Men frågan är ju hur mycket av detta som beror på innehållet (sadism, masochism, pornografi, attacker på svenska kulturpersonligheter) och hur mycket som beror just på formen det presenteras i. Ingen (åtminstone ingen med alla skruvar åtdragna) tar Hostel eller The Sopranos som sanningar; de är möjligen allegorier, och åtminstone i fallet Sopranos så stor litteratur det blir på skärmen, men vi tillåts inte glömma att det är fiktion. Lundgrens stora förtjänst/problem (stryk det som ej önskas) är inte så mycket att hon ger sig på namngivna personer utan att hon sviker/utmanar det där kontraktet mellan skribent och läsare att "det HÄR är sant, det DÄR är påhittat, det HÄR är rätt, det DÄR är fel". Mot slutet skriver hon att hon måste lita på sina läsare, men frågan är ju om de kan lita helt på henne. Och frågan är om hon inte utmanar den där gränsen med mer flit än exempelvis James Frey eller Michael Moore.

Det finns en trygghet i fiktionen, åtminstone den som håller sig tydligt inom ramarna; det är en väl inkapslad värld för sig där vi kan hämta och lämna vad vi vill, där vi (till skillnad från verkligheten) kan vara ganska säkra på vad alla inblandade tänker, tycker och gör. Står det att Romeo älskar Julia så älskar Romeo Julia. När de där ramarna börjar krackelera - när vi inte längre kan lita på att det vi läser/ser/hör är antingen 100% påhittat eller 100% sant, när vi inte får tydliga moraliska pekpinnar, när det gör anspråk inte på att skapa en egen verklighet utan att utmana det vi tror oss veta om vår verklighet - det är då vi måste börja tänka själva. Och det är då, lustigt nog, som skandalerna kommer.

Sen kan man hävda att den utmaningen bara är det första steget; att det är där det kritiska tänkandet börjar. Men då får man väl alla Dan Brown-fans i världen efter sig; det som säger emot en etablerad sanning måste ju i sin tur vara sant, eller?

Veckans bokfemma: A year has gone

Veckans bokfemma är – till ingens stora förvåning, hehe – årets fem bästa böcker. Och det här blev betydligt svårare, för jag har läst en helsikes massa bra böcker i år och kan ärligt talat inte skära ner det till bara fem. Så jag fuskar och gör två listor; en med nya och en med lite äldre som jag först nu kommit mig för att läsa – det blir ändå inte en komplett lista, men lite bättre ser det ut. En mer komplett årslista kommer väl vad det lider.

Nytt:
Wizard of the Crow, Ngugi wa Thiong’o. En afrikansk Mästaren och Margarita, en skitförbannad och askul parodi på hela den neokolonialistiska smörjan där varken afrikanska småpåvar eller amerikanska bankirer slipper undan.

Against The Day, Thomas Pynchon. Kanske inte Pynchons bästa, men möjligen hans mesta – och inte bara i sidor räknat (1085 stycken!) Här händer saker i alla fyra dimensionerna (minst), och allt med ett schvung och en detaljrikedom som nästan kräver ett större ord än ”roman”.

Kräftgång, Umberto Eco. Platsen för postmodern så-här-ser-teknologi-och-mediavärlden-ut skulle gå till Eco eller Gibson, och Ecos facklitteratur är fanimig både skarpare, mer spännande och roligare än Gibsons sköndito.

The Road, Cormac McCarthy. Jag var lite småtveksam till den först; och helt felfri är den inte. Men jag får den ju inte ur huvudet. Den bara fortsätter eka därinne som en taktfast akustisk domedagsblues.

Firmin, Sam Savage. Och vi rundar av en (det erkänner jag) ganska gubbig lista med en bok om världens mest belästa råtta. Firmin är inte en lycklig varelse, men han är årets stora litterära antihjälte där han gräver sig ner i bokhandelns källare.


Gammalt:
Fight Club, Chuck Palahniuk. Det finns väl en gräns för hur länge man kan älska en film och inte läsa boken den är byggd på. Och då är det ju härligt när boken är minst lika bra.

Orlando, Virginia Woolf. VARFÖR? Här har jag i alla år skjutit upp Woolf därför att jag fått för mig att hon var en intressant men ganska torr och predikande författare – och så är Orlando en av de roligaste böcker jag läst på hela året! VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT WOOLF ÄR ROLIG FÖR?

Lagt kort, Joan Didion. Precis som med Fight Club har jag älskat det som någon annan gjorde med den i åratal, men att läsa den... oj. Alltså, läsningen tog en dag, att återhämta sig tog en 2-3 till.

Kosmokomik, Italo Calvino. Inte ens Peter Nilson kunde göra stjärnfysik så här roligt.

Levande vatten, Clarice Lispector. Och inte ens Leonard Cohen kunde göra livet så här stort.

Bad Omens

Terry Pratchett har åkt på Alzheimers.

Han låter iofs hoppfull, men... inte direkt något besked man önskar sin värste fiende, än mindre en av de roligare författarna igång just nu.

I would just like to draw attention to everyone reading the above that this shouldbe interpreted as 'I am not dead'. I will, of course, be dead at some future point, aswill everybody else. For me, this maybe further off than you think - it's too soon to tell.I know it's a very human thing to say "Is there anything I can do", but in this case Iwould only entertain offers from very high-end experts in brain chemistry.

Och detta just när man började bli lite småhype på filmatiseringen av The Colour of Magic och tänka att det vore dags att läsa lite mer Discworld, jag har ju ändå några stycken kvar.

Vore jag cynisk skulle jag göra något av att intresset för icke-ironisk fantasy som Eragon (och vad det verkar, även om allt bråket gjort mig lite nyfiken på böckerna, filmversionen av Philip Pullmans mörka grejer) verkar gå upp medan kungen av satir blir sjuk. Men det vore för elakt. Allt gott, Terry.

Give It Away

1: Red Hot Chili Peppers stämmer skaparna av (utmärkta) TV-serien "Californication", trots att ordet existerat långt innan Kiedis & Co blev ett mesigt stadiumrockband. Chilifrukterna äger ju ordet, gubevars.

Om detta går igenom ser jag fram emot fler liknande stämningar mot TV-serier:
- Madness stämmer Hugh Laurie för att hans läkarserie uppenbarligen har tagit sitt namn från "Our House".
- Rickie Lee Jones stämmer skaparna av nya serien Chuck eftersom hon faktiskt skrev "Chuck E's In Love" redan 1979.
- U2 stämmer skaparna av One Tree Hill. (Iofs är det fullt möjligt att U2 redan har köpt hela One Tree Hill; råd har de sannerligen.)
- Bobby Picketts efterlevande stämmer både Richard Hookers och Robert Altmans efterlevande samt CBS eftersom "Monster Mash" ju faktiskt kom före M*A*S*H.
- Huey Lewis & The News stämmer varenda engelskspråkig nyhetssändning i hela världen. De överlevande medlemmarna av The Weather Report också. TV-bolagen svarar med att stämma Television Personalities, och så är hela cirkusen igång. Allt avgörs i en death match mellan David Geffen och Rupert Murdoch i Vegas.

2. Mer om Amazon Kindle:
The Future of Reading (A Play In Six Acts)

When someone buys a book, they are also buying the right to resell that book, to loan it out, or to even give it away if they want. Everyone understands this.
[Amazon CEO] Jeff Bezos, Open letter to Author’s Guild, 2002

You may not sell, rent, lease, distribute, broadcast, sublicense or otherwise assign any rights to the Digital Content or any portion of it to any third party, and you may not remove any proprietary notices or labels on the Digital Content. In addition, you may not, and you will not encourage, assist or authorize any other person to, bypass, modify, defeat or circumvent security features that protect the Digital Content.
Amazon, Kindle Terms of Service, 2007

"If Kindle fails, the ebook is over"

kindle (v.): tända, fatta eld, egga

Bokhora rapporterar om lanseringen av "the iPod of reading": Amazon Kindle. En liten elektronisk pryl för 400 dollar som du ska ha i stället för pappersböcker. Den har en skärm, ett litet tangentbord, och är alltid uppkopplad mot nätet så att du kan köpa fler böcker (bara från Amazon, förstås; tio dollar stycket.)

Min spontana reaktion: jag har tyckt det där låter som en idiotisk pryl sen det först började glunkas om liknande grejer på 90-talet, och jag tycker det nu också. Utöver möjligen på långresor förstår jag inte när man förväntas använda den? Varför sitta hemma i läsfåtöljen med en elektronisk pryl när man har bokhyllan 2 meter bort - eller datorn, om man nu tvunget vill läsa på skärm? Och ärligt talat, hur många gånger har du släpat med dig 200 böcker på semestern?

(För några år sedan, när jag jobbade i Kista, gick strömmen för hela stadsdelen. Det var bara att gå hem. Inte nog med att vi inte kunde arbeta utan datorer - våra jobb existerade inte utan datorer. Tanken på att all information överhuvudtaget ska ligga på datorer skrämde mig redan långt innan jag läste The Road.)

Men framför allt, om man tar av sig bokläsarglasögonen och sätter på sig ekonomdito, känns det som en halvlösning. Idag har alla minst 2, ofta många fler elektroniska prylar i fickor och handväskor - telefoner, mp3-spelare, datorer, blackberries, bärbara DVD-spelare, etc etc etc. De börjar redan smälta ihop - telefoner med MP3-lagring, iPods med videoskärmar. Om folk nu faktiskt vill ha digitala böcker med sig på t-banan eller till stranden (två droppar saltvatten i den där 3000-kronorsgrejen, vad händer då?) känns det som att det vore smartare att anpassa ett existerande teknikformat än att skapa ytterligare ett - och om detta slår kommer det garanterat inte dröja förrän någon smart person gör det. Ingen skulle acceptera att behöva ha en TV-apparat för varje kanal, varför måste vi ha en pryl för varje format? Är överhuvudtaget bokläsare kända för att vara speciellt prylgalna?

Jag gjorde som jag brukade och surfade runt lite för att se vad andra säger. En på palimpsest:

Unlike the iPod it's plug ugly, the screen is too small, and the digital rights management is a farce. You have to pay $400 for it and then shell out majorly for every book you put on - even blogs. You can't even read other formats on it. It's a nasty, cynical device that looks like the sort of thing my meter reader carries.

Betydligt mer positiv fundering här: The Holy Grail or the last gasp of eBooks?

I have always maintained that the iPod coupled with iTunes model is the key to a compelling ebook business. (...) Amazon, being Amazon, has at its fingertips a wealth of publisher content. (...) The commitment that Amazon has shown to give Kindle the iPod effect it deserves is an enormous risk. Amazon has not only committed itself to becoming a device manufacturer (well, at least a branding an OEM manufacturer’s device), it has committed itself to digitizing and converting everything publishers will give them. The combined expense is massive and if it doesn’t show the right return, may deal Amazon a deathly blow that even an 8th Harry Potter book couldn’t fix. The risk here isn’t just to Amazon. If Kindle fails, the ebook is over, the theory of the “iPod model” is wrong for eBooks, and publishing must face the reality that consumers just don’t want to read immersive content on electronic screens of any sort.

Why is the new Kindle eBook reader from Amazon and not Apple?

As Steve Jobs often repeats, the vast majority of music on existing iPods are not purchased from the iTunes Store. The music labels claim they are pirated, Apple and others say they are mostly ripped from existing CD collections or otherwise acquired online or from friends. Either way, iPod users have had an easy way to populate their devices, without having to repurchase most of what they have already paid for or illegally downloaded. Kindle users, however, will have to purchase or repurchase all the content on their reader. Whereas it was possible to pay $399 for an iPod and enjoy all the music you wanted legally or illegally without any additional expense, not so with Kindle.

Säkert kommer mer att sägas om detta. Men spontant känns det som om den här apparaten borde kommit för 6-7 år sedan om den skulle haft en chans. Vem vill betala för en apparat där du sedan måste fortsätta betala för varenda bokstav du vill läsa i den, bokstäver du måste köpa från samma företag, och som inte gör något annat? Vi får se vad marknaden och bloggosfären säger...

Lite fler länkar:
SvD: Kanske drar man paralleller till tiden när det fortfarande var oklart om internet var en fluga eller något långvarigt. Logiken skulle i så fall vara "det där internet blev ju en hit, så varför skulle inte e-boken bli det".
Books for Me, Thanks: “The same wireless technology as advanced cell phones?” Great. Guess I’ll have to turn the Kindle off then during a transatlantic flight and waste twelve hours watching that shitty in-flight movie. Thanks, Amazon!

80 romaner för dig som har bråttom

Martin Lange - 80 romaner för dig som har bråttom

Betyg: 3

Den korta recensionen av detta är förstås att det är Book-A-Minute med bilder. 80 romaner från klassiker till kioskdeckare sammanfattade på tre serierutor vardera - vi får veta vad som händer, utan att faktiskt behöva läsa böckerna. Kul grepp. Punkt slut.

Den lite längre är ingen recension, utan mest en allmän fundering över det här med litteratur. Varför ska man egentligen läsa, säg, Röda rummet eller Lolita (i Stockholm eller Teheran) hellre än att läsa Langes 30-sekunders sammanfattningar av dem? Jag blir påmind om att jag ju ville läsa Pierre Bayards How To Talk About Books You Haven't Read, där han tydligen satiriserar det här med läsande på samma sätt; inte i syfte att få folk att sluta läsa, utan för att lyfta fram varför det är mer än att bara få reda på hur boken slutar.

Jonas Thente skrev en recension av Lange i DN, där han passade på att raljera lite över ämnet (se kommentarer till denna post). Tyvärr har jag inte kunnat få tag på Thentes recension, men Per Gudmundsons artikel i SvD snor följande mening och gör en stor affär av det:

[J]ag är säker på att (...) många andra läser romaner precis så som Lange beskriver dem. För handlingen. De förmår helt enkelt inte uppfatta mer än så. Det är lite otäckt, men mest sorgligt: de är mer än insekter men betydligt mindre än människor.

Ouch. Jag gillar Thente skarpt, men... taget ur sitt sammanhang och Thentes vanliga stil känns den rätt hård, visst. Å andra sidan - Gudmundsons smått antiintellektuella inställning (där han lyckas nämna ordet "medelklass" som ett ideal hela 11 gånger i en ganska kort artikel och säger saker som "den grupp som pop-ekonomen Richard Florida kallar 'den kreativa klassen' men som vanligt folk kallar snobbar") är inte heller så inbjudande.

Att denna medelklass nu styr landet uppfattas som den slutliga dolkstöten. Kulturvänstern har förlorat problemformuleringsprivilegiet, vilket främst yttrat sig i kultursidornas resa från Pol Pot till Paul Potts, och det smärtar djupt. Nu sitter de själva som gamla godsägare och fruktar att patrasket ska skövla deras körsbärsträdgård, som Tjechov säkert skulle ha påpekat om han tillhört den ironiska generationen.

Man undrar lite vad det är han blir så upprörd över, exakt; man får känslan att det gäller något mycket mer än 80 seriestrippar. Eller för den delen, kolla in självutnämnt "vanligt folks" reaktioner på litteraturpriserna, som alltsomoftast tyvärr urartar i en uppvisning i hur okunniga folk gärna vill framstå som - ni vet, "aldrig-hört-taaaalas-om"-syndromet. Nu har ju Svenskan gjort om sin sajt så att alla roliga kommentarer till Nobelpriset försvann, men några av kommentarerna till BBCs rapportering om Bookerpriserna är också värda ett skratt (eller möjligen en skvätt gråt):

If the Booker judges were going to give the award to a book like this, they should have given it to Roddie Doyle, as a least he got there first with Angela's Ashes.

Any literature prize that has never been given to Terry Pratchett or JK Rowling is pretentious in the extreme.

I haven't read this book, will never read this book and am totally uninterested in "serious" fiction because everyone who extols it's virtue is only out to boost their own ego and to show off how "intellectual" they are. Real people, who have lives, read Terry Pratchet and the like.

this is a prize awarded by accademics to accademics the ordinary person in the street probably wont care i know i dont !!

Spectatia citerar Wittgenstein, vilket känns ganska träffande apropå det sista citatet där: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser." Eller för att återigen dra upp den stackars Nisse Holm: om ens enda intresse är att dunka en boll över ett nät är det inte underligt om det enda man kan tala om är att dunka en boll över ett nät. (Se även Alberto Manguel-citatet från häromveckan.)

Och jag vet, jag låter outhärdligt snobbig. Men jag förstår verkligen inte; varför denna ömsesidiga fientlighet? Varför slår vissa människor ifrån sig med bägge händer så fort det rör sig om något mer komplext än en deckargåta, medan andra (inte minst undertecknad) ofta fnyser föraktfullt över tanken att läsa något bara för att det är kul och avkopplande? (Fast jo, givetvis läser jag King och Pratchett. Också.) Är litteraturen verkligen så otäck, är litteraturen verkligen så oberörbar?

På sätt och vis vete fan om inte "80 romaner för dig som har bråttom", så snuttig den är, belyser allt det där minst lika väl som aldrig så många lärda artiklar (SvD: Vad ska man läsa, och varför?) I en av årets bästa böcker skriver Sam Savage:

If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.

Jovisst. Men på vilket sätt är det något positivt?

...Detta är egentligen något som borde skrivas mycket mer om, men det får räcka för nu. Som vanligt när den här diskussionen kommer upp kan jag inte låta bli att avsluta med det här Bill Hicks-citatet:

I was in Nashville, Tennesee last year, after the show I went to a Waffle House. I'm not proud of it, I was hungry. And I'm alone, I'm eating and I'm reading a book, right? Waitress walks over to me, "What you readin' for?" Is that like the weirdest fucking question you've ever heard? Not what am I reading, but what am I reading for? Well, godammit, you stumped me. Why do I read? Well... hmmm... I guess I read for a lot of reasons, and the main one is so I don't end up being a fucking waffle waitress.

Veckans bokfemma

...handlar om priser.

Topp fem författare som jag vill ge ett pris

Var och en av dessa får, förutom äran, obegränsat med skrivmaterial, blanke ark og farvestifter tell så att de kan fortsätta skriva.

Thomas Pynchon. För att då kommer han väl och hämtar det in person? Väl? Snäääääälla? Äsch, han kan få det ändå; den typen av galenskap måste belönas i dagens baserat-på-en-sann-historia-klimat. Specialpris: en liten kamera att ta med till Reclusive Geniuses Club och filma i hemlighet. Jag lovar att behålla det för mig själv, Tom! (Against the Day)

Gitta Sereny. För att det var henne jag hoppades på när jag såg så här besviken ut. Och för att hennes utgrävningar i mänsklig ondska tyvärr aldrig blir ointressanta. Specialpris: Stina Nordenstams "Dynamite" - ni vet, den med "Mary Bell" på.

Jonathan Lethem. Därför att han skriver böcker man kan dansa till, och för att det inte finns några gränser alls i hans böcker; allt hänger ihop. Som Auster, fast... kul. Specialpris: tio blanka CDs att bränna blandskivor åt mig på. (You Don't Love Me Yet, The Disappointment Artist, Motherless Brooklyn, Kafka Americana, Fortress of Solitude)

Joss Whedon får ett som egentligen är delat med lite andra smarta TV-författare. David Chase, David Simon, Jenji Kohan, John Swartzwelder etc. När Hollywood har svalt sin egen svans och bara gör remake på remake är det på TV saker händer. Specialpris: ett garanterat kontrakt på valfritt antal säsonger på HBO, F/X eller Showtime. (Nytt avsnitt av Dexter om ett par minuter!)

Majgull Axelsson. Som tröstpris för att en av våra just nu största författare väl antagligen inte får den där akademiplatsen som är ledig nu - i alla fall inte i vår verklighet, men säkert i någon annan. Specialpris: 24 timmar med superkrafter. (Slumpvandring, Den jag aldrig var)

Bokfemman

Det här med bokfemman verkar kul. Jag tror jag hänger på.

Fem böcker jag av outgrundliga skäl inte läst trots att jag verkligen borde

Det finns ju förstås tusentals böcker man någon gång tänkt läsa och aldrig kommit sig för med. Men här är i alla fall fem som glor ilsket på mig varje gång jag ska välja ny bok. På något vis blir det värre av att jag på senaste tid försökt läsa lite fler klassiker; det finns liksom så många man missat...

Robert Graves - Jag, Claudius
Alltså, jag gillar det här med antiken. Jag har sett och sett om TV-serien baserad på den här boken. Jag har sett Caligula. Jag har tröttnat på Rome. Jag har läst Asterix. Jag kan citera "Friends, Romans, Countrymen!" på flera olika sätt. Men lik förbannat sitter Jag, Claudius där i hyllan och hånar mig på stålblankt latin med sin olästhet. Varföre?

Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner
Min första Winterson var Lighthousekeeping. Och jag älskade den bortom vett och sans och svor att läsa in mig på Winterson. Sen vart det Tyngd, och sen... tvärstopp. Måste göra nåt åt det. Jag har liksom inga ursäkter.

Charles Dickens - A Tale of Two Cities
Laziestgirlintown gav mig den här för sisådär en 10 år sen. Jag har inte kommit mig för att öppna den än. Jag vet inte vilket jag är räddast för; att få bekräftat att Dickens är en tråkmåns, eller att upptäcka att han är helt fantastisk och att jag måste läsa alla de där tjockisarna... Och jo, detsamma gäller för Austen, James, och en hel hoper andra (och de svenska klassikerna ska vi bara inte tala om. När ska man egentligen hinna med Sara Lidman, t ex?)

The Rough Guide To Conspiracy Theories
Jag älskar konspirationsgalningar. De är så söta när de går igång om sina prioriat, försvunna flygplan och formskiftande ödlor. Jag måste läsa in mig på dem, men den där boken har på något vis hamnat längst ner i högen och jag glömmer den hela tiden. Jag undrar vem det är som hypnotiserat mig att göra det. Jag behöver nog en hatt.

Peter Esterhazy - Harmonia Caelestis/Rättad utgåva
Den enda av de här jag inte äger. Jag beundrar människor som kan sno ihop såna böcker, ju. De där gigantiska kakaniska släkt- och samhällsromanerna... som sedan omedelbart måste skrivas om och kommentera sig själva. Det känns så underbart meta. Men att få tag på't till vettigt pris i Sverige... hmmm...

Alberto Manguel

Jag har aldrig läst något av Alberto Manguel, men jag tror jag vill göra det - även om han visar prov på inte helt felfritt omdöme genom att avsky American Psycho.

Intervju i Svenskan

Några citat:

Det finns två skäl till att biblioteket tappar sin betydelse. Det ena är att det inte har någon funktion i ett vinstdrivande samhälle. Det andra är att vi uppmuntrar en strävan efter det som är snabbt och enkelt. Och läsning är varken enkelt eller snabbt. Vi kan inte bli överraskade om ungdomar säger att de föredrar tv-spel framför en bok, det är ju det vi säger till dem: ”Satsa på det snabba och enkla. Bry inte din hjärna med komplicerade saker”.

Alberto Manguel anser att läsarna behöver utöva sin makt på följande vis: Sluta köpa böcker från kedjor och nätbokhandlar.
–De små boklådorna har tagits över av kedjor och blivit stormarknader. Visst, man hittar böcker där, men inte de svårare och smalare. Vi läsare måste försvara våra rättigheter när de säger till oss att vi är idioter som bara kan läsa Paulo Coelho och Dan Brown. Vi kommer till världen som intelligenta varelser. Men intelligensen är en muskel, som måste tränas. Och man kan inte träna den genom att läsa Dan Brown. Det finns en miljon skäl. Det handlar inte bara om handlingen utan också om det usla språket. Det är inget fel att läsa sådana böcker då och då. Problemet är när de, som nu, tar över hela marknaden. Om ens diet inte är något annat än chokladkakor blir man väldigt sjuk.

Visserligen kan jag tycka att han går väl hårt åt de stora kedjorna och nätbokhandlarna - trots allt har ju adlibris och amazon ett större utbud än de flesta boklådor, och även Akademibokhandelns större filialer är ju härliga. (För att inte tala om de stora bokladorna i New York.) Men visst innebär det ett likriktande, och jag önskar att det funnes plats för fler småhandlare som New York Stories, Söderbokhandeln eller Bibliotech. Inget ont om Pocketshop, men ibland undrar man om framtiden för bokhandeln ser ut sådär - ett par stora Akademibokhandlar i storstäderna, en Pocketshop på varje järnvägsstation med ett par hundra titlar, avgiftsbelagda bibliotek där dammet ligger djupt, och så Guillous senaste och pocketstället med topplistan i varje ICA-butik. Nätbokhandlarna bygger ju trots allt på ett mer aktivt sökande - du måste veta vad du är ute efter för att hitta det (åtminstone så länge virtuella bokhyllor à la Borders bara är kul experiment). Och för att ens gitta leta hos amazon krävs det ju att man insett att litteratur är mer än bara kioskdeckare till att börja med...

En Bok För Alla gav ut Fahrenheit 451. Sen lades de ner. Men det var förstås en ren slump.

What you reading for?

Amberville

"Tim Davys" - Amberville

Betyg: 2

Med risk för att låta både pretto och gnällig kan man ibland undra om något sådant som skönlitteratur – och inte minst kritik av skönlitteratur som går utöver någon Beavis & Buttheadsk cool/sucks-svartvithet - går att debattera idag. Inte minst såhär i Nobeltider är det ju mycket snack om litteratur, precis som det varit med Maja Lundgren-bråket i somras och Expressens klassikerserie. Men snacket handlar förvånansvärt sällan om själva litteraturen; diskussionen runt Nobel handlar ofta om författarna och deras odds hos Ladbrokes snarare än vad som borde vara nobelmaterial, Lundgrenbråket blev raskt ett ganska digitalt "är det rätt eller fel"-nakenchockdrama där relativt få faktiskt diskuterade själva texten, och de där lilarosa kartonnagen säljs i sann Expressenanda nästan enbart med argument som rör författarna; som jag skrev på dbcs diskussionsforum:

Småkul är ju att läsa Excessens författarpresentationer, där de gör sitt bästa för att lyfta fram chockvärdet i författarnas personliga liv (självmord! homosexualitet! spelberoende! desperata rop på hjälp!) som om det vore nån jävla dokusåpa. De skulle gått hela vägen och gjort löpsedlar av'et.

Reklamkampanjen för den rätt mediokra "Amberville" är ett annat exempel. Här är det ju inte författaren som står i centrum eftersom "Tim Davys" sägs vara en pseudonym (något som väl iofs ger mer uppmärksamhet än om en vanlig Svensson gett ut boken i eget namn - nu kan man ju spekulera i om det är en KÄNDIS som skrivit!) men lik förbaskat har allt kringsnack handlat om allt annat än själva boken. Bonniers har nämligen anlitat en PR-firma som dränkt bloggares brevlådor inte bara i läsex (och jo, tack för det) utan också i tablettaskar, disktrasor och – I shit you not – halvruttna purjolökar. På något vis är det alltså en bok man gör reklam för på detta sätt. Whiskey Tango Foxtrot, som kidsen i Amerrkat säger.

Det är inte en helt slumpmässig referens; "Amberville" känns på många sätt amerikansk – inte bara för att alla namn på personer och platser är på engelska, eller för att hela boken cirklar runt den gamla vanliga diskussionen om det här med gott vs ont, livet och döden, konspirationer och hemliga makthavare. Nog för att det där är ämnen som alltid är relevanta och som det har skrivits väldigt stora romaner på, men utöver att göra huvudpersonerna till mjukisdjur har "Amberville" egentligen ingenting att tillföra som inte, tja, valfritt avsnitt av Buffy eller Mitt liv som död redan har täckt av med mycket mer intressanta karaktärer än de här rätt endimensionella gosedjuren. Men visst, ett par poänger får han in där bland plattityderna - biten med religionens roll, till exempel.

Värre är då att romanen faktiskt känns som om den skrivits på engelska och sedan översatts – och inte väl heller. Klumpiga ordvändningar, styltig dialog och den där sortens besynnerliga blandning av talspråk och ålderdomliga ordval som brukar bli följden när man skriver en text med synonymordboken nära till hands.

"Men du förstår", sa Bataille, och iskylan i hans öga blänkte än en gång till i ljuset från stjärnorna, "jag är byggd av tid."

Det väldigt plötsliga slutet kan kanske förklaras med att detta sägs vara del 1 i en romankvartett, vilket får mig att undra vem denne "Davys" känner på Bonniers. Han lär i alla fall varken dyka upp i Nobeldiskussioner eller i klassikerserier, för av ett smått lovande upplägg blir här nämligen inte mycket mer än ett "jaha" och jag tror jag skippar de följande. Om inte annat så för att jag har råd att köpa mina egna purjolökar.

EDIT: Läs intervju med en självgod PR-agent här.

EDIT 2: Och uppenbarligen fungerar det också. Men det är ju bra att de erkänner att hela poängen med den är att försöka sälja till så många länder som möjligt - återigen är det ingen som pratar om bokens litterära kvaliteter, bara om marknadsföringen och att författaren minsann är hemlig. Detta är inte en roman, det är en D-uppsats på Handels.

Citat

Har precis påbörjat s4 av "The Wire", som verkar fortsätta rocka på. En av dem som tjatat på mig att se den är Nicklas, som häromveckan hittade det här citatet av seriens skapare David Simon, som är svårt att inte uppskatta:

My standard for verisimilitude is simple and I came to it when I started to write prose narrative: fuck the average reader. I was always told to write for the average reader in my newspaper life. The average reader, as they meant it, was some suburban white subscriber with two-point-whatever kids and three-point-whatever cars and a dog and a cat and lawn furniture. He knows nothing and he needs everything explained to him right away, so that exposition becomes this incredible, story-killing burden. Fuck him. Fuck him to hell.

See the cat? See the cradle?

Being a Humanist means trying to behave decently without expectation of rewards or punishment after you are dead.

Kurt Vonnegut är död. Han ramlade omkull, 84 år gammal, och slog i huvudet. Så kan det gå.På något vis känns det där både fel och rätt. Att någon som överlevt en av världshistoriens största uppvisningar av människans förmåga att ta livet av sig själv skulle dö av en sån alldaglig grej... samtidigt också helt naturligt. En ironi värdig en ironiker.

All persons living and dead are purely coincidental, and should not be construed. No names have been changed in order to protect the innocent. Angels protect the innocent as a matter of Heavenly routine.

Det där är taget ur förordet till den sista skönlitterära bok han gav ut, novellsamlingen "Bagombo Snuff Box" från 1999. Den svarta humorn skiner igenom; om det finns något som aldrig händer i Vonneguts böcker så är det att änglar beskyddar de oskyldiga. I "Slaughterhouse-Five" (med undertiteln "The children's crusade") kommenterar han torrt varje meningslöst, idiotiskt dödsfall med "så kan det gå". Vonnegut trodde inte på någon god Gud som kunde kliva in när vi gjorde bort oss; han visade vad som hände när vi gjorde det, fallet på svanskotan när vi halkar på våra metaforiska bananskal, och fick oss att skratta åt eländet.

Vonnegut beskrivs oftast – lite felaktigt – som science fiction-författare, med det lilla underförstådda avfärdande som "genreförfattare" det innebär. Men som alla bra författare använde han genre som verktyg, inte mål. Vonnegut var en humanist, en misantrop som älskade människor, och hans böcker illa men snyggt förklädda debattinlägg som sprudlade av fantasi; få författare hade samma förmåga att klä ut sina åsikter till fiktion, klä upp de viktigaste frågor till slapstick, dra av kejsaren i oss alla kläderna och peka på hur fåfängt och idiotiskt och förbannat vackert allting ändå kan vara. Världen i hans böcker är ett enda stort kosmiskt skämt där allting går åt helvete och goda människor förlorar, där vi alla är slumpens kasperdockor, där alla drömmar om utopia eller ett himmelrike vare sig här eller i livet efter bara är snömos; där vi bara kan försöka göra så gott vi kan. Där livet är meningslöst och just därför viktigare än någonting annat. Han var en humorist som aldrig tappade allvaret, en idealist som kunde skratta åt idealismen.

Läs "Harrison Bergeron". Läs "Slaughterhouse-Five". Läs "Mother Night". Läs "Cat's Cradle". Läs "Galapagos". Läs "Slapstick". Skratta. Gråt. Fundera. Räck upp ett långfinger åt dem som säger sig ha säkra svar.

Here we are, trapped in the amber of the moment. There is no why.

I sin sista roman, "Timequake", tog Vonnegut livet av sitt alter ego Kilgore Trout. Kilgore Trout blev 84 år gammal. Så kan det gå. På Kilgore Trouts gravsten står det: "Life is no way to treat an animal."

Han fattas mig.

(Korspostat från dagensbok.com)

EDIT: En väldigt bra krönika av Ola Larsmo i DN.