Lisey's Story

Stephen King - Lisey's Story

Betyg: 3

Käre Steve (dear constant writer)!

Jag är SÅ glad att du släppte denna så snart efter den verkligen urusla Cell. För Lisey's Story är definitivt en förbättring. Fast det är förstås svårt att tänka sig något som INTE vore en förbättring på den skiten.

Äh, jag skämtar bara, gamle kompis. Du och jag har ju känt varann sen jag var 11 och du var... äldre än så, och jag tycker vi har rätt att säga vad vi tycker till varann, och till skillnad från dig tar jag inte ens betalt. Det finns en hel del med Lisey's Story som jag verkligen gillar. Du har återvänt till vanliga människor med lite karaktärsdjup som måste hantera både livet och det övernaturliga samtidigt, du har slutat försöka lura i dig själv att du fortfarande kan skriva hård rock'n'rollsplatter och försöker bredda repertoaren. Vi kan strunta i att du redan gjort den där grejen med "kvinna i dilemma måste dyrka upp undangömda minnen för att finna styrkan att rädda sig och de sina" i Gerald's Game och Rose Madder; för när du lägger till lite om den tunna gränsen mellan kreativitet och galenskap och makten i ord finns det definitivt en del att omvandla till metaforskräck - vafan, om Buffy kunde göra ett helt halvt avsnitt på idén att vandra runt i en katatonisk människas undermedvetna borde väl Skräckens Mästare fixa en 666-sidig (heh) bok på samma tema?

Och jodå, här finns en bra roman någonstans. Bitarna med den döde Scott Landons likaledes döda familj, de galna fansen som förföljer författaren och hans fru, och rentav många av de egentligen ganska smöriga scenerna mellan Lisey och Scott. Och även om jag kunde svurit på att du tog död på Andy Clutterbuck för 15 år sen är det kul att se lite gamla bekanta från Castle Rock också.

Men snälle Steve, du tar i för mycket. Du försöker lite för mycket att skriva som en Riktig Litterär Författare, eller i alla fall som klichébilden av en sådan (ordbajseri, stora ord för stora ords skull, Dostojevskijreferenser) men ärligt talat, det blir lite som att höra AC/DC försöka spela Kind of Blue. Jag gillar AC/DC lika mycket som du, men de kan inte spela jazz och Stevie, baby, du är ingen Miles Davis. Det där omtjatandet av enstaka fraser (STEVE! THE LONG BOOK!) som du alltid gjort blir uttjatat väldigt fort här, och om jag aldrig någonsin får höra ordet "smucking" igen så är det ändå 10000 år för tidigt. Och även om du alltid haft en tendens att skriva in Mary Sues (alltså smartare, snyggare, charmigare och hårdare versioner av dig själv) i dina böcker är Scott Landon verkligen lite FÖR mycket, död eller ej. Speciellt död, faktiskt.

(Och Stevie? Sötnos? Ge FAN i att sätta hela kapitel i Comic Sans. Fan. Ge. I.)

Låter det hårt? Så uselt är det inte ändå. Vi säger så här, Steffe: för alla år du och jag har honkytonkat, för de där 200-250 rätt bra sidorna som finns här, för att boken går förbi rätt fort (när man väl lärt sig att zona bort de oftast förekommande påhittade orden på bäbisspråk - "smucking", "bad-gunky", "bool", etc - sparar man in rätt mycket) och för att den ändå är betydligt bättre än skit som Cell och Dreamcatcher ska du få 3/5 på Kingskalan. Du är av skitlistan, Stevie, men dörren till snickerboa är fortfarande på glänt. Du kunde bättre än så här en gång. Skomakare, bliv vid din pest.