Döden och pingvinen

Andrej Kurkov - Döden och pingvinen

Betyg: 3

I ett postsovjetiskt Kiev råder laglöshet; alla är korrumperade, rivaliserande maffiagäng styr lätt utklädda till affärsmän, allt är till salu (men bara för dollar) och livet är billigt. Vid ett köksbord sitter 30-nåntingen Viktor och skriver små noveller om inget särskilt, och hans enda sällskap är pingvinen Misha. Jo, han har en tam pingvin i sin lilla lägenhet; Kievs zoo gav bort dem när de inte hade råd att utfodra dem, och eftersom Viktor är något av en loser fick han förstås en pingvin med hjärtfel och klinisk depression. Sådan herre...

Men så slår lyckan till! (Eller?) Viktor får till jobb att skriva dödsannonser för den lokala tidningen, och eftersom det enda han är bra på är att ösa ur sig småblommig prosa i parti och minut är han perfekt för jobbet. Redaktören ger honom buntar med information om viktiga ukrainare, Viktor snor ihop en vacker text att använda om VIPen i fråga skulle råka dö, och plötsligt tjänar han nog med dollar för att köpa mat och annat åt både sig och sin pingvin. Och livet leker väl inte direkt, men nästan.

Men då slår olyckan till! (Eller OK, inte så mycket "slår till" som "blir uppenbar".) För det visar sig att varenda viktig person i Ukraina givetvis är korrupt och har både mäktiga fiender och mäktiga vänner, och ju mer Viktors runor ser ut som kontrakt snarare än minnesord, desto knepigare blir hans situation. Och när folk omkring honom börjar dö eller försvinna inser Viktor att han (och hans pingvin) inte bara har ansvar för något utan också ser ut som måltavlor själva...

Det finns mycket att gilla i Döden och pingvinen; beskrivningen av livet i ett samhälle som i princip slutat fungera som ett samhälle, olika vänskapsband, den torra och absurda humorn som bara stryker under paranoian i Viktors situation, och ett slut som både är sorgligt och fungerar perfekt med allt som gått innan... Men samtidigt är det 300 sidor berättelse som lite för ofta verkar sakna mål; Viktor själv gör just inte så mycket utöver att spela sin lilla roll i det stora dramat, och lite för ofta känns hans historia som en Hamlet utan skäl att hämnas på någon; bara en velpotta i största allmänhet. Karaktärer kommer och går lite för enkelt, twister är alldeles för uppenbara, och i slutändan känns boken lite grann som den frusna fisk Viktor matar Misha med; god i lagoma doser, men i längden lite för enformig och deprimerande för att vara en festmåltid.

Se även: Påstår Pereira (dödsrunor), Hurramabad (post-sovjet)

The Audacity of Hope

Barack Obama - The Audacity of Hope

Betyg: 3

Korspostat till dagensbok.com.

- You know we're the only country in the world where the pursuit of happiness is guaranteed in writing? You believe that, hmm? ...
- It's the pursuit that's guaranteed.
- Always a fucking loophole, right?
(The Sopranos)

Någonstans halvvägs in i The Audacity of Hope av amerikanske presidentkandidaten Barack Obama (det är kanske säkrast att kalla honom så, ifall någon läser den här recensionen om tre år och han gått samma väg som salig Michael Dukakis) kommer jag på mig själv med att undra varför jag egentligen läser det här. Inte så att den inte är läsvärd, för det är den, men... alltså, det är ju i princip en 360 sidor lång jobbansökan, och jag är inte en av dem som får bestämma om han får jobbet eller inte. Vad får man egentligen ut av att läsa ett manifest av en politiker i ett annat land, som till absolut största delen berör det landets inrikespolitik, vars uttryckliga syfte är att övertala det landets befolkning att rösta på honom? Speciellt som... oavsett vad siffrorna säger i skrivande stund, om vi är helt cyniskt ärliga, tror vi verkligen att USA kommer att välja en svart man vid namn Barack Hussein Obama till president?

audacity (s.) dristighet, djärvhet; oförskämdhet, fräckhet.

Det finns kanske inget mer ömkansvärt än en idealist i dagens politik. Jag menar inte den sortens idealist som har ett gäng fasta principer som han hellre dör än avviker en tum ifrån; jag menar den sorten som... tja, till exempel sätter "thoughts on reclaiming the American dream" som undertitel till sin bok och talar om att se till det vi har gemensamt i stället för det som skiljer oss åt. Nog för att han är ny i storpolitiken, men han borde väl ha fattat att i dagens samhälle är det bara vi och dom som gäller. "You're either with us or you're with the terrorists", sa ju han som har jobbet nu. Att Obama sen dessutom är en bra skribent som låter både trovärdig och sympatisk gör nästan att man hoppas att han slipper få vad som måste vara ett av de mest korrumperande jobben i världen.

Idén att någon enstaka människa skulle sitta på en patentlösning för alltihop borde vara absurd, men att döma av framgångarna för missnöjespolitiker och tvärsäkra populister på båda sidor världen över är det just enkla lösningar folk vill ha. Släng ut invandrarna, förbjud religion, stena de homosexuella, höj skatten, sänk skatten, stäng gränserna, öppna gränserna, var snälla mot alla, bomb bomb bomb bomb Iran... och i det läget försöker alltså en 46-årig tvåbarnsfar ställa sig i mitten och säga att saker är mer komplicerade än så. Obama lägger fram – på ett väldigt amerikanskt sätt, det är ju trots allt USA som är världens centrum med konstitution, religion och familj – berättelser och analyser av rollen som världens enda supermakt kan spela och måste spela, går ner på detaljer och enskilda människors berättelser tills han hittar trådar man kan börja dra i. Han blandar och ger rätt friskt från alla håll (lite förvånad blir man när man ser en demokrat hylla Reagan, om också mer som politiker än som ideolog; där har vi det där vi-och-dom-tänket igen). Framför allt är han påläst och kan både nutid och historia; det här har funkat förr, låt oss göra så igen. Här är en ny idé, varför gör vi inte så? Det där har aldrig funkat, vi kanske äntligen borde sluta göra så? Det finns inga färdiga lösningar, men börja här; erkänn felen och bygg upp alltihop från grunden igen. För även om man inte håller med honom på varenda punkt, trots allt som gått på tok tidigare, så är det där med liberty and justice for all en rätt god tanke i botten. Det gäller bara att hitta verktygen att tillämpa det i praktiken, lyssna på varandra och försöka hitta lösningar vi alla kan leva med – och då talar jag inte bara om jänkarna.

Obama är ingen naiv kusin från landet; vad jag vet kan hälften här vara kvalificerat valfläsk som han inte har minsta avsikt att följa. Men ändå, det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Påstår Pereira

Antonio Tabucchi - Påstår Pereira

Betyg: 4

Lånad av laziestgirlintown.

Pereira är en medelålders journalist som arbetar som kulturredaktör på en liten portugisisk tidning 1938, påstår Tabucchi. Som sådan sysslar han mest med att översätta fransk 1800-talslitteratur och köra som följetånger tillsammans med en och annan dödsruna över författare som dött för evigheter sedan. Tabucchi behöver inte förklara att Pereira inte håller så bra koll på vad som händer runtomkring honom; det står liksom klart utifrån hur han lever sitt liv - han är för upptagen med att äta samma mat på samma kafé varje dag, söka svalka från den heta Lissabonsolen och sörja sin döda fru för att hinna lägga märke till saker som spanska inbördeskriget, det kommande världskriget och det där att hans eget land mer eller mindre blivit en fascistdiktatur. Åtminstone innan han anställer en ung man för att hjälpa honom att skriva dödsrunor, och den unge mannen (eller snarare hans radikala flickvän) börjar leverera artiklar om kontroversiella 1900-talsförfattare - Lorca, Majakovskij - som Pereira påstår att han inte kan trycka. Varför inte? Jo, eftersom...

...eftersom det finns sprängkraft i litteratur i förtryckets tider, som han märker när han börjar läsa om sina gamla fransmän i ljuset av vad ungdomarna berättar om Spanien och Europa. Historien upprepar sig, och han måste börja fråga sig hur neutral han kan förbli. Visst har liknande historier berättats förut, men Tabucchi är en höjdare på det här med att gå in i huvudet på en karaktär och beskriva något större utifrån vad som kunde blivit en rätt introspektiv historia; det är lite Doktor Glas över det.

Påstår Pereira är kort och bedrägligt lat; den har en knuten näve i fickan som slår hårt. Det här är den andra boken av Tabucchi jag läser, och även om den tacklar en del liknande ämnen som Tristano dör också tog sig an gör den det mycket mer lättillgängligt och vitalt. Väldigt intressant och tänkvärd läsning, påstår Björn.

(Mer om litteratur och förtryck: Dai Sijie, Azar Nafisi)

Foreskin's Lament

Shalom Auslander – Foreskin's Lament: A Memoir

Betyg: 4

Jag upptäckte kolumnisten och satiristen Shalom Auslander via Bookslut, som är stora fans av honom, läste hans debutbok Beware of God förra året och blev helt förälskad i hans respektlösa religions- och samhällssatir. Hans memoarer handlar om hans uppväxt i en väldigt sträng religion, och hans på det hela taget misslyckade försök att frigöra sig från de komplex och tvångstankar som det inympat i honom.

Och lite kluven är jag. Å ena sidan har jag ju svurit att låta bli BOATS-böcker (Based On A True Story, tack för den bokhora) för ett tag framöver, efter att alla dessa böcker om människor som överlever svårigheter/droger/misshandel/fotvårtor fått mig att vilja muttra att de förtjänade allt de råkat ut för och mer därtill.

Men å andra sidan vägs allt det där upp något så in i helvete (heh) av hans skarpsinne och inte minst hans humor; förbannad men på pricken, bitter men hoppfull. Uppvuxen i ett stenhårt judiskt samhälle och en väldigt hårt hållen patriarkalisk familj fick han lära sig från barnsben att om han inte är 100% kosher kommer Gud Fadern att krossa honom, och om han inte gör som han blir tillsagd hemma kommer Pappa Gud att spöa honom. Resultatet, enligt Foreskin's Lament: en person med gudomlig paranoia. Det är inte det att han inte tror på Gud – tvärtom, allt han lärt sig och upplevt har övertygat honom om att Gud a) finns och b) är ute efter honom personligen. Om han äter en ostburgare kommer någon han älskar att dö. Om han läser en porrtidning kommer någon han älskar att dö. Om han ser en hockeymatch på sabbaten kommer Gud göra så att Rangers förlorar.

I suffer from a metaphysical form of Stockholm syndrome. Held captive by this Man for thousands of years, we now praise Him, defend Him, excuse Him, sometimes kill for Him, an army of Squeaky Frommes swearing allegiance to their Charlie in the sky. My relationship with God has been an endless cycle not of the celebrated "faith followed by doubt," but of appeasement followed by revolt; placation followed by indifference... The people who raised me will say that I am not religious. They are mistaken. What I am not is observant. But I am painfully, cripplingly, incurably, miserably religious (...) I believe in God. It's been a real problem for me.

Gränserna mellan personlig memoar och satir är suddiga, minst sagt. Ibland framstår han mest som en bitter gnällspik, men som bäst är Auslander en briljant svart humorist, som skär rakt igenom både sina egna och samhällets problem med allt det där vi gör och skyller på Gud; toppstyrningen, tankemönstrena, sättet det man blir itryckt som barn sitter kvar i varenda fiber, i vartenda ord man yttrar – det går liksom inte att komma ifrån den här stora vita valen som vi levt med i tusentals år. Auslander är en modern Newyorkare, han vet hur saker funkar, men när han får reda på att han ska bli far får han panik. Om han låter omskära sin son (där har vi en av meningarna i titeln), dömer han då sin son till att gå igenom samma sak som han själv, tvingar han honom in i samma galna familjemönster? Å andra sidan, om han inte låter omskära honom, kommer Gud att straffa honom genom att döda hans fru i barnsäng? Etc.

I've tried to forget, I've tried to reframe Him, to rewrite Him, to move on. I read Sam Harris, I read Richard Dawkins. It all makes sense, but none of it helps.

Ändå finns här en upplyftande slutsats, på ett mörkt neurotiskt sätt. Efter att ha jämfört sig med Isak tidigare i boken – ni vet, ungen vars Fader försökte döda honom i Guds namn – kommer han dithän att han tänker sig sig själv som Moses som leder en egen exodus; den där avklippta förhuden i titeln är inte bara hans son, det är han och hans fru – båda överlevare från dysfunktionella familjer – som gör sitt bästa för att överleva trots att de klippts av från sin historia och måste bygga sitt eget förlovade land på sitt helt egna sätt. Och precis som Moses är Auslander inte helt säker på att han kommer att få leva där själv, men han har gett sig fan på att hans son ska komma dit.

And Moses did say, - Blow me, and he died there in the desert with a smile upon his face.

Du skall icke läsa BOATS, men jag bryter gärna mot det budet för Auslander. Hans memoarer är inte fullt så konsekvent askul som hans debut, men allvaret och jävlaranamman i dem väger upp det mer än väl.

Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan

Dai Sijie - Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan

Betyg: 3

Jag tror - jag är inte helt säker, men såvitt jag kan minnas - att detta är den första kinesiska roman jag läst. Må vara att den tydligen är skriven på franska av en exilkines, men nära nog.

En kort historia (180 sidor) om två tonårspojkar från storstan som under Maos kulturrevolution skickas till en liten gruvby på landsbygden för omskolning; deras föräldrar är läkare ("stinkande vetenskapliga auktoriteter") och de räknas alltså som borgerliga och intellektuella, trots att ingen av dem direkt är något läshuvud. I den lilla byn arbetar de i sitt anletes svett och nära svältgränsen, både fysiskt och mentalt, tills de upptäcker två saker: en bekant med en låda full med förbjudna västerländska romaner, och en vacker men outbildad flicka i grannbyn...

Det hade kunnat gå att bygga en riktigt stor berättelse av det här, och som jag redan nämnt: det här med kulturens roll i diktaturer verkar vara ett tema som aldrig tappar vikt (se t ex Nafisi, Kaminer, Burgess). Tyvärr verkar Dai inte vilja göra någon stor berättelse; Balzac... känns mest som en anekdot, en lätt kåserande berättelse från ett längesedan svunnet år, omväxlande humoristisk och sorglig men sällan viktig. Medges, jag kanske hade fångat upp mer om jag själv varit bekant med alla de böcker han relaterar till, men som ett verk på egen hand blir boken klart läsvärd men ingenting man minns långt efteråt.

John Scalzi - The Android's Dream

Betyg: 2

John Scalzi visade sig vara en mycket roligare bloggare än författare. The Android's Dream hade kunnat vara en rätt kul roman på 250 sidor eller så; intergalaktisk diplomati, genmanipulation, scientologer och artificiell intelligens. Lättviktig, men kul. Tyvärr är den 400 sidor tack vare en oändlig mängd onödiga detaljer om datorprogram, inte alls roliga våldsscener och ett JÄVLA massa pratande. Och så kul är inte den ganska förutsägbara handlingen (trots godtyckliga lån från både Douglas Adams och War Games) att den kan bära allt det där.

His Dark Materials

Philip Pullman - His Dark Materials

Beyg:
The Golden Compass - 3
The Subtle Knife - 3
The Amber Spyglass - 3-

Jo, bra helgläsning var det, speciellt när decembervädret var som det var. Och vad ska man säga... det känns lite som om man kommer in från fel vinkel och alldeles för sent till partyt; jag är ju inte så mycket fantasyfan egentligen.

Men på det stora hela gillar jag det mycket mer än jag hade trott, faktiskt. Trailersarna till filmen får det att se ut som världens barnfilm, men även om det definitivt är skrivet för en yngre publik är det betydligt mer komplext och välskrivet än andra serier om trollkarlar och häxor jag kunde nämna (*host*), och klart läsvärt även för nån som egentligen föredrar något helt annat. Pullman är ingen stor stilist på något vis, men han är en jävel på att berätta en historia och med några enstaka undantag håller han sig ifrån de värsta klichéerna.

Av de tre böckerna föredrar jag definitivt den första; den andra tappar lite i tempo men bygger ut både teori och personligheter, medan den tredje tyvärr kastar bort mycket av det på väl fåniga bifigurer, onödiga sidohandlingar och överdrivet predikande. Självfallet finns det plot holes (kan inte Pantalaimon, typ, flyga efter båtar?) men på det stora hela håller det ihop.

Karaktärerna... alltså, det är ju handlingen som står i centrum, som det väl oftast är i den här sortens historier. Det känns som en roman skriven som ett dataspel; actionscen, cutscen, actionscen, cutscen, lös ett pussel, actionscen... Här finns några minnesvärda karaktärer även om de i första hand finns till för historien (och budskapet) snarare än tvärtom (speciellt i tredje boken). Jag förstår inte riktigt varför alla vuxna karaktärer i boken tycker att Lyra är så bedårande att de ger upp allt för att hjälpa henne - hon känns lite för ofta mest som en bortskämd barnunge - men inte så mycket att det sabbar storyn eller så.

Det som verkar ha upprört alla borta i Staterna (katoliker, mormoner, rättshaverister...) är ju det uppenbara antikristna budskapet i böckerna. Och jo, Pullman är lite övertydlig med det där, även om jag ofta håller med honom i sak; subtexten blir liksom text lite för ofta. Visst har han poänger när det gäller det här med blind tro och faran att ge upp kritiskt tänkande, men den stora förtjänsten det har i boken är egentligen inte budskapet utan det det gör med handlingen; när han med flit försöker komma ifrån det där jävla messiaskomplexet som lite för många klassiska fantashistorier har gör det storyn mer oförutsägbar; precis som karaktärerna måste den hitta sin egen väg, sina egna lösningar, sin egen motivering för moral och vad det innebär att Göra Rätt Och Vara God (som givetvis är en grundpoäng; det är ju trots allt svärd och trolldom det gäller). Det gillar jag skarpt.

"Iceland spar." Hmmmm, Pynchon?

Slutet? Vafan, jag köper det, inofficiellt PS och allt. Jag kan gilla ett sånt där "awww"-slut då och då, även om det går lite väl enkelt. Twisten på myten ifråga funkar ju bra med resten av historien också.

Jag gillade den. Det var en kul skröna med en del långtgående ambitioner som fungerar förvånansvärt ofta, och en bra omtagning på en myt. Kan tänka mig betydligt sämre saker för ungdomar att läsa. Och vuxna också.

Allt

Martina Lowden - Allt

Betyg: 4

Haha! Det är en katafonisk roman!

Om det nu alls är en roman. "Allt" har formen av en - gissningsvis smått fiktionaliserad - dagbok förd under tre år, där M. går genom livet och ser det genom ett filter av litteratur. Hon läser, hon plockar isär, hon sätter ihop, leker med orden tills de beskriver något annat-men-samma. Eller något sådant. Det är inte en berättelse, det är en begreppsvärld upphängd på tork, som ändrar form medan den torkar. (Konstig mening, men det är svårt att sätta fingret på det här.) "Samtidslyrisk personlighetsstörning" kallar hon det; jag kallar det ordbruk och bokstavsskötsel, litteratur så renodlad som en del avantgardekomposition är från musiken - vi slipper bort från berättelsen/melodin och kokar ner det till själva berättandet/spelandet, och bara för att Charlie Parker redan spelat vartenda möjligt riff innebär inte att man inte kan vända utochin på dem och sätta dem i en annan ordning. Lowden skapar egna meningar, egna ord, en egen värld.

Hade man flax som en Fenix
Fore man strax till Aix
Vann ett Cerveau Grand Prix

Någonstans därinne finns minst en kärleksaffär, en medicinsk historia, romanfragment hoppysslade/pusslade av slumpmässiga meningar som nån sorts hemvävd oulipo (inte så hemvävd, misstänker jag; Lowden är låååångt före mig i litteraturteori, vilket säkert gör att jag missar mycket). Men det som gör den så läsvärd är inte bara sättet hon plockar isär en värld, utan också hennes humor - som inte alltid är haha-humor, utan också kan användas för ganska mörka ämnen.

Håret är blåttat på dåckan.
Den heter Rei Ayanami.
Tre huvuden medföljer:
ett blundande, ett öppet
och ett bandagerat.
Suggested age: 14 or older.
Horet är blottat på dockan.

Och just det, i anteckningen efter nämner hon oulipo också. Fan, jag visste det.

Man kan säkert dra många paralleller här (kabbalah - sönderplockandet och ihopsättandet av Guds namn); det känns som den sortens bok som är designad för att inte vara fullt ut begriplig, utan snarare tvingar varje läsare att bygga sin egen värld runt den. Det som håller den ifrån ett högstabetyg är att det ibland känns lite väl mycket som alldagliga funderingar, ordlekar som inte tar vägen någonstans, personliga anteckningar som betyder mer för Lowden än för oss. Men det är ett nöje att läsa den, och det ska bli kul att läsa om den en dag.

Militärmusik

Vladimir Kaminer - Militärmusik

3/5

Det första man märker när man tittar på propagandabilder från Sovjetunionen är att alla människor ler. Det andra är att allt är byggt för och av massorna. Ett stort land kräver stora städer, stora maskiner, gigantiska fabriker, och att alla går i takt.

Givetvis kunde man göra motstånd. Men även motståndet är ju egentligen ett kollektiv om det ska ha någon effekt; det var folkmassorna på Brandenburger Tor som rev Berlinmuren, och alla skanderade i takt.

Men vad händer med dem som inte är intresserade av att gå i andras takt? De som inte vill gå med i någon av de två massorna, för eller emot?

Vladimir Kaminers självbiografiska roman verkar vilja svara på det. Hans berättelse om att växa upp i 1970- och 80-talets Sovjet handlar inte i första hand om politiskt förtryck, eller om solidaritet, eller något av allt det där stora; det finns hela tiden i bakgrunden, men som den som inte passar in någonstans (för politiskt ointresserad, för judisk, för glad i förbjuden musik) kan han inte annat än att ge det ett snett ögonkast och driva lite med det samtidigt som han håller ner huvudet och letar efter något eget. Sovjetisk och judisk humor har en del gemensamt: individen som inte har kontroll över sin situation, riskerar att bli krossad av massan när som helst och bara kan skratta åt'et. Den unge Kaminer läser Solzjenitsyn, tittar upp och ser ett fångläger överallt.

Den första uppsatsen vi måste skriva i skolan hette "Min stora förebild". För pojkarna fanns ett rikt urval: Man hade krigshjälten Karbisjev, som hade fryst in fascisterna. Sedan fanns det Aleksander Matrosov, som hade kastat sig över fiendens maskingevär med sin egen kropp. Och sedan mannen som hissade den röda fanan på tyska riksdagen. Kosmonauterna kunde man också ta, helst Gagarin eller Gretjko.

Som en sovjetisk version av Lundells Jack driver han runt i det gigantiska landet, från lettiska hippieläger till kaukasiska bönder, från olagliga punkkonserter i knökfulla lägenheter till militärtjänst på luftvärnsbatterier där han får veta att de inte förväntas leva länge nog att få iväg ett andra skott. Rastlös. Allt skildras med en blandning av respektlös humor och sammanbiten beundran för de andra vilsna existenser han slår följe med en bit, och som det i de flesta fallen inte slutar väl för. Men lite grann är det också bokens problem; vi stannar aldrig länge nog på något ställe, lär aldrig känna någon väl nog för att verkligen fastna. Med berättandet stadigt förankrat i "detta hände mig en gång för länge sen"-läge (ett problem den delar med den på många sätt likartade "Balzac och den lilla kinesiska skrädderskan" av Dai Sijian) och lite för mycket vardagsgråhet känns boken lite för säker, lite för trygg. Det är läsvärt och roligt, men varken omskakande eller askul, annat än i glimtar.

Idag är Vladimir Kaminer tysk; boken slutar mycket riktigt med att han utvandrar, bort från landet han farit runt i och aldrig hittat det han söker. Även världens största land kan kännas för litet för en enstaka individ.

Den långa flykten

Richard Adams – Den långa flykten

Betyg: 4

Ett år som började med en antropomorfiserad gnagare bör väl avslutas med lite fler. Den långa flykten är en sån där bok jag velat läsa ett bra tag men som aldrig riktigt blivit av, men... till slut sker det mesta. Och visst, det vore synd att påstå att det här är ett fullkomligt mästerverk; hur spännande och fascinerande kaninernas resa både genom en liten bit av England och genom sina egna möjligheter är, så brister den några gånger. Jag har lite svårt att köpa hela upplägget när de morotsfrossande kanicklarna i ena sekunden för komplexa moraliska resonemang och i nästa är helt oförmögna att förstå en bro, WWII-referenserna är lite väl övertydliga, och ju mindre sagt om könsrollerna desto bättre. Men herregud, vilka underbara karaktärer Hassel, Femman, Kronan och de andra är, och slutet... jämmer... slutet...

Hrm. Alltså, rekommenderas. Även till vuxna människor som inte alls får något vått i ögonvrån av att djur dör.

Wizard of the Crow

Ngugi wa Thiong'o - Wizard of the Crow

Betyg: 5

Det finns många legender i världen. En av de äldsta berättar om hur folket i Babel bestämde sig för att bygga ett torn hela vägen upp i himlen. Men Gud fader harmades i vanlig ordning därutav och nöjde sig inte med att riva tornet utan såg också till att från och med nu skulle alla folk tala olika språk, så att de inte kunde hitta på något liknande igen.

Pffft, säger den enväldige diktatorn av det afrikanska landet Aburiria. Här har han styrt landet med järnhand nästan ända sedan engelsmännen gav sig av, han är både härskare och herre över alla i landet, här ska ingen komma och påstå att det finns gränser för hans makt. Här ska byggas ett modernt Babels torn som visar att Afrika minsann kan saker som de rika västerlänningarna inte ens kan föreställa sig. Allt som återstår för att kunna sätta igång är att a) med piskor och morötter övertyga folket om att detta är viktigare än trams som demokrati, jobb och mat för dagen, samt b) med lismande och snygga planer övertyga världsbanken att låna ut pengar till projektet. Hur svårt kan det vara? Ett gemensamt världsspråk finns ju igen i engelskan, och så här i neokolonistiska tider kan man ju alltid få pengar så länge man är beredd att betala räntan.

Men han har ju förstås inte räknat med medicinmannen i bokens titel. Det är en av de få saker som kan ursäktas honom, för det har ju inte medicinmannen själv heller. Han är ju bara en arbetslös akademiker som, på flykt undan polisen tillsammans med en kvinna ur motståndsrörelsen, hittar på en historia byggd på en gammal folksägen för att göra sig själv mer imponerande än han är. Men innan han vet ordet av har myten om kråkans medicin spridit sig och alla – politiker, poliser, affärsmän och vanligt folk – vill ha hans hjälp för att komma sig upp här i världen. Och någonstans där börjar magin, som ju bara var påhittad, få verklig kraft.

wa Thiong'os tegelstensroman har med alla sina inslag av magisk realism och nutida sagor redan jämförts med både Márquez och Rushdie, men själv sitter jag hela tiden och tänker att detta ju är en afrikansk version av Bulgakovs "Mästaren och Margarita". Här finns samma slags respektlösa humor blandad med en förbannad, klarsynt samhällskritik, som i ena sekunden bokstavligen kastar hinkar med skit på de styrande för att i nästa leverera politiska slogans som verkar vilja sparka omkull hela jävla pyramiden av småpåvar, sexister och ansiktslösa strukturer, allt till tonerna av både uråldriga myter och modernt tänkande som ibland krockar vilt och ibland smälter ihop till något helt nytt.

En något yngre legend berättar om Great Zimbabwe, den stora stenstaden i södra Afrika, som de nykoloniserade afrikanerna på 1800-talet bestämt hävdade att de byggt själva. Engelsmännen skrattade åt tanken och såg staden som ett bevis för sin medfödda överhöghet; eftersom den vita rasen ansågs överlägsen kunde afrikanerna omöjligen kunde ha byggt något liknande, vilket bevisade att Afrika alltid styrts av vita människor. De segrandes logik ser alltid lite konstig ut i efterhand, när alla bevis vridits till det man behöver.

Att Aburiria är baserat på Kenya och härskaren på Daniel Arap Moi gör inte att boken saknar allmängiltighet; den blir en rasande satirisk uppgörelse med allt vad förtryck heter, oavsett om detta är baserat på politisk, ekonomisk eller fysisk makt, och i härskaren ekar både Pinochet, Honecker och Putin. Västerlandet utnyttjar Afrika, vars diktatorer utnyttjar militären och polisen för att utnyttja folket, där männen vänder sig åt det enda håll som återstår och utnyttjar kvinnorna. Slicka uppåt, sparka neråt, shit flows downhill. "Wizard of the Crow" leker konstant med språket, något som inte är oviktigt för wa Thiong'o, en av de första afrikanska författarna som vägrade skriva på engelska och i stället började skriva samhällskritiska romaner på sitt modersmål – något som kostade honom över ett år i politiskt fängelse innan han kastades ut ur landet. Det går igen här; alla fasta ordspråk, bibelord och engelska plattityder vrids till av dem som har makten tills själva språket blir en fälla som de förtryckta måste hitta en egen väg ut ur. Och vägen finns där, när myten om folkets trollkarl sprider sig och de styrande grips allt mer av panik. Precis som hos Bulgakov blir allt förr eller senare vänt upp och ner, roller byts ut och tillbaka, gapskratten går från bittra till triumfatoriska och tillbaka. wa Thiong'os språk är en fantastisk blandning av färgrik folkskröna och modern roman; komplext utan att vara överdrivet komplicerat, asgarvframkallande utan att någonsin släppa allvaret, politisk utan att vara snusförnuftig blir den en av årets stora läsupplevelser.

Det skapas nya legender hela tiden, och de behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att ha kraft nog att störta torn. En av de nyaste handlar om en afrikansk gräsrotsrörelse där män och kvinnor står på lika fot, förenar gamla sanningar med utbildning och nytänkande och bara kräver att få kontrollera sin egen framtid. Och ni vet vad det heter i sagan: "om dom däruppe i det blå inte längre vill förstå, utan föraktar alla dom som ger dom mat ..."

Tack förresten till Margaret på New York Stories för tipset!

Orkanpartyt

Klas Östergren - Orkanpartyt

Betyg: 3

"Människan sitter vid diktens port," skrev Nils Ferlin en gång i en dikt som speglas i en av scenerna i "Orkanpartyt"; "hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra."

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul...) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux "O-zonen", och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). "Orkanpartyt" kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från "Gentlemen" – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå... Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.

A Man Without A Country

Kurt Vonnegut - A Man Without A Country

Betyg: 3

Kurt Vonnegut dog i år, 84 år gammal. Det vore skönt att kunna säga att A Man Without A Country avslutade hans karriär i stor stil.

Tyvärr vore det inte sant.

Det är lite svårt att veta vad man ska kalla det här. Det är sannerligen ingen roman, ingen direkt facklitteratur heller, och memoar är den lite för spretig för att kallas... "pamflett" är kanske ordet. 82 år gammal var Vonnegut förbannad, och det är jävligt sorgligt att höra denne cyniske men en gång ack så medmänskliga humanist förklara att han slutgiltigt förlorat hoppet om mänskligheten. Inte så att jag är förvånad över att han är missnöjd med sakernas tillstånd, men den gamla humorn och skärpan verkar långa sträckor ersatta med bara ilska och förkrossande pessimism. Man kan förstå att han hamnat här efter allt annat han skrivit (och det är i ljuset av det som boken ska läsas; börja för allt i världen inte med Vonnegut här). Men ändå.

A Man Without A Country jazzar fram och tillbaka mellan olika ämnen - det är ju trots allt en serie fristående artiklar som redigerats ihop hjälpligt - och i de flesta ämnen har han något att komma med; hur man berättar en historia, om religion, om sin egen syn på världen, om politik osv. Ändå blir intrycket lite splittrat. Ibland är han på pricken, ibland är han skitkul, men ibland blir han bara odrägligt bitter - trots att jag för det mesta håller med karln! (Fast det är svårt att inte garva när den gamle kedjerökaren skriver att han ska stämma tobaksbolagen eftersom de inte gett honom cancer som de alltid lovat - han ville ju inte behöva leva länge nog för att se världen styras av "Bush, Dick and Colon".)

Det bästa och sämsta med boken är att den är så konsekvent. Jag har läst om en del Vonnegutromaner sen han dog (Cat's Cradle, Sirens of Titan, Jailbird) och man hittar inte mycket nytt här (långa stycken är den nästan en rak avskrift av företalet till Jailbird.) Det finns en ny president, Kurt är äldre och gnälligare, det finns något nytt som kallas Internet som han verkligen inte gillar (Kurt var en stolt luddit) men i övrigt är det samma gamla käpphästar som alltid, fast bittrare och nu utan en intressant berättelse att väva in dem i. "Titta här vad vi kunde blivit," verkar han säga (med passningar åt hjältar som Marx, Jesus och Lincoln), "och så lyckades vi kasta bort precis alltihop."

Vonneguts sista bok tillför inget nytt, och hur elakt kul den kan vara långa stycken så känns det ändå som om luften hade gått ur honom redan. En trea för gamla minnen; Kurt är i himlen nu.

På tunn is

Jenny Diski - På tunn is: en resa till Antarktis

Betyg: 3

Den första Diski jag läst, och fanken vet om det var den bästa att börja med. Inte för att den är dålig på något sätt, men jag brukar vilja vara bekant med en persons verk innan jag ger mig på dennes självbiografi - jo, jag erkänner, jag är självisk så; de måste ge mig nåt innan jag vill veta något om dem som personer.

Detta sagt så är det här ett riktigt intressant upplägg som faktiskt påminner mig en smula om Stridsbergs Happy Sally, i stil såväl som innehåll; boken har två berättelser - dels den om hur Diski ger sig ut på semester till Antarktis av alla ställen, dels hennes barndom som enda dotter till två rejält neurotiska föräldrar; den där sorten som verkligen inte borde ha skaffat barn alls eftersom de knappt ens kan ta hand om sig själva. Den svenska titeln, "På tunn is", fångar känslan rätt bra - både i hennes geografiska resa till sydpolens isflak och hennes egen mentalitet, längtan efter stora slätter med bara vitt och behovet att räta ut frågetecken om hennes barndom.

Det är väldigt uppfräschande att läsa en bok i ämnet som inte bara rapar upp de vanliga gamla poppsykologiska plattityderna som hör hemma hos Dr Phil (se t ex Diskis irritation över att alla förutsätter att barn antingen glömmer av eller förtränger hemskheter - att de faktiskt skulle komma ihåg verkar för otäckt) och den inre resan matchas väl av den yttre (jisses, jag vill aldrig någonsin besöka Sydgeorgien). Det är antagligen bara min egen motvilja mot den här sortens "sanna skildringar av hemsk barndom" som gör att jag inte tycker om detta bättre än jag gör; som det är känns den OK, och jag lär läsa mer av Diski vid tillfälle.

Tristram Shandy

Laurence Sterne - The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman

Betyg: 3

Vi tar't på utrikiska:

To those who are unfamiliar with the plot, it can be summed up in three little words: "But I digress." The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman has precious little of Tristram's life or opinions, and makes it doubtful whether he's much of a gentleman - in fact, it often strikes me how much more bawdy, dirty and, well, uninhibitedly fun 18th century literature is than it would be during Victorian times. Not that I'm an expert, but between Swift, Rabelais, Bellman, Voltaire and Sterne I think I can form some sort of opinion and Tristram Shandy gets away with a lot of stuff - sex talk, various bodily functions, etc - that would have made his pruder grandchildren blush.

But I digress. Tristram Shandy tries to tell us about his life and opinions, starting with his conception and continuing with his birth, education and career - and he fails miserably; the fictional narrator himself isn't even born until about halfway in and even after that appears in his autobiography only sporadically, whenever the plot is in danger of - gasp! - advancing and he needs to derail it with an amusing anecdote or a learnéd discourse on warfare, childbirth, religion, noses, or whatever he feels like lecturing us on. Someone said that this book was post-modern before there was a modern to be post, and I can see where they get that - as much as he leans on Rabelais and Cervantes, to my modern eyes it keeps bringing up people like Pynchon and Eco. Like those, he is less concerned with telling a story or giving straight answers than with painting an entire society's thoughts, and he'll lean on any reference no matter how wise or un- to get there. In a sense, the lives and opinions he chooses to reference tell more about him (the narrator, not the author) than he perhaps intends.

However, that's also part of the problem. Ironically, it seems at least to me, time has run away from Tristram Shandy. It's supposed to satirize a lot of popular thoughts, beliefs and conventions, but while some of those are universal, others have simply faded into obscurity. I can read and appreciate Pynchon's Mason & Dixon - which, much like this, takes place in the latter half of the 18th century - because Pynchon still writes for a modern audience's preconceptions. With Sterne, I'm out of my depths; too many of the HOBBY-HORSES (always in upper-case), social memes and authorities he makes fun of are completely unknown to me - not to mention that the style he parodies is almost unreadable at times. It's like... imagine someone 200 years from now trying to make sense of Hot Shots! while Top Gun has long since been (rightfully) forgotten.

But I digress - this, of course, isn't Sterne's fault, he was writing for his time. But what remains of Tristram Shandy does tend to seem like one single joke stretched out over 615 pages - the joke being that he smugly keeps derailing his own story, mocking the reader's (and critics') expectations of it and gleefully even his own ability to tell it. Stuff like that is fun once, twice or even half a dozen times, but eventually you just want to smack him and tell him that all of that stopped being cute about 83 chapters ago.

Yes, it's occasionally very funny. Yes, it's occasionally still quite relevant, both on the nature of literature and the human condition - especially in the many hilarious exchanges between Tristram's father (rational, experienced man of science) and uncle (naive theoretical believer in love - and soldier). There are some nice turns of phrase that I need to write down for posterity:

On literature:

Writing, when properly managed (as you may be sure I think mine is) is but a different name for conversation. As no one, who knows what he is about in good company, would venture to talk all;--so no author, who understands the just boundaries of decorum and good-breeding, would presume to think all: The truest respect which you can pay to the reader's understanding, is to halve this matter amicably, and leave him something to imagine, in his turn, as well as yourself.

On... renewable energy sources, I shit you not, this is 1760 and it reads like a Greenpeace manifesto:

if the wind only served,--but would be excellent good husbandry to make use of the winds, which cost nothing, and which eat nothing, rather than horses, which (the devil take 'em) both cost and eat a great deal.

For that very reason, replied my father, 'Because they cost nothing, and because they eat nothing,'--the scheme is bad;--it is the consumption of our products, as well as the manufactures of them, which gives bread to the hungry, circulates trade,--brings in money, and supports the value of our lands;--and tho', I own, if I was a Prince, I would generously recompense the scientifick head which brought forth such contrivances;--yet I would as peremptorily suppress the use of them.

On his own inability to tell a straight story:

I believe in my conscience I intercept many a thought which heaven intended for another man.

&c &c &c &c. But I digress. I'm glad I read Tristram Shandy; I'm glad I won't have to read it again. It's not bad, but the law of diminishing returns kicks in around page 200 and after then it's all uphill. This cock and bull story ends on a rather groanworthy pun regarding the male reproductive organs and male cows; I call bullshit - but at least Sterne's a good bullshitter.

Ett par böcker

Clarice Lispector - Levande vatten

Betyg: 5

Egentligen borde jag skriva den recensionen som en haiku. Eller nåt. "Levande vatten" är en så lyrisk, vacker, hänryckt och samtidigt svårfångad stream-of-consciousnessroman om... tja, skönhet och hänryckelse och allt det där som är svårfångat. Varandet som aktiv handling - "Jag är mig". Som att se John Coltrane måla. Som Molly Bloom på uppåttjack. Som Cohens "Hallelujah" utökad till 120 sidor. Fantastisk.

Kirsten Hammann - Mettes värld

Betyg: 3

Andrea tyckte bättre om den är än jag. Visst är inledningen i sin barnboksstil smått lysande, och visst har Hammann ett härligt sinne både för humor och det lite mörkare, men... alltså, den här skandinaviska diskbänksrealismen blir lite för mycket ibland. Möjligen ska man inte läsa en sån här bok på gråa kalla oktoberdagar; humorn i det har en tendens att försvinna under all depression.

80 romaner för dig som har bråttom

Martin Lange - 80 romaner för dig som har bråttom

Betyg: 3

Den korta recensionen av detta är förstås att det är Book-A-Minute med bilder. 80 romaner från klassiker till kioskdeckare sammanfattade på tre serierutor vardera - vi får veta vad som händer, utan att faktiskt behöva läsa böckerna. Kul grepp. Punkt slut.

Den lite längre är ingen recension, utan mest en allmän fundering över det här med litteratur. Varför ska man egentligen läsa, säg, Röda rummet eller Lolita (i Stockholm eller Teheran) hellre än att läsa Langes 30-sekunders sammanfattningar av dem? Jag blir påmind om att jag ju ville läsa Pierre Bayards How To Talk About Books You Haven't Read, där han tydligen satiriserar det här med läsande på samma sätt; inte i syfte att få folk att sluta läsa, utan för att lyfta fram varför det är mer än att bara få reda på hur boken slutar.

Jonas Thente skrev en recension av Lange i DN, där han passade på att raljera lite över ämnet (se kommentarer till denna post). Tyvärr har jag inte kunnat få tag på Thentes recension, men Per Gudmundsons artikel i SvD snor följande mening och gör en stor affär av det:

[J]ag är säker på att (...) många andra läser romaner precis så som Lange beskriver dem. För handlingen. De förmår helt enkelt inte uppfatta mer än så. Det är lite otäckt, men mest sorgligt: de är mer än insekter men betydligt mindre än människor.

Ouch. Jag gillar Thente skarpt, men... taget ur sitt sammanhang och Thentes vanliga stil känns den rätt hård, visst. Å andra sidan - Gudmundsons smått antiintellektuella inställning (där han lyckas nämna ordet "medelklass" som ett ideal hela 11 gånger i en ganska kort artikel och säger saker som "den grupp som pop-ekonomen Richard Florida kallar 'den kreativa klassen' men som vanligt folk kallar snobbar") är inte heller så inbjudande.

Att denna medelklass nu styr landet uppfattas som den slutliga dolkstöten. Kulturvänstern har förlorat problemformuleringsprivilegiet, vilket främst yttrat sig i kultursidornas resa från Pol Pot till Paul Potts, och det smärtar djupt. Nu sitter de själva som gamla godsägare och fruktar att patrasket ska skövla deras körsbärsträdgård, som Tjechov säkert skulle ha påpekat om han tillhört den ironiska generationen.

Man undrar lite vad det är han blir så upprörd över, exakt; man får känslan att det gäller något mycket mer än 80 seriestrippar. Eller för den delen, kolla in självutnämnt "vanligt folks" reaktioner på litteraturpriserna, som alltsomoftast tyvärr urartar i en uppvisning i hur okunniga folk gärna vill framstå som - ni vet, "aldrig-hört-taaaalas-om"-syndromet. Nu har ju Svenskan gjort om sin sajt så att alla roliga kommentarer till Nobelpriset försvann, men några av kommentarerna till BBCs rapportering om Bookerpriserna är också värda ett skratt (eller möjligen en skvätt gråt):

If the Booker judges were going to give the award to a book like this, they should have given it to Roddie Doyle, as a least he got there first with Angela's Ashes.

Any literature prize that has never been given to Terry Pratchett or JK Rowling is pretentious in the extreme.

I haven't read this book, will never read this book and am totally uninterested in "serious" fiction because everyone who extols it's virtue is only out to boost their own ego and to show off how "intellectual" they are. Real people, who have lives, read Terry Pratchet and the like.

this is a prize awarded by accademics to accademics the ordinary person in the street probably wont care i know i dont !!

Spectatia citerar Wittgenstein, vilket känns ganska träffande apropå det sista citatet där: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser." Eller för att återigen dra upp den stackars Nisse Holm: om ens enda intresse är att dunka en boll över ett nät är det inte underligt om det enda man kan tala om är att dunka en boll över ett nät. (Se även Alberto Manguel-citatet från häromveckan.)

Och jag vet, jag låter outhärdligt snobbig. Men jag förstår verkligen inte; varför denna ömsesidiga fientlighet? Varför slår vissa människor ifrån sig med bägge händer så fort det rör sig om något mer komplext än en deckargåta, medan andra (inte minst undertecknad) ofta fnyser föraktfullt över tanken att läsa något bara för att det är kul och avkopplande? (Fast jo, givetvis läser jag King och Pratchett. Också.) Är litteraturen verkligen så otäck, är litteraturen verkligen så oberörbar?

På sätt och vis vete fan om inte "80 romaner för dig som har bråttom", så snuttig den är, belyser allt det där minst lika väl som aldrig så många lärda artiklar (SvD: Vad ska man läsa, och varför?) I en av årets bästa böcker skriver Sam Savage:

If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.

Jovisst. Men på vilket sätt är det något positivt?

...Detta är egentligen något som borde skrivas mycket mer om, men det får räcka för nu. Som vanligt när den här diskussionen kommer upp kan jag inte låta bli att avsluta med det här Bill Hicks-citatet:

I was in Nashville, Tennesee last year, after the show I went to a Waffle House. I'm not proud of it, I was hungry. And I'm alone, I'm eating and I'm reading a book, right? Waitress walks over to me, "What you readin' for?" Is that like the weirdest fucking question you've ever heard? Not what am I reading, but what am I reading for? Well, godammit, you stumped me. Why do I read? Well... hmmm... I guess I read for a lot of reasons, and the main one is so I don't end up being a fucking waffle waitress.

Den ovillige fundamentalisten

Mohsin Hamid - Den ovillige fundamentalisten

Betyg: 3

Hastigt hopkrafsat, ska skriva mer på dbc vad det lider:

Well, that was a disappointing couple of hours.

Not wasted, not infuriating, not boring, just... disappointing. I mean, I really liked Hamid's debut, Mothsmoke. And with the Booker nomination and all, I really thought I was in for a treat here.

But... nah. The Reluctant Fundamentalist is a pretty decent novel; in its narrator Changez (Genghis), it adopts the by now not exactly unique "reverse Heart of Darkness" approach (see, for instance, Kiran Desai's The Inheritance of Loss or Tayeb Salih's Season of Migration to the North); young 3rd-world student goes West to learn, yet can't quite make it fit with his own background and his own country's needs. And it's done reasonably well; sure, his shift towards what the title implies seems sudden, and the Erica/America (the former his would-be girlfriend, the latter his would-be homeland, both lost to him) allegory is a bit overworked, but it's... OK. He occasionally makes some rather harsh comments on American policies and culture that fit, though arguably they might have fit better in an essay. But never mind; every book on the subject can't be expected to be Shalimar the Clown.

Then there's the whole framework, which I have more problems with. As good a writer as Hamid is, he tramples all over "show, don't tell" and it's simply not credible when the entire novel is presented as a monologue delivered by Changez to an American tourist (?) in his country. There are far too many references to set the scene, to tell us what the narrator is seeing even though the one he's talking to would see the same thing, too many passages that sound more like carefully worded writing rather than spontaneous sharing of experiences over dinner.

The Reluctant Fundamentalist is a nice book. It makes interesting points, even if it's simply by having the narrator telling us them. It has an interesting story, even if it's somewhat shallowly told. It has some interesting visuals and parallels - the janissaries bit is truly inspired, as is the dig at the American sort of fundamentalism - even if...

...you get the idea. Nice work. Hardly essential.

Falling Man

Don DeLillo - Falling Man

Betyg: 4

Och nu har jag haft flera inlägg på svenska så det är väl dags att vara lat igen och bara klippa å klistra utan att översätta. Håhåjaja.

One of the most fascinating comments on 9/11 that I've come across is Laurie Anderson’s album Live In New York. It’s recorded in September 2001, just over a week after the event, and she’s on stage performing a set of songs – written years or even decades earlier – dealing with paranoia, dogmatism, survival. And of course the centrepiece is an unusually emotional and cathartic version of her 1981 single "O Superman":

This is the hand, the hand that takes.
Here come the planes.
They're American planes. Made in America.
Smoking or non-smoking?
And the voice said: Neither snow nor rain nor gloom of night shall stay these couriers from the swift completion of their appointed rounds.
'Cause when love is gone, there's always justice.
And when justice is gone, there's always force.

9/11 is obviously a huge trauma which needs to be addressed in fiction, but so far just about every one of my favourite authors who has tried to tackle it has ended up writing around it; Auster’s Brooklyn Follies, Rushdie’s Shalimar The Clown, Gibson’s Spook Country, McEwan’s Saturday, Pynchon’s Against The Day... surely it can’t be too big a subject? Surely the absence of two towers can’t only be tackled by leaving them out of the story? While some writers have done great work in a post-9/11 world, I think the only completely successful and meaningful novel I’ve read about the event itself and its fallout has been youngster Jonathan Safran Foer’s Extremely Loud And Incredibly Close.

DeLillo should be the ideal writer to deal with it. As someone put it, he’s been writing 9/11 novels for decades; Mao II, Underworld, White Noise... if anyone can take a huge event and the underlying tendencies in society surrounding it and turn it into a novel, it should be him. Yet I’m not completely sure he manages as well as I had hoped - and all of this review should be read with the knowledge that I consider Underworld and White Noise to be absolute masterpieces and I expect nothing less.

Falling Man gets off to a great start, a dazed, shell-shocked account of the minutes and days immediately following the attack itself, focused on estranged spouses Keith and Lianne as they both try to piece their life back together (and their life together back together). The disjointed scenes, the out-of-focus dialogue, the sketchy and quickly-abandoned scenes from ground zero all serve to highlight the way the attack not only destroyed lives and buildings, but shocked people to their very core – nicely tied in to Lianne’s work with Alzheimer’s patients trying to hold on to a Self that’s being eroded away.

But at some point, it feels like the shell shock wears out its welcome and we’re going to have to get to know the characters – and to me, at least, that’s where the novel stumbles. There are bits that have me fearing that someone’s going to try to film this with Sandra Bullock and Matt Dillon as Lianne and Keith. He, especially, largely remains a mystery, and not even a very interesting one. While his development later in the novel makes sense from a symbolic perspective (the illusion of being in control of your fate; “Call or raise, call or fold, the little binary pulse located behind the eyes, the choice that reminds you who you are. It belonged to him, this yes or no, not to a horse running in the mud somewhere in New Jersey”) I don't think it does from a narrative point of view. The rather abrupt skip forward in time, the plot lines that show up here and there but never really have time to develop... it feels a bit like a fragment of a longer novel rather than a complete work in its own right, and as chillingly poignant as he can be at times, the novel remains curiously (for DeLillo) locked inside itself, if you catch my drift; it rarely makes those huge vertical leaps (sorry, sorry) through the layers of society, from religion to politics to popular music etc, that he usually does so well. (Remember the Elvis=Hitler discussion in White Noise?) The details are often great, there’s tons of great observations – the aforementioned paranoia that has people Lianne hitting a woman for playing Arabic music and little kids looking for this Bill Lawton character, for instance – but I’m not sure it quite ties together into a whole. It’s as if the terrorist’s quote

They felt things together, he and his brothers. They felt the claim of danger and isolation. They felt the magnetic effect of plot. Plot drew them together more tightly than ever. Plot closed the world to the slenderest line of sight, where everything converges to a point. There was the claim of fate, that they were born to do this.

is somehow a theme for the whole novel; everyone is tied together in a plot, but we don’t need to see the whole plot in linear fashion, we don’t get a fixed script telling us how to live and die - in a world of wars and dogmatism, thinking we've seen through it all and that we’re the heroes of the whole piece is the last thing we need. And while that’s an admirable point, using it as a literary technique doesn't work entirely in this case.

Which sort of brings us to the (slightly underused) falling man himself, the performance artist turning up here and there to hang in the air like a never answered question mark, always arrested but never explaining his motivations, just suspended somewhere between take-off and landing, available for whatever interpretations you want to hang on him... like a gravity’s angel, if you will. (Yes, I’m all about the obscure Laurie Anderson references today.) Lianne refers to him as a fallen angel – here’s a bit of religious symbolism turned upside-down, methinks: it’s all very easy to shoot the messenger, blame the fallen angel/Satan/The Great Satan, yet the world is made of people and we’re the ones actually doing anything. Again; Falling Man is great at symbolism, great at metaphor, perhaps not so great at actually drawing characters and telling their story. As if DeLillo got just a little too caught up in Saying Something about his big subject (which can also lead to rather hokey lines such as the one about children not needing white crayons since they have white paper).

The ending is stunning, though, even more so than the beginning. He takes the B plot that’s been popping up here and there and fuses it with the main one in one of the most incredible scene shifts I’ve read – I went back and read the last few pages at least three times. Let X = X. He almost – almost – brings it all together, the symbolism of the attack and the reality of the people affected by it, and for that he deserves 4/5 , if not by a huge margin.

'Cause when love is gone, there's always justice.
And when justice is gone, there's always force.
And when force is gone, there’s always... Mom. Hi, Mom!

Amberville

"Tim Davys" - Amberville

Betyg: 2

Med risk för att låta både pretto och gnällig kan man ibland undra om något sådant som skönlitteratur – och inte minst kritik av skönlitteratur som går utöver någon Beavis & Buttheadsk cool/sucks-svartvithet - går att debattera idag. Inte minst såhär i Nobeltider är det ju mycket snack om litteratur, precis som det varit med Maja Lundgren-bråket i somras och Expressens klassikerserie. Men snacket handlar förvånansvärt sällan om själva litteraturen; diskussionen runt Nobel handlar ofta om författarna och deras odds hos Ladbrokes snarare än vad som borde vara nobelmaterial, Lundgrenbråket blev raskt ett ganska digitalt "är det rätt eller fel"-nakenchockdrama där relativt få faktiskt diskuterade själva texten, och de där lilarosa kartonnagen säljs i sann Expressenanda nästan enbart med argument som rör författarna; som jag skrev på dbcs diskussionsforum:

Småkul är ju att läsa Excessens författarpresentationer, där de gör sitt bästa för att lyfta fram chockvärdet i författarnas personliga liv (självmord! homosexualitet! spelberoende! desperata rop på hjälp!) som om det vore nån jävla dokusåpa. De skulle gått hela vägen och gjort löpsedlar av'et.

Reklamkampanjen för den rätt mediokra "Amberville" är ett annat exempel. Här är det ju inte författaren som står i centrum eftersom "Tim Davys" sägs vara en pseudonym (något som väl iofs ger mer uppmärksamhet än om en vanlig Svensson gett ut boken i eget namn - nu kan man ju spekulera i om det är en KÄNDIS som skrivit!) men lik förbaskat har allt kringsnack handlat om allt annat än själva boken. Bonniers har nämligen anlitat en PR-firma som dränkt bloggares brevlådor inte bara i läsex (och jo, tack för det) utan också i tablettaskar, disktrasor och – I shit you not – halvruttna purjolökar. På något vis är det alltså en bok man gör reklam för på detta sätt. Whiskey Tango Foxtrot, som kidsen i Amerrkat säger.

Det är inte en helt slumpmässig referens; "Amberville" känns på många sätt amerikansk – inte bara för att alla namn på personer och platser är på engelska, eller för att hela boken cirklar runt den gamla vanliga diskussionen om det här med gott vs ont, livet och döden, konspirationer och hemliga makthavare. Nog för att det där är ämnen som alltid är relevanta och som det har skrivits väldigt stora romaner på, men utöver att göra huvudpersonerna till mjukisdjur har "Amberville" egentligen ingenting att tillföra som inte, tja, valfritt avsnitt av Buffy eller Mitt liv som död redan har täckt av med mycket mer intressanta karaktärer än de här rätt endimensionella gosedjuren. Men visst, ett par poänger får han in där bland plattityderna - biten med religionens roll, till exempel.

Värre är då att romanen faktiskt känns som om den skrivits på engelska och sedan översatts – och inte väl heller. Klumpiga ordvändningar, styltig dialog och den där sortens besynnerliga blandning av talspråk och ålderdomliga ordval som brukar bli följden när man skriver en text med synonymordboken nära till hands.

"Men du förstår", sa Bataille, och iskylan i hans öga blänkte än en gång till i ljuset från stjärnorna, "jag är byggd av tid."

Det väldigt plötsliga slutet kan kanske förklaras med att detta sägs vara del 1 i en romankvartett, vilket får mig att undra vem denne "Davys" känner på Bonniers. Han lär i alla fall varken dyka upp i Nobeldiskussioner eller i klassikerserier, för av ett smått lovande upplägg blir här nämligen inte mycket mer än ett "jaha" och jag tror jag skippar de följande. Om inte annat så för att jag har råd att köpa mina egna purjolökar.

EDIT: Läs intervju med en självgod PR-agent här.

EDIT 2: Och uppenbarligen fungerar det också. Men det är ju bra att de erkänner att hela poängen med den är att försöka sälja till så många länder som möjligt - återigen är det ingen som pratar om bokens litterära kvaliteter, bara om marknadsföringen och att författaren minsann är hemlig. Detta är inte en roman, det är en D-uppsats på Handels.