20080113

Militärmusik

Vladimir Kaminer - Militärmusik

3/5

Det första man märker när man tittar på propagandabilder från Sovjetunionen är att alla människor ler. Det andra är att allt är byggt för och av massorna. Ett stort land kräver stora städer, stora maskiner, gigantiska fabriker, och att alla går i takt.

Givetvis kunde man göra motstånd. Men även motståndet är ju egentligen ett kollektiv om det ska ha någon effekt; det var folkmassorna på Brandenburger Tor som rev Berlinmuren, och alla skanderade i takt.

Men vad händer med dem som inte är intresserade av att gå i andras takt? De som inte vill gå med i någon av de två massorna, för eller emot?

Vladimir Kaminers självbiografiska roman verkar vilja svara på det. Hans berättelse om att växa upp i 1970- och 80-talets Sovjet handlar inte i första hand om politiskt förtryck, eller om solidaritet, eller något av allt det där stora; det finns hela tiden i bakgrunden, men som den som inte passar in någonstans (för politiskt ointresserad, för judisk, för glad i förbjuden musik) kan han inte annat än att ge det ett snett ögonkast och driva lite med det samtidigt som han håller ner huvudet och letar efter något eget. Sovjetisk och judisk humor har en del gemensamt: individen som inte har kontroll över sin situation, riskerar att bli krossad av massan när som helst och bara kan skratta åt'et. Den unge Kaminer läser Solzjenitsyn, tittar upp och ser ett fångläger överallt.
Den första uppsatsen vi måste skriva i skolan hette "Min stora förebild". För pojkarna fanns ett rikt urval: Man hade krigshjälten Karbisjev, som hade fryst in fascisterna. Sedan fanns det Aleksander Matrosov, som hade kastat sig över fiendens maskingevär med sin egen kropp. Och sedan mannen som hissade den röda fanan på tyska riksdagen. Kosmonauterna kunde man också ta, helst Gagarin eller Gretjko.

Som en sovjetisk version av Lundells Jack driver han runt i det gigantiska landet, från lettiska hippieläger till kaukasiska bönder, från olagliga punkkonserter i knökfulla lägenheter till militärtjänst på luftvärnsbatterier där han får veta att de inte förväntas leva länge nog att få iväg ett andra skott. Rastlös. Allt skildras med en blandning av respektlös humor och sammanbiten beundran för de andra vilsna existenser han slår följe med en bit, och som det i de flesta fallen inte slutar väl för. Men lite grann är det också bokens problem; vi stannar aldrig länge nog på något ställe, lär aldrig känna någon väl nog för att verkligen fastna. Med berättandet stadigt förankrat i "detta hände mig en gång för länge sen"-läge (ett problem den delar med den på många sätt likartade "Balzac och den lilla kinesiska skrädderskan" av Dai Sijian) och lite för mycket vardagsgråhet känns boken lite för säker, lite för trygg. Det är läsvärt och roligt, men varken omskakande eller askul, annat än i glimtar.

Idag är Vladimir Kaminer tysk; boken slutar mycket riktigt med att han utvandrar, bort från landet han farit runt i och aldrig hittat det han söker. Även världens största land kan kännas för litet för en enstaka individ.

Etiketter:

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home