20071220

Fundering

Riktigt intressant artikel i DN apropå Lundgren-bråket - dock inte så mycket om det bråket som om det här med författarens skyldighet att ange exakt var gränsen går mellan sant och falskt, rätt och fel, gott och ont. Sara Danius nämner framför allt bråket runt Madame Bovary, men det är ju tillämpligt på betydligt modernare verk också; hon snuddar vid Lolita, en bok som ju konstant leker med alla de där gränsdragningarna utan att någonsin ta entydigt ställning. Slutet, dock:
I dag är det inte lika lätt att såra den offentliga moralen. Folk tål sadism, masochism och pornografi ganska bra, till och med våldtäkter.
Visst stämmer detta lite mer än det gjorde för 10-50-100 år sen; filmsuccéer som Hostel säger väl en del, och som påpekades i samma tidning för ett par månader sedan är ju den egentligen fullständigt förkastlige Tony Soprano en av nutidens mest fascinerande huvudpersoner (omtitt snart!) Nog för att det finns allt fler (inte minst i det stora landet i väster) som kräver just en klar och tydlig moralisk ståndpunkt i fiktionen, och att läsa konservativa recensionssidor som Plugged In är skitkul. Men sant är att vi väl gärna vill tycka att vi är sofistikerade nog att skilja mellan verklighet och fiktion, mellan vad en karaktär säger och vad författaren vill säga. Bret Easton Ellis är inte en seriemördare, Vladimir Nabokov är inte en pedofil, Astrid Lindgren kunde inte lyfta hästar.

Men frågan är ju hur mycket av detta som beror på innehållet (sadism, masochism, pornografi, attacker på svenska kulturpersonligheter) och hur mycket som beror just på formen det presenteras i. Ingen (åtminstone ingen med alla skruvar åtdragna) tar Hostel eller The Sopranos som sanningar; de är möjligen allegorier, och åtminstone i fallet Sopranos så stor litteratur det blir på skärmen, men vi tillåts inte glömma att det är fiktion. Lundgrens stora förtjänst/problem (stryk det som ej önskas) är inte så mycket att hon ger sig på namngivna personer utan att hon sviker/utmanar det där kontraktet mellan skribent och läsare att "det HÄR är sant, det DÄR är påhittat, det HÄR är rätt, det DÄR är fel". Mot slutet skriver hon att hon måste lita på sina läsare, men frågan är ju om de kan lita helt på henne. Och frågan är om hon inte utmanar den där gränsen med mer flit än exempelvis James Frey eller Michael Moore.

Det finns en trygghet i fiktionen, åtminstone den som håller sig tydligt inom ramarna; det är en väl inkapslad värld för sig där vi kan hämta och lämna vad vi vill, där vi (till skillnad från verkligheten) kan vara ganska säkra på vad alla inblandade tänker, tycker och gör. Står det att Romeo älskar Julia så älskar Romeo Julia. När de där ramarna börjar krackelera - när vi inte längre kan lita på att det vi läser/ser/hör är antingen 100% påhittat eller 100% sant, när vi inte får tydliga moraliska pekpinnar, när det gör anspråk inte på att skapa en egen verklighet utan att utmana det vi tror oss veta om vår verklighet - det är då vi måste börja tänka själva. Och det är då, lustigt nog, som skandalerna kommer.

Sen kan man hävda att den utmaningen bara är det första steget; att det är där det kritiska tänkandet börjar. Men då får man väl alla Dan Brown-fans i världen efter sig; det som säger emot en etablerad sanning måste ju i sin tur vara sant, eller?

Etiketter: ,

20071217

Veckans bokfemma: A year has gone

Veckans bokfemma är – till ingens stora förvåning, hehe – årets fem bästa böcker. Och det här blev betydligt svårare, för jag har läst en helsikes massa bra böcker i år och kan ärligt talat inte skära ner det till bara fem. Så jag fuskar och gör två listor; en med nya och en med lite äldre som jag först nu kommit mig för att läsa – det blir ändå inte en komplett lista, men lite bättre ser det ut. En mer komplett årslista kommer väl vad det lider.

Nytt:
Wizard of the Crow, Ngugi wa Thiong’o. En afrikansk Mästaren och Margarita, en skitförbannad och askul parodi på hela den neokolonialistiska smörjan där varken afrikanska småpåvar eller amerikanska bankirer slipper undan.

Against The Day, Thomas Pynchon. Kanske inte Pynchons bästa, men möjligen hans mesta – och inte bara i sidor räknat (1085 stycken!) Här händer saker i alla fyra dimensionerna (minst), och allt med ett schvung och en detaljrikedom som nästan kräver ett större ord än ”roman”.

Kräftgång, Umberto Eco. Platsen för postmodern så-här-ser-teknologi-och-mediavärlden-ut skulle gå till Eco eller Gibson, och Ecos facklitteratur är fanimig både skarpare, mer spännande och roligare än Gibsons sköndito.

The Road, Cormac McCarthy. Jag var lite småtveksam till den först; och helt felfri är den inte. Men jag får den ju inte ur huvudet. Den bara fortsätter eka därinne som en taktfast akustisk domedagsblues.

Firmin, Sam Savage. Och vi rundar av en (det erkänner jag) ganska gubbig lista med en bok om världens mest belästa råtta. Firmin är inte en lycklig varelse, men han är årets stora litterära antihjälte där han gräver sig ner i bokhandelns källare.


Gammalt:
Fight Club, Chuck Palahniuk. Det finns väl en gräns för hur länge man kan älska en film och inte läsa boken den är byggd på. Och då är det ju härligt när boken är minst lika bra.

Orlando, Virginia Woolf. VARFÖR? Här har jag i alla år skjutit upp Woolf därför att jag fått för mig att hon var en intressant men ganska torr och predikande författare – och så är Orlando en av de roligaste böcker jag läst på hela året! VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT WOOLF ÄR ROLIG FÖR?

Lagt kort, Joan Didion. Precis som med Fight Club har jag älskat det som någon annan gjorde med den i åratal, men att läsa den... oj. Alltså, läsningen tog en dag, att återhämta sig tog en 2-3 till.

Kosmokomik, Italo Calvino. Inte ens Peter Nilson kunde göra stjärnfysik så här roligt.

Levande vatten, Clarice Lispector. Och inte ens Leonard Cohen kunde göra livet så här stort.

Etiketter: ,

Den långa flykten

Richard Adams – Den långa flykten

Betyg: 4

Ett år som började med en antropomorfiserad gnagare bör väl avslutas med lite fler. Den långa flykten är en sån där bok jag velat läsa ett bra tag men som aldrig riktigt blivit av, men... till slut sker det mesta. Och visst, det vore synd att påstå att det här är ett fullkomligt mästerverk; hur spännande och fascinerande kaninernas resa både genom en liten bit av England och genom sina egna möjligheter är, så brister den några gånger. Jag har lite svårt att köpa hela upplägget när de morotsfrossande kanicklarna i ena sekunden för komplexa moraliska resonemang och i nästa är helt oförmögna att förstå en bro, WWII-referenserna är lite väl övertydliga, och ju mindre sagt om könsrollerna desto bättre. Men herregud, vilka underbara karaktärer Hassel, Femman, Kronan och de andra är, och slutet... jämmer... slutet...

Hrm. Alltså, rekommenderas. Även till vuxna människor som inte alls får något vått i ögonvrån av att djur dör.

Etiketter:

20071212

Bad Omens

Terry Pratchett har åkt på Alzheimers.

Han låter iofs hoppfull, men... inte direkt något besked man önskar sin värste fiende, än mindre en av de roligare författarna igång just nu.
I would just like to draw attention to everyone reading the above that this shouldbe interpreted as 'I am not dead'. I will, of course, be dead at some future point, aswill everybody else. For me, this maybe further off than you think - it's too soon to tell.I know it's a very human thing to say "Is there anything I can do", but in this case Iwould only entertain offers from very high-end experts in brain chemistry.
Och detta just när man började bli lite småhype på filmatiseringen av The Colour of Magic och tänka att det vore dags att läsa lite mer Discworld, jag har ju ändå några stycken kvar.

Vore jag cynisk skulle jag göra något av att intresset för icke-ironisk fantasy som Eragon (och vad det verkar, även om allt bråket gjort mig lite nyfiken på böckerna, filmversionen av Philip Pullmans mörka grejer) verkar gå upp medan kungen av satir blir sjuk. Men det vore för elakt. Allt gott, Terry.

Etiketter: ,

20071211

Bokfemma: You can't always get what you want

Yesssss, äntligen tid och lust att ta en bokfemma igen. Veckans tema: De fem sämsta böckerna jag läst i år. Tack och lov har det inte blivit så där väldigt många fullständiga bottennapp, men...
  1. Amberville av "Tim Davys". Årets hype. Tills någon bevisar motsatsen kommer jag fortsätta hävda att det här pekoralet är skrivet av samma smarta reklambyrå som gjorde Brev till samhället... och den var åtminstone rolig. Purjolökar, mp3-spelare, gissa-pseudonymen-tjafs; tomma tunnor skramlar mest.
  2. Dexters dunkla drömmar av Jeff Lindsay. TV-serien baserad på boken är bland det bästa som visats på TV på många år (ni som hängt med på TV6 såg väl finalen igår?) Boken... näe.
  3. Jennifer Government av Max Barry. Varför är det alltid de sämsta författarna som får de bästa idéerna? Det här hade kunnat bli en skitsmart historia, Gibson möter No Logo... i stället rinner allt ut i en enda röra som varken är lyckad som satir eller thriller. McGäsp.
  4. Versläsaren och den levande martyren av Mohammed Gerami. Det bär mig emot att tala illa om självpublicerade böcker, men... ofta finns skäl till att de är självpublicerade. Synd på ett så intressant ämne, men det enda den lyckas med är att få mig att vilja läsa en bra iransk/persisk roman i stället.
  5. Keith Richards - Biografin av Victor Bockris. Para dålig författare med usel översättning och inte ens ett av de mest intressanta ämnena i musikvärlden kan rädda upp det till bättre än "mediokert".

Etiketter:

20071210

Wizard of the Crow

Ngugi wa Thiong'o - Wizard of the Crow

Betyg: 5

Det finns många legender i världen. En av de äldsta berättar om hur folket i Babel bestämde sig för att bygga ett torn hela vägen upp i himlen. Men Gud fader harmades i vanlig ordning därutav och nöjde sig inte med att riva tornet utan såg också till att från och med nu skulle alla folk tala olika språk, så att de inte kunde hitta på något liknande igen.

Pffft, säger den enväldige diktatorn av det afrikanska landet Aburiria. Här har han styrt landet med järnhand nästan ända sedan engelsmännen gav sig av, han är både härskare och herre över alla i landet, här ska ingen komma och påstå att det finns gränser för hans makt. Här ska byggas ett modernt Babels torn som visar att Afrika minsann kan saker som de rika västerlänningarna inte ens kan föreställa sig. Allt som återstår för att kunna sätta igång är att a) med piskor och morötter övertyga folket om att detta är viktigare än trams som demokrati, jobb och mat för dagen, samt b) med lismande och snygga planer övertyga världsbanken att låna ut pengar till projektet. Hur svårt kan det vara? Ett gemensamt världsspråk finns ju igen i engelskan, och så här i neokolonistiska tider kan man ju alltid få pengar så länge man är beredd att betala räntan.

Men han har ju förstås inte räknat med medicinmannen i bokens titel. Det är en av de få saker som kan ursäktas honom, för det har ju inte medicinmannen själv heller. Han är ju bara en arbetslös akademiker som, på flykt undan polisen tillsammans med en kvinna ur motståndsrörelsen, hittar på en historia byggd på en gammal folksägen för att göra sig själv mer imponerande än han är. Men innan han vet ordet av har myten om kråkans medicin spridit sig och alla – politiker, poliser, affärsmän och vanligt folk – vill ha hans hjälp för att komma sig upp här i världen. Och någonstans där börjar magin, som ju bara var påhittad, få verklig kraft.

wa Thiong'os tegelstensroman har med alla sina inslag av magisk realism och nutida sagor redan jämförts med både Márquez och Rushdie, men själv sitter jag hela tiden och tänker att detta ju är en afrikansk version av Bulgakovs "Mästaren och Margarita". Här finns samma slags respektlösa humor blandad med en förbannad, klarsynt samhällskritik, som i ena sekunden bokstavligen kastar hinkar med skit på de styrande för att i nästa leverera politiska slogans som verkar vilja sparka omkull hela jävla pyramiden av småpåvar, sexister och ansiktslösa strukturer, allt till tonerna av både uråldriga myter och modernt tänkande som ibland krockar vilt och ibland smälter ihop till något helt nytt.

En något yngre legend berättar om Great Zimbabwe, den stora stenstaden i södra Afrika, som de nykoloniserade afrikanerna på 1800-talet bestämt hävdade att de byggt själva. Engelsmännen skrattade åt tanken och såg staden som ett bevis för sin medfödda överhöghet; eftersom den vita rasen ansågs överlägsen kunde afrikanerna omöjligen kunde ha byggt något liknande, vilket bevisade att Afrika alltid styrts av vita människor. De segrandes logik ser alltid lite konstig ut i efterhand, när alla bevis vridits till det man behöver.

Att Aburiria är baserat på Kenya och härskaren på Daniel Arap Moi gör inte att boken saknar allmängiltighet; den blir en rasande satirisk uppgörelse med allt vad förtryck heter, oavsett om detta är baserat på politisk, ekonomisk eller fysisk makt, och i härskaren ekar både Pinochet, Honecker och Putin. Västerlandet utnyttjar Afrika, vars diktatorer utnyttjar militären och polisen för att utnyttja folket, där männen vänder sig åt det enda håll som återstår och utnyttjar kvinnorna. Slicka uppåt, sparka neråt, shit flows downhill. "Wizard of the Crow" leker konstant med språket, något som inte är oviktigt för wa Thiong'o, en av de första afrikanska författarna som vägrade skriva på engelska och i stället började skriva samhällskritiska romaner på sitt modersmål – något som kostade honom över ett år i politiskt fängelse innan han kastades ut ur landet. Det går igen här; alla fasta ordspråk, bibelord och engelska plattityder vrids till av dem som har makten tills själva språket blir en fälla som de förtryckta måste hitta en egen väg ut ur. Och vägen finns där, när myten om folkets trollkarl sprider sig och de styrande grips allt mer av panik. Precis som hos Bulgakov blir allt förr eller senare vänt upp och ner, roller byts ut och tillbaka, gapskratten går från bittra till triumfatoriska och tillbaka. wa Thiong'os språk är en fantastisk blandning av färgrik folkskröna och modern roman; komplext utan att vara överdrivet komplicerat, asgarvframkallande utan att någonsin släppa allvaret, politisk utan att vara snusförnuftig blir den en av årets stora läsupplevelser.

Det skapas nya legender hela tiden, och de behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att ha kraft nog att störta torn. En av de nyaste handlar om en afrikansk gräsrotsrörelse där män och kvinnor står på lika fot, förenar gamla sanningar med utbildning och nytänkande och bara kräver att få kontrollera sin egen framtid. Och ni vet vad det heter i sagan: "om dom däruppe i det blå inte längre vill förstå, utan föraktar alla dom som ger dom mat ..."

Tack förresten till Margaret på New York Stories för tipset!

Etiketter: