Amberville

"Tim Davys" - Amberville

Betyg: 2

Med risk för att låta både pretto och gnällig kan man ibland undra om något sådant som skönlitteratur – och inte minst kritik av skönlitteratur som går utöver någon Beavis & Buttheadsk cool/sucks-svartvithet - går att debattera idag. Inte minst såhär i Nobeltider är det ju mycket snack om litteratur, precis som det varit med Maja Lundgren-bråket i somras och Expressens klassikerserie. Men snacket handlar förvånansvärt sällan om själva litteraturen; diskussionen runt Nobel handlar ofta om författarna och deras odds hos Ladbrokes snarare än vad som borde vara nobelmaterial, Lundgrenbråket blev raskt ett ganska digitalt "är det rätt eller fel"-nakenchockdrama där relativt få faktiskt diskuterade själva texten, och de där lilarosa kartonnagen säljs i sann Expressenanda nästan enbart med argument som rör författarna; som jag skrev på dbcs diskussionsforum:

Småkul är ju att läsa Excessens författarpresentationer, där de gör sitt bästa för att lyfta fram chockvärdet i författarnas personliga liv (självmord! homosexualitet! spelberoende! desperata rop på hjälp!) som om det vore nån jävla dokusåpa. De skulle gått hela vägen och gjort löpsedlar av'et.

Reklamkampanjen för den rätt mediokra "Amberville" är ett annat exempel. Här är det ju inte författaren som står i centrum eftersom "Tim Davys" sägs vara en pseudonym (något som väl iofs ger mer uppmärksamhet än om en vanlig Svensson gett ut boken i eget namn - nu kan man ju spekulera i om det är en KÄNDIS som skrivit!) men lik förbaskat har allt kringsnack handlat om allt annat än själva boken. Bonniers har nämligen anlitat en PR-firma som dränkt bloggares brevlådor inte bara i läsex (och jo, tack för det) utan också i tablettaskar, disktrasor och – I shit you not – halvruttna purjolökar. På något vis är det alltså en bok man gör reklam för på detta sätt. Whiskey Tango Foxtrot, som kidsen i Amerrkat säger.

Det är inte en helt slumpmässig referens; "Amberville" känns på många sätt amerikansk – inte bara för att alla namn på personer och platser är på engelska, eller för att hela boken cirklar runt den gamla vanliga diskussionen om det här med gott vs ont, livet och döden, konspirationer och hemliga makthavare. Nog för att det där är ämnen som alltid är relevanta och som det har skrivits väldigt stora romaner på, men utöver att göra huvudpersonerna till mjukisdjur har "Amberville" egentligen ingenting att tillföra som inte, tja, valfritt avsnitt av Buffy eller Mitt liv som död redan har täckt av med mycket mer intressanta karaktärer än de här rätt endimensionella gosedjuren. Men visst, ett par poänger får han in där bland plattityderna - biten med religionens roll, till exempel.

Värre är då att romanen faktiskt känns som om den skrivits på engelska och sedan översatts – och inte väl heller. Klumpiga ordvändningar, styltig dialog och den där sortens besynnerliga blandning av talspråk och ålderdomliga ordval som brukar bli följden när man skriver en text med synonymordboken nära till hands.

"Men du förstår", sa Bataille, och iskylan i hans öga blänkte än en gång till i ljuset från stjärnorna, "jag är byggd av tid."

Det väldigt plötsliga slutet kan kanske förklaras med att detta sägs vara del 1 i en romankvartett, vilket får mig att undra vem denne "Davys" känner på Bonniers. Han lär i alla fall varken dyka upp i Nobeldiskussioner eller i klassikerserier, för av ett smått lovande upplägg blir här nämligen inte mycket mer än ett "jaha" och jag tror jag skippar de följande. Om inte annat så för att jag har råd att köpa mina egna purjolökar.

EDIT: Läs intervju med en självgod PR-agent här.

EDIT 2: Och uppenbarligen fungerar det också. Men det är ju bra att de erkänner att hela poängen med den är att försöka sälja till så många länder som möjligt - återigen är det ingen som pratar om bokens litterära kvaliteter, bara om marknadsföringen och att författaren minsann är hemlig. Detta är inte en roman, det är en D-uppsats på Handels.