Döden och pingvinen

Andrej Kurkov - Döden och pingvinen

Betyg: 3

I ett postsovjetiskt Kiev råder laglöshet; alla är korrumperade, rivaliserande maffiagäng styr lätt utklädda till affärsmän, allt är till salu (men bara för dollar) och livet är billigt. Vid ett köksbord sitter 30-nåntingen Viktor och skriver små noveller om inget särskilt, och hans enda sällskap är pingvinen Misha. Jo, han har en tam pingvin i sin lilla lägenhet; Kievs zoo gav bort dem när de inte hade råd att utfodra dem, och eftersom Viktor är något av en loser fick han förstås en pingvin med hjärtfel och klinisk depression. Sådan herre...

Men så slår lyckan till! (Eller?) Viktor får till jobb att skriva dödsannonser för den lokala tidningen, och eftersom det enda han är bra på är att ösa ur sig småblommig prosa i parti och minut är han perfekt för jobbet. Redaktören ger honom buntar med information om viktiga ukrainare, Viktor snor ihop en vacker text att använda om VIPen i fråga skulle råka dö, och plötsligt tjänar han nog med dollar för att köpa mat och annat åt både sig och sin pingvin. Och livet leker väl inte direkt, men nästan.

Men då slår olyckan till! (Eller OK, inte så mycket "slår till" som "blir uppenbar".) För det visar sig att varenda viktig person i Ukraina givetvis är korrupt och har både mäktiga fiender och mäktiga vänner, och ju mer Viktors runor ser ut som kontrakt snarare än minnesord, desto knepigare blir hans situation. Och när folk omkring honom börjar dö eller försvinna inser Viktor att han (och hans pingvin) inte bara har ansvar för något utan också ser ut som måltavlor själva...

Det finns mycket att gilla i Döden och pingvinen; beskrivningen av livet i ett samhälle som i princip slutat fungera som ett samhälle, olika vänskapsband, den torra och absurda humorn som bara stryker under paranoian i Viktors situation, och ett slut som både är sorgligt och fungerar perfekt med allt som gått innan... Men samtidigt är det 300 sidor berättelse som lite för ofta verkar sakna mål; Viktor själv gör just inte så mycket utöver att spela sin lilla roll i det stora dramat, och lite för ofta känns hans historia som en Hamlet utan skäl att hämnas på någon; bara en velpotta i största allmänhet. Karaktärer kommer och går lite för enkelt, twister är alldeles för uppenbara, och i slutändan känns boken lite grann som den frusna fisk Viktor matar Misha med; god i lagoma doser, men i längden lite för enformig och deprimerande för att vara en festmåltid.

Se även: Påstår Pereira (dödsrunor), Hurramabad (post-sovjet)