Påstår Pereira

Antonio Tabucchi - Påstår Pereira

Betyg: 4

Lånad av laziestgirlintown.

Pereira är en medelålders journalist som arbetar som kulturredaktör på en liten portugisisk tidning 1938, påstår Tabucchi. Som sådan sysslar han mest med att översätta fransk 1800-talslitteratur och köra som följetånger tillsammans med en och annan dödsruna över författare som dött för evigheter sedan. Tabucchi behöver inte förklara att Pereira inte håller så bra koll på vad som händer runtomkring honom; det står liksom klart utifrån hur han lever sitt liv - han är för upptagen med att äta samma mat på samma kafé varje dag, söka svalka från den heta Lissabonsolen och sörja sin döda fru för att hinna lägga märke till saker som spanska inbördeskriget, det kommande världskriget och det där att hans eget land mer eller mindre blivit en fascistdiktatur. Åtminstone innan han anställer en ung man för att hjälpa honom att skriva dödsrunor, och den unge mannen (eller snarare hans radikala flickvän) börjar leverera artiklar om kontroversiella 1900-talsförfattare - Lorca, Majakovskij - som Pereira påstår att han inte kan trycka. Varför inte? Jo, eftersom...

...eftersom det finns sprängkraft i litteratur i förtryckets tider, som han märker när han börjar läsa om sina gamla fransmän i ljuset av vad ungdomarna berättar om Spanien och Europa. Historien upprepar sig, och han måste börja fråga sig hur neutral han kan förbli. Visst har liknande historier berättats förut, men Tabucchi är en höjdare på det här med att gå in i huvudet på en karaktär och beskriva något större utifrån vad som kunde blivit en rätt introspektiv historia; det är lite Doktor Glas över det.

Påstår Pereira är kort och bedrägligt lat; den har en knuten näve i fickan som slår hårt. Det här är den andra boken av Tabucchi jag läser, och även om den tacklar en del liknande ämnen som Tristano dör också tog sig an gör den det mycket mer lättillgängligt och vitalt. Väldigt intressant och tänkvärd läsning, påstår Björn.

(Mer om litteratur och förtryck: Dai Sijie, Azar Nafisi)