Veckans bokfemma

Veckans bokfemma: Filmatiseringar.

All omvandling från ett original till en annan version är ju i princip en form av översättning. Det gäller både filmer baserade på äldre filmer, tv-serier baserade på filmer och vice versa, fanfiction, vad som helst. Men speciellt uppenbart blir det ju när man byter medium, från bokstäver till bilder. En berättelse är ju så mycket mer än bara själva historien, och ett grepp som fungerar perfekt i bokform och kanske rentav är bokens stora förtjänst kan vara väldigt svårt att fånga på film (Lolita?). Folket som gör filmen kanske helt har missat poängen med boken (Rosens namn?), regissören kanske inte har fria händer att göra det som behövs för att göra boken rättvisa (Dune?)...

Men samtidigt är film ett fantastiskt medium, det finns inget sådant som en ofilmbar bok (Adaptation, Naked Lunch och Tristram Shandy borde väl bevisa det) och den där gamla sanningen att filmen alltid är sämre än förlagan är inte nödvändigtvis sann. Så, fem exempel, där jag har både läst boken och sett filmen och faktiskt tycker filmen har tillräckligt mycket kött på benen för att lyckas minst lika väl som förlagan - eller rentav bättre.

Solaris. Bok: Stanislav Lem (1961), film: Andrei Tarkovskij (1972). Poetisk vetenskap blir vetenskaplig bildpoesi.

Big Fish. Bok: Daniel Wallace (1998), film: Tim Burton (2003). Av en ganska personlig men inte alltför imponerande bok lägger Tim Burton till ett par extra dimensioner och gör sin kanske vackraste och mänskligaste film.

Ringu. Bok: Koji Suzuki (1991), film: Hideo Nakata (1998). Förlagan går vilse i förklaringar; filmen kör bara på skräcken. Överhuvudtaget verkar skräck och sf gå relativt väl att anpassa om de inblandade vet vad de gör – genrekonventioner är en bra sak ibland.

The Maltese Falcon. Bok: Dashiell Hammett (1930), film: John Huston (1941) Till viss del kanske jag får skylla på översättningen – boken är absolut inte dålig. Men Bogart... Bogart...
- All we've got is that maybe you love me and maybe I love you.
- You know whether you love me or not.
- Maybe I do. I'll have some rotten nights after I've sent you over, but that'll pass.

Och givetvis...

Heart of Darkness/Apocalypse Now. Bok: Joseph Conrad (1902), film: Francis Ford Coppola (1979). Det perfekta exemplet på hur man förvandlar en bok till en film där inte en enda detalj behålls från förlagan men grundtanken finns kvar i vartenda ögonblick.

Jag har lovat mig själv att i fortsättningen försöka läsa boken innan jag ser filmen. För tillfället innehåller min att-läsa-hög alltså Eileen Changs Lust, Caution (Ang Lee!), Cormac McCarthys No Country For Old Men (Coens!) och Ian McEwans Försoning (eh... Keira Knightley... :-/ ) Och Hynek säger väldigt intressanta saker om Låt den rätte komma in.

I Am The Fresh Prince Legend har jag ingen som helst lust att se; av allt jag läst att döma har de plockat bort allt som gjorde boken bra. Dessutom gjorde ju Romero en Coppola på den redan för 40 år sen.