Bokfemma: You can't always get what you want
Yesssss, äntligen tid och lust att ta en bokfemma igen. Veckans tema: De fem sämsta böckerna jag läst i år. Tack och lov har det inte blivit så där väldigt många fullständiga bottennapp, men...
- Amberville av "Tim Davys". Årets hype. Tills någon bevisar motsatsen kommer jag fortsätta hävda att det här pekoralet är skrivet av samma smarta reklambyrå som gjorde Brev till samhället... och den var åtminstone rolig. Purjolökar, mp3-spelare, gissa-pseudonymen-tjafs; tomma tunnor skramlar mest.
- Dexters dunkla drömmar av Jeff Lindsay. TV-serien baserad på boken är bland det bästa som visats på TV på många år (ni som hängt med på TV6 såg väl finalen igår?) Boken... näe.
- Jennifer Government av Max Barry. Varför är det alltid de sämsta författarna som får de bästa idéerna? Det här hade kunnat bli en skitsmart historia, Gibson möter No Logo... i stället rinner allt ut i en enda röra som varken är lyckad som satir eller thriller. McGäsp.
- Versläsaren och den levande martyren av Mohammed Gerami. Det bär mig emot att tala illa om självpublicerade böcker, men... ofta finns skäl till att de är självpublicerade. Synd på ett så intressant ämne, men det enda den lyckas med är att få mig att vilja läsa en bra iransk/persisk roman i stället.
- Keith Richards - Biografin av Victor Bockris. Para dålig författare med usel översättning och inte ens ett av de mest intressanta ämnena i musikvärlden kan rädda upp det till bättre än "mediokert".
Etiketter: bokfemma
posted by katafon at 11:05
4 Comments:
Tack för varningen! Jag var lite sugen på att köpa Dexter-böckerna. Bara tanken på 7-8 månader utan Dexter för mig nedslagen. Och böckerna brukar ju alltid vara bättre. Men inte den här gången alltså. Så deprimerande!
pi: Jag var väldigt besviken på boken, eftersom jag hade sett säsong 1 innan jag läste den. Det som fascinerar mig med serien är att den hela tiden utforskar de där moraliska frågorna, alla gråzonerna, vad som gör en människa till ett monster eller tvärtom, vad fri vilja egentligen är, hur mycket ont man kan göra i det godas namn, etc... allt det där verkar vara TV-folkets skapelse; hos Lindsay är Dexter mest en gnälligare (och mindre välskriven) Hannibal Lecter.
Vad ligger egentligen bakom de där ryktena om att en reklambyrå gjort Brev till samhället? Vad jag har förstått är Eric Ericsson en högst levande performancekonstnär. Fanns en bra intervju med honom i DN häromåret.
Fast jag kan ju förstås vara ute och cykla.
tekoppen: Det jag har sett på många ställen är att byrån Der Kern ligger bakom "Brev till samhället", eller åtminstone gjort den i samarbete med Ericson. Nu har jag inte mitt ex här just nu, och på Kartagos hemsida står inget därom, men de står som (med)författare på en hel del officiella sidor (exvis Stockholms Stadsbibliotek). Kan kanske kollas närmare...
Skicka en kommentar
<< Home