20080710

Lou Reed, "Berlin" live på Globen/Annexet 080709

Det här är andra gången på ett par år som jag går och ser en surmulen rockikon framföra ett svartsynt konceptalbum från 1973 i sin helhet. Först var det Roger Waters som gjorde Dark Side of the Moon, och nu alltså Lou som gör Berlin. Det är egentligen två ganska snarlika idéer, men helt annorlunda gjort. Visst är det oförskämd nostalgi, men där Roger Waters gjorde en nästan perfekt reproduktion återupplivar Lou Reed sitt material och gör något levande av det.

För det första så kom man ju rätt snabbt på att även om Roger Waters skrev det mesta på DSotM så har han ju inte mycket att göra på scen utöver att spela bas; det hela känns mer som ett coverband. I gengäld är Berlin-konserten, trots ett stort band med barnkör, stråkar, blås och filmvisning på storduk, helt och hållet en Lou Reed-spelning med allt vad det innebär. Vi får alltså utdragna gitarrjam som ibland bara blir tråkiga ("Men of Good Fortune") och ibland är helt fantastiska ("Oh Jim"), vi får en sångare som även om han är tänd hela tiden (betydligt mer än han var på Cirkus för ett par år sen) har en tendens att göra om melodin rejält (eller strunta i allt vad melodi heter), och vi får absolut inte något publikfriande.

Men det är väl svårt att göra något publikfriande av Berlin, en av de mest deprimerande skivor om droger, hustrumisshandel och självmord som någonsin... äh, jag vet inte om det finns så många andra egentligen. DSotM är väl egentligen en mer allmän historia, men Berlin är fortfarande en jävligt stark historia - framför allt under andra halvan, där Lou får mindre möjligheter att flyta ut och tvingas att fokusera. Och som han gör det; att få höra Lou Reed leverera "Caroline Says II", "The Kids", "The Bed" och "Sad Song" är en käftsmäll som sitter rejält - speciellt när hela bandet (Steve Hunter och Lou Reed tillsammans på scen för första gången sen 1974!) vräker på i finalen.

Sista skillnaden då. Extranumrena på Roger Waters var ju rätt givna; alla vet att det kommer en "Comfortably Numb" som lagom deprimerande och gitarronanerande final. När Lou masar sig upp på scen igen vet man aldrig vad man får - visar sig att det är precis vad som behövs efter 90 minuter mordisk rockopera: nyarrangerade och enormt snygga versioner av "Satellite of Love" och och "Rock And Roll" (som sitter som FAN) och så till slut en helt ny låt, "Power of the Heart" som är precis så sentimentalt vacker och kärlekskrank att man nästan glömmer att han just tillbringat hela Berlin med att berätta historien om ett äktenskap som blir till ett helvete.

Man kan aldrig lita fullt ut på Lou Reed. Men när han är på är han på, och det var han sannerligen igår.

Lite länkar:
Youtube: Hela grejen från Italien i fjol. Inte världens bästa kvalitet, men vafan.
DN: "Lou Reed åter historiens coolaste man"
SvD: Dan Backman jämför av outgrundlig anledning med Neil Young. För man får ju bara gilla en gitarrist åt gången.
Aftonbladet har en snygg bild och en positiv recension.
Expressen beklagar sig över att låtarna är deprimerande. Hej och välkommen till 1973.

Etiketter:

1 Comments:

Anonymous jörgen said...

Gitarrsolona var för mig inte någon höjdare. Men visst lyfte konserten efter ett tag! Och sista extranumret var verkligen sentimentalt men det kändes rätt åndå i sammanhanget. Ur lite frejdig socialpyskologisk vinkel här om Berlin-konserten på Globen.

5:39 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home