20071220

Fundering

Riktigt intressant artikel i DN apropå Lundgren-bråket - dock inte så mycket om det bråket som om det här med författarens skyldighet att ange exakt var gränsen går mellan sant och falskt, rätt och fel, gott och ont. Sara Danius nämner framför allt bråket runt Madame Bovary, men det är ju tillämpligt på betydligt modernare verk också; hon snuddar vid Lolita, en bok som ju konstant leker med alla de där gränsdragningarna utan att någonsin ta entydigt ställning. Slutet, dock:
I dag är det inte lika lätt att såra den offentliga moralen. Folk tål sadism, masochism och pornografi ganska bra, till och med våldtäkter.
Visst stämmer detta lite mer än det gjorde för 10-50-100 år sen; filmsuccéer som Hostel säger väl en del, och som påpekades i samma tidning för ett par månader sedan är ju den egentligen fullständigt förkastlige Tony Soprano en av nutidens mest fascinerande huvudpersoner (omtitt snart!) Nog för att det finns allt fler (inte minst i det stora landet i väster) som kräver just en klar och tydlig moralisk ståndpunkt i fiktionen, och att läsa konservativa recensionssidor som Plugged In är skitkul. Men sant är att vi väl gärna vill tycka att vi är sofistikerade nog att skilja mellan verklighet och fiktion, mellan vad en karaktär säger och vad författaren vill säga. Bret Easton Ellis är inte en seriemördare, Vladimir Nabokov är inte en pedofil, Astrid Lindgren kunde inte lyfta hästar.

Men frågan är ju hur mycket av detta som beror på innehållet (sadism, masochism, pornografi, attacker på svenska kulturpersonligheter) och hur mycket som beror just på formen det presenteras i. Ingen (åtminstone ingen med alla skruvar åtdragna) tar Hostel eller The Sopranos som sanningar; de är möjligen allegorier, och åtminstone i fallet Sopranos så stor litteratur det blir på skärmen, men vi tillåts inte glömma att det är fiktion. Lundgrens stora förtjänst/problem (stryk det som ej önskas) är inte så mycket att hon ger sig på namngivna personer utan att hon sviker/utmanar det där kontraktet mellan skribent och läsare att "det HÄR är sant, det DÄR är påhittat, det HÄR är rätt, det DÄR är fel". Mot slutet skriver hon att hon måste lita på sina läsare, men frågan är ju om de kan lita helt på henne. Och frågan är om hon inte utmanar den där gränsen med mer flit än exempelvis James Frey eller Michael Moore.

Det finns en trygghet i fiktionen, åtminstone den som håller sig tydligt inom ramarna; det är en väl inkapslad värld för sig där vi kan hämta och lämna vad vi vill, där vi (till skillnad från verkligheten) kan vara ganska säkra på vad alla inblandade tänker, tycker och gör. Står det att Romeo älskar Julia så älskar Romeo Julia. När de där ramarna börjar krackelera - när vi inte längre kan lita på att det vi läser/ser/hör är antingen 100% påhittat eller 100% sant, när vi inte får tydliga moraliska pekpinnar, när det gör anspråk inte på att skapa en egen verklighet utan att utmana det vi tror oss veta om vår verklighet - det är då vi måste börja tänka själva. Och det är då, lustigt nog, som skandalerna kommer.

Sen kan man hävda att den utmaningen bara är det första steget; att det är där det kritiska tänkandet börjar. Men då får man väl alla Dan Brown-fans i världen efter sig; det som säger emot en etablerad sanning måste ju i sin tur vara sant, eller?

Etiketter: ,

1 Comments:

Blogger lazy said...

"'Stories are always true,' said Handsome. 'It's the facts that mislead.'"
/ur The stone gods

5:26 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home