20071210

Wizard of the Crow

Ngugi wa Thiong'o - Wizard of the Crow

Betyg: 5

Det finns många legender i världen. En av de äldsta berättar om hur folket i Babel bestämde sig för att bygga ett torn hela vägen upp i himlen. Men Gud fader harmades i vanlig ordning därutav och nöjde sig inte med att riva tornet utan såg också till att från och med nu skulle alla folk tala olika språk, så att de inte kunde hitta på något liknande igen.

Pffft, säger den enväldige diktatorn av det afrikanska landet Aburiria. Här har han styrt landet med järnhand nästan ända sedan engelsmännen gav sig av, han är både härskare och herre över alla i landet, här ska ingen komma och påstå att det finns gränser för hans makt. Här ska byggas ett modernt Babels torn som visar att Afrika minsann kan saker som de rika västerlänningarna inte ens kan föreställa sig. Allt som återstår för att kunna sätta igång är att a) med piskor och morötter övertyga folket om att detta är viktigare än trams som demokrati, jobb och mat för dagen, samt b) med lismande och snygga planer övertyga världsbanken att låna ut pengar till projektet. Hur svårt kan det vara? Ett gemensamt världsspråk finns ju igen i engelskan, och så här i neokolonistiska tider kan man ju alltid få pengar så länge man är beredd att betala räntan.

Men han har ju förstås inte räknat med medicinmannen i bokens titel. Det är en av de få saker som kan ursäktas honom, för det har ju inte medicinmannen själv heller. Han är ju bara en arbetslös akademiker som, på flykt undan polisen tillsammans med en kvinna ur motståndsrörelsen, hittar på en historia byggd på en gammal folksägen för att göra sig själv mer imponerande än han är. Men innan han vet ordet av har myten om kråkans medicin spridit sig och alla – politiker, poliser, affärsmän och vanligt folk – vill ha hans hjälp för att komma sig upp här i världen. Och någonstans där börjar magin, som ju bara var påhittad, få verklig kraft.

wa Thiong'os tegelstensroman har med alla sina inslag av magisk realism och nutida sagor redan jämförts med både Márquez och Rushdie, men själv sitter jag hela tiden och tänker att detta ju är en afrikansk version av Bulgakovs "Mästaren och Margarita". Här finns samma slags respektlösa humor blandad med en förbannad, klarsynt samhällskritik, som i ena sekunden bokstavligen kastar hinkar med skit på de styrande för att i nästa leverera politiska slogans som verkar vilja sparka omkull hela jävla pyramiden av småpåvar, sexister och ansiktslösa strukturer, allt till tonerna av både uråldriga myter och modernt tänkande som ibland krockar vilt och ibland smälter ihop till något helt nytt.

En något yngre legend berättar om Great Zimbabwe, den stora stenstaden i södra Afrika, som de nykoloniserade afrikanerna på 1800-talet bestämt hävdade att de byggt själva. Engelsmännen skrattade åt tanken och såg staden som ett bevis för sin medfödda överhöghet; eftersom den vita rasen ansågs överlägsen kunde afrikanerna omöjligen kunde ha byggt något liknande, vilket bevisade att Afrika alltid styrts av vita människor. De segrandes logik ser alltid lite konstig ut i efterhand, när alla bevis vridits till det man behöver.

Att Aburiria är baserat på Kenya och härskaren på Daniel Arap Moi gör inte att boken saknar allmängiltighet; den blir en rasande satirisk uppgörelse med allt vad förtryck heter, oavsett om detta är baserat på politisk, ekonomisk eller fysisk makt, och i härskaren ekar både Pinochet, Honecker och Putin. Västerlandet utnyttjar Afrika, vars diktatorer utnyttjar militären och polisen för att utnyttja folket, där männen vänder sig åt det enda håll som återstår och utnyttjar kvinnorna. Slicka uppåt, sparka neråt, shit flows downhill. "Wizard of the Crow" leker konstant med språket, något som inte är oviktigt för wa Thiong'o, en av de första afrikanska författarna som vägrade skriva på engelska och i stället började skriva samhällskritiska romaner på sitt modersmål – något som kostade honom över ett år i politiskt fängelse innan han kastades ut ur landet. Det går igen här; alla fasta ordspråk, bibelord och engelska plattityder vrids till av dem som har makten tills själva språket blir en fälla som de förtryckta måste hitta en egen väg ut ur. Och vägen finns där, när myten om folkets trollkarl sprider sig och de styrande grips allt mer av panik. Precis som hos Bulgakov blir allt förr eller senare vänt upp och ner, roller byts ut och tillbaka, gapskratten går från bittra till triumfatoriska och tillbaka. wa Thiong'os språk är en fantastisk blandning av färgrik folkskröna och modern roman; komplext utan att vara överdrivet komplicerat, asgarvframkallande utan att någonsin släppa allvaret, politisk utan att vara snusförnuftig blir den en av årets stora läsupplevelser.

Det skapas nya legender hela tiden, och de behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att ha kraft nog att störta torn. En av de nyaste handlar om en afrikansk gräsrotsrörelse där män och kvinnor står på lika fot, förenar gamla sanningar med utbildning och nytänkande och bara kräver att få kontrollera sin egen framtid. Och ni vet vad det heter i sagan: "om dom däruppe i det blå inte längre vill förstå, utan föraktar alla dom som ger dom mat ..."

Tack förresten till Margaret på New York Stories för tipset!

Etiketter:

2 Comments:

Blogger Tekoppen said...

Har redan läst din recension på dagensbok, men den är väl värd att läsas igen.

12:19 em  
Blogger katafon said...

tekoppen: Tackar tackar! Det är boken också. :-)

2:45 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home