På tunn is

Jenny Diski - På tunn is: en resa till Antarktis

Betyg: 3

Den första Diski jag läst, och fanken vet om det var den bästa att börja med. Inte för att den är dålig på något sätt, men jag brukar vilja vara bekant med en persons verk innan jag ger mig på dennes självbiografi - jo, jag erkänner, jag är självisk så; de måste ge mig nåt innan jag vill veta något om dem som personer.

Detta sagt så är det här ett riktigt intressant upplägg som faktiskt påminner mig en smula om Stridsbergs Happy Sally, i stil såväl som innehåll; boken har två berättelser - dels den om hur Diski ger sig ut på semester till Antarktis av alla ställen, dels hennes barndom som enda dotter till två rejält neurotiska föräldrar; den där sorten som verkligen inte borde ha skaffat barn alls eftersom de knappt ens kan ta hand om sig själva. Den svenska titeln, "På tunn is", fångar känslan rätt bra - både i hennes geografiska resa till sydpolens isflak och hennes egen mentalitet, längtan efter stora slätter med bara vitt och behovet att räta ut frågetecken om hennes barndom.

Det är väldigt uppfräschande att läsa en bok i ämnet som inte bara rapar upp de vanliga gamla poppsykologiska plattityderna som hör hemma hos Dr Phil (se t ex Diskis irritation över att alla förutsätter att barn antingen glömmer av eller förtränger hemskheter - att de faktiskt skulle komma ihåg verkar för otäckt) och den inre resan matchas väl av den yttre (jisses, jag vill aldrig någonsin besöka Sydgeorgien). Det är antagligen bara min egen motvilja mot den här sortens "sanna skildringar av hemsk barndom" som gör att jag inte tycker om detta bättre än jag gör; som det är känns den OK, och jag lär läsa mer av Diski vid tillfälle.