20070926

Slutet på världsnyheterna

Anthony Burgess - Slutet på världsnyheterna

Betyg: 4

Alltså, lite kluven är jag. Det beror inte bara på några formaliagrepp som känns lite onödigt knepiga - inga egentliga kapitelindelningar, hopp mellan olika tidslinjer utan så mycket som tom rad emellan - utan också på själva upplägget: tre separata historier som ofta snuddar vid samma tankegångar, men egentligen inte vävs ihop alls förrän alldeles i slutet.
Historien har den skavanken
Att verkligheten springer ifrån tanken.
Men samtidigt är det en så imponerande roman att jag har svårt att inte gilla den skarpt. Vi har alltså tre historier: Freuds liv, Trotskijs besök i New York 1917, och jordens undergång år 2000. (Boken är från '82.) Alla tre kommer de att handla om saker som makt och rationalitet, konst och kärlek, jag och överjag och id, tro och vetande, myter och verklighet... det finns en god idé i alla de tre fallen som varken dess upphovsman eller de som ska bära den vidare riktigt lyckas hantera, rörelser som växer sig större än någon kan kontrollera (tröghet?)
"Mänskliga kroppar är till stort besvär. Jag har en mängd goda hjärnor och fina kroppar i arbete för mig, eller för projektet borde jag säga, men deras känslor är till stort besvär, en satans grogrund till sabotage. Snart kan vi i lugn och ro eliminera känslorna - kärlek, hat, den sortens hinder och dumheter. Vad vi för med oss ut i rymden är inte hela den mänskliga erfarenheten - bara en del av den, den nyttiga delen. Ingen litteratur, musik eller konst. De där sakerna är omstörtande, stoff för meningsskiljaktigheter. Människan ska få en ny chans. En chans att förstå maktens natur."
"Gud hjälpe dem..."
Och så var vi där igen, som jag har hamnat stup i kvarten senaste året, det är nästan så man tror att min läsvalstomte vill säga mig någonting: undergång, kannibalism, apokalyps, fanatism. McCarthy, Vonnegut, Meek, etc (och humorn och alla sångnumrena och tidshoppen får mig att säga Pynchon också). Det är inte illa det. Och det slutar inte där, det är bara en början... mythos och logos, Karen Armstrong in space. Trots spretigheten gillar jag. Jag borde nog läsa mer Burgess.

Etiketter:

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home