Allt

Martina Lowden - Allt

Betyg: 4

Haha! Det är en katafonisk roman!

Om det nu alls är en roman. "Allt" har formen av en - gissningsvis smått fiktionaliserad - dagbok förd under tre år, där M. går genom livet och ser det genom ett filter av litteratur. Hon läser, hon plockar isär, hon sätter ihop, leker med orden tills de beskriver något annat-men-samma. Eller något sådant. Det är inte en berättelse, det är en begreppsvärld upphängd på tork, som ändrar form medan den torkar. (Konstig mening, men det är svårt att sätta fingret på det här.) "Samtidslyrisk personlighetsstörning" kallar hon det; jag kallar det ordbruk och bokstavsskötsel, litteratur så renodlad som en del avantgardekomposition är från musiken - vi slipper bort från berättelsen/melodin och kokar ner det till själva berättandet/spelandet, och bara för att Charlie Parker redan spelat vartenda möjligt riff innebär inte att man inte kan vända utochin på dem och sätta dem i en annan ordning. Lowden skapar egna meningar, egna ord, en egen värld.

Hade man flax som en Fenix
Fore man strax till Aix
Vann ett Cerveau Grand Prix

Någonstans därinne finns minst en kärleksaffär, en medicinsk historia, romanfragment hoppysslade/pusslade av slumpmässiga meningar som nån sorts hemvävd oulipo (inte så hemvävd, misstänker jag; Lowden är låååångt före mig i litteraturteori, vilket säkert gör att jag missar mycket). Men det som gör den så läsvärd är inte bara sättet hon plockar isär en värld, utan också hennes humor - som inte alltid är haha-humor, utan också kan användas för ganska mörka ämnen.

Håret är blåttat på dåckan.
Den heter Rei Ayanami.
Tre huvuden medföljer:
ett blundande, ett öppet
och ett bandagerat.
Suggested age: 14 or older.
Horet är blottat på dockan.

Och just det, i anteckningen efter nämner hon oulipo också. Fan, jag visste det.

Man kan säkert dra många paralleller här (kabbalah - sönderplockandet och ihopsättandet av Guds namn); det känns som den sortens bok som är designad för att inte vara fullt ut begriplig, utan snarare tvingar varje läsare att bygga sin egen värld runt den. Det som håller den ifrån ett högstabetyg är att det ibland känns lite väl mycket som alldagliga funderingar, ordlekar som inte tar vägen någonstans, personliga anteckningar som betyder mer för Lowden än för oss. Men det är ett nöje att läsa den, och det ska bli kul att läsa om den en dag.