See the cat? See the cradle?

Being a Humanist means trying to behave decently without expectation of rewards or punishment after you are dead.

Kurt Vonnegut är död. Han ramlade omkull, 84 år gammal, och slog i huvudet. Så kan det gå.På något vis känns det där både fel och rätt. Att någon som överlevt en av världshistoriens största uppvisningar av människans förmåga att ta livet av sig själv skulle dö av en sån alldaglig grej... samtidigt också helt naturligt. En ironi värdig en ironiker.

All persons living and dead are purely coincidental, and should not be construed. No names have been changed in order to protect the innocent. Angels protect the innocent as a matter of Heavenly routine.

Det där är taget ur förordet till den sista skönlitterära bok han gav ut, novellsamlingen "Bagombo Snuff Box" från 1999. Den svarta humorn skiner igenom; om det finns något som aldrig händer i Vonneguts böcker så är det att änglar beskyddar de oskyldiga. I "Slaughterhouse-Five" (med undertiteln "The children's crusade") kommenterar han torrt varje meningslöst, idiotiskt dödsfall med "så kan det gå". Vonnegut trodde inte på någon god Gud som kunde kliva in när vi gjorde bort oss; han visade vad som hände när vi gjorde det, fallet på svanskotan när vi halkar på våra metaforiska bananskal, och fick oss att skratta åt eländet.

Vonnegut beskrivs oftast – lite felaktigt – som science fiction-författare, med det lilla underförstådda avfärdande som "genreförfattare" det innebär. Men som alla bra författare använde han genre som verktyg, inte mål. Vonnegut var en humanist, en misantrop som älskade människor, och hans böcker illa men snyggt förklädda debattinlägg som sprudlade av fantasi; få författare hade samma förmåga att klä ut sina åsikter till fiktion, klä upp de viktigaste frågor till slapstick, dra av kejsaren i oss alla kläderna och peka på hur fåfängt och idiotiskt och förbannat vackert allting ändå kan vara. Världen i hans böcker är ett enda stort kosmiskt skämt där allting går åt helvete och goda människor förlorar, där vi alla är slumpens kasperdockor, där alla drömmar om utopia eller ett himmelrike vare sig här eller i livet efter bara är snömos; där vi bara kan försöka göra så gott vi kan. Där livet är meningslöst och just därför viktigare än någonting annat. Han var en humorist som aldrig tappade allvaret, en idealist som kunde skratta åt idealismen.

Läs "Harrison Bergeron". Läs "Slaughterhouse-Five". Läs "Mother Night". Läs "Cat's Cradle". Läs "Galapagos". Läs "Slapstick". Skratta. Gråt. Fundera. Räck upp ett långfinger åt dem som säger sig ha säkra svar.

Here we are, trapped in the amber of the moment. There is no why.

I sin sista roman, "Timequake", tog Vonnegut livet av sitt alter ego Kilgore Trout. Kilgore Trout blev 84 år gammal. Så kan det gå. På Kilgore Trouts gravsten står det: "Life is no way to treat an animal."

Han fattas mig.

(Korspostat från dagensbok.com)

EDIT: En väldigt bra krönika av Ola Larsmo i DN.