A Man Without A Country

Kurt Vonnegut - A Man Without A Country

Betyg: 3

Kurt Vonnegut dog i år, 84 år gammal. Det vore skönt att kunna säga att A Man Without A Country avslutade hans karriär i stor stil.

Tyvärr vore det inte sant.

Det är lite svårt att veta vad man ska kalla det här. Det är sannerligen ingen roman, ingen direkt facklitteratur heller, och memoar är den lite för spretig för att kallas... "pamflett" är kanske ordet. 82 år gammal var Vonnegut förbannad, och det är jävligt sorgligt att höra denne cyniske men en gång ack så medmänskliga humanist förklara att han slutgiltigt förlorat hoppet om mänskligheten. Inte så att jag är förvånad över att han är missnöjd med sakernas tillstånd, men den gamla humorn och skärpan verkar långa sträckor ersatta med bara ilska och förkrossande pessimism. Man kan förstå att han hamnat här efter allt annat han skrivit (och det är i ljuset av det som boken ska läsas; börja för allt i världen inte med Vonnegut här). Men ändå.

A Man Without A Country jazzar fram och tillbaka mellan olika ämnen - det är ju trots allt en serie fristående artiklar som redigerats ihop hjälpligt - och i de flesta ämnen har han något att komma med; hur man berättar en historia, om religion, om sin egen syn på världen, om politik osv. Ändå blir intrycket lite splittrat. Ibland är han på pricken, ibland är han skitkul, men ibland blir han bara odrägligt bitter - trots att jag för det mesta håller med karln! (Fast det är svårt att inte garva när den gamle kedjerökaren skriver att han ska stämma tobaksbolagen eftersom de inte gett honom cancer som de alltid lovat - han ville ju inte behöva leva länge nog för att se världen styras av "Bush, Dick and Colon".)

Det bästa och sämsta med boken är att den är så konsekvent. Jag har läst om en del Vonnegutromaner sen han dog (Cat's Cradle, Sirens of Titan, Jailbird) och man hittar inte mycket nytt här (långa stycken är den nästan en rak avskrift av företalet till Jailbird.) Det finns en ny president, Kurt är äldre och gnälligare, det finns något nytt som kallas Internet som han verkligen inte gillar (Kurt var en stolt luddit) men i övrigt är det samma gamla käpphästar som alltid, fast bittrare och nu utan en intressant berättelse att väva in dem i. "Titta här vad vi kunde blivit," verkar han säga (med passningar åt hjältar som Marx, Jesus och Lincoln), "och så lyckades vi kasta bort precis alltihop."

Vonneguts sista bok tillför inget nytt, och hur elakt kul den kan vara långa stycken så känns det ändå som om luften hade gått ur honom redan. En trea för gamla minnen; Kurt är i himlen nu.