His Dark Materials

Philip Pullman - His Dark Materials

Beyg:
The Golden Compass - 3
The Subtle Knife - 3
The Amber Spyglass - 3-

Jo, bra helgläsning var det, speciellt när decembervädret var som det var. Och vad ska man säga... det känns lite som om man kommer in från fel vinkel och alldeles för sent till partyt; jag är ju inte så mycket fantasyfan egentligen.

Men på det stora hela gillar jag det mycket mer än jag hade trott, faktiskt. Trailersarna till filmen får det att se ut som världens barnfilm, men även om det definitivt är skrivet för en yngre publik är det betydligt mer komplext och välskrivet än andra serier om trollkarlar och häxor jag kunde nämna (*host*), och klart läsvärt även för nån som egentligen föredrar något helt annat. Pullman är ingen stor stilist på något vis, men han är en jävel på att berätta en historia och med några enstaka undantag håller han sig ifrån de värsta klichéerna.

Av de tre böckerna föredrar jag definitivt den första; den andra tappar lite i tempo men bygger ut både teori och personligheter, medan den tredje tyvärr kastar bort mycket av det på väl fåniga bifigurer, onödiga sidohandlingar och överdrivet predikande. Självfallet finns det plot holes (kan inte Pantalaimon, typ, flyga efter båtar?) men på det stora hela håller det ihop.

Karaktärerna... alltså, det är ju handlingen som står i centrum, som det väl oftast är i den här sortens historier. Det känns som en roman skriven som ett dataspel; actionscen, cutscen, actionscen, cutscen, lös ett pussel, actionscen... Här finns några minnesvärda karaktärer även om de i första hand finns till för historien (och budskapet) snarare än tvärtom (speciellt i tredje boken). Jag förstår inte riktigt varför alla vuxna karaktärer i boken tycker att Lyra är så bedårande att de ger upp allt för att hjälpa henne - hon känns lite för ofta mest som en bortskämd barnunge - men inte så mycket att det sabbar storyn eller så.

Det som verkar ha upprört alla borta i Staterna (katoliker, mormoner, rättshaverister...) är ju det uppenbara antikristna budskapet i böckerna. Och jo, Pullman är lite övertydlig med det där, även om jag ofta håller med honom i sak; subtexten blir liksom text lite för ofta. Visst har han poänger när det gäller det här med blind tro och faran att ge upp kritiskt tänkande, men den stora förtjänsten det har i boken är egentligen inte budskapet utan det det gör med handlingen; när han med flit försöker komma ifrån det där jävla messiaskomplexet som lite för många klassiska fantashistorier har gör det storyn mer oförutsägbar; precis som karaktärerna måste den hitta sin egen väg, sina egna lösningar, sin egen motivering för moral och vad det innebär att Göra Rätt Och Vara God (som givetvis är en grundpoäng; det är ju trots allt svärd och trolldom det gäller). Det gillar jag skarpt.

"Iceland spar." Hmmmm, Pynchon?

Slutet? Vafan, jag köper det, inofficiellt PS och allt. Jag kan gilla ett sånt där "awww"-slut då och då, även om det går lite väl enkelt. Twisten på myten ifråga funkar ju bra med resten av historien också.

Jag gillade den. Det var en kul skröna med en del långtgående ambitioner som fungerar förvånansvärt ofta, och en bra omtagning på en myt. Kan tänka mig betydligt sämre saker för ungdomar att läsa. Och vuxna också.