Fakta vs fiktion del femtielva: Blood, toil, sweat and tears. TEARS.

Enligt en ny undersökning bland 3000 engelska skolungdomar (även rapporterat i SvD, dock utan länk till originalnyheten eller ens källhänvisning, hmmm) har de blivit lite suddiga i historiekunskaperna. Bland annat tror 23% att Winston Churchill är en fiktiv person. Just det, att Winston Churchill aldrig funnits annat än i romaner och på film. Även Gandhi, Rikard Lejonhjärta och Florence Nightingale bör enligt många flyttas från hyllan "Fakta" till "Skönlitteratur".

Och nej, det är inte en helt dålig metafor, för uppenbarligen läser de i alla fall. Majoriteten av de tillfrågade tror nämligen att Robin Hood, Kung Arthur och Sherlock Holmes funnits på riktigt. Och många tycks övertygade om att Biggles faktiskt flög omkring i bägge världskrigen (man undrar vem de tror var hans premiärminister?), och 47% tror att Eleanor Rigby funnits utanför Paul McCartneys huvud.

Och så säger de att fiktionen är på utdöende. Minns Umberto Ecos yttrande om att påståendet "Don Quijote slogs mot väderkvarnar" är sannare än påståendet "Napoleon älskade Joséphine"; det påhittade är på många sätt mer pålitligt, mer oföränderligt än det verkliga. Vi kan alltid hitta nya bevis för att den allmänna bilden av Jesus, Churchill eller Elvis inte är hela sanningen, men allt som finns att veta om Biggles står svart på vitt i böckerna.

Att lära sig veta skillnaden mellan fakta och fiktion kan verka som något riktigt grundläggande. Å andra sidan tror en majoritet av världens befolkning benhårt på diverse fiktiva bronsåldersverk, och vad det verkar kommer det återigen att bli en avgörande faktor i årets amerikanska presidentval (flera av kandidaterna är ju t ex inte främmande för att lära ut att myt och empirisk vetenskap är ungefär samma sak, för att inte tala om hur många av dem som tror på apokalyps på Armageddons slätter). Folk som tror på Sherlock Holmes eller Robert Lind skrämmer mig faktiskt betydligt mindre.

(Sen kan ju också invändas att TV-kanalen UK TV Gold, som ligger bakom undersökningen, är en kommersiell kanal som sänder den nya dramaserien om Robin Hood och säkert har sina egna skäl att vilja lyfta fram en undersökning som visar att de flesta tror att han funnits på riktigt. Ni vet det där med lögn, förbannad lögn och statistik...? Som sagt, fiktionen är mer eller mindre oemotsäglig; verkligheten är ofta knepigare att tolka.)

Man taller svensk

Apropå översättningar så talar ju vi svenskar inte hälften så bra engelska som vi gärna vill tro. Detta är ett problem; världen är väldigt liten idag, och vikten av att kunna prata med folk från andra länder är större än någonsin. De flesta av oss klarar sig hyfsat i London eller New York, men det är fortfarande ett främmande språk vi talar, och för varje Linda Olsson finns det tiotusentals svenskar som inte vet skillnaden mellan "eventuellt" och "eventually". Vi är bra på att apa efter vad vi hör på film och TV – mycket fuck och shit blir'e när en svensk hamnar bredvid en amerikan i baren – men det där att faktiskt vara engelskspråkig är ju mer än att bara kunna några tusen väl inövade glosor.

Nationalekonomen Marion Radetzki var på TV häromveckan och presenterade en lösning: byt språk. Pensionera svenskan och få hela befolkningen att gå över till engelska i stället. Han medgav att det inte är någonting som görs på en kafferast – ett par generationer, räknade han med – men ansåg att det var värt det; "språkets viktigaste funktion är kommunikation och världen utgörs av ett Babels torn", menade han.

Det är ett väldigt ekonomiskt sätt att se på saken (säger jag med ek.mag-diplom i bakfickan). För Radetzki verkar det vara en rationell fråga där det bara gäller att bestämma sig och genomföra det, ungefär som när ett företag lanserar en ny produkt. "Storföretagen har anammat engelskan som officiellt språk", säger han, och det stämmer onekligen på pappret (även om man undrar om han någonsin läst en "engelskspråkig" kravspec ihopknackad av en systemare från Dals Ed).

Man kan anföra många praktiska motargument. Till exempel att om vi resonerat likadant för 250 år sedan och gjort slag i saken hade vi alla pratat franska idag, eller att perfekt engelska inte räcker långt om man har att göra med tyskar, fransmän eller italienare födda före 1950 (för att inte tala om vad som händer när kineserna tar över världsekonomin och vi sitter där med våra vaskade nackar och måste lära oss att läsa hanzi). De praktiska svårigheterna är ju inte direkt små heller – vilka straff ska utmätas till dem som envisas med att lära sina barn svenska?

Men i grunden känns det som om det ligger ett väldigt farligt missförstånd. Av en lustig slump såg jag Radetzkis framträdande samtidigt som jag satt och läste Erik Anderssons ”Ö.a”, med dess djupdykningar i ordens historia och betydelse, och jag får inte de två synerna att gå ihop. Visst, ett språks viktigaste funktion är kommunikation, men då måste det finnas något att kommunicera också. Språket är inte bara ett verktyg vi använder för att kunna beställa oona therveeetha, pårr favåår, utan också det vi använder för att bygga upp en bild av världen runt oss. (Hej "New York-trilogin".) Det är något av det mest grundläggande som gör oss till något mer än bara tvåbenta apor – vi inte bara talar ett språk, vi tänker det också, och det är så mycket rikare än det man finner i anbudsförfrågningar och marknadsföringskampanjer.

Men litteraturen då? Behövs den egentligen? I den framstående kulturtidskriften Expressen igår hävdade en tennisspelare jag aldrig hört talas om att skönlitteratur aldrig kan få samma värde som en drink inom en kilometer från där Madonna en gång varit. I sin artikel i DN tar Radetzki (lite pliktskyldigt) upp frågan, och konstaterar återigen att det är en enkel ekonomisk transaktion. Visst skulle vi förlora den svenska litteraturen, men

mot denna förlust måste dock ställas tillträdet genom vidöppna dörrar till den minst lika rika och mångfaldigt större anglosaxiska litteraturen som skulle bli "vår", när engelskan väl anammats från barnsben.

Bort med Söderberg och Stridsberg, in med Dickens och Didion som vi ju inte kan läsa i dagsläget... vänta... jo, just det. Ordet ”anglosaxisk” är intressant; man kan ju se på engelskspråkiga författare från icke-anglosaxiska länder, något som trots att engelskans världsdominans började på 1600-talet till stor del hör det senaste halvseklet till; så lång tid har det tagit att få fram en Chinua Achebe, en Salman Rushdie, en Kiran Desai. De språk de skriver på är inte the Queen's English; det är – precis som det amerikanska språk som växte fram under 17- och 1800-talen - deras egen engelska, med egna ord, uttryck och rytmer som beskriver den värld de själva växt upp i. Nyansen är ibland hårfin, men den finns där... nu. Tills vi byggt upp något liknande får vi väl finna oss i att bli anglosaxare.

I slutet av debatten får Radetzki frågan vad "äggvisp" heter på engelska. Han är säker på att det heter "whip". Den mer konspiratoriska sidan av mig vill, apropå piskor, påpeka att ett av de grepp man i alla tider tagit till för att hålla de mindre bemedlade på plats är att förvägra dem ett eget språk; det första som skedde med slavarna i Amerika var att de förbjöds att tala sina egna språk, och att den engelska de fick lära sig var så rudimentär att det i princip blev omöjligt för dem att tänka något annat än det deras herrar ville att de skulle tänka. (För ett bra exempel på hur länge saker sitter i, titta på lysande TV-serien "The Wire" (fredagar i SVT2) utan textremsa.)

Nu vill jag absolut inte antyda att det är något slavsamhälle Radetzki är ute efter; jag tror ärligt talat inte möjligheten tagits med i hans kalkyler (nationalekonomers favoritfras: "allt annat lika"). Det jag ville ha sagt är ju detta: ju fattigare vårt språk blir, desto fattigare blir de tankar vi kan tänka på det. Vad händer med de där – optimistiskt räknat – 2-3 generationerna som officiellt slutat vara svenskspråkiga, men som fortfarande inte ser engelskan som "sitt" språk? Skulle vi få två modersmål, eller inget?

Det är väldigt svårt att tala om vikten av språkvård utan att låta som en konservativ Horacewannabe eller trångsynt storswänsk, men det är inte det det handlar om. Språk måste självklart kunna utvecklas, nya ord måste komma till, äldre ord måste av och till förses med nya betydelser. (I princip hela den där meningen består förresten av tyska låneord och –idiom; om femtio år finns där säkert en arabisk glosa eller två.) Vi är ett litet folk i en stor stor värld och måste, med nödvändighet, lära oss främmande språk (inte bara ett, heller) men för att göra det behöver vi ett eget språk att stå på, en mångfacetterad begreppsvärld med nyanser långt bortom "bygg fabrik här". Kastade vi bort det språk vi kan utan och innan finge vi det säkert lättare att prata med folk i Los Angeles eller Calcutta, men frågan är vad vi skulle ha att säga dem.

(Postscriptum: Jo, jag är fullt medveten om att den här bloggen i stora delar är engelskspråkig. Skälet är enkelt: a) jag hänger på engelskspråkiga klotterplank och korspostar, b) jag är för lat för att översätta något som oftast mest är för min egen skull, och c) jag inbillar mig att min engelska är rätt hyfsad. Poängen är denna: hade inte mitt modersmål också varit rätt hyfsat hade jag inte haft en chans att lära mig engelska.)

(Postpostscriptum: Titeln är givetvis ur Nils Ferlin.)

Korspostat till dagensbok.com.

Intet nytt under solen

Jag läser Expressen, där Natalia Kazmierska i vanlig ordning passar på att såga för sågandets skull.

Jag läser Aftonbladet, där Jan-Olov Andersson modigt stämmer in i kören som hävdar att "Batman Begins" är en återkomst till formen från de första filmerna. Yes, we're all individuals.

Jag läser "Röda Rummet".

- Här har du hela programmet, och jag tror det står en recension ini bladet.

Falk kunde icke låta bli att skratta.

- Det kan väl inte stå recension samma dag annonsen är ute?

- Nog kan det alltid! Men det behövs inte för jag ska nog recensera det där franska packet ändå! - Gå nu på med Litteraturen du tjockus.

- Skicka förläggarne böcker till Äspingen? frågade Falk.

- Är du galen?

- Köper ni dem själva för bara nöjet att recensera dem?

- Köper? - Grönskålling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du få dig en kotlett!

- Ni kanske inte läser de böcker ni recenserar?

- Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog med att man skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För övrigt ha vi för princip att rappa alla!

- Ja, men det är ju en dum princip.

- Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig - och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och tröstrikt för den obemärkte att se huru törnig berömmelsens väg är! Inte sant!

- Ja, men att handskas med människors öden på sådant vis!

- Åh, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag som aldrig fick annat än ovett i min ungdom!

- Ja men ni vilseleder allmänhetens omdöme!

- Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina passioner tillfredsställda! Om jag berömmer din ovän så vrider du dig som en mask, och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän så säger du han har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan, tjockus, som nyss kommit ur pressen!

- Är du säker att han kommit ut?

- Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling» för det är publiken så van vid att man säger, och så kan du mockera dig över hans »vackra språk»; det är ett gammalt gott nersättande beröm; och så ska du kasta dig över teaterdirektion som tagit upp stycket; tala också om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig - ty det kan man säga om allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan gång», »av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig efter som du inte sett eländet.

- Vem är den olycklige som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.

- Det vet man inte ännu!

- Tänk dock på hans föräldrar och syskon som kanske få läsa de där sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.

- Nå, vad ha de med Äspingen att göra? Jo de tänkte få läsa något stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Äspingen brukar innehålla.

- Ni har då intet samvete?

- Har publiken, den »ärade publiken» något samvete som underhåller oss. Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss!

Håhåjaja.

Expresspoesi

OK, den här är inte helt ny, men ändå, jag tycker den är vacker:

http://www.expressen.se/index.jsp?a=195108

"Jag slog sönder löspenisen med en hammare"
TROLLHÄTTAN. 43-åriga Eva var med på fackklubbens hemliga sprit- och sexresa till Köpenhamn, som urartade.
Sent en kväll fick hon en present av en manlig kollega på puben:
– I en plastpåse låg en turkosblå dildo. Jag blev så kränkt att jag högg och slog sönder den med kniv och hammare.

Bortse för ett ögonblick från frågan hur en "sprit- och sexresa" kan urarta, och hur hemlig den kan vara när den står på Expressens löp.

Bortse också från den fullständigt irrationella impulsen att bli chockerad över att fackpampar är precis lika benägna att låta makten stiga dem åt huvudet som... tja, vilka makthavare som helst.

Begrunda i stället skönheten i texten. "Jag slog sönder löspenisen med en hammare." Släng dig i väggen, Heidenstam. På två meningar fångar Magnus Hellberg in hela storyn - eller åtminstone den story han vill berätta. Är den sann? Irrelevant. Eftersom det står i Expressen kan man förutsätta att det åtminstone är vinklat, och möjligen helt påhittat. Men betraktat som fiction - prosapoesi, nästan - är det briljant. På tio sekunder har vi storyn klart för oss: en helt vanlig 43-årig mellansvensk kvinna, troligen tvåbarnsmor, som blivit utsatt för manligt pampförtryck i form av sex, sprit och förnedring. Utomlands, märk väl; det är alltid lite farligt där. Och tvingats svara med eget våld, om än mot en gummikuk som inte kan försvara sig.

Vad som faktiskt har hänt om det nu gjort det är inte det intressanta; det intressanta är att man med några få väl valda, laddade ord kan blåsa upp en fullständig icke-händelse till något som är värt att stå på löpet till en stor rikstäckande tidning. Eva, 43, är bortglömd innan vi hunnit lägga ifrån oss tidningen. Äcklet inför hur hon behandlats och skräcken för våra medmänniskor däremot, den har satt sig lite bättre.

Men jag undrar fortfarande varför hon tog med den hem innan hon förstörde den.