Alice's Adventures in Wonderland

Lewis Carroll - Alice's Adventures in Wonderland

Betyg: 4

Kan vi säga "barn..." förlåt, "banbrytande", barn små? Nej, inga felstavningar tack; vi kan väl försöka bortse från den inte helt sunda syn Charles Dodgson alias Carroll hade på småflickor i allmänhet och då Alice Liddell i synnerhet. Det finns väl inget som tyder på att det blev något fysiskt av det, så man kan ju nöja sig med att konstatera att det är en händelse som ser ut som en tanke att den ryska översättningen av "Alice" gjordes av Vladimir Nabokov och så släppa ämnet.

Det är svårt att tänka sig dagens barnlitteratur utan "Alice"; det är svårt att tänka sig väldigt mycket utan "Alice". AA Milne, Kenneth Grahame, Astrid Lindgren... alla har hämtat inspiration här, och Alice dyker i en eller annan form upp i böcker, filmer, låtar (Tom Waits!), dataspel ("American McGee's Alice" blir snart film med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen - vilket verkar logiskt, för nog har "Buffy" en mängd Alicereferenser också).

Och det är ju bara att konstatera att kvalitet håller. Alices äventyr när hon kastas ut i en värld där plötsligt inget av det hon lärt sig i skolan är nog, talande kaniner och mystiska drycker till trots, lätt att förhålla sig till - jag vet att jag själv många gånger har velat utropa ett Aliceskt "NONSENSE!" till omvärlden. Carrolls text är en enda lång surrealistisk (snudd på psykedelisk - inget under att hippiegenerationen älskade boken) radda av ordvitsar, absurditeter och logiska tankevurpor som aldrig predikar, aldrig talar ner till läsaren... Groucho Marx' maxim "Det här kan ju en femåring begripa, så hit med en femåring!" känns rätt träffande. Det är en övning i hur språk och tankeförmåga både kan vara det viktigaste och det meningslösaste i världen, utan att tappa kollen på någotdera.

Charles Dodgson beklagade att Alice måste växa upp, så han skapade en Alice som var 7 år för evigt. Eventuell creepfaktor i det tänker jag bortse från så gott jag kan.