Den sista människan

Mary Shelley - Den sista människan

Betyg: 4

Alltså: en science-fiction-roman från 1826 om en pest som raderar ut hela mänskligheten förutom en enda ensam immun man. Stephen King, HG Wells - släng er i väggen.

Intressant: Boken är skriven innan den industriella revolutionen kommit igång på allvar, före järnvägar och fabriker - och följaktligen, trots att den utspelar sig på 2090-talet, så ser allt ut ungefär som i början av 1800-talet. Teknisk utveckling var liksom inte en faktor i framtidsskildringarna än.

Intressant/sorgligt: Mary Shelley skrev detta kort efter att hon blivit änka efter ett stormigt äktenskap och dessutom förlorat ett (möjligen fler?) barn. Hela boken genomsyras av sorg, ett enda långt klagoskri över att människor dör och lämnar kvar dem som älskar dem.

Intressant/sorgligt/vackert: Trots sorgen, trots skräckskildringarna av tomma städer, döende människor, panik, skräck, galenskap och död, är det ändå en kärleksfull skildring. Människan dör, men mänskligheten dör inte. Den sista människan kuvas inte, han fortsätter tro på det han trodde på trots allt. All denna storvulenhet, ädelhet osv är naturligtvis typiskt romantisk. Men den är inte mindre tilltalande för det.

Intressant/sorgligt/vackert/hemskt: Pesten dör aldrig. Skräcken lever kvar. Jag kan inte läsa detta utan att tänka på AIDS, fågelinfluensa, cancer. Även 180 år senare känns "Den sista människan", sin ålderdomlighet till trots, alldeles på tok för aktuell. Vi lämnar aldrig riktigt det där stadiet. Men hos både Bergman och Shelley dansar människan åtminstone fortfarande när vi sista gången ser henne avtecknas mot kvällshimlen.

Se även mer genomtänkt recension och krönika på dagensbok.com.