Comrade Rockstar

Reggie Nadelson - Comrade Rockstar: The Story of the Search for Dean Reed

Betyg: 3

Någon sade att kalla kriget inte vanns för att USA var först med att uppfinna vätebomben eller månraketen, utan elgitarren.

Dean Reed var en tredje klassens Pat Boone-wannabe på hemmaplan. En eller två hits, någon liten filmroll. I början av 60-talet lämnade han staterna och hamnade via diverse omvägar till slut bakom järnridån - där han i egenskap av ung, sexig, snygg och karismatisk amerikan med socialistiska sympatier blev Östblockets största countryrockstjärna.

Det höll i 20 år, trots att ingen väster om östtyska gränsen hörde talas om honom. Sen, ironiskt nog, kom glasnost och trots att Reed hyllade Gorbatjov innebar det också slutet för honom; när de vunnit sin frihet ville ryssar, tjecker och östtyskar säga något själva, inte lyssna på en gammal kallakrigsmedlöpare. Han hoppade i sjön tre år innan Berlinmuren föll; han såg the writing on the wall.

Nadelson reste i flera år runt och intervjuade folk som känt honom, från barndomskamrater till partifunktionärer. Och även om hon satt ihop det till en läsvärd bok känns det lite som en missad chans; hon verkar inte riktigt veta vad hon ska göra med det. Denna sorts historia med idealism och skygglappar, skulle behöva en större författare - en som antingen låter oss få känna Reed personligen eller bygger ut det till en parabel om hela kalla kriget med idealister och skygglappar. Hon lyckas hyfsat med det första och inte speciellt väl med det andra. Jag gillar detta, men samma material i händerna på någon annan (som är något mindre benägen att driva ut i triviala betraktelser av färgen på mattorna i ryska hotell) kunde ha blivit bättre.

En sak är säker: en elgitarr är rätt värdelös om den som håller i den inte är en Elvis eller John Lennon eller Steve Jones. Dean Reed räckte inte.