Tristano dör

Antonio Tabucchi - Tristano dör

Betyg: 4

OK, knepigt. Både boken och recensionen.

På ytan: Tristano, en ung italiensk soldat i Grekland i början av 40-talet vänder i äckel sitt gevär mot sina tyska allierade och byter sida. Efter att ha kämpat som partisan i både Grekland och Italien hyllas han som krigshjälte (och bevis på att italienarna egentligen aldrig var fascister - se bara på Tristano). 55 år senare ligger han för döden och kallar in en författare som en gång skrivit en roman om honom för att berätta sanningen.

Men Tristano är gammal, kallbranden gör väldigt ont och när inte smärtorna är för mycket gör morfinet honom dimmig, och hans berättelse blir en enda lång och ibland ganska förvirrad utläggning om allt från stjärnorna hans farfar visade honom till de tre kvinnorna i hans liv till kriget, enstaka ögonblick som dyker upp i olika sammanhang, i olika sammansättningar, olika identiteter från både grekisk mytologi och amerikansk Hollywooddito (Misfits!). But there's method in't. Jag inbillar mig vara relativt beläst, men jag är säker på att jag inte fattar hälften av de teman han väver in här. Berättelsen spänner över hela Tristanos liv, snuddar vid Berlusconi och vid faran av att inbilla sig att det goda vann och det onda förlorade - hur kan vi ha besegrat fascismen bara för att exportera den till Grekland igen, bara för att låta människor svälta i Afrika, bara för att parkera oss framför dumburken?

Samtidigt finns där en naggande olustkänsla, att Tabucchi mest begraver sådana där egentligen ganska banala slutsatser i en jäkla massa ord. "Full of sound and fury and signifying nothing", liksom. Jag tror inte det är så, men jag kommer inte helt ifrån det. Genom hela boken surrar en spyfluga mot spegeln i rummet där Tristano ligger och dör medan författaren tyst nedtecknar allt han säger utan att redigera, utan att rätta, utan att ställa frågor, utan att kräva att gamlingen ska vara begriplig jämt. Spyflugan surrar och slår skallen i spegeln som den tror är ett fönster, slår ihjäl sig mot sin egen spegelbild. Det kan vara en fin metafor för faran med introverta berättelser. Och illustrerar lite grann också svårigheten att komma IN i "Tristano dör". Den är kompakt, myllrande, icke-linjär... men när jag kommer in i den sveper den undan fötterna på mig. Jag önskar bara att jag får möjlighet att läsa om den några gånger - jag har en känsla av att den är gjord för det.