[mejtjänn stejtment] 1

Alltså, språk. Vi använder jämt ord för att uttrycka vad vi tycker, känner, menar, vet... och den stora bluffen är ju att vi vill tro att orden är exakta. Men det är de inte. Det finns knappast ett enda ord som har en enda otvetydig betydelse, och varje gång man formulerar något i ord får man acceptera att det kommer att tolkas av den som hör, läser eller ser det - och det utifrån dennes begreppsvärld, som är precis lika förvirrad och uppbyggd av allt från barnvisor och "Allsång på Skansen" till Sartre och Reznor som ens egen, fast inte likadan.

"Samuel Beckett once said: 'Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness.' On the other hand, he said it." (Art Spiegelmann, Maus 2)

"En bild säger mer än tusen ord". Men ett ord öppnar också dörren för, om inte tusen, så i alla fall dussintals betydelser och uttolkningar - rätt eller fel. Det kan röra sig om direkta feltolkningar (jo, Dylan borde sjunga "split up on the docks at night" i "Tangled Up In Blue" - att han inte gör det är väl inte mitt fel heller?) eller att hitta meningar som upphovet med flit dolt, eller saker som denne inte varit medveten om att han/hon uttryckte.

All information, katafonin, utger sig för att vara tydlig, ordnad och meningsfull. Tagen som en helhet är den inte det. Alla har vi våra egna filter i hjärna, hjärta och själ som väljer, tolkar, (miss)förstår och pusslar ihop. Det här är ett litet försök att ge en bild av ett sådant filter.