Jag minns att jag sprang

Ron McLarty - Jag minns att jag sprang

Betyg: 2

"Forrest Gump" i bokform, var det någon som sade. Och även om det är lite väl förenklat så får jag lite samma äckelkänsla av den här som av den filmen.

Smithy Ide är en loser; fet, alkis, med ett trist jobb och ensam vid drygt 40 års ålder. Då förlorar han det han har kvar; hans föräldrar dör, och när han letar igenom deras hus hittar han ett oöppnat brev från Kalifornien, där det berättas att hans mentalsjuka syster (som han inte sett på 20 år) hittats död. Han går ut i garaget i Rhode Island, hittar sin gamla cykel, sätter sig i fyllan och villan på den och börjar trampa. Mot Kalifornien... "och sig själv", tillägger dramatisk filmtrailerröst.

Äcklet? Även om det är en rätt fin historia i grund och botten så är det en sån där otäckt amerikansk idé om att allt det där som kallas "issues" kan lösas om man bara får tala ut om det, att hans psykiska besvär kan lyftas bara han blir av med de fysiska kilona och får se Amerika med alla sina klichéer (Arg Ung Svart Man, Skulddrabbad Präst, Döende Bög, Vis Gammal Svart Man, Omtänksam Mor etc) och hitta hem till grannflickan som väntat på honom i alla år. Att Smithy själv är nästan outhärdligt mesig gör inte saken bättre.

Jag vill inte ha den oläst. Men jag kunde ha läst något bättre. Oprah skulle nog gilla den här.

dagensbok.com