Resa till nattens ände

Louis-Ferdinand Céline - Resa till nattens ände

Betyg: 3

Hmmmm...

Alltså, visst är Célines febriga resa genom krigs- och mellankrigstidens Frankrike (och till mindre delar Afrika och USA) av och till jävligt imponerande prosa. Och nog får han in en del poänger som ekar än idag, och några gånger håller jag på att skratta på mig. Så dålig kan jag inte tycka att den är.

Men...

Pro primo: språket. Jag väljer nog att skylla på översättaren som av något som borde flyta och storma upp från sidan har gjort ett språk som ibland låter som något ur en gammal pilsnerfilm. Det blir en blandning av (föråldrat) talspråk och filosofi som ibland funkar och lika ofta faller helt platt.

Pro secundo: Jag har lite svårt att förlika mig med Célines enorma misantropi, misogyni och misodetmesta. Hans antihjältar Bardamu och Robinson är helt enkelt för osympatiska långa sträckor. Visst skymtar det då och då en glimt av att han verkligen skulle vilja tro på att världen kunde gå bättre, och det finns sympatiska figurer, men... om karln ändå vore Nietzschean, men han ser ju inte ens NER på folk. ALLT är skit.

Jag vill absolut inte ha boken oläst, men jag kom aldrig in i den helt och hållet och bitvis var det mer arbete än nöje att läsa den.