20071023

Ett par böcker

Clarice Lispector - Levande vatten

Betyg: 5

Egentligen borde jag skriva den recensionen som en haiku. Eller nåt. "Levande vatten" är en så lyrisk, vacker, hänryckt och samtidigt svårfångad stream-of-consciousnessroman om... tja, skönhet och hänryckelse och allt det där som är svårfångat. Varandet som aktiv handling - "Jag är mig". Som att se John Coltrane måla. Som Molly Bloom på uppåttjack. Som Cohens "Hallelujah" utökad till 120 sidor. Fantastisk.

Kirsten Hammann - Mettes värld

Betyg: 3

Andrea tyckte bättre om den är än jag. Visst är inledningen i sin barnboksstil smått lysande, och visst har Hammann ett härligt sinne både för humor och det lite mörkare, men... alltså, den här skandinaviska diskbänksrealismen blir lite för mycket ibland. Möjligen ska man inte läsa en sån här bok på gråa kalla oktoberdagar; humorn i det har en tendens att försvinna under all depression.

Etiketter:

20071018

80 romaner för dig som har bråttom

Martin Lange - 80 romaner för dig som har bråttom

Betyg: 3

Den korta recensionen av detta är förstås att det är Book-A-Minute med bilder. 80 romaner från klassiker till kioskdeckare sammanfattade på tre serierutor vardera - vi får veta vad som händer, utan att faktiskt behöva läsa böckerna. Kul grepp. Punkt slut.

Den lite längre är ingen recension, utan mest en allmän fundering över det här med litteratur. Varför ska man egentligen läsa, säg, Röda rummet eller Lolita (i Stockholm eller Teheran) hellre än att läsa Langes 30-sekunders sammanfattningar av dem? Jag blir påmind om att jag ju ville läsa Pierre Bayards How To Talk About Books You Haven't Read, där han tydligen satiriserar det här med läsande på samma sätt; inte i syfte att få folk att sluta läsa, utan för att lyfta fram varför det är mer än att bara få reda på hur boken slutar.

Jonas Thente skrev en recension av Lange i DN, där han passade på att raljera lite över ämnet (se kommentarer till denna post). Tyvärr har jag inte kunnat få tag på Thentes recension, men Per Gudmundsons artikel i SvD snor följande mening och gör en stor affär av det:
[J]ag är säker på att (...) många andra läser romaner precis så som Lange beskriver dem. För handlingen. De förmår helt enkelt inte uppfatta mer än så. Det är lite otäckt, men mest sorgligt: de är mer än insekter men betydligt mindre än människor.
Ouch. Jag gillar Thente skarpt, men... taget ur sitt sammanhang och Thentes vanliga stil känns den rätt hård, visst. Å andra sidan - Gudmundsons smått antiintellektuella inställning (där han lyckas nämna ordet "medelklass" som ett ideal hela 11 gånger i en ganska kort artikel och säger saker som "den grupp som pop-ekonomen Richard Florida kallar 'den kreativa klassen' men som vanligt folk kallar snobbar") är inte heller så inbjudande.
Att denna medelklass nu styr landet uppfattas som den slutliga dolkstöten. Kulturvänstern har förlorat problemformuleringsprivilegiet, vilket främst yttrat sig i kultursidornas resa från Pol Pot till Paul Potts, och det smärtar djupt. Nu sitter de själva som gamla godsägare och fruktar att patrasket ska skövla deras körsbärsträdgård, som Tjechov säkert skulle ha påpekat om han tillhört den ironiska generationen.
Man undrar lite vad det är han blir så upprörd över, exakt; man får känslan att det gäller något mycket mer än 80 seriestrippar. Eller för den delen, kolla in självutnämnt "vanligt folks" reaktioner på litteraturpriserna, som alltsomoftast tyvärr urartar i en uppvisning i hur okunniga folk gärna vill framstå som - ni vet, "aldrig-hört-taaaalas-om"-syndromet. Nu har ju Svenskan gjort om sin sajt så att alla roliga kommentarer till Nobelpriset försvann, men några av kommentarerna till BBCs rapportering om Bookerpriserna är också värda ett skratt (eller möjligen en skvätt gråt):

If the Booker judges were going to give the award to a book like this, they should have given it to Roddie Doyle, as a least he got there first with Angela's Ashes.

Any literature prize that has never been given to Terry Pratchett or JK Rowling is pretentious in the extreme.

I haven't read this book, will never read this book and am totally uninterested in "serious" fiction because everyone who extols it's virtue is only out to boost their own ego and to show off how "intellectual" they are. Real people, who have lives, read Terry Pratchet and the like.

this is a prize awarded by accademics to accademics the ordinary person in the street probably wont care i know i dont !!

Spectatia citerar Wittgenstein, vilket känns ganska träffande apropå det sista citatet där: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser." Eller för att återigen dra upp den stackars Nisse Holm: om ens enda intresse är att dunka en boll över ett nät är det inte underligt om det enda man kan tala om är att dunka en boll över ett nät. (Se även Alberto Manguel-citatet från häromveckan.)

Och jag vet, jag låter outhärdligt snobbig. Men jag förstår verkligen inte; varför denna ömsesidiga fientlighet? Varför slår vissa människor ifrån sig med bägge händer så fort det rör sig om något mer komplext än en deckargåta, medan andra (inte minst undertecknad) ofta fnyser föraktfullt över tanken att läsa något bara för att det är kul och avkopplande? (Fast jo, givetvis läser jag King och Pratchett. Också.) Är litteraturen verkligen så otäck, är litteraturen verkligen så oberörbar?

På sätt och vis vete fan om inte "80 romaner för dig som har bråttom", så snuttig den är, belyser allt det där minst lika väl som aldrig så många lärda artiklar (SvD: Vad ska man läsa, och varför?) I en av årets bästa böcker skriver Sam Savage:
If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.
Jovisst. Men på vilket sätt är det något positivt?

...Detta är egentligen något som borde skrivas mycket mer om, men det får räcka för nu. Som vanligt när den här diskussionen kommer upp kan jag inte låta bli att avsluta med det här Bill Hicks-citatet:

I was in Nashville, Tennesee last year, after the show I went to a Waffle House. I'm not proud of it, I was hungry. And I'm alone, I'm eating and I'm reading a book, right? Waitress walks over to me, "What you readin' for?" Is that like the weirdest fucking question you've ever heard? Not what am I reading, but what am I reading for? Well, godammit, you stumped me. Why do I read? Well... hmmm... I guess I read for a lot of reasons, and the main one is so I don't end up being a fucking waffle waitress.

Etiketter: , ,

20071015

Veckans bokfemma

...handlar om priser.

Topp fem författare som jag vill ge ett pris

Var och en av dessa får, förutom äran, obegränsat med skrivmaterial, blanke ark og farvestifter tell så att de kan fortsätta skriva.

Thomas Pynchon. För att då kommer han väl och hämtar det in person? Väl? Snäääääälla? Äsch, han kan få det ändå; den typen av galenskap måste belönas i dagens baserat-på-en-sann-historia-klimat. Specialpris: en liten kamera att ta med till Reclusive Geniuses Club och filma i hemlighet. Jag lovar att behålla det för mig själv, Tom! (Against the Day)

Gitta Sereny. För att det var henne jag hoppades på när jag såg så här besviken ut. Och för att hennes utgrävningar i mänsklig ondska tyvärr aldrig blir ointressanta. Specialpris: Stina Nordenstams "Dynamite" - ni vet, den med "Mary Bell" på.

Jonathan Lethem. Därför att han skriver böcker man kan dansa till, och för att det inte finns några gränser alls i hans böcker; allt hänger ihop. Som Auster, fast... kul. Specialpris: tio blanka CDs att bränna blandskivor åt mig på. (You Don't Love Me Yet, The Disappointment Artist, Motherless Brooklyn, Kafka Americana, Fortress of Solitude)

Joss Whedon får ett som egentligen är delat med lite andra smarta TV-författare. David Chase, David Simon, Jenji Kohan, John Swartzwelder etc. När Hollywood har svalt sin egen svans och bara gör remake på remake är det på TV saker händer. Specialpris: ett garanterat kontrakt på valfritt antal säsonger på HBO, F/X eller Showtime. (Nytt avsnitt av Dexter om ett par minuter!)

Majgull Axelsson. Som tröstpris för att en av våra just nu största författare väl antagligen inte får den där akademiplatsen som är ledig nu - i alla fall inte i vår verklighet, men säkert i någon annan. Specialpris: 24 timmar med superkrafter. (Slumpvandring, Den jag aldrig var)

Etiketter: ,

20071012

John Motherfucking Hillcoat filmar "The Road"!

Detta är väl inte helt nytt, men jag såg det inte förrän nu (hos pocketpocketpocket):

John Hillcoat ska filma Cormac McCarthys The Road!

Ibland hör man om ett sånt där planerat projekt där regissör och story verkar passa perfekt; Terry Gilliam och Good Omens, Tim Burton och Sweeney Todd... det här är nästan i klass med det, fanimig. The Road är en sjuhelvetes bok, och jag gillar verkligen de två filmer jag sett av Hillcoat, Ghosts... of the Civil Dead och The Proposition (inte bara för att Nick Cave är inblandad i bägge). Det där med känslomässiga ödelandskap, existentiella funderingar och rått våld som ligger och pulserar precis under ytan hela tiden... det ÄR ju The Road. Med ett bra manus borde det här kunna bli hur bra som helst.

Trailer The Proposition

Etiketter:

20071011

Bokfemman

Det här med bokfemman verkar kul. Jag tror jag hänger på.

Fem böcker jag av outgrundliga skäl inte läst trots att jag verkligen borde

Det finns ju förstås tusentals böcker man någon gång tänkt läsa och aldrig kommit sig för med. Men här är i alla fall fem som glor ilsket på mig varje gång jag ska välja ny bok. På något vis blir det värre av att jag på senaste tid försökt läsa lite fler klassiker; det finns liksom så många man missat...

Robert Graves - Jag, Claudius
Alltså, jag gillar det här med antiken. Jag har sett och sett om TV-serien baserad på den här boken. Jag har sett Caligula. Jag har tröttnat på Rome. Jag har läst Asterix. Jag kan citera "Friends, Romans, Countrymen!" på flera olika sätt. Men lik förbannat sitter Jag, Claudius där i hyllan och hånar mig på stålblankt latin med sin olästhet. Varföre?

Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner
Min första Winterson var Lighthousekeeping. Och jag älskade den bortom vett och sans och svor att läsa in mig på Winterson. Sen vart det Tyngd, och sen... tvärstopp. Måste göra nåt åt det. Jag har liksom inga ursäkter.

Charles Dickens - A Tale of Two Cities
Laziestgirlintown gav mig den här för sisådär en 10 år sen. Jag har inte kommit mig för att öppna den än. Jag vet inte vilket jag är räddast för; att få bekräftat att Dickens är en tråkmåns, eller att upptäcka att han är helt fantastisk och att jag måste läsa alla de där tjockisarna... Och jo, detsamma gäller för Austen, James, och en hel hoper andra (och de svenska klassikerna ska vi bara inte tala om. När ska man egentligen hinna med Sara Lidman, t ex?)

The Rough Guide To Conspiracy Theories
Jag älskar konspirationsgalningar. De är så söta när de går igång om sina prioriat, försvunna flygplan och formskiftande ödlor. Jag måste läsa in mig på dem, men den där boken har på något vis hamnat längst ner i högen och jag glömmer den hela tiden. Jag undrar vem det är som hypnotiserat mig att göra det. Jag behöver nog en hatt.

Peter Esterhazy - Harmonia Caelestis/Rättad utgåva
Den enda av de här jag inte äger. Jag beundrar människor som kan sno ihop såna böcker, ju. De där gigantiska kakaniska släkt- och samhällsromanerna... som sedan omedelbart måste skrivas om och kommentera sig själva. Det känns så underbart meta. Men att få tag på't till vettigt pris i Sverige... hmmm...

Etiketter:

Den ovillige fundamentalisten

Mohsin Hamid - Den ovillige fundamentalisten

Betyg: 3

Hastigt hopkrafsat, ska skriva mer på dbc vad det lider:

Well, that was a disappointing couple of hours.

Not wasted, not infuriating, not boring, just... disappointing. I mean, I really liked Hamid's debut, Mothsmoke. And with the Booker nomination and all, I really thought I was in for a treat here.

But... nah. The Reluctant Fundamentalist is a pretty decent novel; in its narrator Changez (Genghis), it adopts the by now not exactly unique "reverse Heart of Darkness" approach (see, for instance, Kiran Desai's The Inheritance of Loss or Tayeb Salih's Season of Migration to the North); young 3rd-world student goes West to learn, yet can't quite make it fit with his own background and his own country's needs. And it's done reasonably well; sure, his shift towards what the title implies seems sudden, and the Erica/America (the former his would-be girlfriend, the latter his would-be homeland, both lost to him) allegory is a bit overworked, but it's... OK. He occasionally makes some rather harsh comments on American policies and culture that fit, though arguably they might have fit better in an essay. But never mind; every book on the subject can't be expected to be Shalimar the Clown.

Then there's the whole framework, which I have more problems with. As good a writer as Hamid is, he tramples all over "show, don't tell" and it's simply not credible when the entire novel is presented as a monologue delivered by Changez to an American tourist (?) in his country. There are far too many references to set the scene, to tell us what the narrator is seeing even though the one he's talking to would see the same thing, too many passages that sound more like carefully worded writing rather than spontaneous sharing of experiences over dinner.

The Reluctant Fundamentalist is a nice book. It makes interesting points, even if it's simply by having the narrator telling us them. It has an interesting story, even if it's somewhat shallowly told. It has some interesting visuals and parallels - the janissaries bit is truly inspired, as is the dig at the American sort of fundamentalism - even if...

...you get the idea. Nice work. Hardly essential.

Etiketter:

Falling Man

Don DeLillo - Falling Man

Betyg: 4

Och nu har jag haft flera inlägg på svenska så det är väl dags att vara lat igen och bara klippa å klistra utan att översätta. Håhåjaja.

One of the most fascinating comments on 9/11 that I've come across is Laurie Anderson’s album Live In New York. It’s recorded in September 2001, just over a week after the event, and she’s on stage performing a set of songs – written years or even decades earlier – dealing with paranoia, dogmatism, survival. And of course the centrepiece is an unusually emotional and cathartic version of her 1981 single "O Superman":

This is the hand, the hand that takes.
Here come the planes.
They're American planes. Made in America.
Smoking or non-smoking?
And the voice said: Neither snow nor rain nor gloom of night shall stay these couriers from the swift completion of their appointed rounds.
'Cause when love is gone, there's always justice.
And when justice is gone, there's always force.

9/11 is obviously a huge trauma which needs to be addressed in fiction, but so far just about every one of my favourite authors who has tried to tackle it has ended up writing around it; Auster’s Brooklyn Follies, Rushdie’s Shalimar The Clown, Gibson’s Spook Country, McEwan’s Saturday, Pynchon’s Against The Day... surely it can’t be too big a subject? Surely the absence of two towers can’t only be tackled by leaving them out of the story? While some writers have done great work in a post-9/11 world, I think the only completely successful and meaningful novel I’ve read about the event itself and its fallout has been youngster Jonathan Safran Foer’s Extremely Loud And Incredibly Close.

DeLillo should be the ideal writer to deal with it. As someone put it, he’s been writing 9/11 novels for decades; Mao II, Underworld, White Noise... if anyone can take a huge event and the underlying tendencies in society surrounding it and turn it into a novel, it should be him. Yet I’m not completely sure he manages as well as I had hoped - and all of this review should be read with the knowledge that I consider Underworld and White Noise to be absolute masterpieces and I expect nothing less.

Falling Man gets off to a great start, a dazed, shell-shocked account of the minutes and days immediately following the attack itself, focused on estranged spouses Keith and Lianne as they both try to piece their life back together (and their life together back together). The disjointed scenes, the out-of-focus dialogue, the sketchy and quickly-abandoned scenes from ground zero all serve to highlight the way the attack not only destroyed lives and buildings, but shocked people to their very core – nicely tied in to Lianne’s work with Alzheimer’s patients trying to hold on to a Self that’s being eroded away.

But at some point, it feels like the shell shock wears out its welcome and we’re going to have to get to know the characters – and to me, at least, that’s where the novel stumbles. There are bits that have me fearing that someone’s going to try to film this with Sandra Bullock and Matt Dillon as Lianne and Keith. He, especially, largely remains a mystery, and not even a very interesting one. While his development later in the novel makes sense from a symbolic perspective (the illusion of being in control of your fate; “Call or raise, call or fold, the little binary pulse located behind the eyes, the choice that reminds you who you are. It belonged to him, this yes or no, not to a horse running in the mud somewhere in New Jersey”) I don't think it does from a narrative point of view. The rather abrupt skip forward in time, the plot lines that show up here and there but never really have time to develop... it feels a bit like a fragment of a longer novel rather than a complete work in its own right, and as chillingly poignant as he can be at times, the novel remains curiously (for DeLillo) locked inside itself, if you catch my drift; it rarely makes those huge vertical leaps (sorry, sorry) through the layers of society, from religion to politics to popular music etc, that he usually does so well. (Remember the Elvis=Hitler discussion in White Noise?) The details are often great, there’s tons of great observations – the aforementioned paranoia that has people Lianne hitting a woman for playing Arabic music and little kids looking for this Bill Lawton character, for instance – but I’m not sure it quite ties together into a whole. It’s as if the terrorist’s quote
They felt things together, he and his brothers. They felt the claim of danger and isolation. They felt the magnetic effect of plot. Plot drew them together more tightly than ever. Plot closed the world to the slenderest line of sight, where everything converges to a point. There was the claim of fate, that they were born to do this.
is somehow a theme for the whole novel; everyone is tied together in a plot, but we don’t need to see the whole plot in linear fashion, we don’t get a fixed script telling us how to live and die - in a world of wars and dogmatism, thinking we've seen through it all and that we’re the heroes of the whole piece is the last thing we need. And while that’s an admirable point, using it as a literary technique doesn't work entirely in this case.

Which sort of brings us to the (slightly underused) falling man himself, the performance artist turning up here and there to hang in the air like a never answered question mark, always arrested but never explaining his motivations, just suspended somewhere between take-off and landing, available for whatever interpretations you want to hang on him... like a gravity’s angel, if you will. (Yes, I’m all about the obscure Laurie Anderson references today.) Lianne refers to him as a fallen angel – here’s a bit of religious symbolism turned upside-down, methinks: it’s all very easy to shoot the messenger, blame the fallen angel/Satan/The Great Satan, yet the world is made of people and we’re the ones actually doing anything. Again; Falling Man is great at symbolism, great at metaphor, perhaps not so great at actually drawing characters and telling their story. As if DeLillo got just a little too caught up in Saying Something about his big subject (which can also lead to rather hokey lines such as the one about children not needing white crayons since they have white paper).

The ending is stunning, though, even more so than the beginning. He takes the B plot that’s been popping up here and there and fuses it with the main one in one of the most incredible scene shifts I’ve read – I went back and read the last few pages at least three times. Let X = X. He almost – almost – brings it all together, the symbolism of the attack and the reality of the people affected by it, and for that he deserves 4/5 , if not by a huge margin.
'Cause when love is gone, there's always justice.
And when justice is gone, there's always force.
And when force is gone, there’s always... Mom. Hi, Mom!

Etiketter:

20071009

Alberto Manguel

Jag har aldrig läst något av Alberto Manguel, men jag tror jag vill göra det - även om han visar prov på inte helt felfritt omdöme genom att avsky American Psycho.

Intervju i Svenskan

Några citat:
Det finns två skäl till att biblioteket tappar sin betydelse. Det ena är att det inte har någon funktion i ett vinstdrivande samhälle. Det andra är att vi uppmuntrar en strävan efter det som är snabbt och enkelt. Och läsning är varken enkelt eller snabbt. Vi kan inte bli överraskade om ungdomar säger att de föredrar tv-spel framför en bok, det är ju det vi säger till dem: ”Satsa på det snabba och enkla. Bry inte din hjärna med komplicerade saker”.

Alberto Manguel anser att läsarna behöver utöva sin makt på följande vis: Sluta köpa böcker från kedjor och nätbokhandlar.
–De små boklådorna har tagits över av kedjor och blivit stormarknader. Visst, man hittar böcker där, men inte de svårare och smalare. Vi läsare måste försvara våra rättigheter när de säger till oss att vi är idioter som bara kan läsa Paulo Coelho och Dan Brown. Vi kommer till världen som intelligenta varelser. Men intelligensen är en muskel, som måste tränas. Och man kan inte träna den genom att läsa Dan Brown. Det finns en miljon skäl. Det handlar inte bara om handlingen utan också om det usla språket. Det är inget fel att läsa sådana böcker då och då. Problemet är när de, som nu, tar över hela marknaden. Om ens diet inte är något annat än chokladkakor blir man väldigt sjuk.
Visserligen kan jag tycka att han går väl hårt åt de stora kedjorna och nätbokhandlarna - trots allt har ju adlibris och amazon ett större utbud än de flesta boklådor, och även Akademibokhandelns större filialer är ju härliga. (För att inte tala om de stora bokladorna i New York.) Men visst innebär det ett likriktande, och jag önskar att det funnes plats för fler småhandlare som New York Stories, Söderbokhandeln eller Bibliotech. Inget ont om Pocketshop, men ibland undrar man om framtiden för bokhandeln ser ut sådär - ett par stora Akademibokhandlar i storstäderna, en Pocketshop på varje järnvägsstation med ett par hundra titlar, avgiftsbelagda bibliotek där dammet ligger djupt, och så Guillous senaste och pocketstället med topplistan i varje ICA-butik. Nätbokhandlarna bygger ju trots allt på ett mer aktivt sökande - du måste veta vad du är ute efter för att hitta det (åtminstone så länge virtuella bokhyllor à la Borders bara är kul experiment). Och för att ens gitta leta hos amazon krävs det ju att man insett att litteratur är mer än bara kioskdeckare till att börja med...

En Bok För Alla gav ut Fahrenheit 451. Sen lades de ner. Men det var förstås en ren slump.

What you reading for?

Etiketter:

20071007

Amberville

"Tim Davys" - Amberville

Betyg: 2

Med risk för att låta både pretto och gnällig kan man ibland undra om något sådant som skönlitteratur – och inte minst kritik av skönlitteratur som går utöver någon Beavis & Buttheadsk cool/sucks-svartvithet - går att debattera idag. Inte minst såhär i Nobeltider är det ju mycket snack om litteratur, precis som det varit med Maja Lundgren-bråket i somras och Expressens klassikerserie. Men snacket handlar förvånansvärt sällan om själva litteraturen; diskussionen runt Nobel handlar ofta om författarna och deras odds hos Ladbrokes snarare än vad som borde vara nobelmaterial, Lundgrenbråket blev raskt ett ganska digitalt "är det rätt eller fel"-nakenchockdrama där relativt få faktiskt diskuterade själva texten, och de där lilarosa kartonnagen säljs i sann Expressenanda nästan enbart med argument som rör författarna; som jag skrev på dbcs diskussionsforum:
Småkul är ju att läsa Excessens författarpresentationer, där de gör sitt bästa för att lyfta fram chockvärdet i författarnas personliga liv (självmord! homosexualitet! spelberoende! desperata rop på hjälp!) som om det vore nån jävla dokusåpa. De skulle gått hela vägen och gjort löpsedlar av'et.
Reklamkampanjen för den rätt mediokra "Amberville" är ett annat exempel. Här är det ju inte författaren som står i centrum eftersom "Tim Davys" sägs vara en pseudonym (något som väl iofs ger mer uppmärksamhet än om en vanlig Svensson gett ut boken i eget namn - nu kan man ju spekulera i om det är en KÄNDIS som skrivit!) men lik förbaskat har allt kringsnack handlat om allt annat än själva boken. Bonniers har nämligen anlitat en PR-firma som dränkt bloggares brevlådor inte bara i läsex (och jo, tack för det) utan också i tablettaskar, disktrasor och – I shit you not – halvruttna purjolökar. På något vis är det alltså en bok man gör reklam för på detta sätt. Whiskey Tango Foxtrot, som kidsen i Amerrkat säger.

Det är inte en helt slumpmässig referens; "Amberville" känns på många sätt amerikansk – inte bara för att alla namn på personer och platser är på engelska, eller för att hela boken cirklar runt den gamla vanliga diskussionen om det här med gott vs ont, livet och döden, konspirationer och hemliga makthavare. Nog för att det där är ämnen som alltid är relevanta och som det har skrivits väldigt stora romaner på, men utöver att göra huvudpersonerna till mjukisdjur har "Amberville" egentligen ingenting att tillföra som inte, tja, valfritt avsnitt av Buffy eller Mitt liv som död redan har täckt av med mycket mer intressanta karaktärer än de här rätt endimensionella gosedjuren. Men visst, ett par poänger får han in där bland plattityderna - biten med religionens roll, till exempel.

Värre är då att romanen faktiskt känns som om den skrivits på engelska och sedan översatts – och inte väl heller. Klumpiga ordvändningar, styltig dialog och den där sortens besynnerliga blandning av talspråk och ålderdomliga ordval som brukar bli följden när man skriver en text med synonymordboken nära till hands.
"Men du förstår", sa Bataille, och iskylan i hans öga blänkte än en gång till i ljuset från stjärnorna, "jag är byggd av tid."
Det väldigt plötsliga slutet kan kanske förklaras med att detta sägs vara del 1 i en romankvartett, vilket får mig att undra vem denne "Davys" känner på Bonniers. Han lär i alla fall varken dyka upp i Nobeldiskussioner eller i klassikerserier, för av ett smått lovande upplägg blir här nämligen inte mycket mer än ett "jaha" och jag tror jag skippar de följande. Om inte annat så för att jag har råd att köpa mina egna purjolökar.

EDIT: Läs intervju med en självgod PR-agent här.

EDIT 2: Och uppenbarligen fungerar det också. Men det är ju bra att de erkänner att hela poängen med den är att försöka sälja till så många länder som möjligt - återigen är det ingen som pratar om bokens litterära kvaliteter, bara om marknadsföringen och att författaren minsann är hemlig. Detta är inte en roman, det är en D-uppsats på Handels.

Etiketter: , ,

En god gärning

Kate Atkinson - En god gärning

Betyg: 4


...går sällan ostraffad.

Det moderna samhället är byggt på att alla sköter sitt och inte lägger näsan i blöt. Ser man något hända plockar man kanske upp mobiltelefonen eller digitalkameran och tar en bild, men att själv gripa in? Varför då? Det är ju Någon Annans Problem.

Så när en trafikolycka i Edinburgh verkar urarta till regelrätt mord på öppen gata står alla på trottoaren och tittar på som om det vore på TV. Alla utom en blyg deckarförfattare som tillbringat hela livet på avbytarbänken och inte riktigt vet varför han griper in, men som lyckas rädda livet på en människa. Som betalning dras han, och flera av de andra i "publiken", in i en historia som vänder uppochner på hela deras liv.

"En god gärning" är en fristående uppföljare på den smått lysande "De vilseförda", och precis som föregångaren är den väldigt svår att genrebestämma; det ser på ytan ut som en deckare, med mystiska dödsfall, traffickingaffärer och en antihjälte med smak för sorglig countrymusik och relationsbekymmer. Men precis som de ryska dockor som dyker upp lite varstans finns här nivåer, lådor inuti lådor.

Det viktiga är inte att lösa brottet; vi vet redan vem skurken är, och hans funktion är egentligen bara en katalysator, att tvinga karaktärerna att ta en titt på sig själva - inte helt olikt Baxter i Ian McEwans "Lördag", till exempel. I centrum står i stället människorna, alla fångade mitt i livet, med alla de små skavanker och egenheter som man får med åren, egentligen fullt upptagna med sina egna liv innan de tvingas in i surven som flyter upp till ytan i det där bråket runt två krockade bilar. I "Inte hela världen" försökte Atkinson knyta ihop sina berättelser med mytologiska kopplingar, allt från Poseidon till Buffy, med minst sagt blandat resultat; kopplingarna finns här också, men mycket mer finstilt och genomtänkt. Här är det Robin Hood som skymtar förbi ögonvrån då och då, både i handling och tema – att ta från de rika, att slåss för det som är rätt, att riskera sitt eget liv för att rädda någon annan. Det är saker som låter fint, men som är svårt mitt i vardagen. Finns det något sådant som en osjälvisk handling? Ska jag taga vara på min broder? Tänk om det vore så hemskt att det jag gör påverkar någon annan och jag måste tänka på det?
Man säger fyra små ord till någon - Kan jag hjälpa till? - och då är det som om man hade satt sin själ i pant hos den personen.
Kanske envisas Atkinson med någon enstaka twist för mycket mot slutet; trovärdigheten brister aldrig men knakar en liten smula i fogarna när de olika trådarna ska knytas ihop. Riktigt samma höjder som föregångaren (som jag såhär i efterhand nog borde ha gett ett lite högre betyg) når den bara i stycken. Men hennes berättande – insiktsfullt, humoristiskt utan att bli flamsigt, och framför allt realistiskt – uppväger det mer än väl. Det viner kallt om höstknutarna i Atkinsons Edinburgh, men även om det långtifrån slutar lyckligt för alla inblandade (i den mån det alls slutar, livet går ju vidare) värmer det gott att läsa en så här skicklig författare.

Etiketter:

20071004

Det där med intelligent design...

...borde kanske tillämpas på debattartiklar också.

Missförstå mig rätt: Morgan Johanssons och Christer Sturmarks debattartikel i Svenskan är ingenting jag inte håller med om. Idén att börja lära ut kreationism i skolor - "teach both theories" - är idiotisk och ska självfallet motas i grind, och om det nu faktiskt är det Europarådet gör ska de ha en dunk i ryggen.

Men i vanlig ordning är artikeln så ensidig och självgod att det inte är att undra på att flera i kommentarerna (inte för att SvD är känt för sina intelligenta läsarkommentarer) gnäller att "vadå, kreationister har väl också yttrandefrihet". Vilket ju inte alls är poängen; självfallet har de det - det har folk som tror att jorden är platt också, men lik förbannat är det ingen som förespråkar att vi ska lära ut det i skolorna (än).

Umberto Eco har en rätt bra poäng i sin senaste bok: Problemet är inte att folk är vetenskapsfientliga, utan att de inte förstår vetenskapen längre. Vi har lärt oss så mycket om teknologi (tillämpning) men glömt bort de principer som ligger bakom, så att för de flesta är en dator, ett influensavaccin eller ett flygplan någonting snudd på magiskt; man trycker på en knapp och så fungerar det. Visst, vi vet den grundläggande tekniken som ligger bakom, men vi tänker inte på processen som ligger bakom den. Utvecklingen av den där Alvedonen du tar mot huvudvärken tog inte ett eller fem eller tio år; den tog ett par hundra.

Sturmark och Johansson snuddar vid detta lite pliktskyldigt i slutet av sin artikel, men det kan inte understrykas nog: detta handlar inte om ett val mellan två likvärdiga böcker, Darwin eller Bibeln, där man kan välja att tro på den ena eller den andra. Det handlar om två radikalt motsatta sätt att se på världen: ett där vi ser till empiriska bevis, prövar våra slutsatser och fattar överlagda beslut baserat på hur världen faktiskt ser ut... och ett där vi helt enkelt förklarar att "jag tror det är så här och då är det så."

Dawkins tar, hur pitbullaktig han än må vara, upp ett par bra exempel. Det här t ex: rättegången mot den skola i Pennsylvania som ville lära ut intelligent design som ett alternativ till evolution, där försvarets expert utan att skämmas hävdade att den gudlösa vetenskapen aldrig kommer att kunna förstå saker som till exempel det mänskliga immunsystemet. Sug på den, HIV-patienter – och fundera på hur många framtida immunologiforskare den skolan skulle utbilda.

Om vi även här, som det alltför länge gjorts i USA, gör det till en strid mellan två synpunkter som för de flesta är ganska ointressanta i det dagliga livet och ser rätt likvärdiga ut, är risken överhängande att vi hamnar i samma läge som de gjort där: att evolutionsteorin "bara är en teori" och att allas synpunkter i frågan, hur illa underbyggda de än må vara, är likvärdiga. Och har man väl avfärdat det vetenskapliga synsättet i en fråga är det bara att fortsätta på samma spår.
A well-respected scientific community can be a major inconvenience if one is trying to ignore global warming, or build unworkable missile-defense systems, or construct multibillion-dollar lasers in the unlikely hope of initiating practicable nuclear fusion. - Leonard Susskind

Det handlar om mer än bara hur många apgener du har i dig.

Andra lästips:
- Intelligent Thought: Science vs the Intelligent Design Movement (essäsamling)
- Greetings from Idiot America (stridbar men mycket vältalig artikel)

Etiketter: ,