En god gärning

Kate Atkinson - En god gärning

Betyg: 4


...går sällan ostraffad.

Det moderna samhället är byggt på att alla sköter sitt och inte lägger näsan i blöt. Ser man något hända plockar man kanske upp mobiltelefonen eller digitalkameran och tar en bild, men att själv gripa in? Varför då? Det är ju Någon Annans Problem.

Så när en trafikolycka i Edinburgh verkar urarta till regelrätt mord på öppen gata står alla på trottoaren och tittar på som om det vore på TV. Alla utom en blyg deckarförfattare som tillbringat hela livet på avbytarbänken och inte riktigt vet varför han griper in, men som lyckas rädda livet på en människa. Som betalning dras han, och flera av de andra i "publiken", in i en historia som vänder uppochner på hela deras liv.

"En god gärning" är en fristående uppföljare på den smått lysande "De vilseförda", och precis som föregångaren är den väldigt svår att genrebestämma; det ser på ytan ut som en deckare, med mystiska dödsfall, traffickingaffärer och en antihjälte med smak för sorglig countrymusik och relationsbekymmer. Men precis som de ryska dockor som dyker upp lite varstans finns här nivåer, lådor inuti lådor.

Det viktiga är inte att lösa brottet; vi vet redan vem skurken är, och hans funktion är egentligen bara en katalysator, att tvinga karaktärerna att ta en titt på sig själva - inte helt olikt Baxter i Ian McEwans "Lördag", till exempel. I centrum står i stället människorna, alla fångade mitt i livet, med alla de små skavanker och egenheter som man får med åren, egentligen fullt upptagna med sina egna liv innan de tvingas in i surven som flyter upp till ytan i det där bråket runt två krockade bilar. I "Inte hela världen" försökte Atkinson knyta ihop sina berättelser med mytologiska kopplingar, allt från Poseidon till Buffy, med minst sagt blandat resultat; kopplingarna finns här också, men mycket mer finstilt och genomtänkt. Här är det Robin Hood som skymtar förbi ögonvrån då och då, både i handling och tema – att ta från de rika, att slåss för det som är rätt, att riskera sitt eget liv för att rädda någon annan. Det är saker som låter fint, men som är svårt mitt i vardagen. Finns det något sådant som en osjälvisk handling? Ska jag taga vara på min broder? Tänk om det vore så hemskt att det jag gör påverkar någon annan och jag måste tänka på det?

Man säger fyra små ord till någon - Kan jag hjälpa till? - och då är det som om man hade satt sin själ i pant hos den personen.

Kanske envisas Atkinson med någon enstaka twist för mycket mot slutet; trovärdigheten brister aldrig men knakar en liten smula i fogarna när de olika trådarna ska knytas ihop. Riktigt samma höjder som föregångaren (som jag såhär i efterhand nog borde ha gett ett lite högre betyg) når den bara i stycken. Men hennes berättande – insiktsfullt, humoristiskt utan att bli flamsigt, och framför allt realistiskt – uppväger det mer än väl. Det viner kallt om höstknutarna i Atkinsons Edinburgh, men även om det långtifrån slutar lyckligt för alla inblandade (i den mån det alls slutar, livet går ju vidare) värmer det gott att läsa en så här skicklig författare.