Lou Reed, "Berlin" live på Globen/Annexet 080709

Det här är andra gången på ett par år som jag går och ser en surmulen rockikon framföra ett svartsynt konceptalbum från 1973 i sin helhet. Först var det Roger Waters som gjorde Dark Side of the Moon, och nu alltså Lou som gör Berlin. Det är egentligen två ganska snarlika idéer, men helt annorlunda gjort. Visst är det oförskämd nostalgi, men där Roger Waters gjorde en nästan perfekt reproduktion återupplivar Lou Reed sitt material och gör något levande av det.

För det första så kom man ju rätt snabbt på att även om Roger Waters skrev det mesta på DSotM så har han ju inte mycket att göra på scen utöver att spela bas; det hela känns mer som ett coverband. I gengäld är Berlin-konserten, trots ett stort band med barnkör, stråkar, blås och filmvisning på storduk, helt och hållet en Lou Reed-spelning med allt vad det innebär. Vi får alltså utdragna gitarrjam som ibland bara blir tråkiga ("Men of Good Fortune") och ibland är helt fantastiska ("Oh Jim"), vi får en sångare som även om han är tänd hela tiden (betydligt mer än han var på Cirkus för ett par år sen) har en tendens att göra om melodin rejält (eller strunta i allt vad melodi heter), och vi får absolut inte något publikfriande.

Men det är väl svårt att göra något publikfriande av Berlin, en av de mest deprimerande skivor om droger, hustrumisshandel och självmord som någonsin... äh, jag vet inte om det finns så många andra egentligen. DSotM är väl egentligen en mer allmän historia, men Berlin är fortfarande en jävligt stark historia - framför allt under andra halvan, där Lou får mindre möjligheter att flyta ut och tvingas att fokusera. Och som han gör det; att få höra Lou Reed leverera "Caroline Says II", "The Kids", "The Bed" och "Sad Song" är en käftsmäll som sitter rejält - speciellt när hela bandet (Steve Hunter och Lou Reed tillsammans på scen för första gången sen 1974!) vräker på i finalen.

Sista skillnaden då. Extranumrena på Roger Waters var ju rätt givna; alla vet att det kommer en "Comfortably Numb" som lagom deprimerande och gitarronanerande final. När Lou masar sig upp på scen igen vet man aldrig vad man får - visar sig att det är precis vad som behövs efter 90 minuter mordisk rockopera: nyarrangerade och enormt snygga versioner av "Satellite of Love" och och "Rock And Roll" (som sitter som FAN) och så till slut en helt ny låt, "Power of the Heart" som är precis så sentimentalt vacker och kärlekskrank att man nästan glömmer att han just tillbringat hela Berlin med att berätta historien om ett äktenskap som blir till ett helvete.

Man kan aldrig lita fullt ut på Lou Reed. Men när han är på är han på, och det var han sannerligen igår.

Lite länkar:
Youtube: Hela grejen från Italien i fjol. Inte världens bästa kvalitet, men vafan.
DN: "Lou Reed åter historiens coolaste man"
SvD: Dan Backman jämför av outgrundlig anledning med Neil Young. För man får ju bara gilla en gitarrist åt gången.
Aftonbladet har en snygg bild och en positiv recension.
Expressen beklagar sig över att låtarna är deprimerande. Hej och välkommen till 1973.

Döden och pingvinen

Andrej Kurkov - Döden och pingvinen

Betyg: 3

I ett postsovjetiskt Kiev råder laglöshet; alla är korrumperade, rivaliserande maffiagäng styr lätt utklädda till affärsmän, allt är till salu (men bara för dollar) och livet är billigt. Vid ett köksbord sitter 30-nåntingen Viktor och skriver små noveller om inget särskilt, och hans enda sällskap är pingvinen Misha. Jo, han har en tam pingvin i sin lilla lägenhet; Kievs zoo gav bort dem när de inte hade råd att utfodra dem, och eftersom Viktor är något av en loser fick han förstås en pingvin med hjärtfel och klinisk depression. Sådan herre...

Men så slår lyckan till! (Eller?) Viktor får till jobb att skriva dödsannonser för den lokala tidningen, och eftersom det enda han är bra på är att ösa ur sig småblommig prosa i parti och minut är han perfekt för jobbet. Redaktören ger honom buntar med information om viktiga ukrainare, Viktor snor ihop en vacker text att använda om VIPen i fråga skulle råka dö, och plötsligt tjänar han nog med dollar för att köpa mat och annat åt både sig och sin pingvin. Och livet leker väl inte direkt, men nästan.

Men då slår olyckan till! (Eller OK, inte så mycket "slår till" som "blir uppenbar".) För det visar sig att varenda viktig person i Ukraina givetvis är korrupt och har både mäktiga fiender och mäktiga vänner, och ju mer Viktors runor ser ut som kontrakt snarare än minnesord, desto knepigare blir hans situation. Och när folk omkring honom börjar dö eller försvinna inser Viktor att han (och hans pingvin) inte bara har ansvar för något utan också ser ut som måltavlor själva...

Det finns mycket att gilla i Döden och pingvinen; beskrivningen av livet i ett samhälle som i princip slutat fungera som ett samhälle, olika vänskapsband, den torra och absurda humorn som bara stryker under paranoian i Viktors situation, och ett slut som både är sorgligt och fungerar perfekt med allt som gått innan... Men samtidigt är det 300 sidor berättelse som lite för ofta verkar sakna mål; Viktor själv gör just inte så mycket utöver att spela sin lilla roll i det stora dramat, och lite för ofta känns hans historia som en Hamlet utan skäl att hämnas på någon; bara en velpotta i största allmänhet. Karaktärer kommer och går lite för enkelt, twister är alldeles för uppenbara, och i slutändan känns boken lite grann som den frusna fisk Viktor matar Misha med; god i lagoma doser, men i längden lite för enformig och deprimerande för att vara en festmåltid.

Se även: Påstår Pereira (dödsrunor), Hurramabad (post-sovjet)

Fakta vs fiktion del femtielva: Blood, toil, sweat and tears. TEARS.

Enligt en ny undersökning bland 3000 engelska skolungdomar (även rapporterat i SvD, dock utan länk till originalnyheten eller ens källhänvisning, hmmm) har de blivit lite suddiga i historiekunskaperna. Bland annat tror 23% att Winston Churchill är en fiktiv person. Just det, att Winston Churchill aldrig funnits annat än i romaner och på film. Även Gandhi, Rikard Lejonhjärta och Florence Nightingale bör enligt många flyttas från hyllan "Fakta" till "Skönlitteratur".

Och nej, det är inte en helt dålig metafor, för uppenbarligen läser de i alla fall. Majoriteten av de tillfrågade tror nämligen att Robin Hood, Kung Arthur och Sherlock Holmes funnits på riktigt. Och många tycks övertygade om att Biggles faktiskt flög omkring i bägge världskrigen (man undrar vem de tror var hans premiärminister?), och 47% tror att Eleanor Rigby funnits utanför Paul McCartneys huvud.

Och så säger de att fiktionen är på utdöende. Minns Umberto Ecos yttrande om att påståendet "Don Quijote slogs mot väderkvarnar" är sannare än påståendet "Napoleon älskade Joséphine"; det påhittade är på många sätt mer pålitligt, mer oföränderligt än det verkliga. Vi kan alltid hitta nya bevis för att den allmänna bilden av Jesus, Churchill eller Elvis inte är hela sanningen, men allt som finns att veta om Biggles står svart på vitt i böckerna.

Att lära sig veta skillnaden mellan fakta och fiktion kan verka som något riktigt grundläggande. Å andra sidan tror en majoritet av världens befolkning benhårt på diverse fiktiva bronsåldersverk, och vad det verkar kommer det återigen att bli en avgörande faktor i årets amerikanska presidentval (flera av kandidaterna är ju t ex inte främmande för att lära ut att myt och empirisk vetenskap är ungefär samma sak, för att inte tala om hur många av dem som tror på apokalyps på Armageddons slätter). Folk som tror på Sherlock Holmes eller Robert Lind skrämmer mig faktiskt betydligt mindre.

(Sen kan ju också invändas att TV-kanalen UK TV Gold, som ligger bakom undersökningen, är en kommersiell kanal som sänder den nya dramaserien om Robin Hood och säkert har sina egna skäl att vilja lyfta fram en undersökning som visar att de flesta tror att han funnits på riktigt. Ni vet det där med lögn, förbannad lögn och statistik...? Som sagt, fiktionen är mer eller mindre oemotsäglig; verkligheten är ofta knepigare att tolka.)

The Audacity of Hope

Barack Obama - The Audacity of Hope

Betyg: 3

Korspostat till dagensbok.com.

- You know we're the only country in the world where the pursuit of happiness is guaranteed in writing? You believe that, hmm? ...
- It's the pursuit that's guaranteed.
- Always a fucking loophole, right?
(The Sopranos)

Någonstans halvvägs in i The Audacity of Hope av amerikanske presidentkandidaten Barack Obama (det är kanske säkrast att kalla honom så, ifall någon läser den här recensionen om tre år och han gått samma väg som salig Michael Dukakis) kommer jag på mig själv med att undra varför jag egentligen läser det här. Inte så att den inte är läsvärd, för det är den, men... alltså, det är ju i princip en 360 sidor lång jobbansökan, och jag är inte en av dem som får bestämma om han får jobbet eller inte. Vad får man egentligen ut av att läsa ett manifest av en politiker i ett annat land, som till absolut största delen berör det landets inrikespolitik, vars uttryckliga syfte är att övertala det landets befolkning att rösta på honom? Speciellt som... oavsett vad siffrorna säger i skrivande stund, om vi är helt cyniskt ärliga, tror vi verkligen att USA kommer att välja en svart man vid namn Barack Hussein Obama till president?

audacity (s.) dristighet, djärvhet; oförskämdhet, fräckhet.

Det finns kanske inget mer ömkansvärt än en idealist i dagens politik. Jag menar inte den sortens idealist som har ett gäng fasta principer som han hellre dör än avviker en tum ifrån; jag menar den sorten som... tja, till exempel sätter "thoughts on reclaiming the American dream" som undertitel till sin bok och talar om att se till det vi har gemensamt i stället för det som skiljer oss åt. Nog för att han är ny i storpolitiken, men han borde väl ha fattat att i dagens samhälle är det bara vi och dom som gäller. "You're either with us or you're with the terrorists", sa ju han som har jobbet nu. Att Obama sen dessutom är en bra skribent som låter både trovärdig och sympatisk gör nästan att man hoppas att han slipper få vad som måste vara ett av de mest korrumperande jobben i världen.

Idén att någon enstaka människa skulle sitta på en patentlösning för alltihop borde vara absurd, men att döma av framgångarna för missnöjespolitiker och tvärsäkra populister på båda sidor världen över är det just enkla lösningar folk vill ha. Släng ut invandrarna, förbjud religion, stena de homosexuella, höj skatten, sänk skatten, stäng gränserna, öppna gränserna, var snälla mot alla, bomb bomb bomb bomb Iran... och i det läget försöker alltså en 46-årig tvåbarnsfar ställa sig i mitten och säga att saker är mer komplicerade än så. Obama lägger fram – på ett väldigt amerikanskt sätt, det är ju trots allt USA som är världens centrum med konstitution, religion och familj – berättelser och analyser av rollen som världens enda supermakt kan spela och måste spela, går ner på detaljer och enskilda människors berättelser tills han hittar trådar man kan börja dra i. Han blandar och ger rätt friskt från alla håll (lite förvånad blir man när man ser en demokrat hylla Reagan, om också mer som politiker än som ideolog; där har vi det där vi-och-dom-tänket igen). Framför allt är han påläst och kan både nutid och historia; det här har funkat förr, låt oss göra så igen. Här är en ny idé, varför gör vi inte så? Det där har aldrig funkat, vi kanske äntligen borde sluta göra så? Det finns inga färdiga lösningar, men börja här; erkänn felen och bygg upp alltihop från grunden igen. För även om man inte håller med honom på varenda punkt, trots allt som gått på tok tidigare, så är det där med liberty and justice for all en rätt god tanke i botten. Det gäller bara att hitta verktygen att tillämpa det i praktiken, lyssna på varandra och försöka hitta lösningar vi alla kan leva med – och då talar jag inte bara om jänkarna.

Obama är ingen naiv kusin från landet; vad jag vet kan hälften här vara kvalificerat valfläsk som han inte har minsta avsikt att följa. Men ändå, det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Veckans bokfemma

Veckans bokfemma: Filmatiseringar.

All omvandling från ett original till en annan version är ju i princip en form av översättning. Det gäller både filmer baserade på äldre filmer, tv-serier baserade på filmer och vice versa, fanfiction, vad som helst. Men speciellt uppenbart blir det ju när man byter medium, från bokstäver till bilder. En berättelse är ju så mycket mer än bara själva historien, och ett grepp som fungerar perfekt i bokform och kanske rentav är bokens stora förtjänst kan vara väldigt svårt att fånga på film (Lolita?). Folket som gör filmen kanske helt har missat poängen med boken (Rosens namn?), regissören kanske inte har fria händer att göra det som behövs för att göra boken rättvisa (Dune?)...

Men samtidigt är film ett fantastiskt medium, det finns inget sådant som en ofilmbar bok (Adaptation, Naked Lunch och Tristram Shandy borde väl bevisa det) och den där gamla sanningen att filmen alltid är sämre än förlagan är inte nödvändigtvis sann. Så, fem exempel, där jag har både läst boken och sett filmen och faktiskt tycker filmen har tillräckligt mycket kött på benen för att lyckas minst lika väl som förlagan - eller rentav bättre.

Solaris. Bok: Stanislav Lem (1961), film: Andrei Tarkovskij (1972). Poetisk vetenskap blir vetenskaplig bildpoesi.

Big Fish. Bok: Daniel Wallace (1998), film: Tim Burton (2003). Av en ganska personlig men inte alltför imponerande bok lägger Tim Burton till ett par extra dimensioner och gör sin kanske vackraste och mänskligaste film.

Ringu. Bok: Koji Suzuki (1991), film: Hideo Nakata (1998). Förlagan går vilse i förklaringar; filmen kör bara på skräcken. Överhuvudtaget verkar skräck och sf gå relativt väl att anpassa om de inblandade vet vad de gör – genrekonventioner är en bra sak ibland.

The Maltese Falcon. Bok: Dashiell Hammett (1930), film: John Huston (1941) Till viss del kanske jag får skylla på översättningen – boken är absolut inte dålig. Men Bogart... Bogart...
- All we've got is that maybe you love me and maybe I love you.
- You know whether you love me or not.
- Maybe I do. I'll have some rotten nights after I've sent you over, but that'll pass.

Och givetvis...

Heart of Darkness/Apocalypse Now. Bok: Joseph Conrad (1902), film: Francis Ford Coppola (1979). Det perfekta exemplet på hur man förvandlar en bok till en film där inte en enda detalj behålls från förlagan men grundtanken finns kvar i vartenda ögonblick.

Jag har lovat mig själv att i fortsättningen försöka läsa boken innan jag ser filmen. För tillfället innehåller min att-läsa-hög alltså Eileen Changs Lust, Caution (Ang Lee!), Cormac McCarthys No Country For Old Men (Coens!) och Ian McEwans Försoning (eh... Keira Knightley... :-/ ) Och Hynek säger väldigt intressanta saker om Låt den rätte komma in.

I Am The Fresh Prince Legend har jag ingen som helst lust att se; av allt jag läst att döma har de plockat bort allt som gjorde boken bra. Dessutom gjorde ju Romero en Coppola på den redan för 40 år sen.

Bokläsare = Psykopater

Det snackas mycket om att folk inte läser längre. Och speciellt då att män inte gör det.

Vilket är trist. Men ärligt talat... det får väl finnas gränser för hur långt man kan ta sitt läsintresse.

Kvinna mördade sin mor för att få mer tid för böcker

Det tycker t o m jag är extremt.

Veckans bokfemma

"Fem saker man kan göra med språk" AKA "Om ordens bekväma bedräglighet".

"Samuel Beckett once said: 'Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness.' ...On the other hand, he said it." (Art Spiegelmann, Maus 2)

Berätta. Dorés bibel av Torgny Lindgren är en mäktig berättelse på få sidor, men också litteratur som tittar på litteraturens begränsningar. Allt det där som inte kan fångas i 28 bokstäver, allt det där som inte går att förklara enkelt. Det måste ändå berättas på något sätt, föras vidare på något sätt.

Alfabetet är enkelt på samma sätt som en karta över Sverige tecknad av en tillfällig besökare, därtill utförd efter hemkomsten till Japan. Allt är i bästa fall ungefärligt.

Översätta. Ö.a av Erik Andersson inte bara går på djupet i hur språk fungerar och förändras över tiden, och översättarens roll i att fånga både originalförfattaren och den fiktion han skapat, utan lyckas också vara helt fantastiskt rolig när den gör det. Frågan är ju... hur precist kan man egentligen översätta ett språk utan att sätta sin egen stämpel på det?

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Dominera. Lolita av Vladimir Nabokov. Sara Stridsberg förklarar varför bättre än jag, men den korta versionen: hela boken handlar om hur man kan använda språket för att tillintetgöra en människa, ogiltigförklara hennes hela perspektiv så till den milda grad att det inte ens existerar – och lura folk att tro att de har genomskådat och förstått.

The rapist was Charlie Holmes; I am the therapist -- a matter of nice spacing in the way of distinction.

Plocka isär. Biljetten som exploderade av William S Burroughs, texten upphuggen så till den milda grad att språket bildar egna sammanhang som inte har mycket med författarens eller läsarens avsikt att göra. Bokstavssynapser som ibland feltänder och ibland gör något helt nytt. Språket är inte naturligt, språket är ett falsifikat, språket är ett virus. Krossa bokstävlarna.

att Bokstavssynapser som mycket virus. är och bildar Språket inte texten upphuggen ett läsarens med språket feltänder språket med Bokstavssynapser så är språket avsikt gör texten ett har Bokstavssynapser som falsifikat, språket som egna och milda till gör har Bokstavssynapser bildar är milda helt inte göra.

Sätta ihop. Det du säger består lika mycket av hur du säger det som vad du säger, och språket kan ta dig på oväntade tvärsvängar. Som i Martina Lowdens Allt, till exempel, där världen är sammansatt av brottstycken från annan litteratur, felhörningar, nyord, ordlekar och omtänkningar. Där någonstans finns det sanna berättandet: att ge en persons bild av världen, och på något vis måste det gå att göra med de där 28 bokstäverna. Förståelse, inte beskrivelse.

Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.

Påstår Pereira

Antonio Tabucchi - Påstår Pereira

Betyg: 4

Lånad av laziestgirlintown.

Pereira är en medelålders journalist som arbetar som kulturredaktör på en liten portugisisk tidning 1938, påstår Tabucchi. Som sådan sysslar han mest med att översätta fransk 1800-talslitteratur och köra som följetånger tillsammans med en och annan dödsruna över författare som dött för evigheter sedan. Tabucchi behöver inte förklara att Pereira inte håller så bra koll på vad som händer runtomkring honom; det står liksom klart utifrån hur han lever sitt liv - han är för upptagen med att äta samma mat på samma kafé varje dag, söka svalka från den heta Lissabonsolen och sörja sin döda fru för att hinna lägga märke till saker som spanska inbördeskriget, det kommande världskriget och det där att hans eget land mer eller mindre blivit en fascistdiktatur. Åtminstone innan han anställer en ung man för att hjälpa honom att skriva dödsrunor, och den unge mannen (eller snarare hans radikala flickvän) börjar leverera artiklar om kontroversiella 1900-talsförfattare - Lorca, Majakovskij - som Pereira påstår att han inte kan trycka. Varför inte? Jo, eftersom...

...eftersom det finns sprängkraft i litteratur i förtryckets tider, som han märker när han börjar läsa om sina gamla fransmän i ljuset av vad ungdomarna berättar om Spanien och Europa. Historien upprepar sig, och han måste börja fråga sig hur neutral han kan förbli. Visst har liknande historier berättats förut, men Tabucchi är en höjdare på det här med att gå in i huvudet på en karaktär och beskriva något större utifrån vad som kunde blivit en rätt introspektiv historia; det är lite Doktor Glas över det.

Påstår Pereira är kort och bedrägligt lat; den har en knuten näve i fickan som slår hårt. Det här är den andra boken av Tabucchi jag läser, och även om den tacklar en del liknande ämnen som Tristano dör också tog sig an gör den det mycket mer lättillgängligt och vitalt. Väldigt intressant och tänkvärd läsning, påstår Björn.

(Mer om litteratur och förtryck: Dai Sijie, Azar Nafisi)

Veckans länkar

Få se hur länge man kan hålla igång det här då. Ett gäng länkar jag läst och gillat den här veckan:

Mer om Amazon Kindle: Steve Jobs har hittat det perfekta skälet till att Kindle kommer att misslyckas.

It doesn't matter how good or bad the product is, the fact is that people don't read anymore. Forty percent of the people in the U.S. read one book or less last year. The whole conception is flawed at the top because people don't read anymore.

Och DN håller med, di jävlarna.

det finns tendenser som pekar på att deckarmarknaden är mättad

Ya think?!?

Det är i huvudsak kvinnor som läser böcker, sedan finns det ett antal böcker per år som når ut även till männen.

Jaja, jag får väl byta kön om jag ska fortsätta läsa. Men ännu finns hopp, som visas av den här upplyftande nyheten: Area Eccentric Reads Entire Book. Jag älskar The Onion.

Spectatia tipsar om Juxtaposed:Religion. Alla de viktigaste religiösa verken på en enda specialdesignad bokhylla - som, intressant nog, har en massa plats över. Påminns om Ben Hornes replik i Twin Peaks:

The Koran, the Bhagavad-Gita, the Talmud, the Bible, New and Old Testaments, the Tao-te-ching ... I have in my arms those holy books that constitute the fundamental framework of man's philosophies of good. Somewhere in here are the answers I seek. I intend to read them, cover to cover until I find...

Ben Horne vart i och för sig galen. Det blir kanske lätt så om man tror sig hitta alla svar fixa och färdiga i en bok. Orsakverkan tipsar om den helt hysteriskt kul - och skrämmande - sidan Fundies Say The Darnedest Things. För alla er som tycker Runar är en rätt återhållsam typ samlar FSTDT citat från religiösa galningar (huvudsakligen jänkare, av någon anledning). Och varje gång man tror det inte kan bli värre blir det det.

And as for apes losing their fur to become humans is that I don't get why the more hair/fur you have on your skin the stupidier you are. It makes no sense.

Apes are just creatures twisted by Satan to mock Jesus by giving EVILolition credibility. Further more they are naturally lust crazed for human women. Since they are not natural creatures they should be exterminated forthwith as the tools of evil they are.

You are not a Christian for Christians don't accuse brothers and sisters in Christ of being non-Christian.

No, everyone is born Christian. Only later in life do people choose to stray from Jesus and worship satan instead. Atheists have the greatest "cover" of all, they insist they believe in no god yet most polls done and the latest research indicates that they are actually a different sect of Muslims.

Tydligen hatar de fotboll också - och nej, den sidan är inte ett skämt. Guskelôv finns ju alltid Jon Stewart.

Veckans bokfemma

Veckans bokfemma är lite lös i kanterna. Ordet är "senaste", att tolka som man vill. Så, lite kortfattat:

Senaste...

...löfte:
Att minst 50% av de böcker jag läser i år INTE ska vara skrivna av jänkare, britter eller svenskar. Det finns minst 193 länder i världen, för fan, nog måste man kunna hitta ett 40-tal böcker från 190 av dem? Och detta bevisar jag med följande kvartett av engelsktalare:

...romanserie:
His Dark Materials, Philip Pullman. Gillade den mer än jag trodde att jag skulle göra. Dock inte så mycket att jag tänker se filmen.

...serietidning:
Buffy the Vampire Slayer Season 8 #10. Visst är det kul att Whedon vill fortsätta historien, men även om det var ett rätt bra nummer börjar det bli lite väl bisarrt nu. Kanon my ass. TV är bäst på TV.

...självbiografi:
Foreskin's Lament: A Memoir, Shalom Auslander. Verklighetsgrundad och satirisk religionskritik yay.

...köpta:
The Audacity of Hope, Barack Obama. Det enda som skrämmer mig är att om jag tycker att han verkar väldigt vettig är det väl nästan en garanti för att han förlorar.