Citat

Har precis påbörjat s4 av "The Wire", som verkar fortsätta rocka på. En av dem som tjatat på mig att se den är Nicklas, som häromveckan hittade det här citatet av seriens skapare David Simon, som är svårt att inte uppskatta:

My standard for verisimilitude is simple and I came to it when I started to write prose narrative: fuck the average reader. I was always told to write for the average reader in my newspaper life. The average reader, as they meant it, was some suburban white subscriber with two-point-whatever kids and three-point-whatever cars and a dog and a cat and lawn furniture. He knows nothing and he needs everything explained to him right away, so that exposition becomes this incredible, story-killing burden. Fuck him. Fuck him to hell.

Slutet på världsnyheterna

Anthony Burgess - Slutet på världsnyheterna

Betyg: 4

Alltså, lite kluven är jag. Det beror inte bara på några formaliagrepp som känns lite onödigt knepiga - inga egentliga kapitelindelningar, hopp mellan olika tidslinjer utan så mycket som tom rad emellan - utan också på själva upplägget: tre separata historier som ofta snuddar vid samma tankegångar, men egentligen inte vävs ihop alls förrän alldeles i slutet.

Historien har den skavanken
Att verkligheten springer ifrån tanken.

Men samtidigt är det en så imponerande roman att jag har svårt att inte gilla den skarpt. Vi har alltså tre historier: Freuds liv, Trotskijs besök i New York 1917, och jordens undergång år 2000. (Boken är från '82.) Alla tre kommer de att handla om saker som makt och rationalitet, konst och kärlek, jag och överjag och id, tro och vetande, myter och verklighet... det finns en god idé i alla de tre fallen som varken dess upphovsman eller de som ska bära den vidare riktigt lyckas hantera, rörelser som växer sig större än någon kan kontrollera (tröghet?)

"Mänskliga kroppar är till stort besvär. Jag har en mängd goda hjärnor och fina kroppar i arbete för mig, eller för projektet borde jag säga, men deras känslor är till stort besvär, en satans grogrund till sabotage. Snart kan vi i lugn och ro eliminera känslorna - kärlek, hat, den sortens hinder och dumheter. Vad vi för med oss ut i rymden är inte hela den mänskliga erfarenheten - bara en del av den, den nyttiga delen. Ingen litteratur, musik eller konst. De där sakerna är omstörtande, stoff för meningsskiljaktigheter. Människan ska få en ny chans. En chans att förstå maktens natur."
"Gud hjälpe dem..."

Och så var vi där igen, som jag har hamnat stup i kvarten senaste året, det är nästan så man tror att min läsvalstomte vill säga mig någonting: undergång, kannibalism, apokalyps, fanatism. McCarthy, Vonnegut, Meek, etc (och humorn och alla sångnumrena och tidshoppen får mig att säga Pynchon också). Det är inte illa det. Och det slutar inte där, det är bara en början... mythos och logos, Karen Armstrong in space. Trots spretigheten gillar jag. Jag borde nog läsa mer Burgess.

Man taller svensk

Apropå översättningar så talar ju vi svenskar inte hälften så bra engelska som vi gärna vill tro. Detta är ett problem; världen är väldigt liten idag, och vikten av att kunna prata med folk från andra länder är större än någonsin. De flesta av oss klarar sig hyfsat i London eller New York, men det är fortfarande ett främmande språk vi talar, och för varje Linda Olsson finns det tiotusentals svenskar som inte vet skillnaden mellan "eventuellt" och "eventually". Vi är bra på att apa efter vad vi hör på film och TV – mycket fuck och shit blir'e när en svensk hamnar bredvid en amerikan i baren – men det där att faktiskt vara engelskspråkig är ju mer än att bara kunna några tusen väl inövade glosor.

Nationalekonomen Marion Radetzki var på TV häromveckan och presenterade en lösning: byt språk. Pensionera svenskan och få hela befolkningen att gå över till engelska i stället. Han medgav att det inte är någonting som görs på en kafferast – ett par generationer, räknade han med – men ansåg att det var värt det; "språkets viktigaste funktion är kommunikation och världen utgörs av ett Babels torn", menade han.

Det är ett väldigt ekonomiskt sätt att se på saken (säger jag med ek.mag-diplom i bakfickan). För Radetzki verkar det vara en rationell fråga där det bara gäller att bestämma sig och genomföra det, ungefär som när ett företag lanserar en ny produkt. "Storföretagen har anammat engelskan som officiellt språk", säger han, och det stämmer onekligen på pappret (även om man undrar om han någonsin läst en "engelskspråkig" kravspec ihopknackad av en systemare från Dals Ed).

Man kan anföra många praktiska motargument. Till exempel att om vi resonerat likadant för 250 år sedan och gjort slag i saken hade vi alla pratat franska idag, eller att perfekt engelska inte räcker långt om man har att göra med tyskar, fransmän eller italienare födda före 1950 (för att inte tala om vad som händer när kineserna tar över världsekonomin och vi sitter där med våra vaskade nackar och måste lära oss att läsa hanzi). De praktiska svårigheterna är ju inte direkt små heller – vilka straff ska utmätas till dem som envisas med att lära sina barn svenska?

Men i grunden känns det som om det ligger ett väldigt farligt missförstånd. Av en lustig slump såg jag Radetzkis framträdande samtidigt som jag satt och läste Erik Anderssons ”Ö.a”, med dess djupdykningar i ordens historia och betydelse, och jag får inte de två synerna att gå ihop. Visst, ett språks viktigaste funktion är kommunikation, men då måste det finnas något att kommunicera också. Språket är inte bara ett verktyg vi använder för att kunna beställa oona therveeetha, pårr favåår, utan också det vi använder för att bygga upp en bild av världen runt oss. (Hej "New York-trilogin".) Det är något av det mest grundläggande som gör oss till något mer än bara tvåbenta apor – vi inte bara talar ett språk, vi tänker det också, och det är så mycket rikare än det man finner i anbudsförfrågningar och marknadsföringskampanjer.

Men litteraturen då? Behövs den egentligen? I den framstående kulturtidskriften Expressen igår hävdade en tennisspelare jag aldrig hört talas om att skönlitteratur aldrig kan få samma värde som en drink inom en kilometer från där Madonna en gång varit. I sin artikel i DN tar Radetzki (lite pliktskyldigt) upp frågan, och konstaterar återigen att det är en enkel ekonomisk transaktion. Visst skulle vi förlora den svenska litteraturen, men

mot denna förlust måste dock ställas tillträdet genom vidöppna dörrar till den minst lika rika och mångfaldigt större anglosaxiska litteraturen som skulle bli "vår", när engelskan väl anammats från barnsben.

Bort med Söderberg och Stridsberg, in med Dickens och Didion som vi ju inte kan läsa i dagsläget... vänta... jo, just det. Ordet ”anglosaxisk” är intressant; man kan ju se på engelskspråkiga författare från icke-anglosaxiska länder, något som trots att engelskans världsdominans började på 1600-talet till stor del hör det senaste halvseklet till; så lång tid har det tagit att få fram en Chinua Achebe, en Salman Rushdie, en Kiran Desai. De språk de skriver på är inte the Queen's English; det är – precis som det amerikanska språk som växte fram under 17- och 1800-talen - deras egen engelska, med egna ord, uttryck och rytmer som beskriver den värld de själva växt upp i. Nyansen är ibland hårfin, men den finns där... nu. Tills vi byggt upp något liknande får vi väl finna oss i att bli anglosaxare.

I slutet av debatten får Radetzki frågan vad "äggvisp" heter på engelska. Han är säker på att det heter "whip". Den mer konspiratoriska sidan av mig vill, apropå piskor, påpeka att ett av de grepp man i alla tider tagit till för att hålla de mindre bemedlade på plats är att förvägra dem ett eget språk; det första som skedde med slavarna i Amerika var att de förbjöds att tala sina egna språk, och att den engelska de fick lära sig var så rudimentär att det i princip blev omöjligt för dem att tänka något annat än det deras herrar ville att de skulle tänka. (För ett bra exempel på hur länge saker sitter i, titta på lysande TV-serien "The Wire" (fredagar i SVT2) utan textremsa.)

Nu vill jag absolut inte antyda att det är något slavsamhälle Radetzki är ute efter; jag tror ärligt talat inte möjligheten tagits med i hans kalkyler (nationalekonomers favoritfras: "allt annat lika"). Det jag ville ha sagt är ju detta: ju fattigare vårt språk blir, desto fattigare blir de tankar vi kan tänka på det. Vad händer med de där – optimistiskt räknat – 2-3 generationerna som officiellt slutat vara svenskspråkiga, men som fortfarande inte ser engelskan som "sitt" språk? Skulle vi få två modersmål, eller inget?

Det är väldigt svårt att tala om vikten av språkvård utan att låta som en konservativ Horacewannabe eller trångsynt storswänsk, men det är inte det det handlar om. Språk måste självklart kunna utvecklas, nya ord måste komma till, äldre ord måste av och till förses med nya betydelser. (I princip hela den där meningen består förresten av tyska låneord och –idiom; om femtio år finns där säkert en arabisk glosa eller två.) Vi är ett litet folk i en stor stor värld och måste, med nödvändighet, lära oss främmande språk (inte bara ett, heller) men för att göra det behöver vi ett eget språk att stå på, en mångfacetterad begreppsvärld med nyanser långt bortom "bygg fabrik här". Kastade vi bort det språk vi kan utan och innan finge vi det säkert lättare att prata med folk i Los Angeles eller Calcutta, men frågan är vad vi skulle ha att säga dem.

(Postscriptum: Jo, jag är fullt medveten om att den här bloggen i stora delar är engelskspråkig. Skälet är enkelt: a) jag hänger på engelskspråkiga klotterplank och korspostar, b) jag är för lat för att översätta något som oftast mest är för min egen skull, och c) jag inbillar mig att min engelska är rätt hyfsad. Poängen är denna: hade inte mitt modersmål också varit rätt hyfsat hade jag inte haft en chans att lära mig engelska.)

(Postpostscriptum: Titeln är givetvis ur Nils Ferlin.)

Korspostat till dagensbok.com.

Översättarens anmärkningar

Erik Andersson - Översättarens anmärkningar: dagbok från arbetet med Ringarnas herre

Betyg: 5

Han har inte läst böckerna innan.

På något vis känns det oerhört befriande att få veta det. Erik Andersson får i uppdrag att göra en nyöversättning av "Sagan om r..." förlåt, "Lord of the Rings" till svenska, och han vet inte ens hur boken slutar. Han översätter som man läser, sida för sida, och låter överraskningarna komma när de kommer.

Redan där tappade han säkert en del Tolkienfanatiker – de är ett petimätert gäng. Men samtidigt är det väl egentligen något sådant den här sortens bok behöver; i stället för att skriva med en gigantisk Ohlmarksk ryggsäck och barndomsminnen av hur Frodo Bagger reser till Vattnadal kan han närma sig texten på dess egna villkor. Så är tanken i alla fall; ett och ett halvt år med fast anställning och en massa tomtar och troll. Men ju mer han översätter, desto mer får han att fundera på. Som läsare kan man kosta på sig lyxen att tolka en text som man känner för det, men översättaren har ju ett ansvar gentemot författaren, som i det här fallet dessutom varit pretentiös nog att själv klaga på den gamla svenska översättningen och ge ett helt gäng anvisningar om hur boken ska översättas. Och där sitter Andersson – en ordleksglad författare i sin egen rätt – och brottas med en text som samtidigt är saga, världskrigsparallell, kristen allegori och lingvistisk lekstuga.

"Ö.a" är inte bara för Tolkienfans, långt ifrån. I korta, knastertorrt humoristiska anteckningar följer Andersson sitt eget arbete när han går i närkamp inte bara med Tolkien utan med språket självt. Ja, och så fansen då.

31 mars 2004
Blir medlem av Tolkiens Arda, vilket berättigar mig till att skriva inlägg på deras diskussionsforum. Jag ger mig genast in i debatten om nyöversättningen (under pseudonym).

2 april 2004
Blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter. Bestämmer mig för att hålla mig borta från Ardas diskussionsforum.

Översättarens arbete är ju något som inte ska märkas, brukar det heta; en bra översättares uppgift är att överföra författarens verk inte bara ord för ord, utan också med andemeningen intakt. Språk har inte alltid något ett-till-ett-förhållande. Det är detta många (inte minst TV3s översättare) missar; ett ord som har en betydelse i svenskan kan ha flera olika – eller rentav ingen alls – i engelskan, och vice versa. Det är den där gamla historien om att eskimåerna har hundra ord för snö och inget för badstrand medan engelskan inte har något ord för "lagom"... eller, om ni så föredrar, att hobbitar har hundratals ord för "mellanmål" men troligtvis inget för "höjdhopp".

I händerna på en höjdarskribent som Andersson blir detta ren och skär underhållning, samtidigt som det är en fascinerande inblick i hur översättare arbetar (trodde ni att de sitter ensamma på sin kammare? Vänta tills ni ser fellistorna han får från de sakkunniga...) Men det blir mer än så. Det här med hur språk fungerar, till exempel. Tolkiens värld är gammal, och det enda sättet han kan översätta ett redan i ringens värld ålderdomligt namn som Baggins till svenska är att gå tillbaka till dess rötter, översätta dem och sedan låta det åldras även i svenskan. Svårigheten i att översätta ett så enkelt uttryck som "the one ring" – den "enda" ringen är det ju bevisligen inte, men vad säger man i stället? - eller dubbeltydigheten i ordet "pity" (synd/medlidande), som är ett grundtema hos Tolkien men inte existerar i svenskan.

Men också hur fiktionen byggs upp, hur en författare skapar en värld med inget annat än ord och hur lätt det kan vara för en slarvig översättare att riva den. Till exempel: Tolkiens värld – speciellt då hobbitarnas – är ju uppenbarligen inspirerad av England. Engelskheten genomsyrar alltihop från små pubar med fryntliga bönder i polisonger till det eviga godsavethekingandet. Så det måste han bevara – samtidigt som han måste översätta namnen till svenska. Var drar man gränsen? Om hobbitarnas lantliga engelska plötsligt låter som svenska dialekter blir det ju fel.

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Sådär funderar och grubblar han på medan Frodo och de andra vandrar mot berget och mot alla odds klarar av sitt till synes omöjliga uppdrag... precis som deras översättare till slut gör. Och ärligt talat vete katten om det idag inte är roligare att läsa "Ö.a" än att ta sig igenom Tolkiens jättebibba en gång till.

Korspostad till dagensbok.com.

Spook Country

William Gibson - Spook Country

Betyg: 4

Core dump of brain in progress - please stand back

Way back before music went digital, John Prine wrote this:
We are living in the future, tell you how I know:
I read it in the paper - Fifteen years ago

When William Gibson starts using the word "cyberspace" as a plot point, you sit up and take notice. And when he starts talking about virtual reality, dont' start shaking your head. Yeah, that stuff with the plastic helmets and the boxy graphics has seemed like a very old and useless party trick since back in the 90s. But what Gibson is aiming for here is not so much a virtual reality novel as a post-VR novel - in the same sense that "post-modern" doesn't mean "non-modern" or "post-9/11" doesn't mean "we've forgotten 9/11". It's about what happens when something has become so embedded in reality that it IS reality; it's, funnily enough, a novel about borders. Or perhaps, the absence of them.

"See-bare-espace," Odile pronounced, gnomically, "it is everting."
"'Everything'? What is?"
"See-bare-espace," Odile confimed, "everts." She made a gesture with her hands that reminded Hollis, in some dimly unsettling way, of the crocheted model uterus her Family Life Education teacher had used as an instructional aid.
"Turns itself inside out," offered Alberto, by way of clarification. "'Cyberspace'."

Spook Country takes place in a world where cyberspace has indeed everted, become just another aspect of the world; just as the world has shrunk to the place where geographical borders, however well-guarded, can be easily crossed if you know how (after all, what is an illegal immigrant but a real-life hacker penetrating a system with lots of black ICE?). Any reality which involves GPS locators, WiFi networks everywhere, and entire lives being carried in little memory sticks is to some extent virtual. Reality is tagged like a wiki; street artists in Gibson's now don't use spray cans, they use laptops and 3D renderings that only make sense to those in the know to make their mark on the world. The characters, as well-drawn and as human as they are, to some extent come off as avatars – each with their own title, picture and online persona in a world that's always online.

The phrase "trusted networks" briefly made her feel like crying. She wasn't feeling as though she had any.

Now, this obviously addresses some timely issues - and surprisingly enough, by the last 100 pages as the plot becomes clearer, I'm reminded very strongly of Thomas Pynchon's Against the Day. I'm not in any way suggesting that Gibson ripped Pynchon off, just that they do seem to have tapped into some of the same concerns. The informal secret-by-default societies and underground movements, the fractured narrative, the promise of a brave new world around the corner, the "resistance"... it's all vintage Pynchon themes, but Gibson being Gibson, he takes it to different (and considerably less opinionated) places. I'm also reminded of something Umberto Eco wrote in Turning Back the Clock, which I've unfortunately lent to a friend, but which goes something along the lines of how the "Big Brother is watching you" theme is hopelessly antiquated; it can be much scarier to live in a world with 6 billion big brothers all watching each other with no way of knowing who is working for whom.

"The pop star, as we knew her" – and here he bowed slightly, in her direction – "was actually an artefact of preubiquitous media."
"Of -?"
"Of a state in which 'mass' media existed, if you will, within the world."
"As opposed to?"
"Comprising it."

Spook Country is a very multifaceted novel, touching upon technology, religion, politics, art, war, capitalism... One of those facets is a thriller, and much like with Pattern Recognition, I find myself intrigued more by the setup than with the actual plot resolution. Not so much because some of it's been done before [hide](been watching Goldfinger, William?)[/hide] but because it feels like there's something disjointed here; as if he hasn't quite thought the plot through all the way, and drops some of the interesting observations on the world in favour of a more plot-driven approach and a somewhat unsatisfactory ending about 2/3 in. It's still very intriguing – hell, I read the last 130 pages or so in one sitting – but some part of me still feels like it's a great exhibition followed by a slightly flawed dismount. His repeating some of the plot devices from Pattern Recognition probably adds to that. That's probably the reason I find myself thinking it could have been better, and I'm only going to give it a strong 4/5. But on a whole, it's a fascinating and more than slightly spooky novel. It feels like Gibson has come full circle, catching up to his younger self as the world has caught up to what, back then, sounded like science fiction, only now with much more meat on his bones. We are living in the future,
We're all driving rocket ships and talkin' with our minds
Wearin' turquoise jewelry and standing in soup lines.

David Lynch

Colin Odell & Michelle Le Blanc - David Lynch

Betyg: 3

Odell & LeBlanc's book on David Lynch turned out to be competent but hardly relevatory. Most of it is simply a list of all his movies, TV series, short films etc with a recap of the plot (yeah, like recapping the PLOT of a Lynch movie is really essential) and a very brief analysis of each.

What's here is mostly interesting, but over 183 pages they barely get to brush the surface. Which is OK, I don't think I'd want to read a 800-page analysis of every single scene (especially as it would sort of contradict the whole idea of Lynch's movies - as they point out, Lynch doesn't aim for objective or subjective but emotional truth.) But while it's nice to see an analysis that focuses more on the works themselves than the private life of the guy who made them, I would have liked to see some more critical analysis - comparisons, parallels, not just to other Lynchworks but to other artists and the world at large. There's some of that, but you do get the feeling that the writers think Lynch's movies are a world almost unto their own and (with the exception of Dune) beyond reproach.

Which, y'know, isn't completely false, but still.


INLAND EMPIRE (första titten)

Cut! Cut! What's going on? What the bloody hell's going on?!?

Alltså, jag hade ju egentligen tänkt vänta tills den gick upp på bio, om den nu någonsin gör det, men när det nu finns en DVD-rip ute så...

David, David, David.

Om vi säger som så här: de som hävdar att Lynchfilmer som Lost Highway och Mulholland Dr är obegripligt dravel lär inte bli färre efter INLAND EMPIRE. Om de alls överlever den, vill säga. Medan vi som verkligen gillar dem har fått något som känns som de där två upphöjda till varandra i tokigheter att gräva i.

Jag tänker inte ens försöka sammanfatta vad som händer. Här finns ett antal olika storylines på olika nivåer - film i film i film i... - som dessutom blöder ihop. Någonstans finns nog ett Hitchcockst svartsjukedrama (såna finns väl lite varstans i Lynchs filmer), en ganska elak satir över Hollywood och samhällets kvinnosyn (tror jag i alla fall), ett familjedrama och möjligen lite politik också. Här finns en fantastisk insats av Laura Dern. Här finns Lynchs kanske galnaste bildspråk hittills. Allltihop i en enda ickelineär röra med mängder av ledtrådar fram och tillbaka som säkert GÅR att pussla ihop men som kräver mer än en sittning. Och så finns ett dansnummer till Nina Simones "Sinner Man", en apa, skruvmejslar, Harry Dean Stanton, numerologi, kaninkostymer, och nämnde jag att flera av de viktigaste scenerna är på polska?

Jag kan inte sätta något annat betyg på detta än det här: jag sitter i tre timmar med hakan tappad och försöker febrilt få rätsida på det, och då och då tycker jag jag är i närheten. Men jag får aldrig riktigt fatt på det. Men jag satt nog ändå där i tre timmar och hakan har jag inte hittat än. Fast jag börjar redan undra om jag faktiskt sett filmen eller om det bara var en dröm alltihop. Och som dröm var den vacker att få.

David Lynch är inte klok, men vafan, världen har för många kloka människor.

Orlando

Virginia Woolf - Orlando

Betyg: 5

Helt jävla briljant, och - surprise, surprise - ROLIG. Ingen har talat om för mig att Virginia Woolf är rolig. Jag känner mig bedragen. Men bättre sent än aldrig. Borde egentligen skriva mer om denna...

På Chesil Beach

Ian McEwan - På Chesil Beach

Betyg: 4

Egentligen finns väl inget mer idylliskt än en vacker havsstrand: polerade småstenar, mjuk sand, det rullande havet under en himmel som sträcker sig hela vägen till horisonten. Samtidigt är det en gräns; ett ställe där både hav och land både börjar och slutar, där de första landlevande djuren klev i land och där mer än en apokalypsprofet har låtit mänskligheten gå under (Neville Shute och Cormac McCarthy är bara två i en fin tradition som, med lite god vilja, nog kunde inkludera "Baywatch" också.)

I Ian McEwans nya roman är det dock inget så storslaget som gäller; här är det bara två människors liv som ska avgöras, och det på en vardagsnivå som på ytan är lika banal och självklar som en Torssonlåt ("Lingonplockning" för att vara exakt). Det är 1962, Edward och Florence är nygifta och har hela framtiden planerad: först ska de äta middag på det lilla hotellet de bor på, sen ska de ta en promenad på den pittoreska stranden, sen ska de gå tillbaka till hotellet och fullborda sitt äktenskap för första gången (som de goda britter de är har de förstås hållit på sig). Sen ska allt rulla på fram till graven.

Runtomkring dem står givetvis hela världen på en tröskel, å ena sidan den gamla tidens krigsminnen, imperium och viktoriansk moral ("No sex please, we're British"), å den andra den kommande sociala revolutionen med Swinging London, fri kärlek, rock'n'roll och protester. En annan författare kanske hade gjort en stor generationsroman av detta, men McEwan behåller mikroperspektivet; fokus ligger på Edward och Florence, och även om vi hela tiden slänger blickar bakåt i tiden till vad som fört dem hit – både tiden de lever i, världen runtomkring och deras egna liv – så kretsar allt hela tiden runt det där som komma skall, när de ska ta av sig kläderna och, om jag får göra en liknelse, lämna dem på stranden och simma ut i livet tillsammans.

Om det vore så enkelt.

Det borde det vara. De känner ju varann. De har olika intressen, men respekterar dem. De har tittat varann djupt i ögonen så många gånger att de vet precis vad som finns där: precis det de söker efter, en spegelbild av deras egna önskningar, och de älskar det de ser. Men det lustiga med speglar är ju nu en gång att man inte kan se genom dem, man ser bara det man själv visar upp. Och innan kvällen är över måste de visa upp sig nakna för varann på mer än ett sätt.

"På Chesil Beach" är koncentrerad. 181 sidor med rent lyrisk prosa, som en snabbkonsert i fem stycken för fiol och distad elgitarr som försöker spela i harmoni men hela tiden riskerar att råka i dissonans. För under de vackra vågorna längs deras strand lurar dolda skär och grynnor som den andre inte sett än, och att kasta loss blir svårare än någon kunde tro. På den här stranden finns ingen apokalyps, inga bikinibrudar; bara två människor som inte riktigt lärt sig simma än, och en hel värld som kan stå och falla med hur väl de egentligen lärt känna varann.


Se även diskussion på palimpsest med många intressanta infallsvinklar. Och så recension på dagensbok.com.

Jailbird

Kurt Vonnegut - Jailbird

Betyg: 3

Jailbird isn't Vonnegut's best work by a long shot, but it's interesting. What starts off like an autobiography by the least-known of the people who went to jail after Watergate (Nixon's advisor on youth culture - basically, nobody even cared if he came in to work) turns into a commentary on the "American dream" and capitalism and socialism in the US, containing both a passionate defense of Sacco and Vanzetti and Vonnegut's usual deeply serious silliness, where bagladies can secretly own the entire country and the kindness of strangers ALMOST prevails; he's definitely got a political axe to grind, but he does it with such compassion and such sharp observations that that's not really a problem; the fact that the book isn't quite as funny as it thinks and that the narrative itself is the least interesting part of the story - it's really mostly an excuse to get from one satirical scene to the next. is. It's not his best work, but it's still a great read.

Lagt kort

Joan Didion - Lagt kort

Betyg: 5

Harrowing little book, like a quick slip down the slippery slope of a mental breakdown. New York, LA, Vegas, Hollywood, drugs, sex, snakes under every stone, and fallout.

Lloyd Cole summed it up pretty well, even if his take on it seems weirdly optimistic and romantic. There's nothing romantic about Didion's version of the story; tight, insidious prose that slips under your skin.

The Inheritance of Loss

Kiran Desai - The Inheritance of Loss

Betyg: 3

East is East and West is West and ever the twain shall meet.

On the one hand, The Inheritance of Loss *is* a very well-constructed book. Starting in India in the late 80s and following a series of characters both in the then-present and the past, in India and abroad, it mines themes like colonization; fanaticism; the borders between nationalities, classes and sexes; the, if you will, institutional Stockholm syndrome of people used to servitude. It moves from ancient India to old England to New York and the other way around - the English colonizing India, Indians going to Oxford, the English leaving India, Indians emigrating to the US. The idea that people something more than simply the nationality others put on them; you've got westernized Indians, indianized Westerners, stateless Nepalese, and of course the eternal "melting pot" of New York where everyone's not-American. There are lots of points that are well-made without ever turning into sermonizing.

On the other hand, it's... well... I don't want to say dull, because it's not, but unengaging. For starters, I know Indian writers often like to use a flowery language but damnit, Desai makes Rushdie sound like Hemingway. Every time she goes off on a "poetic" tangent I have to struggle to not simply skip ahead. The flexible timeline - the narrative skips from the present to the recent past to the past with no warning, in the middle of chapters, and then back again - serves to make a point: how difficult it can be to simply say "Well, the past is past and now it's a new world" when everything around you is still a result of what has gone before (and how convenient it is to use past wrongs as an excuse!) But it also makes it very hard to follow, especially since nothing much really happens in the book - or rather, it does, but it's all in the background to characters brooding in kitchens and on porches. Not that I'm very fond of plot-driven books, but it's nice to have SOMETHING to look forward to (and no, the rather clichéd characters don't count).

It took me a long time to finish this since I simply couldn't be bothered to pick it up half the time. When I did manage to get into it, I liked it, but... not enough.

Carpe Jugulum

Terry Pratchett - Carpe Jugulum

Betyg: 3

Pratchett's take on the vampire novel, naturally with lots of other themes thrown in (faith vs knowledge, myth vs reality, free will etc). Not his best work, none of my favourite characters are in it (well, except for Death, and he's not in it very much) but still, enjoyable satire as always, and occasionally up-crackingly funny.

Myggor och tigrar

Maja Lundgren - Myggor och tigrar

Betyg: 3

dagensbok.com

SH3

Daniel Ahlgren - SH3 volym 1: Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva?

Betyg: 3

dagensbok.com

Jennifer Government

Max Barry - Jennifer Government

Betyg: 2

Meh. Fun idea and as a satire on capitalism (sorry, make that capitalizm) and globalisation gone too far it has some merit, but the characters are paper thin and the plot is one of those ridiculous ones where the fate of the entire world hinges on the same half-dozen people constantly happening to run into each other. Reading this directly after Fight Club could only lead to disappointment - that one tackles some of the same issues much better. It's a quick read, but not one I'd recommend.

Fight Club

Chuck Palahniuk, Fight Club.

Betyg: 5

Wow, this was a quick read. Partly because I already know the plot by heart (and the movie kept pretty close to the book), but also because it's one of those books that just sucks you in. Heaps of black fun. Kind of hard to say something new about it after all these years, but let's just say I love the movie to death and yet I'm not convinced that it did the book complete justice. (For instance, you know how hard it is to shake the faces of the actors when you read a book after seeing the movie? No such problem here; for some reason, I kept imagining Robert Downey Jr instead of Edward Norton. And I *love* Edward Norton.) Anyway, even though I did get the (perhaps unfair) feel that the book hints at the twist in the story a lot sooner and a lot more obviously than the movie did, it's still like a punch to the pit of your brain, I loathved it to bits, and I'm glad I didn't give up on Palahniuk after Haunted.

Livet: En bruksanvisning

Georges Perec - Livet: En bruksanvisning

Betyg: 4

Published in 1978 - apparently it took him 9 years to write it, and I don't doubt it for a second - is considered Perec's masterpiece. And while it's not so much FUN as A Void, it's certainly impressive. This novel - if indeed it can be called a novel - is basically a literary jigsaw puzzle. The setting is a Paris apartment building with 99 rooms; the framework of the story is one single afternoon in 1975, and each of the 99 chapters describes what is happening - or not happening - in each room in this precise moment in time. In a way, the novel is sort of a mimeogram or whatever you want to call it; each chapter lists the objects found in each room - something which does, unfortunately, make the book a bit repetitive - as well as the people. One of Perec's most common themes, it seems, is memory; not just one person's memories, but the collective memories of a people (one of his novels, Je Me Souviens, is apparently made up entirely of sentences like "I remember [insert object/person/song/whatever]"). And the building in Life contains the flotsam and jetsam of the entire 19th and 20th centuries; people from all over Europe and all walks of life, the young and the old, the keepsakes of their ancestors, and of course the stories. Because each chapter also contains a short story - sometimes VERY short, sometimes tens of pages - describing how they got here, what other people they ran in to, the wars, the technology, the literature, the... well, all the facets of history, both personal and international.

Part of the framework is the story of one of the tenants, Bartlebooth, who as a bored young wealthy man sets himself what looks like a completely pointless task: he will spend 10 years learning how to paint, 20 years travelling around the world painting, then have his paintings sawed into jigsaw puzzles and spend the next 20 years laying those puzzles. After he's done, the paintings will be restored, shipped back to the places they were painted, and destroyed again so that nothing remains. And the entire novel IS a puzzle, one which takes much more than one read-through to complete; there are tons of interconnected storylines, objects that show up in several places, people that meet and influence each other's lives and then split apart again, circumstances ranging from the hilarious to the utterly tragic, and just... life. Someone said it was a book one could live in.

In a way, I suppose it's a story of how we see the world. Any three things, one of the character points out, can be seen as part of a pattern; any two jigsaw puzzle pieces can turn out to fit together. It's all about how we connect the dots. One read-through isn't nearly enough to connect them all, but I'm not sure if that's the point either; so many of the pieces - the stories - are beautiful/funny/fascinating in their own right, and I'm perfectly happy for now to have picked each one up, turned it around a couple of times, and put it in a pile next to some others that I think it might fit with.

The Lions of Al-Rassan

Guy Gavriel Kay - The Lions of Al-Rassan

Betyg: 3

Historisk nästanfantasy, som utspelar sig i ett alternativt Spanien under medeltiden - krig mellan kristna och muslimer samt ett gäng stackars judar som sitter mitt i smeten och lär förlora oavsett vem som vinner. Fast naturligtvis heter de inte kristna, judar och muslimer, precis som landet inte heter Spanien och så vidare; det är lite lite omgjort så att Kay ska kunna komma undan med att ändra på historiska fakta och hur folk faktiskt skulle betett sig på medeltiden.

Ganska imponerande skröna, faktiskt. Med undantag för en del rent slarv och förkärlek för dialog av typen "sade han ondskefullt" och "svarade hon stjärnögt" så har han känsla för hur man skriver, och det blir liksom "Krig och fred" light över det; det är inte så mycket en fråga om vem som vinner kriget, utan vad det gör med människor och hur de försöker överleva mitt i alltihop trots att de vet att ingen utgång av kriget kan bli speciellt bra. Religion som används som en ursäkt för att hacka ihjäl folk är ju inte direkt ett inaktuellt ämne idag, tyvärr. Jag stör mig lite på anakronismerna, men de har han ju friskrivit sig ifrån eftersom det inte är "riktiga" Spanien (lite småbilligt, men vafan, jag köper det).

Det är egentligen inte alls min typ av litteratur - bildsköna hjältar, svärd som glittrar blodigt i solskenet och ära och heder och allt det där - men efter en småtrög första tredjedel nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Inte omöjligt att jag läser mer Kay i framtiden.

En kortfattad historik över nästan allting

Bill Bryson - En kortfattad historik över nästan allting

Betyg: 5

This was brilliant, with the obligatory disclaimer that any non-fiction book written by a non-expert deserves: double check all facts before you accept them as 100% correct. (Hell, I doubt even most physicists could say whether the chapter on quantum physics is correct.) But on a whole, it's very highly recommended; a very soberly written account of what we know and how we can know it (no pandering to religious or political groups), funny without being silly, fact-filled without ever getting dry. What I'll really be bringing with me is how much we know and yet how every thing we learn just opens up more areas of stuff we don't yet understand, how short history can be; we've been here for 100,000 years, yet recorded history only goes back to the pyramids, 200 years ago we didn't have Darwin, 150 years ago we had never heard of radioactivity, 50 years ago tectonic plates were bad science fiction. Mankind is curious, and yet we're on a tiny little speck in the black space. A book that really makes your head spin, and yet makes you laugh. Excellent.

Ljusets hastighet

Javier Cercas - Ljusets hastighet

Betyg: 4

dagensbok.com

The Sirens of Titan

The Sirens of Titan, Kurt Vonnegut

Betyg: 4

Like most of Vonnegut's books, it reads a lot like a darkly funny treatise on humanism, ethics and the futility of waiting for something better loosely dressed up as an SF novel. But while it's an interesting plot with some very good points - basically, time/space traveller from Earth sets up an interplanetary war in order to start a new religion, but there's a lot more to it than that - and while it's very quotable ("I was a victim of a series of accidents, as are we all" - there's an agnostic credo if I ever heard one) and brings up a bunch of themes that Vonnegut would keep revisiting, it shows that it's an early work; the plot moves forwards in stops and starts, and it's really more a series of smart individual chapters than a cohesive whole. But a lot of fun.

Lisey's Story

Stephen King - Lisey's Story

Betyg: 3

Käre Steve (dear constant writer)!

Jag är SÅ glad att du släppte denna så snart efter den verkligen urusla Cell. För Lisey's Story är definitivt en förbättring. Fast det är förstås svårt att tänka sig något som INTE vore en förbättring på den skiten.

Äh, jag skämtar bara, gamle kompis. Du och jag har ju känt varann sen jag var 11 och du var... äldre än så, och jag tycker vi har rätt att säga vad vi tycker till varann, och till skillnad från dig tar jag inte ens betalt. Det finns en hel del med Lisey's Story som jag verkligen gillar. Du har återvänt till vanliga människor med lite karaktärsdjup som måste hantera både livet och det övernaturliga samtidigt, du har slutat försöka lura i dig själv att du fortfarande kan skriva hård rock'n'rollsplatter och försöker bredda repertoaren. Vi kan strunta i att du redan gjort den där grejen med "kvinna i dilemma måste dyrka upp undangömda minnen för att finna styrkan att rädda sig och de sina" i Gerald's Game och Rose Madder; för när du lägger till lite om den tunna gränsen mellan kreativitet och galenskap och makten i ord finns det definitivt en del att omvandla till metaforskräck - vafan, om Buffy kunde göra ett helt halvt avsnitt på idén att vandra runt i en katatonisk människas undermedvetna borde väl Skräckens Mästare fixa en 666-sidig (heh) bok på samma tema?

Och jodå, här finns en bra roman någonstans. Bitarna med den döde Scott Landons likaledes döda familj, de galna fansen som förföljer författaren och hans fru, och rentav många av de egentligen ganska smöriga scenerna mellan Lisey och Scott. Och även om jag kunde svurit på att du tog död på Andy Clutterbuck för 15 år sen är det kul att se lite gamla bekanta från Castle Rock också.

Men snälle Steve, du tar i för mycket. Du försöker lite för mycket att skriva som en Riktig Litterär Författare, eller i alla fall som klichébilden av en sådan (ordbajseri, stora ord för stora ords skull, Dostojevskijreferenser) men ärligt talat, det blir lite som att höra AC/DC försöka spela Kind of Blue. Jag gillar AC/DC lika mycket som du, men de kan inte spela jazz och Stevie, baby, du är ingen Miles Davis. Det där omtjatandet av enstaka fraser (STEVE! THE LONG BOOK!) som du alltid gjort blir uttjatat väldigt fort här, och om jag aldrig någonsin får höra ordet "smucking" igen så är det ändå 10000 år för tidigt. Och även om du alltid haft en tendens att skriva in Mary Sues (alltså smartare, snyggare, charmigare och hårdare versioner av dig själv) i dina böcker är Scott Landon verkligen lite FÖR mycket, död eller ej. Speciellt död, faktiskt.

(Och Stevie? Sötnos? Ge FAN i att sätta hela kapitel i Comic Sans. Fan. Ge. I.)

Låter det hårt? Så uselt är det inte ändå. Vi säger så här, Steffe: för alla år du och jag har honkytonkat, för de där 200-250 rätt bra sidorna som finns här, för att boken går förbi rätt fort (när man väl lärt sig att zona bort de oftast förekommande påhittade orden på bäbisspråk - "smucking", "bad-gunky", "bool", etc - sparar man in rätt mycket) och för att den ändå är betydligt bättre än skit som Cell och Dreamcatcher ska du få 3/5 på Kingskalan. Du är av skitlistan, Stevie, men dörren till snickerboa är fortfarande på glänt. Du kunde bättre än så här en gång. Skomakare, bliv vid din pest.

The Big Over Easy

Jasper Fforde - The Big Over Easy

Betyg: 3

Fforde still cracks me up regularly, and in a way this is the Dirk Gently to the Hitch-Hiker of his Thursday Next series. A nursery crime novel, meta-noir about just how Humpty Dumpty had a great fall, why he couldn't be put back together again, and just who stood to gain from it; pokes fun both at the mystery genre and the current quest for "true crime" stories (detectives are effectively banned from finding simple solutions, since each murder must be interesting enough to sell newspapers). Lots of fun, but would probably have been even more fun if I'd been brought up on Mother Goose rather than HC Andersen; too many of the stories referenced are unfamiliar to me.

Brott och straff

Fjodmaster D - Brott och straff

Betyg: 5

Jesus Baldheaded Christ, this is excellent. Found so much more in it this time around. Bearing in mind the discssion over here, I kept wondering at what point this would prove itself to be outdated, and I never found it. A few small modifications and you could set this in today's New York, Calcutta or Tokyo and it would still work. Hell, without delving too deeply into politics, the question of how much evil can be done in the name of the greater good is a lot MORE poignant these days than it was in the 1860s

Fläcken

Rikki Ducornet - Fläcken

Betyg: 3

dagensbok.com

Varför tror du vi låter som vi låter?

Varför tror du vi låter som vi låter? Svensk punk 1978-1981

Betyg: 3

Hmm, glömde skriva något om denna. Det är hur som helst en väldigt intressant bok, ett försök att göra en svensk Please Kill Me, men med ett perspektiv som med nödvändighet blir både smalare (svenska punkscenen var både mer kortlivad och mindre) och bredare (eftersom den även tacklar reaktionen bland folket, både Svenssons och raggare. Som bäst blir denna radda intervjusnuttar - helt utan redaktionell text - en rejält ösig insikt i en "rörelse" som var mer mångfacetterad än man kanske kan tro i efterhand (de olika frontfigurerna har ibland väldigt olika syn på vad punken egentligen innebar), men lite ankdammskänsla blir det också över det. Hade nog funkat bättre om det följt med en skiva.

Kräftgång

Kräftgång, Umberto Eco

Betyg: 4

dagemsbok.com

Rabbit, Run

John Updike: Rabbit, Run

Betyg: 4

Rabbit had a wife and kids in Pennsylvania, Jack
/:He went out for a ride, and then he went back
Then he went out for a ride, and then he went back:/ (da capo al fine)

Harry "Rabbit" Angstrom really is a spoiled little asshole, isn't he? Like a literary Al Bundy, still hung up on his brief turn as a high school star athlete, stuck in a dead-end sales job, watching his life go by as his wife expects her second child and is already slipping into permanent housewifeitis, afternoon TV and alcohol and all. Had this been a few years later, I guess the soundtrack would have been the Stones' "Mother's Little Helper". Only there's no one to really help Janice; Rabbit runs.

And then it all starts to get complicated. Wonderfully complicated, at times; as a story, there's not much there, but Updike's prose is (for the most part) exhilarating to read (even in the somewhat clunky translation I read). It takes a lot to have a main protagonist like Rabbit and have him carry the novel - he's not really a BAD guy as such, just doesn't think things through, not to mention being a bit of a misogynist and still expecting things to work out if he can just find the right play like he used to do in baseball. Make a few substitutions, take the penalty shot, win the game. Everyone makes a big deal about him never fouling anyone on the court; off-court, it's a different matter - with no ref to stop the game when something goes wrong, Rabbit runs too far. He can never run too far.

Updike adds a lot of depth to a fairly mundane tale and characters; discussing religion, classes, the losing side of the American dream - the people in the book are several-generation immigrants, hard-working protestants, Swedes, Germans, Anglos, doing their duty and being thoroughly miserable for it. (Yes, I quoted Springsteen for a reason.) And that's really the main problem with the novel; it's almost quite literally hopeless, a drab story told in gaudy colours. You end up wincing at almost every exquisitely worded phrase, because it's never going to end well.

It's about responsibility, isn't it? Spouses to each other, parents to children, priests to parishioners, johns to whores, man to his fellow man etc. Or perhaps rather, the lack of it. The young reverend who thinks he can make a difference, the old one who chides him for being naive.

Updike can write. DAMN, can he write. I honestly don't see how he got three more novels out of Rabbit Angstrom, but I think I'm going to find out at some point; the good description of the bad far outweighs the bad of the well-described (is that a sentence?)

Yeah, just sittin' back, tryin' to recapture
A little of the glory of
But when time slips away, leaves you with nothin', mister
But boring stories of glory days...

The God Delusion

The God Delusion, Richard Dawkins

Betyg: 4

(Warning: core dump of brain in progress. Opinions expressed.)

A few years ago, Channel Four and Richard Dawkins did a documentary on religion. The ads for it were striking to say the least; an image of the New York skyline, with the World Trade Center still standing, and the words “Imagine a world without religion”.

To paraphrase Douglas Adams (a fan of Dawkins, and considering how often Dawkins quotes him in “The God Delusion” the admiration is mutual), we’re coming up on 2000 years since a guy was nailed to a piece of wood for suggesting that people should be nice to each other now and then. We’ve explored time and space, we’ve explained things that seemed beyond our comprehension even 100 years ago, we’ve built machines which to the man in the street are virtually indistinguishable from magic, and at least in the richer parts of the world we’ve turned diseases that used to wipe out entire regions into something you can cure with a shot. And religion, specifically the dogmatic kind which some might have expected to belong to the less enlightened times pre-Voltaire, pre-Darwin, pre-Einstein… is stronger than ever. We have (one or several, depending on how you count) war in the middle East where the battle lines are defined by which ancient book people believe in (or how they choose to interpret the same book), we have an American president who believes God speaks directly to him, we have growing support (so far mainly in the US, but we all know what happens in the US spreads) who want to teach Genesis as a viable alternative to science, people use “freedom of religion” as an excuse to let them oppress women, homosexuals or their own children, and just look at the whole Rushdie business that’s just flaring up again.

Something could be said to be wrong with this picture. And in sweeps Richard Dawkins with a cape and the DNA gene like a superhero symbol on his chest.

In his previous books, starting with “The Selfish Gene”, Dawkins apparently focused more on presenting the scientific viewpoint, but “The God Delusion” really seems to aim at being something which may be an oxymoron: the atheist bible. Look at the cover illustration, the bestsellerishly catchy title, the simple, humorous language; he’s out to convert. The scientific, rational worldview gets a good explanation, but in addition to this, the good and bad sides of religion are looked at from every possible angle – from world creation to morality, from building block of societies to personal comfort, everything gets put through the ringer. And it’s hardly a surprise that he stamps a big red “DOES NOT COMPUTE” on every aspect of it and finds that humanity would be better off without it; we’d have the good sides of it anyway, and we’d be rid of its bad sides.

The problem isn’t that Dawkins is wrong, because I don’t really think he is; he makes a strong case and for a non-religious person there’s a lot here to agree with, learn, use... and be scared by. There’s a war between rationality and superstition, he claims, and the cost of backing down even an inch could be disastrous.

(One of many frightening examples: the court case against the Pennsylvania school that wanted to teach creationis... sorry, “intelligent design“ as an alternative to evolution, where the defense’s expert claimed that godless science will never be able to understand “irreducibly complex” things such as the human immune system. Tough luck, HIV patients, you’re screwed – and guess how many kids would come out of that school wanting to be immunologists.)

No matter how much Dawkins popularizes his arguments he’s still a scientist at heart, and his basic problem with religion as a solution to anything still goes back to this: for every “why?“ you’ll sooner or later end up in front of a black box with the words “Because God wills it so“ stamped in permanent ink on top. Rather than every answer leading to another question, an expansion of knowledge, he thinks that using god(s) as an explanation implies giving up, an acceptance that “this is the way it is, we cannot know why and we cannot do anything about it”. God wants genocide, God wants televangelists, God wants female circumcision, God wants badly designed human bodies (if we’re intelligently designed to walk on two legs, why does it ruin our backs?), God wants terrorists, God wants bans on abortion and stem cell research, God wants people who never change their opinion regardless of what the facts are, and the rest of us are expected to respect it since it’s written in an ancient, questionably translated book.

For every well-founded argument, however, it still shines through that Dawkins is after that conversion. It’s everywhere, in the language (he uses just about every negatively charged adjective and adverb in the English language in connection with religion), in the way he presents his opponents’ arguments in a way that makes them sitting ducks for him to blow out of the water (can ducks really sit on water?), in the way he has a slight tendency to paint “his” side in an extra good light (yes, Richard, atheists have blown up churches – been to the former Eastern bloc lately?), in the way he snorts with contempt at the idea of “live and let live”; there are two choices, he argues, rationality or superstition, atheism or blind faith. And (I’d like to think that this isn’t because he would probably classify me as one of those sissy “Neville Chamberlain agnostics” he dislikes so much) I can’t help but wonder whether this is really a constructive approach. If you tell people they have to make a choice between the religion they’ve grown up with for generations and things which, to a lot of people, are fairly abstract ideas no matter how important they are – astrophysics, geology, evolutionary biology, etc ... how many will choose the former? Is it possible to argue logically against something which, by its very nature, defies logic?

I keep thinking of Karen Armstrong’s “The Battle for God”, where she makes a very good case for the growing role of religious fundamentalism during the 20th and 21st centuries not being a paradox but exactly the opposite; a very obvious reaction to the shrinking space left for religion to occupy when almost everything has a non-religious explanation, when the secular world becomes the norm. I suppose this book in a way is a reaction to the reaction; Dawkins speaks of religion as worshipping gaps – ie. the bits of the world, of humanity, of life that are attributed to God since we have no other explanation for them; as a scientist, it’s his job to get rid of those gaps. It’s all very Hegelian – thesis->antithesis and all that jazz – only to both sides, there seems to be no opportunity for synthesis, and I’m not sure whether Dawkins’ book will end up bridging the – heh – gap or widening it.

But on the other hand, should we demand of truth, of science, that it also be comfortable and non-confrontational? Maybe not. “The God Delusion” is a very well-written, thorough and convincing argument, I would recommend it both to fellow agnostics/atheists and to the religiously-minded who would like to be informed of what the “other side” (yeeeeesh) is actually arguing/thinking, but as with everything: read it with a critical eye.

Se även dagensbok.com samt diskussion på palimpsest.