Försvinna

Georges Perec - Försvinna

Betyg: 4

Noam Vokaal är försvunnen. Och där bröt jag direkt mot "Försvinna"s mest uppenbara regel: för det som saknas, det som ingen av figurerna i romanen kan hitta eftersom vartenda spår av det raderats bort, representeras av bokstaven E. Med andra ord finns inte ett enda E i hela texten (annat än att våra hjältar då och då hittar en underlig symbol som ser ut som en ring där ett stycke saknas och någon dragit ett streck rakt över - typ så här:

e

Men ingen vet vad det föreställer.)

Hur som helst, det låter som en rätt fånig förutsättning, men P-r-c lyckas väva ihop berättelse och berättande något helt otroligt väl fram till det lite misslyckade slutet där det blir lite för uppenbart meta. Efter att man i början sitter och mest letar E:n sugs man snart in och accepterar romanens form, tänker knappt ens på att den är skriven med bara 25/27 bokstäver - eller rättare sagt, man märker det när Perec med hjälp av översättaren lekande lätt dansar runt alla situationer där man verkligen tycker att han inte borde kunna undvika att använda ett "de" eller "ett" eller "huset" eller... och allt utan att det blir krystat. (Utom någon enstaka gång.)

Kommer att tänka lite grann på Pynchons "V" i tematiken, fast omvänt. För eftersom det inte finns något "e" är det mycket annat som inte finns heller. Siffran 5 finns visserligen (tror jag?), men siffran 5 av 26 finns aldrig. Så har boken 26 kapitel, där platsen mellan kapitel 4 och kapitel 6 upptas av en blank sida. Överallt dyker det där tomrummet upp: N. Vokaal saknas, och ingen vet var de ens ska börja leta efter honom eftersom han försvann utan minsta antydan om vart han tagit vägen. Någonting har ersatts med bara vitt/tomt (blanc/blanche) och fullt logiskt är exvis Moby Dick en återkommande bild: den vita valen som ingen kan fånga men inte kan undvika att jaga.

Det är en roman om att sakna något man inte kan sätta fingret på. Om det sen är tänkt att symbolisera religion eller kärlek eller mening eller bara är ett kul formgrepp - det funkar mycket bättre än man skulle kunna tro. (Som någon konstaterade: utan "e" kan man inte säga "pére", "mére", "famille", "je" eller ens "George Perec" - kan vi säga "existensiell kris", barn små? Nej, inte ens det kan vi säga. P-r-c var förr-st-n adopt-rad.) Men den är så väl ihopsatt att den faktiskt ofta kan läsas som den smarta deckare den ibland verkar vilja vara.

En STOR eloge till översättaren Sture Pyk, som ju faktiskt haft det ännu svårare än Perec: han är ju bunden inte bara av vilka ord som innehåller e på svenska, utan även de som gör det på franska - exvis kan ingen i romanen tillåtas säga "tack" rakt ut, pga "merci" - och för att Perec ska komma runt att använda "merci" måste han ju få sina figurer att tala på ett speciellt sätt av speciella skäl, som översättaren inte bara kan ignorera (om någon säger "thank you" beror det på att han av något skäl måste tala engelska (förlåt, "utrikiska") just då, etc). "Något att dricka? Whisky? Bourbon? Irish?..." Men Pyk har lyckats med att överföra den påtvingat lite arkaiska och omständliga prosan till hela romanen, inte bara de delar där Perec har måst göra lite våld på grammatikbruket för att klara sig undan artiklar, verbformer etc.

Någon sade att modernismen - dit tydligen Perec räknas - i längden kräver att varenda roman blir en helt egen form. I så fall begriper man postmodernismens framtåg; att övertrumfa sådana här lyckade formexperiment kräver en författarkår lång utöver det vanliga.