David Lynch

Colin Odell & Michelle Le Blanc - David Lynch

Betyg: 3

Odell & LeBlanc's book on David Lynch turned out to be competent but hardly relevatory. Most of it is simply a list of all his movies, TV series, short films etc with a recap of the plot (yeah, like recapping the PLOT of a Lynch movie is really essential) and a very brief analysis of each.

What's here is mostly interesting, but over 183 pages they barely get to brush the surface. Which is OK, I don't think I'd want to read a 800-page analysis of every single scene (especially as it would sort of contradict the whole idea of Lynch's movies - as they point out, Lynch doesn't aim for objective or subjective but emotional truth.) But while it's nice to see an analysis that focuses more on the works themselves than the private life of the guy who made them, I would have liked to see some more critical analysis - comparisons, parallels, not just to other Lynchworks but to other artists and the world at large. There's some of that, but you do get the feeling that the writers think Lynch's movies are a world almost unto their own and (with the exception of Dune) beyond reproach.

Which, y'know, isn't completely false, but still.


INLAND EMPIRE (första titten)

Cut! Cut! What's going on? What the bloody hell's going on?!?

Alltså, jag hade ju egentligen tänkt vänta tills den gick upp på bio, om den nu någonsin gör det, men när det nu finns en DVD-rip ute så...

David, David, David.

Om vi säger som så här: de som hävdar att Lynchfilmer som Lost Highway och Mulholland Dr är obegripligt dravel lär inte bli färre efter INLAND EMPIRE. Om de alls överlever den, vill säga. Medan vi som verkligen gillar dem har fått något som känns som de där två upphöjda till varandra i tokigheter att gräva i.

Jag tänker inte ens försöka sammanfatta vad som händer. Här finns ett antal olika storylines på olika nivåer - film i film i film i... - som dessutom blöder ihop. Någonstans finns nog ett Hitchcockst svartsjukedrama (såna finns väl lite varstans i Lynchs filmer), en ganska elak satir över Hollywood och samhällets kvinnosyn (tror jag i alla fall), ett familjedrama och möjligen lite politik också. Här finns en fantastisk insats av Laura Dern. Här finns Lynchs kanske galnaste bildspråk hittills. Allltihop i en enda ickelineär röra med mängder av ledtrådar fram och tillbaka som säkert GÅR att pussla ihop men som kräver mer än en sittning. Och så finns ett dansnummer till Nina Simones "Sinner Man", en apa, skruvmejslar, Harry Dean Stanton, numerologi, kaninkostymer, och nämnde jag att flera av de viktigaste scenerna är på polska?

Jag kan inte sätta något annat betyg på detta än det här: jag sitter i tre timmar med hakan tappad och försöker febrilt få rätsida på det, och då och då tycker jag jag är i närheten. Men jag får aldrig riktigt fatt på det. Men jag satt nog ändå där i tre timmar och hakan har jag inte hittat än. Fast jag börjar redan undra om jag faktiskt sett filmen eller om det bara var en dröm alltihop. Och som dröm var den vacker att få.

David Lynch är inte klok, men vafan, världen har för många kloka människor.