Filmfestival: 3 till

[Rec]. Spansk zombiefilm, kan det vara något? Jo, faktiskt. Trots att dess inspirationskällor är väldigt tydliga (lite 28 dagar senare, lite Dawn of the Dead, lite Blair Witch Project) har den något visst. Det något vissa kanske ska kallas realism; handlingen känns, fram till en viss punkt, så väldigt alldaglig och normal att man luras in: ett litet TV-team – snygg men oerfaren kvinnlig reporter och hennes kameraman – ska göra ett reportage om livet på en brandstation om natten. När två av brandmännen svarar på ett rutinuppdrag – en gammal kvinna som är inlåst i sin lägenhet – hakar TV-teamet på. Bara det att när de väl hittar den gamla kvinnan kastar hon sig över dem och biter dem, de som blir bitna blir i sin tur infekterade med något som förvandlar dem till blodtörstiga zombies, och som om det inte räckte dyker Staten upp och förklarar hela huset en smittorisk – och stänger av det, så att de därinne måste klara sig helt själva.

Alltihop är sett från den enda TV-kamerans vinkel, vilket gör att vi i princip är fast inne i hyreshuset tillsammans med karaktärerna. Resultatet är både intensivt och paranoiskt; vi hinner knappt se vad som händer eftersom den som håller i kameran i regel är fullt upptagen med att hålla sig vid liv, bara snabba glimtar. Det är mörkt och tempot hålls uppe (84 minuter är en rätt bra längd på en skräckfilm). Filmen känns faktiskt som ett mikroperspektiv på samma story som 28 veckor senare gjorde som stort politiskt drama, med karaktärer som faller sönder under stress, skyller på varandra och slåss för sina liv. Tyvärr får den slut på idéer med sisådär 20 minuter kvar och går över till rutinmässiga något-hoppar-fram-ur-mörkret-skrämningar och en krystad förklaring till alltihop som inte hade behövts. 3/5 ändå.

I'm A Cyborg, But That's OK. Park Chan-wook är uppenbarligen en man med många strängar på sin gayageum; Joint Security Area gav honom råd att göra Vengeancetrilogin (Sympathy for Mr Vengeance, Oldboy, Lady Vengeance), och den verkar nu ha gett honom frihet att göra den här svarta lilla komedin. Därmed inte sagt att det är samma stuk på något vis; I'm a Cyborg... är en film om mentalsjukdom som får mig att dra paralleller till både Gökboet, Tideland och David Cronenbergs samlade produktion – och det är saker jag verkligen gillar. Young-goon är en ung kvinna som i spåren efter sin mormors senilitet och familjens beslut att spärra in tanten på ett hem får ett mentalt sammanbrott med självmordsförsök och allt som går ut på det som titeln antyder: hon är en cyborg, och eftersom cyborgs har mekaniska delar kan hon inte äta. Väl inlagd på mentalsjukhus kastas hon samman med ett gäng andra udda karaktärer, bland annat en ung man som tror sig ha förmågan att stjäla andras förmågor. Kan han kanske stjäla Young-goons alltför mänskliga medkänsla och tvekan, så att hon äntligen kan bli den hämnande, känslokalla terminator hon tror att hon måste vara...?

Som många skruvade svarta komedier tenderar I'm A Cyborg... ibland att bli lite knäpp för knäpphetens egen skull, och någon speciellt rak story handlar det ju absolut inte om. Men konstant underhållande, och trots ett lite besynnerligt slut ofta både tänkvärd och vacker. Den drabbar en inte på samma sätt som hämndtrilogin gjorde, men uppenbarligen finns här gott om idéer att hämta. 3/5, snudd på 4.

Descent, däremot (ej att förväxla med den brittiska skräckisen med samma titel) är verkligen inget att hänga i granen. På pappret låter det intressant – en modern rape/revengefilm med Rosario Dawson (ofta bra även i mindre bra roller) som collegestudent som blir våldtagen och i spåren efter det går ner sig (titeln, fattar ni?) i tillvarons mörkare sidor för att hämta kraft att slå tillbaka. Och jo, jag älskar ju egentligen långsamma, introspektiva karaktärsstudier där människor behöver göra tuffa val och se hur djupt de går... tyvärr är Descent helt tom. Platta, ointressanta karaktärer som rabblar platt, ointressant dialog och går omkring och ser uttråkade ut även när de ska föreställa förskräckta, förälskade eller förbannade. 25 minuters monotoni -> 5 minuter våldtäkt -> 60 minuter monotoni -> 10 minuter våldtäkt -> slut. Det mest positiva är att Massive Attack och Mazzy Star är med på soundtracket, och när hypnotiska knarkgroovet "Inertia Creeps" känns piggare än filmen den kompar är det illa. 1/5.

Give It Away

1: Red Hot Chili Peppers stämmer skaparna av (utmärkta) TV-serien "Californication", trots att ordet existerat långt innan Kiedis & Co blev ett mesigt stadiumrockband. Chilifrukterna äger ju ordet, gubevars.

Om detta går igenom ser jag fram emot fler liknande stämningar mot TV-serier:
- Madness stämmer Hugh Laurie för att hans läkarserie uppenbarligen har tagit sitt namn från "Our House".
- Rickie Lee Jones stämmer skaparna av nya serien Chuck eftersom hon faktiskt skrev "Chuck E's In Love" redan 1979.
- U2 stämmer skaparna av One Tree Hill. (Iofs är det fullt möjligt att U2 redan har köpt hela One Tree Hill; råd har de sannerligen.)
- Bobby Picketts efterlevande stämmer både Richard Hookers och Robert Altmans efterlevande samt CBS eftersom "Monster Mash" ju faktiskt kom före M*A*S*H.
- Huey Lewis & The News stämmer varenda engelskspråkig nyhetssändning i hela världen. De överlevande medlemmarna av The Weather Report också. TV-bolagen svarar med att stämma Television Personalities, och så är hela cirkusen igång. Allt avgörs i en death match mellan David Geffen och Rupert Murdoch i Vegas.

2. Mer om Amazon Kindle:
The Future of Reading (A Play In Six Acts)

When someone buys a book, they are also buying the right to resell that book, to loan it out, or to even give it away if they want. Everyone understands this.
[Amazon CEO] Jeff Bezos, Open letter to Author’s Guild, 2002

You may not sell, rent, lease, distribute, broadcast, sublicense or otherwise assign any rights to the Digital Content or any portion of it to any third party, and you may not remove any proprietary notices or labels on the Digital Content. In addition, you may not, and you will not encourage, assist or authorize any other person to, bypass, modify, defeat or circumvent security features that protect the Digital Content.
Amazon, Kindle Terms of Service, 2007

"If Kindle fails, the ebook is over"

kindle (v.): tända, fatta eld, egga

Bokhora rapporterar om lanseringen av "the iPod of reading": Amazon Kindle. En liten elektronisk pryl för 400 dollar som du ska ha i stället för pappersböcker. Den har en skärm, ett litet tangentbord, och är alltid uppkopplad mot nätet så att du kan köpa fler böcker (bara från Amazon, förstås; tio dollar stycket.)

Min spontana reaktion: jag har tyckt det där låter som en idiotisk pryl sen det först började glunkas om liknande grejer på 90-talet, och jag tycker det nu också. Utöver möjligen på långresor förstår jag inte när man förväntas använda den? Varför sitta hemma i läsfåtöljen med en elektronisk pryl när man har bokhyllan 2 meter bort - eller datorn, om man nu tvunget vill läsa på skärm? Och ärligt talat, hur många gånger har du släpat med dig 200 böcker på semestern?

(För några år sedan, när jag jobbade i Kista, gick strömmen för hela stadsdelen. Det var bara att gå hem. Inte nog med att vi inte kunde arbeta utan datorer - våra jobb existerade inte utan datorer. Tanken på att all information överhuvudtaget ska ligga på datorer skrämde mig redan långt innan jag läste The Road.)

Men framför allt, om man tar av sig bokläsarglasögonen och sätter på sig ekonomdito, känns det som en halvlösning. Idag har alla minst 2, ofta många fler elektroniska prylar i fickor och handväskor - telefoner, mp3-spelare, datorer, blackberries, bärbara DVD-spelare, etc etc etc. De börjar redan smälta ihop - telefoner med MP3-lagring, iPods med videoskärmar. Om folk nu faktiskt vill ha digitala böcker med sig på t-banan eller till stranden (två droppar saltvatten i den där 3000-kronorsgrejen, vad händer då?) känns det som att det vore smartare att anpassa ett existerande teknikformat än att skapa ytterligare ett - och om detta slår kommer det garanterat inte dröja förrän någon smart person gör det. Ingen skulle acceptera att behöva ha en TV-apparat för varje kanal, varför måste vi ha en pryl för varje format? Är överhuvudtaget bokläsare kända för att vara speciellt prylgalna?

Jag gjorde som jag brukade och surfade runt lite för att se vad andra säger. En på palimpsest:

Unlike the iPod it's plug ugly, the screen is too small, and the digital rights management is a farce. You have to pay $400 for it and then shell out majorly for every book you put on - even blogs. You can't even read other formats on it. It's a nasty, cynical device that looks like the sort of thing my meter reader carries.

Betydligt mer positiv fundering här: The Holy Grail or the last gasp of eBooks?

I have always maintained that the iPod coupled with iTunes model is the key to a compelling ebook business. (...) Amazon, being Amazon, has at its fingertips a wealth of publisher content. (...) The commitment that Amazon has shown to give Kindle the iPod effect it deserves is an enormous risk. Amazon has not only committed itself to becoming a device manufacturer (well, at least a branding an OEM manufacturer’s device), it has committed itself to digitizing and converting everything publishers will give them. The combined expense is massive and if it doesn’t show the right return, may deal Amazon a deathly blow that even an 8th Harry Potter book couldn’t fix. The risk here isn’t just to Amazon. If Kindle fails, the ebook is over, the theory of the “iPod model” is wrong for eBooks, and publishing must face the reality that consumers just don’t want to read immersive content on electronic screens of any sort.

Why is the new Kindle eBook reader from Amazon and not Apple?

As Steve Jobs often repeats, the vast majority of music on existing iPods are not purchased from the iTunes Store. The music labels claim they are pirated, Apple and others say they are mostly ripped from existing CD collections or otherwise acquired online or from friends. Either way, iPod users have had an easy way to populate their devices, without having to repurchase most of what they have already paid for or illegally downloaded. Kindle users, however, will have to purchase or repurchase all the content on their reader. Whereas it was possible to pay $399 for an iPod and enjoy all the music you wanted legally or illegally without any additional expense, not so with Kindle.

Säkert kommer mer att sägas om detta. Men spontant känns det som om den här apparaten borde kommit för 6-7 år sedan om den skulle haft en chans. Vem vill betala för en apparat där du sedan måste fortsätta betala för varenda bokstav du vill läsa i den, bokstäver du måste köpa från samma företag, och som inte gör något annat? Vi får se vad marknaden och bloggosfären säger...

Lite fler länkar:
SvD: Kanske drar man paralleller till tiden när det fortfarande var oklart om internet var en fluga eller något långvarigt. Logiken skulle i så fall vara "det där internet blev ju en hit, så varför skulle inte e-boken bli det".
Books for Me, Thanks: “The same wireless technology as advanced cell phones?” Great. Guess I’ll have to turn the Kindle off then during a transatlantic flight and waste twelve hours watching that shitty in-flight movie. Thanks, Amazon!

Breath

Filmfestival: Breath (Sydkorea, 2007)

Alltså, jag blir inte klok på denne Kim Ki-duk. Att han gör några av de vackraste filmerna i hela världen just nu är det inte snack om; Breath går nästan helt i dystra vintertoner, ett snöigt grådaskigt stadslandskap, ett vitflagnande fängelse, en helt steril lägenhet... och så då och då explosioner av vårblommor och höstlundar. Långa, tysta scener där kameran sköter snacket.

Men så är det det där med vad han försöker säga. Och efter tre filmer vet jag fortfarande inte om han är en skamlös misogynist eller en riktigt subversiv feminist - om han vill visa kvinnoförtryck eller visa PÅ kvinnoförtryck. Kvinnan i Breath har det i alla fall bättre än de i Isle och Bad Guy; men hon är ännu en sån där undergiven, tyst, skiten på fru som sitter fast i hemmet med sin hobby och sin tvätt och sin auktoritäre make. Och när hon ser på TV att en dödscellsfånge har försökt ta livet av sig (hej identifiering) blir hon besatt av tanken att söka upp honom och... ja, någonting måste hända. Så vi får följa både henne och fången i deras vardag och deras få korta möten, alla fångade på kamera av fångvaktaren (som jag faktiskt tror spelas av Kim själv, det är lite mångbottnat här). Sen får förstås hennes man reda på det och filmen börjar på allvar...

Om man tar den mer välvilliga tolkningen är väl problematiken den här: vi har vant oss vid att gör man en film (bok, TV-serie, sång) ur offrets synvinkel måste den på något vis sluta med en emancipation; offret måste slå sig fritt och ta sig ur sin situation, vi måste få skrivet på näsan att det går väl till slut. Och även om Breath har en lite ljusare världssyn än den smått vedervärdiga Bad Guy så är det fortfarande inget enkelt kvinna är förtryckt - kvinna slår sig loss - kvinna börjar nytt liv-tema. Kim skulle nog, oavsett vad han vill säga, få det svårt i Hollywood där pekpinnarna ska vara tydliga. (Jag måste verkligen se Diary of a Mad Housewife vid tillfälle.)

Breath är inte alls lika mörk som de andra två jag sett. Det gör den inte till en glad, eller en helt bekväm film. Jag måste nog se resten av hans grejor också; han förbryllar mig. Men vackert är det.

Orkanpartyt

Klas Östergren - Orkanpartyt

Betyg: 3

"Människan sitter vid diktens port," skrev Nils Ferlin en gång i en dikt som speglas i en av scenerna i "Orkanpartyt"; "hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra."

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul...) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux "O-zonen", och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). "Orkanpartyt" kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från "Gentlemen" – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå... Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.

A Man Without A Country

Kurt Vonnegut - A Man Without A Country

Betyg: 3

Kurt Vonnegut dog i år, 84 år gammal. Det vore skönt att kunna säga att A Man Without A Country avslutade hans karriär i stor stil.

Tyvärr vore det inte sant.

Det är lite svårt att veta vad man ska kalla det här. Det är sannerligen ingen roman, ingen direkt facklitteratur heller, och memoar är den lite för spretig för att kallas... "pamflett" är kanske ordet. 82 år gammal var Vonnegut förbannad, och det är jävligt sorgligt att höra denne cyniske men en gång ack så medmänskliga humanist förklara att han slutgiltigt förlorat hoppet om mänskligheten. Inte så att jag är förvånad över att han är missnöjd med sakernas tillstånd, men den gamla humorn och skärpan verkar långa sträckor ersatta med bara ilska och förkrossande pessimism. Man kan förstå att han hamnat här efter allt annat han skrivit (och det är i ljuset av det som boken ska läsas; börja för allt i världen inte med Vonnegut här). Men ändå.

A Man Without A Country jazzar fram och tillbaka mellan olika ämnen - det är ju trots allt en serie fristående artiklar som redigerats ihop hjälpligt - och i de flesta ämnen har han något att komma med; hur man berättar en historia, om religion, om sin egen syn på världen, om politik osv. Ändå blir intrycket lite splittrat. Ibland är han på pricken, ibland är han skitkul, men ibland blir han bara odrägligt bitter - trots att jag för det mesta håller med karln! (Fast det är svårt att inte garva när den gamle kedjerökaren skriver att han ska stämma tobaksbolagen eftersom de inte gett honom cancer som de alltid lovat - han ville ju inte behöva leva länge nog för att se världen styras av "Bush, Dick and Colon".)

Det bästa och sämsta med boken är att den är så konsekvent. Jag har läst om en del Vonnegutromaner sen han dog (Cat's Cradle, Sirens of Titan, Jailbird) och man hittar inte mycket nytt här (långa stycken är den nästan en rak avskrift av företalet till Jailbird.) Det finns en ny president, Kurt är äldre och gnälligare, det finns något nytt som kallas Internet som han verkligen inte gillar (Kurt var en stolt luddit) men i övrigt är det samma gamla käpphästar som alltid, fast bittrare och nu utan en intressant berättelse att väva in dem i. "Titta här vad vi kunde blivit," verkar han säga (med passningar åt hjältar som Marx, Jesus och Lincoln), "och så lyckades vi kasta bort precis alltihop."

Vonneguts sista bok tillför inget nytt, och hur elakt kul den kan vara långa stycken så känns det ändå som om luften hade gått ur honom redan. En trea för gamla minnen; Kurt är i himlen nu.

På tunn is

Jenny Diski - På tunn is: en resa till Antarktis

Betyg: 3

Den första Diski jag läst, och fanken vet om det var den bästa att börja med. Inte för att den är dålig på något sätt, men jag brukar vilja vara bekant med en persons verk innan jag ger mig på dennes självbiografi - jo, jag erkänner, jag är självisk så; de måste ge mig nåt innan jag vill veta något om dem som personer.

Detta sagt så är det här ett riktigt intressant upplägg som faktiskt påminner mig en smula om Stridsbergs Happy Sally, i stil såväl som innehåll; boken har två berättelser - dels den om hur Diski ger sig ut på semester till Antarktis av alla ställen, dels hennes barndom som enda dotter till två rejält neurotiska föräldrar; den där sorten som verkligen inte borde ha skaffat barn alls eftersom de knappt ens kan ta hand om sig själva. Den svenska titeln, "På tunn is", fångar känslan rätt bra - både i hennes geografiska resa till sydpolens isflak och hennes egen mentalitet, längtan efter stora slätter med bara vitt och behovet att räta ut frågetecken om hennes barndom.

Det är väldigt uppfräschande att läsa en bok i ämnet som inte bara rapar upp de vanliga gamla poppsykologiska plattityderna som hör hemma hos Dr Phil (se t ex Diskis irritation över att alla förutsätter att barn antingen glömmer av eller förtränger hemskheter - att de faktiskt skulle komma ihåg verkar för otäckt) och den inre resan matchas väl av den yttre (jisses, jag vill aldrig någonsin besöka Sydgeorgien). Det är antagligen bara min egen motvilja mot den här sortens "sanna skildringar av hemsk barndom" som gör att jag inte tycker om detta bättre än jag gör; som det är känns den OK, och jag lär läsa mer av Diski vid tillfälle.

Lite katafoni

Från början var det ju tänkt att denna blog skulle handla om språklig dekonstruktion, dumma ordvitsar etc. Det har inte blivit så mycket av det på sistone, men jag tar och slänger upp en sån här omdefinition i alla fall.

Utdrag ur Svenska Ankdammemins Ordtok (SAOT):

chef s. -en, -er
Ordet "chef" är en avledning av "skev" och betyder alltså från början "vriden, sned, inte helt pålitlig". Namnet gavs av vikingarna till den där late fan som alltid satt längst bak i båten och vägrade ro själv utan bara ropade åt de andra "Ro nu då!". Eftersom roddare sitter i par gick båten därmed snett. För det mesta brukade resten av besättningen bli förbannad och, som de sade på den tiden, "lacka ur" på denne "vedervärdige skev" som fick "gå av" skeppet mitt på Nordsjön utan flytväst. Härav ordet "afgangsvidherlackur" eller på modern svenska "avgångsvederlag", som än i dag tilldelas de flesta chefer; se äv. fallskärmsavtal. Härav kommer även ordet "direktör", eftersom de flesta som kastas i den kalla Nordsjön mycket riktigt dör direkt. Ordet "VD" är lån från engelskan; se syfilis.

Tristram Shandy

Laurence Sterne - The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman

Betyg: 3

Vi tar't på utrikiska:

To those who are unfamiliar with the plot, it can be summed up in three little words: "But I digress." The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman has precious little of Tristram's life or opinions, and makes it doubtful whether he's much of a gentleman - in fact, it often strikes me how much more bawdy, dirty and, well, uninhibitedly fun 18th century literature is than it would be during Victorian times. Not that I'm an expert, but between Swift, Rabelais, Bellman, Voltaire and Sterne I think I can form some sort of opinion and Tristram Shandy gets away with a lot of stuff - sex talk, various bodily functions, etc - that would have made his pruder grandchildren blush.

But I digress. Tristram Shandy tries to tell us about his life and opinions, starting with his conception and continuing with his birth, education and career - and he fails miserably; the fictional narrator himself isn't even born until about halfway in and even after that appears in his autobiography only sporadically, whenever the plot is in danger of - gasp! - advancing and he needs to derail it with an amusing anecdote or a learnéd discourse on warfare, childbirth, religion, noses, or whatever he feels like lecturing us on. Someone said that this book was post-modern before there was a modern to be post, and I can see where they get that - as much as he leans on Rabelais and Cervantes, to my modern eyes it keeps bringing up people like Pynchon and Eco. Like those, he is less concerned with telling a story or giving straight answers than with painting an entire society's thoughts, and he'll lean on any reference no matter how wise or un- to get there. In a sense, the lives and opinions he chooses to reference tell more about him (the narrator, not the author) than he perhaps intends.

However, that's also part of the problem. Ironically, it seems at least to me, time has run away from Tristram Shandy. It's supposed to satirize a lot of popular thoughts, beliefs and conventions, but while some of those are universal, others have simply faded into obscurity. I can read and appreciate Pynchon's Mason & Dixon - which, much like this, takes place in the latter half of the 18th century - because Pynchon still writes for a modern audience's preconceptions. With Sterne, I'm out of my depths; too many of the HOBBY-HORSES (always in upper-case), social memes and authorities he makes fun of are completely unknown to me - not to mention that the style he parodies is almost unreadable at times. It's like... imagine someone 200 years from now trying to make sense of Hot Shots! while Top Gun has long since been (rightfully) forgotten.

But I digress - this, of course, isn't Sterne's fault, he was writing for his time. But what remains of Tristram Shandy does tend to seem like one single joke stretched out over 615 pages - the joke being that he smugly keeps derailing his own story, mocking the reader's (and critics') expectations of it and gleefully even his own ability to tell it. Stuff like that is fun once, twice or even half a dozen times, but eventually you just want to smack him and tell him that all of that stopped being cute about 83 chapters ago.

Yes, it's occasionally very funny. Yes, it's occasionally still quite relevant, both on the nature of literature and the human condition - especially in the many hilarious exchanges between Tristram's father (rational, experienced man of science) and uncle (naive theoretical believer in love - and soldier). There are some nice turns of phrase that I need to write down for posterity:

On literature:

Writing, when properly managed (as you may be sure I think mine is) is but a different name for conversation. As no one, who knows what he is about in good company, would venture to talk all;--so no author, who understands the just boundaries of decorum and good-breeding, would presume to think all: The truest respect which you can pay to the reader's understanding, is to halve this matter amicably, and leave him something to imagine, in his turn, as well as yourself.

On... renewable energy sources, I shit you not, this is 1760 and it reads like a Greenpeace manifesto:

if the wind only served,--but would be excellent good husbandry to make use of the winds, which cost nothing, and which eat nothing, rather than horses, which (the devil take 'em) both cost and eat a great deal.

For that very reason, replied my father, 'Because they cost nothing, and because they eat nothing,'--the scheme is bad;--it is the consumption of our products, as well as the manufactures of them, which gives bread to the hungry, circulates trade,--brings in money, and supports the value of our lands;--and tho', I own, if I was a Prince, I would generously recompense the scientifick head which brought forth such contrivances;--yet I would as peremptorily suppress the use of them.

On his own inability to tell a straight story:

I believe in my conscience I intercept many a thought which heaven intended for another man.

&c &c &c &c. But I digress. I'm glad I read Tristram Shandy; I'm glad I won't have to read it again. It's not bad, but the law of diminishing returns kicks in around page 200 and after then it's all uphill. This cock and bull story ends on a rather groanworthy pun regarding the male reproductive organs and male cows; I call bullshit - but at least Sterne's a good bullshitter.