20071125

Filmfestival: 3 till

[Rec]. Spansk zombiefilm, kan det vara något? Jo, faktiskt. Trots att dess inspirationskällor är väldigt tydliga (lite 28 dagar senare, lite Dawn of the Dead, lite Blair Witch Project) har den något visst. Det något vissa kanske ska kallas realism; handlingen känns, fram till en viss punkt, så väldigt alldaglig och normal att man luras in: ett litet TV-team – snygg men oerfaren kvinnlig reporter och hennes kameraman – ska göra ett reportage om livet på en brandstation om natten. När två av brandmännen svarar på ett rutinuppdrag – en gammal kvinna som är inlåst i sin lägenhet – hakar TV-teamet på. Bara det att när de väl hittar den gamla kvinnan kastar hon sig över dem och biter dem, de som blir bitna blir i sin tur infekterade med något som förvandlar dem till blodtörstiga zombies, och som om det inte räckte dyker Staten upp och förklarar hela huset en smittorisk – och stänger av det, så att de därinne måste klara sig helt själva.

Alltihop är sett från den enda TV-kamerans vinkel, vilket gör att vi i princip är fast inne i hyreshuset tillsammans med karaktärerna. Resultatet är både intensivt och paranoiskt; vi hinner knappt se vad som händer eftersom den som håller i kameran i regel är fullt upptagen med att hålla sig vid liv, bara snabba glimtar. Det är mörkt och tempot hålls uppe (84 minuter är en rätt bra längd på en skräckfilm). Filmen känns faktiskt som ett mikroperspektiv på samma story som 28 veckor senare gjorde som stort politiskt drama, med karaktärer som faller sönder under stress, skyller på varandra och slåss för sina liv. Tyvärr får den slut på idéer med sisådär 20 minuter kvar och går över till rutinmässiga något-hoppar-fram-ur-mörkret-skrämningar och en krystad förklaring till alltihop som inte hade behövts. 3/5 ändå.


I'm A Cyborg, But That's OK. Park Chan-wook är uppenbarligen en man med många strängar på sin gayageum; Joint Security Area gav honom råd att göra Vengeancetrilogin (Sympathy for Mr Vengeance, Oldboy, Lady Vengeance), och den verkar nu ha gett honom frihet att göra den här svarta lilla komedin. Därmed inte sagt att det är samma stuk på något vis; I'm a Cyborg... är en film om mentalsjukdom som får mig att dra paralleller till både Gökboet, Tideland och David Cronenbergs samlade produktion – och det är saker jag verkligen gillar. Young-goon är en ung kvinna som i spåren efter sin mormors senilitet och familjens beslut att spärra in tanten på ett hem får ett mentalt sammanbrott med självmordsförsök och allt som går ut på det som titeln antyder: hon är en cyborg, och eftersom cyborgs har mekaniska delar kan hon inte äta. Väl inlagd på mentalsjukhus kastas hon samman med ett gäng andra udda karaktärer, bland annat en ung man som tror sig ha förmågan att stjäla andras förmågor. Kan han kanske stjäla Young-goons alltför mänskliga medkänsla och tvekan, så att hon äntligen kan bli den hämnande, känslokalla terminator hon tror att hon måste vara...?

Som många skruvade svarta komedier tenderar I'm A Cyborg... ibland att bli lite knäpp för knäpphetens egen skull, och någon speciellt rak story handlar det ju absolut inte om. Men konstant underhållande, och trots ett lite besynnerligt slut ofta både tänkvärd och vacker. Den drabbar en inte på samma sätt som hämndtrilogin gjorde, men uppenbarligen finns här gott om idéer att hämta. 3/5, snudd på 4.


Descent, däremot (ej att förväxla med den brittiska skräckisen med samma titel) är verkligen inget att hänga i granen. På pappret låter det intressant – en modern rape/revengefilm med Rosario Dawson (ofta bra även i mindre bra roller) som collegestudent som blir våldtagen och i spåren efter det går ner sig (titeln, fattar ni?) i tillvarons mörkare sidor för att hämta kraft att slå tillbaka. Och jo, jag älskar ju egentligen långsamma, introspektiva karaktärsstudier där människor behöver göra tuffa val och se hur djupt de går... tyvärr är Descent helt tom. Platta, ointressanta karaktärer som rabblar platt, ointressant dialog och går omkring och ser uttråkade ut även när de ska föreställa förskräckta, förälskade eller förbannade. 25 minuters monotoni -> 5 minuter våldtäkt -> 60 minuter monotoni -> 10 minuter våldtäkt -> slut. Det mest positiva är att Massive Attack och Mazzy Star är med på soundtracket, och när hypnotiska knarkgroovet "Inertia Creeps" känns piggare än filmen den kompar är det illa. 1/5.

Etiketter:

2 Comments:

Anonymous www.mediabrus.dinstudio.se said...

Spansk zombiefilm? Njae jag gillar inte zombies alls så jag hoppar nog den :)

7:41 em  
Anonymous Anonym said...

varfor inte:)

12:58 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home