Döden och pingvinen

Andrej Kurkov - Döden och pingvinen

Betyg: 3

I ett postsovjetiskt Kiev råder laglöshet; alla är korrumperade, rivaliserande maffiagäng styr lätt utklädda till affärsmän, allt är till salu (men bara för dollar) och livet är billigt. Vid ett köksbord sitter 30-nåntingen Viktor och skriver små noveller om inget särskilt, och hans enda sällskap är pingvinen Misha. Jo, han har en tam pingvin i sin lilla lägenhet; Kievs zoo gav bort dem när de inte hade råd att utfodra dem, och eftersom Viktor är något av en loser fick han förstås en pingvin med hjärtfel och klinisk depression. Sådan herre...

Men så slår lyckan till! (Eller?) Viktor får till jobb att skriva dödsannonser för den lokala tidningen, och eftersom det enda han är bra på är att ösa ur sig småblommig prosa i parti och minut är han perfekt för jobbet. Redaktören ger honom buntar med information om viktiga ukrainare, Viktor snor ihop en vacker text att använda om VIPen i fråga skulle råka dö, och plötsligt tjänar han nog med dollar för att köpa mat och annat åt både sig och sin pingvin. Och livet leker väl inte direkt, men nästan.

Men då slår olyckan till! (Eller OK, inte så mycket "slår till" som "blir uppenbar".) För det visar sig att varenda viktig person i Ukraina givetvis är korrupt och har både mäktiga fiender och mäktiga vänner, och ju mer Viktors runor ser ut som kontrakt snarare än minnesord, desto knepigare blir hans situation. Och när folk omkring honom börjar dö eller försvinna inser Viktor att han (och hans pingvin) inte bara har ansvar för något utan också ser ut som måltavlor själva...

Det finns mycket att gilla i Döden och pingvinen; beskrivningen av livet i ett samhälle som i princip slutat fungera som ett samhälle, olika vänskapsband, den torra och absurda humorn som bara stryker under paranoian i Viktors situation, och ett slut som både är sorgligt och fungerar perfekt med allt som gått innan... Men samtidigt är det 300 sidor berättelse som lite för ofta verkar sakna mål; Viktor själv gör just inte så mycket utöver att spela sin lilla roll i det stora dramat, och lite för ofta känns hans historia som en Hamlet utan skäl att hämnas på någon; bara en velpotta i största allmänhet. Karaktärer kommer och går lite för enkelt, twister är alldeles för uppenbara, och i slutändan känns boken lite grann som den frusna fisk Viktor matar Misha med; god i lagoma doser, men i längden lite för enformig och deprimerande för att vara en festmåltid.

Se även: Påstår Pereira (dödsrunor), Hurramabad (post-sovjet)

Fakta vs fiktion del femtielva: Blood, toil, sweat and tears. TEARS.

Enligt en ny undersökning bland 3000 engelska skolungdomar (även rapporterat i SvD, dock utan länk till originalnyheten eller ens källhänvisning, hmmm) har de blivit lite suddiga i historiekunskaperna. Bland annat tror 23% att Winston Churchill är en fiktiv person. Just det, att Winston Churchill aldrig funnits annat än i romaner och på film. Även Gandhi, Rikard Lejonhjärta och Florence Nightingale bör enligt många flyttas från hyllan "Fakta" till "Skönlitteratur".

Och nej, det är inte en helt dålig metafor, för uppenbarligen läser de i alla fall. Majoriteten av de tillfrågade tror nämligen att Robin Hood, Kung Arthur och Sherlock Holmes funnits på riktigt. Och många tycks övertygade om att Biggles faktiskt flög omkring i bägge världskrigen (man undrar vem de tror var hans premiärminister?), och 47% tror att Eleanor Rigby funnits utanför Paul McCartneys huvud.

Och så säger de att fiktionen är på utdöende. Minns Umberto Ecos yttrande om att påståendet "Don Quijote slogs mot väderkvarnar" är sannare än påståendet "Napoleon älskade Joséphine"; det påhittade är på många sätt mer pålitligt, mer oföränderligt än det verkliga. Vi kan alltid hitta nya bevis för att den allmänna bilden av Jesus, Churchill eller Elvis inte är hela sanningen, men allt som finns att veta om Biggles står svart på vitt i böckerna.

Att lära sig veta skillnaden mellan fakta och fiktion kan verka som något riktigt grundläggande. Å andra sidan tror en majoritet av världens befolkning benhårt på diverse fiktiva bronsåldersverk, och vad det verkar kommer det återigen att bli en avgörande faktor i årets amerikanska presidentval (flera av kandidaterna är ju t ex inte främmande för att lära ut att myt och empirisk vetenskap är ungefär samma sak, för att inte tala om hur många av dem som tror på apokalyps på Armageddons slätter). Folk som tror på Sherlock Holmes eller Robert Lind skrämmer mig faktiskt betydligt mindre.

(Sen kan ju också invändas att TV-kanalen UK TV Gold, som ligger bakom undersökningen, är en kommersiell kanal som sänder den nya dramaserien om Robin Hood och säkert har sina egna skäl att vilja lyfta fram en undersökning som visar att de flesta tror att han funnits på riktigt. Ni vet det där med lögn, förbannad lögn och statistik...? Som sagt, fiktionen är mer eller mindre oemotsäglig; verkligheten är ofta knepigare att tolka.)