OK, double bill. Har igår och idag sett
Lolita (Kubrick, 1962) och
Lolita (Lyne, 1997).
Läste boken i somras och blev helt knockad, och tänkte jag skulle jämföra hur filmerna funkar.
Två bra filmer, två olika filmer, två kontroversiella filmer, två filmer som inte riktigt lyckas fånga en ofilmbar bok. Grundstoryn kanske folk kan; medelålders europeiske akademikern Humbert gifter sig med amerikansk änka för att komma åt hennes alldeles för unga dotter Lolita, får det han vill ha - och sedan börjar allt gå åt helvete för dem båda.
Spontant föredrar jag nog Kubrick med en noslängd, om också inte mycket mer. Lynes version håller sig närmare boken på gott och ont. Hela storyn är ju berättad i första person av en man som vi aldrig kan lita på; när Lyne då filmar dessa ord som om de vore helt pålitliga blir det bitvis en rätt obehaglig film, trots allt vackert foto och fantastiska skådisinsatser (Jeremy Irons for president!). 1997 var det ju lättare att filma Lolita som Nabokov skrev henne - 12 år gammal och definitivt sedd som ett sexobjekt av berättaren. Problemet är att han nästan går till överdrift och gör Humbert till storyns hjälte; jag kräver inte attt vi ska få en moralkaka skriven på näsan, men han är rentav mindre av en skitstövel i filmen än han är i boken, där vi bara har hans ord att gå på. Med alla smådetaljer Lyne väver in känns det verkligen som en välgjord filmatisering av en bok - men inte helt som en film i sin egen rätt.
Då lyckas Kubrick bättre med att stå på egna ben. Han måste ju tvätta storyn lite grann; Lo görs äldre, inga sexscener, etc. Samtidigt kan han dock konsten att berätta en historia bättre än Lyne, som bara återberättar en. James Mason är ingen Jeremy Irons, men han gör en bättre Humbert; här framstår han mycket mer som det patetiska kryp han är. Sen visst, Kubrick gör en del missar - att sätta slutet först är möjligen den dummaste idé han fick innan han castade Tom Cruise i sin sista film, och för att inte tala om att Lo inte dör i slutet - men även om filmen inte håller sig lika nära originalet och är löjligt avsexualiserad är den nog mer... om ordet kan användas i sammanhanget, underhållande.
Det stora problemet för båda filmerna är Clare Quilty. I boken görs det aldrig riktigt klart om han existerar eller bara är Humberts paranoia och dåliga samvete personifierad. Lyne verkar inte riktigt veta vad han ska göra med honom; han håller honom i skuggorna ända fram till slutet, när han går till överdrift åt andra hållet. Kubrick låter honom hoppa upp och adlibba var femte minut, vilket gör honom till en mycket mer "verklig" karaktär och gör slutet vettigare, men också tar bort en dimension ur berättelsen.
Gillade bägge. Men - allihop tillsammans nu - boken är bättre.
Etiketter: filmfili
