Veckans bokfemma: A year has gone
Veckans bokfemma är – till ingens stora förvåning, hehe – årets fem bästa böcker. Och det här blev betydligt svårare, för jag har läst en helsikes massa bra böcker i år och kan ärligt talat inte skära ner det till bara fem. Så jag fuskar och gör två listor; en med nya och en med lite äldre som jag först nu kommit mig för att läsa – det blir ändå inte en komplett lista, men lite bättre ser det ut. En mer komplett årslista kommer väl vad det lider.
Nytt:
Wizard of the Crow, Ngugi wa Thiong’o. En afrikansk Mästaren och Margarita, en skitförbannad och askul parodi på hela den neokolonialistiska smörjan där varken afrikanska småpåvar eller amerikanska bankirer slipper undan.
Against The Day, Thomas Pynchon. Kanske inte Pynchons bästa, men möjligen hans mesta – och inte bara i sidor räknat (1085 stycken!) Här händer saker i alla fyra dimensionerna (minst), och allt med ett schvung och en detaljrikedom som nästan kräver ett större ord än ”roman”.
Kräftgång, Umberto Eco. Platsen för postmodern så-här-ser-teknologi-och-mediavärlden-ut skulle gå till Eco eller Gibson, och Ecos facklitteratur är fanimig både skarpare, mer spännande och roligare än Gibsons sköndito.
The Road, Cormac McCarthy. Jag var lite småtveksam till den först; och helt felfri är den inte. Men jag får den ju inte ur huvudet. Den bara fortsätter eka därinne som en taktfast akustisk domedagsblues.
Firmin, Sam Savage. Och vi rundar av en (det erkänner jag) ganska gubbig lista med en bok om världens mest belästa råtta. Firmin är inte en lycklig varelse, men han är årets stora litterära antihjälte där han gräver sig ner i bokhandelns källare.
Gammalt:
Fight Club, Chuck Palahniuk. Det finns väl en gräns för hur länge man kan älska en film och inte läsa boken den är byggd på. Och då är det ju härligt när boken är minst lika bra.
Orlando, Virginia Woolf. VARFÖR? Här har jag i alla år skjutit upp Woolf därför att jag fått för mig att hon var en intressant men ganska torr och predikande författare – och så är Orlando en av de roligaste böcker jag läst på hela året! VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT WOOLF ÄR ROLIG FÖR?
Lagt kort, Joan Didion. Precis som med Fight Club har jag älskat det som någon annan gjorde med den i åratal, men att läsa den... oj. Alltså, läsningen tog en dag, att återhämta sig tog en 2-3 till.
Kosmokomik, Italo Calvino. Inte ens Peter Nilson kunde göra stjärnfysik så här roligt.
Levande vatten, Clarice Lispector. Och inte ens Leonard Cohen kunde göra livet så här stort.
Nytt:
Wizard of the Crow, Ngugi wa Thiong’o. En afrikansk Mästaren och Margarita, en skitförbannad och askul parodi på hela den neokolonialistiska smörjan där varken afrikanska småpåvar eller amerikanska bankirer slipper undan.
Against The Day, Thomas Pynchon. Kanske inte Pynchons bästa, men möjligen hans mesta – och inte bara i sidor räknat (1085 stycken!) Här händer saker i alla fyra dimensionerna (minst), och allt med ett schvung och en detaljrikedom som nästan kräver ett större ord än ”roman”.
Kräftgång, Umberto Eco. Platsen för postmodern så-här-ser-teknologi-och-mediavärlden-ut skulle gå till Eco eller Gibson, och Ecos facklitteratur är fanimig både skarpare, mer spännande och roligare än Gibsons sköndito.
The Road, Cormac McCarthy. Jag var lite småtveksam till den först; och helt felfri är den inte. Men jag får den ju inte ur huvudet. Den bara fortsätter eka därinne som en taktfast akustisk domedagsblues.
Firmin, Sam Savage. Och vi rundar av en (det erkänner jag) ganska gubbig lista med en bok om världens mest belästa råtta. Firmin är inte en lycklig varelse, men han är årets stora litterära antihjälte där han gräver sig ner i bokhandelns källare.
Gammalt:
Fight Club, Chuck Palahniuk. Det finns väl en gräns för hur länge man kan älska en film och inte läsa boken den är byggd på. Och då är det ju härligt när boken är minst lika bra.
Orlando, Virginia Woolf. VARFÖR? Här har jag i alla år skjutit upp Woolf därför att jag fått för mig att hon var en intressant men ganska torr och predikande författare – och så är Orlando en av de roligaste böcker jag läst på hela året! VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT WOOLF ÄR ROLIG FÖR?
Lagt kort, Joan Didion. Precis som med Fight Club har jag älskat det som någon annan gjorde med den i åratal, men att läsa den... oj. Alltså, läsningen tog en dag, att återhämta sig tog en 2-3 till.
Kosmokomik, Italo Calvino. Inte ens Peter Nilson kunde göra stjärnfysik så här roligt.
Levande vatten, Clarice Lispector. Och inte ens Leonard Cohen kunde göra livet så här stort.
Etiketter: bokfemma, böcker-allmänt
posted by katafon at 15:36
4 Comments:
The Road ekar här också.
Spectatia: det är liksom svårt att undvika. Herregud vilken bok. (Hoppas det kommer någon årslista i någon form från dig också, vi verkar ha rätt lika smak i mycket...)
Just about to... :-)
En fråga under tiden: Jag uppfattar det som att du har läst flera av Pynchon. Vilken gillade du bäst? Jag måste medge att det kändes lite slitigt att läsa Vineland, men samtidigt är han ju rätt fascinerande...
Och ingen har talat om för mig att Woolf är rolig heller. (Mrs. Dalloway är roligare att ha läst än att läsa, om man säger så.) Men nu måste jag nog nosa lite på Orlando. Tack för tipset.
Oj... "Vineland" är nog faktiskt hans mest lättillgängliga. Dock långtifrån hans bästa, så frågan är ju om man inte får ut mer av slitet i de andra. Själv tycker jag hans bästa är "Mason & Dixon", men då var det länge sedan jag läste "Gravity's Rainbow" som brukar räknas som hans mästerverk (omläsning på gång). Det är slitigt att läsa Pynchon, men det är också förbannat kul.
Och "Orlando" är den enda Woolf jag läst än så länge och förståsigpåare säger att den är lite av en udda fågel i hennes produktion, men jag tyckte den var skitkul. Asgarvade ett antal gånger. Rekommenderas givetvis (den nya Penguin Red Classics-utgåvan är väldigt sexig).
Skicka en kommentar
<< Home