Svinalängorna

Susanna Alakoski - Svinalängorna

3/5

Förra årets Augustpristagare... FEL LÅT VANN! Som vanligt alltså. Sara Stridsberg FTW. (Men det där ska nog inte tas på alltför stort allvar - man kan inte tävla i smak osv.)

Alltså, inte så att Svinalängorna är en dålig bok på något vis. Det må ha gått lite mode i de här förortsskildringarna de senaste åren, men Alakoskis alkoholistdotter Leena lever i en skrämmande realistisk värld där hennes föräldrar bitvis sjunker från att ta sig ett glas till att supa till att supa bort allt. Hur var det nu - "först dricker mannen flaskan, sen dricker flaskan mannen"? Och beskrivningen ur ett barns perspektiv av hur hennes föräldrar, till synes utan någonstans att ta vägen i ett samhälle där de under nåder tillåts bo i en betonglänga och städa restauranger, tappar först hoppet och sedan förståndet är skakande.

Men samtidigt dras boken också med problem. Det som i början är ett utmärkt stycke diskbänksrealism (om än inte riktigt i klass med exvis "Rödby-Puttgarden") dyker i takt med att föräldrarnas missbruk blir värre ner mer och mer i ett ganska överansträngt rabblande av hur Leena upplever det - och pre-teenage angst doesn't always pay off. Det är sida upp och sida ner med socialporr, ganska statiska berättelser där allting upprepar sig i cykler och som då och då driver över i någon sorts Burroughs light-symbolik. Som om Alakoski, precis som de periodare hon skriver om, bara har två lägen; av eller på.

Det är en stark bok, och för det mesta en ganska bra bok också. Men... inte mer än så.