Morvern Callar

Alan Warner - Morvern Callar

Betyg: 1

En av de sämsta böcker jag läst i hela mitt liv. DET RÄCKER NU med alla dessa pseudo-Coupland-generation-X-vi-har-inget-mål-i-livet-annat-än-att-prata-och-lyssna-på-musik-skildringar (Coupland var ändå bara en andra klassens Ellis till att börja med). Warner har inget att säga, inget språk att säga det med, och en huvudperson som är helt renons på något intressant över huvud taget. Och översättningen är så bra som boken förtjänar, det vill säga inte alls.

Exempel? Huvudpersonen återkommer till sin lilla skotska skitstad efter att ha dansat på Ibiza, var det väl, i ett par veckor på pengarna hon får helt oförtjänt (och som bara fyller funktionen att Warner ska ha NÅGOT att låtsas berätta om). På vägen får hon reda på att hennes far har blivit arbetslös. Hennes reaktion? Citat:

"En känsla kom över mig."

EN KÄNSLA KOM ÖVER MIG. Hade jag skrivit sådär i femte klass hade jag fått en stor jävla röd bock rakt över uppsatsen - Warner får priser och filmroyalties. Fy faan.

Alltså så här: vissa böcker är så dåliga att man avbryter dem. Vissa böcker är så dåliga att man måste läsa färdigt dem, men det tar lååång tid. Den här boken var jag tvungen att sträckläsa bara för att få ut den ur mitt liv, avskriva den, slänga den i soporna och gripa mig an nästa bok.

Det är ingen slump att "callar" betyder "hålla käften" på spanska. Om Warner hade gjort det skulle världen varit en bättre plats idag.