Ett öga rött

Jonas Hassen Khemiri - Ett öga rött

Betyg: 4


Berättelsen om unge Halim, hans far och de andra runt omkring honom är i sig inget fantastiskt. Det är ett öde som man kan tro är blott alltför verkligt och vanligt; den unge invandraren som känner sig alltmer utanför, oförmögen att hitta en plats i samhället, som inte längre kan respektera sin far efter att denne (som Halim ser det) gett upp tanken på att förändra något och bara försöker överleva... Inte så att det är dåligt eller inte är gripande, det är bara... för nära verkligheten tror jag. Det blir lite reportage över det.

Det som däremot är fantastiskt är språket. Khemiri låter Halim skriva som han talar, med brytning, men där det kunde blivit en billig gimmick ger det i stället boken ett oerhört schvung. I början är det lite knepigt att hänga med, men allt eftersom man vänjer sig är det en härlig läsupplevelse som öppnar sig. Det blir autentiskt, livskraftigt utan att bli effektsökande.

Omtänk efter närmare fundering: egentligen är ju det stora i boken det faktum att Halim egentligen inte bryter, hans självpåtagna utanförskap, hans behov av att vara något annat; polarisering. Därav exvis hans idé om att farsan måste ha en parabolantenn för att se TV hemifrån - är man en blatte ska man vara en BLATTE, liksom.

Sugen på att läsa den nya.