Det var vi som var Mulvaneys

Joyce Carol Oates - Det var vi som var Mulvaneys

Betyg: 5

När en känguru med en unge i pungen blir jagad av ett rovdjur, händer det att den slänger ut ungen, offrar artens fortlevnad för att rädda sig själv.

Kom att tänka på det.

Familjen Mulvaney lever i all högönsklig välmåga, ett idylliskt familjeliv där allting hamnat på plats och alla mönster blivit befästa, ända tills något händer med dottern. De har aldrig haft någon kris i familjen tidigare, och de har inget sätt att hantera det; familjen slits i bitar av sin egen tystnad, av faderns oförmåga att acceptera att han inte kunde skydda sin dotter, av mammans vägran att inse vad som hänt, dottern som inte kan låta bli att ge sig själv skulden, sönerna som inte vågar hämnas...

Oates fortsätter plocka isär det amerikanska samhället. Precis som i de flesta av hennes böcker smyger sig de stora grejerna in i bakgrunden hela tiden, men huvudpersonerna står i mitten, hon tar tid på sig att lära känna dem - ingen får framstå som en ren hjälte, alla har skuld att bära på. Den ende som knappt förekommer är han som egentligen bär skulden, som bara skymtar förbi som hastigast; det är inte vad som hände som är intressant, utan effekten det får.

Otäckt, men lysande.