katafonteolog

Lou Reed, "Berlin" live på Globen/Annexet 080709

2008-07-10T16:58:00.000+02:00

Det här är andra gången på ett par år som jag går och ser en surmulen rockikon framföra ett svartsynt konceptalbum från 1973 i sin helhet. Först var det Roger Waters som gjorde Dark Side of the Moon, och nu alltså Lou som gör Berlin. Det är egentligen två ganska snarlika idéer, men helt annorlunda gjort. Visst är det oförskämd nostalgi, men där Roger Waters gjorde en nästan perfekt reproduktion återupplivar Lou Reed sitt material och gör något levande av det.

För det första så kom man ju rätt snabbt på att även om Roger Waters skrev det mesta på DSotM så har han ju inte mycket att göra på scen utöver att spela bas; det hela känns mer som ett coverband. I gengäld är Berlin-konserten, trots ett stort band med barnkör, stråkar, blås och filmvisning på storduk, helt och hållet en Lou Reed-spelning med allt vad det innebär. Vi får alltså utdragna gitarrjam som ibland bara blir tråkiga ("Men of Good Fortune") och ibland är helt fantastiska ("Oh Jim"), vi får en sångare som även om han är tänd hela tiden (betydligt mer än han var på Cirkus för ett par år sen) har en tendens att göra om melodin rejält (eller strunta i allt vad melodi heter), och vi får absolut inte något publikfriande.

Men det är väl svårt att göra något publikfriande av Berlin, en av de mest deprimerande skivor om droger, hustrumisshandel och självmord som någonsin... äh, jag vet inte om det finns så många andra egentligen. DSotM är väl egentligen en mer allmän historia, men Berlin är fortfarande en jävligt stark historia - framför allt under andra halvan, där Lou får mindre möjligheter att flyta ut och tvingas att fokusera. Och som han gör det; att få höra Lou Reed leverera "Caroline Says II", "The Kids", "The Bed" och "Sad Song" är en käftsmäll som sitter rejält - speciellt när hela bandet (Steve Hunter och Lou Reed tillsammans på scen för första gången sen 1974!) vräker på i finalen.

Sista skillnaden då. Extranumrena på Roger Waters var ju rätt givna; alla vet att det kommer en "Comfortably Numb" som lagom deprimerande och gitarronanerande final. När Lou masar sig upp på scen igen vet man aldrig vad man får - visar sig att det är precis vad som behövs efter 90 minuter mordisk rockopera: nyarrangerade och enormt snygga versioner av "Satellite of Love" och och "Rock And Roll" (som sitter som FAN) och så till slut en helt ny låt, "Power of the Heart" som är precis så sentimentalt vacker och kärlekskrank att man nästan glömmer att han just tillbringat hela Berlin med att berätta historien om ett äktenskap som blir till ett helvete.

Man kan aldrig lita fullt ut på Lou Reed. Men när han är på är han på, och det var han sannerligen igår.

Lite länkar:
Youtube: Hela grejen från Italien i fjol. Inte världens bästa kvalitet, men vafan.
DN: "Lou Reed åter historiens coolaste man"
SvD: Dan Backman jämför av outgrundlig anledning med Neil Young. För man får ju bara gilla en gitarrist åt gången.
Aftonbladet har en snygg bild och en positiv recension.
Expressen beklagar sig över att låtarna är deprimerande. Hej och välkommen till 1973.

Döden och pingvinen

2008-02-20T13:05:00.000+01:00

Andrej Kurkov - Döden och pingvinen

Betyg: 3

I ett postsovjetiskt Kiev råder laglöshet; alla är korrumperade, rivaliserande maffiagäng styr lätt utklädda till affärsmän, allt är till salu (men bara för dollar) och livet är billigt. Vid ett köksbord sitter 30-nåntingen Viktor och skriver små noveller om inget särskilt, och hans enda sällskap är pingvinen Misha. Jo, han har en tam pingvin i sin lilla lägenhet; Kievs zoo gav bort dem när de inte hade råd att utfodra dem, och eftersom Viktor är något av en loser fick han förstås en pingvin med hjärtfel och klinisk depression. Sådan herre...

Men så slår lyckan till! (Eller?) Viktor får till jobb att skriva dödsannonser för den lokala tidningen, och eftersom det enda han är bra på är att ösa ur sig småblommig prosa i parti och minut är han perfekt för jobbet. Redaktören ger honom buntar med information om viktiga ukrainare, Viktor snor ihop en vacker text att använda om VIPen i fråga skulle råka dö, och plötsligt tjänar han nog med dollar för att köpa mat och annat åt både sig och sin pingvin. Och livet leker väl inte direkt, men nästan.

Men då slår olyckan till! (Eller OK, inte så mycket "slår till" som "blir uppenbar".) För det visar sig att varenda viktig person i Ukraina givetvis är korrupt och har både mäktiga fiender och mäktiga vänner, och ju mer Viktors runor ser ut som kontrakt snarare än minnesord, desto knepigare blir hans situation. Och när folk omkring honom börjar dö eller försvinna inser Viktor att han (och hans pingvin) inte bara har ansvar för något utan också ser ut som måltavlor själva...

Det finns mycket att gilla i Döden och pingvinen; beskrivningen av livet i ett samhälle som i princip slutat fungera som ett samhälle, olika vänskapsband, den torra och absurda humorn som bara stryker under paranoian i Viktors situation, och ett slut som både är sorgligt och fungerar perfekt med allt som gått innan... Men samtidigt är det 300 sidor berättelse som lite för ofta verkar sakna mål; Viktor själv gör just inte så mycket utöver att spela sin lilla roll i det stora dramat, och lite för ofta känns hans historia som en Hamlet utan skäl att hämnas på någon; bara en velpotta i största allmänhet. Karaktärer kommer och går lite för enkelt, twister är alldeles för uppenbara, och i slutändan känns boken lite grann som den frusna fisk Viktor matar Misha med; god i lagoma doser, men i längden lite för enformig och deprimerande för att vara en festmåltid.

Se även: Påstår Pereira (dödsrunor), Hurramabad (post-sovjet)

Fakta vs fiktion del femtielva: Blood, toil, sweat and tears. TEARS.

2008-02-05T12:22:00.000+01:00

Enligt en ny undersökning bland 3000 engelska skolungdomar (även rapporterat i SvD, dock utan länk till originalnyheten eller ens källhänvisning, hmmm) har de blivit lite suddiga i historiekunskaperna. Bland annat tror 23% att Winston Churchill är en fiktiv person. Just det, att Winston Churchill aldrig funnits annat än i romaner och på film. Även Gandhi, Rikard Lejonhjärta och Florence Nightingale bör enligt många flyttas från hyllan "Fakta" till "Skönlitteratur".

Och nej, det är inte en helt dålig metafor, för uppenbarligen läser de i alla fall. Majoriteten av de tillfrågade tror nämligen att Robin Hood, Kung Arthur och Sherlock Holmes funnits på riktigt. Och många tycks övertygade om att Biggles faktiskt flög omkring i bägge världskrigen (man undrar vem de tror var hans premiärminister?), och 47% tror att Eleanor Rigby funnits utanför Paul McCartneys huvud.

Och så säger de att fiktionen är på utdöende. Minns Umberto Ecos yttrande om att påståendet "Don Quijote slogs mot väderkvarnar" är sannare än påståendet "Napoleon älskade Joséphine"; det påhittade är på många sätt mer pålitligt, mer oföränderligt än det verkliga. Vi kan alltid hitta nya bevis för att den allmänna bilden av Jesus, Churchill eller Elvis inte är hela sanningen, men allt som finns att veta om Biggles står svart på vitt i böckerna.

Att lära sig veta skillnaden mellan fakta och fiktion kan verka som något riktigt grundläggande. Å andra sidan tror en majoritet av världens befolkning benhårt på diverse fiktiva bronsåldersverk, och vad det verkar kommer det återigen att bli en avgörande faktor i årets amerikanska presidentval (flera av kandidaterna är ju t ex inte främmande för att lära ut att myt och empirisk vetenskap är ungefär samma sak, för att inte tala om hur många av dem som tror på apokalyps på Armageddons slätter). Folk som tror på Sherlock Holmes eller Robert Lind skrämmer mig faktiskt betydligt mindre.

(Sen kan ju också invändas att TV-kanalen UK TV Gold, som ligger bakom undersökningen, är en kommersiell kanal som sänder den nya dramaserien om Robin Hood och säkert har sina egna skäl att vilja lyfta fram en undersökning som visar att de flesta tror att han funnits på riktigt. Ni vet det där med lögn, förbannad lögn och statistik...? Som sagt, fiktionen är mer eller mindre oemotsäglig; verkligheten är ofta knepigare att tolka.)

The Audacity of Hope

2008-01-29T12:34:00.000+01:00

Barack Obama - The Audacity of Hope

Betyg: 3

Korspostat till dagensbok.com.

- You know we're the only country in the world where the pursuit of happiness is guaranteed in writing? You believe that, hmm? ...
- It's the pursuit that's guaranteed.
- Always a fucking loophole, right?
(The Sopranos)

Någonstans halvvägs in i The Audacity of Hope av amerikanske presidentkandidaten Barack Obama (det är kanske säkrast att kalla honom så, ifall någon läser den här recensionen om tre år och han gått samma väg som salig Michael Dukakis) kommer jag på mig själv med att undra varför jag egentligen läser det här. Inte så att den inte är läsvärd, för det är den, men... alltså, det är ju i princip en 360 sidor lång jobbansökan, och jag är inte en av dem som får bestämma om han får jobbet eller inte. Vad får man egentligen ut av att läsa ett manifest av en politiker i ett annat land, som till absolut största delen berör det landets inrikespolitik, vars uttryckliga syfte är att övertala det landets befolkning att rösta på honom? Speciellt som... oavsett vad siffrorna säger i skrivande stund, om vi är helt cyniskt ärliga, tror vi verkligen att USA kommer att välja en svart man vid namn Barack Hussein Obama till president?

audacity (s.) dristighet, djärvhet; oförskämdhet, fräckhet.

Det finns kanske inget mer ömkansvärt än en idealist i dagens politik. Jag menar inte den sortens idealist som har ett gäng fasta principer som han hellre dör än avviker en tum ifrån; jag menar den sorten som... tja, till exempel sätter "thoughts on reclaiming the American dream" som undertitel till sin bok och talar om att se till det vi har gemensamt i stället för det som skiljer oss åt. Nog för att han är ny i storpolitiken, men han borde väl ha fattat att i dagens samhälle är det bara vi och dom som gäller. "You're either with us or you're with the terrorists", sa ju han som har jobbet nu. Att Obama sen dessutom är en bra skribent som låter både trovärdig och sympatisk gör nästan att man hoppas att han slipper få vad som måste vara ett av de mest korrumperande jobben i världen.

Idén att någon enstaka människa skulle sitta på en patentlösning för alltihop borde vara absurd, men att döma av framgångarna för missnöjespolitiker och tvärsäkra populister på båda sidor världen över är det just enkla lösningar folk vill ha. Släng ut invandrarna, förbjud religion, stena de homosexuella, höj skatten, sänk skatten, stäng gränserna, öppna gränserna, var snälla mot alla, bomb bomb bomb bomb Iran... och i det läget försöker alltså en 46-årig tvåbarnsfar ställa sig i mitten och säga att saker är mer komplicerade än så. Obama lägger fram – på ett väldigt amerikanskt sätt, det är ju trots allt USA som är världens centrum med konstitution, religion och familj – berättelser och analyser av rollen som världens enda supermakt kan spela och måste spela, går ner på detaljer och enskilda människors berättelser tills han hittar trådar man kan börja dra i. Han blandar och ger rätt friskt från alla håll (lite förvånad blir man när man ser en demokrat hylla Reagan, om också mer som politiker än som ideolog; där har vi det där vi-och-dom-tänket igen). Framför allt är han påläst och kan både nutid och historia; det här har funkat förr, låt oss göra så igen. Här är en ny idé, varför gör vi inte så? Det där har aldrig funkat, vi kanske äntligen borde sluta göra så? Det finns inga färdiga lösningar, men börja här; erkänn felen och bygg upp alltihop från grunden igen. För även om man inte håller med honom på varenda punkt, trots allt som gått på tok tidigare, så är det där med liberty and justice for all en rätt god tanke i botten. Det gäller bara att hitta verktygen att tillämpa det i praktiken, lyssna på varandra och försöka hitta lösningar vi alla kan leva med – och då talar jag inte bara om jänkarna.

Obama är ingen naiv kusin från landet; vad jag vet kan hälften här vara kvalificerat valfläsk som han inte har minsta avsikt att följa. Men ändå, det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Veckans bokfemma

2008-01-28T11:28:00.000+01:00

Veckans bokfemma: Filmatiseringar.

All omvandling från ett original till en annan version är ju i princip en form av översättning. Det gäller både filmer baserade på äldre filmer, tv-serier baserade på filmer och vice versa, fanfiction, vad som helst. Men speciellt uppenbart blir det ju när man byter medium, från bokstäver till bilder. En berättelse är ju så mycket mer än bara själva historien, och ett grepp som fungerar perfekt i bokform och kanske rentav är bokens stora förtjänst kan vara väldigt svårt att fånga på film (Lolita?). Folket som gör filmen kanske helt har missat poängen med boken (Rosens namn?), regissören kanske inte har fria händer att göra det som behövs för att göra boken rättvisa (Dune?)...

Men samtidigt är film ett fantastiskt medium, det finns inget sådant som en ofilmbar bok (Adaptation, Naked Lunch och Tristram Shandy borde väl bevisa det) och den där gamla sanningen att filmen alltid är sämre än förlagan är inte nödvändigtvis sann. Så, fem exempel, där jag har både läst boken och sett filmen och faktiskt tycker filmen har tillräckligt mycket kött på benen för att lyckas minst lika väl som förlagan - eller rentav bättre.

Solaris. Bok: Stanislav Lem (1961), film: Andrei Tarkovskij (1972). Poetisk vetenskap blir vetenskaplig bildpoesi.

Big Fish. Bok: Daniel Wallace (1998), film: Tim Burton (2003). Av en ganska personlig men inte alltför imponerande bok lägger Tim Burton till ett par extra dimensioner och gör sin kanske vackraste och mänskligaste film.

Ringu. Bok: Koji Suzuki (1991), film: Hideo Nakata (1998). Förlagan går vilse i förklaringar; filmen kör bara på skräcken. Överhuvudtaget verkar skräck och sf gå relativt väl att anpassa om de inblandade vet vad de gör – genrekonventioner är en bra sak ibland.

The Maltese Falcon. Bok: Dashiell Hammett (1930), film: John Huston (1941) Till viss del kanske jag får skylla på översättningen – boken är absolut inte dålig. Men Bogart... Bogart...
- All we've got is that maybe you love me and maybe I love you.
- You know whether you love me or not.
- Maybe I do. I'll have some rotten nights after I've sent you over, but that'll pass.

Och givetvis...

Heart of Darkness/Apocalypse Now. Bok: Joseph Conrad (1902), film: Francis Ford Coppola (1979). Det perfekta exemplet på hur man förvandlar en bok till en film där inte en enda detalj behålls från förlagan men grundtanken finns kvar i vartenda ögonblick.

Jag har lovat mig själv att i fortsättningen försöka läsa boken innan jag ser filmen. För tillfället innehåller min att-läsa-hög alltså Eileen Changs Lust, Caution (Ang Lee!), Cormac McCarthys No Country For Old Men (Coens!) och Ian McEwans Försoning (eh... Keira Knightley... :-/ ) Och Hynek säger väldigt intressanta saker om Låt den rätte komma in.

I Am ~~The Fresh Prince~~ Legend har jag ingen som helst lust att se; av allt jag läst att döma har de plockat bort allt som gjorde boken bra. Dessutom gjorde ju Romero en Coppola på den redan för 40 år sen.

Bokläsare = Psykopater

2008-01-24T13:11:00.000+01:00

Det snackas mycket om att folk inte läser längre. Och speciellt då att män inte gör det.

Vilket är trist. Men ärligt talat... det får väl finnas gränser för hur långt man kan ta sitt läsintresse.

Kvinna mördade sin mor för att få mer tid för böcker

Det tycker t o m jag är extremt.

Veckans bokfemma

2008-01-21T15:57:00.000+01:00

"Fem saker man kan göra med språk" AKA "Om ordens bekväma bedräglighet".

"Samuel Beckett once said: 'Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness.' ...On the other hand, he said it." (Art Spiegelmann, Maus 2)

Berätta. Dorés bibel av Torgny Lindgren är en mäktig berättelse på få sidor, men också litteratur som tittar på litteraturens begränsningar. Allt det där som inte kan fångas i 28 bokstäver, allt det där som inte går att förklara enkelt. Det måste ändå berättas på något sätt, föras vidare på något sätt.

Alfabetet är enkelt på samma sätt som en karta över Sverige tecknad av en tillfällig besökare, därtill utförd efter hemkomsten till Japan. Allt är i bästa fall ungefärligt.

Översätta. Ö.a av Erik Andersson inte bara går på djupet i hur språk fungerar och förändras över tiden, och översättarens roll i att fånga både originalförfattaren och den fiktion han skapat, utan lyckas också vara helt fantastiskt rolig när den gör det. Frågan är ju... hur precist kan man egentligen översätta ett språk utan att sätta sin egen stämpel på det?

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Dominera. Lolita av Vladimir Nabokov. Sara Stridsberg förklarar varför bättre än jag, men den korta versionen: hela boken handlar om hur man kan använda språket för att tillintetgöra en människa, ogiltigförklara hennes hela perspektiv så till den milda grad att det inte ens existerar – och lura folk att tro att de har genomskådat och förstått.

The rapist was Charlie Holmes; I am the therapist -- a matter of nice spacing in the way of distinction.

Plocka isär. Biljetten som exploderade av William S Burroughs, texten upphuggen så till den milda grad att språket bildar egna sammanhang som inte har mycket med författarens eller läsarens avsikt att göra. Bokstavssynapser som ibland feltänder och ibland gör något helt nytt. Språket är inte naturligt, språket är ett falsifikat, språket är ett virus. Krossa bokstävlarna.

att Bokstavssynapser som mycket virus. är och bildar Språket inte texten upphuggen ett läsarens med språket feltänder språket med Bokstavssynapser så är språket avsikt gör texten ett har Bokstavssynapser som falsifikat, språket som egna och milda till gör har Bokstavssynapser bildar är milda helt inte göra.

Sätta ihop. Det du säger består lika mycket av hur du säger det som vad du säger, och språket kan ta dig på oväntade tvärsvängar. Som i Martina Lowdens Allt, till exempel, där världen är sammansatt av brottstycken från annan litteratur, felhörningar, nyord, ordlekar och omtänkningar. Där någonstans finns det sanna berättandet: att ge en persons bild av världen, och på något vis måste det gå att göra med de där 28 bokstäverna. Förståelse, inte beskrivelse.

Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.

Påstår Pereira

2008-01-20T21:20:00.000+01:00

Antonio Tabucchi - Påstår Pereira

Betyg: 4

Lånad av laziestgirlintown.

Pereira är en medelålders journalist som arbetar som kulturredaktör på en liten portugisisk tidning 1938, påstår Tabucchi. Som sådan sysslar han mest med att översätta fransk 1800-talslitteratur och köra som följetånger tillsammans med en och annan dödsruna över författare som dött för evigheter sedan. Tabucchi behöver inte förklara att Pereira inte håller så bra koll på vad som händer runtomkring honom; det står liksom klart utifrån hur han lever sitt liv - han är för upptagen med att äta samma mat på samma kafé varje dag, söka svalka från den heta Lissabonsolen och sörja sin döda fru för att hinna lägga märke till saker som spanska inbördeskriget, det kommande världskriget och det där att hans eget land mer eller mindre blivit en fascistdiktatur. Åtminstone innan han anställer en ung man för att hjälpa honom att skriva dödsrunor, och den unge mannen (eller snarare hans radikala flickvän) börjar leverera artiklar om kontroversiella 1900-talsförfattare - Lorca, Majakovskij - som Pereira påstår att han inte kan trycka. Varför inte? Jo, eftersom...

...eftersom det finns sprängkraft i litteratur i förtryckets tider, som han märker när han börjar läsa om sina gamla fransmän i ljuset av vad ungdomarna berättar om Spanien och Europa. Historien upprepar sig, och han måste börja fråga sig hur neutral han kan förbli. Visst har liknande historier berättats förut, men Tabucchi är en höjdare på det här med att gå in i huvudet på en karaktär och beskriva något större utifrån vad som kunde blivit en rätt introspektiv historia; det är lite Doktor Glas över det.

Påstår Pereira är kort och bedrägligt lat; den har en knuten näve i fickan som slår hårt. Det här är den andra boken av Tabucchi jag läser, och även om den tacklar en del liknande ämnen som Tristano dör också tog sig an gör den det mycket mer lättillgängligt och vitalt. Väldigt intressant och tänkvärd läsning, påstår Björn.

(Mer om litteratur och förtryck: Dai Sijie, Azar Nafisi)

Veckans länkar

2008-01-20T20:57:00.000+01:00

Få se hur länge man kan hålla igång det här då. Ett gäng länkar jag läst och gillat den här veckan:

Mer om Amazon Kindle: Steve Jobs har hittat det perfekta skälet till att Kindle kommer att misslyckas.

It doesn't matter how good or bad the product is, the fact is that people don't read anymore. Forty percent of the people in the U.S. read one book or less last year. The whole conception is flawed at the top because people don't read anymore.

Och DN håller med, di jävlarna.

det finns tendenser som pekar på att deckarmarknaden är mättad

Ya think?!?

Det är i huvudsak kvinnor som läser böcker, sedan finns det ett antal böcker per år som når ut även till männen.

Jaja, jag får väl byta kön om jag ska fortsätta läsa. Men ännu finns hopp, som visas av den här upplyftande nyheten: Area Eccentric Reads Entire Book. Jag älskar The Onion.

Spectatia tipsar om Juxtaposed:Religion. Alla de viktigaste religiösa verken på en enda specialdesignad bokhylla - som, intressant nog, har en massa plats över. Påminns om Ben Hornes replik i Twin Peaks:

The Koran, the Bhagavad-Gita, the Talmud, the Bible, New and Old Testaments, the Tao-te-ching ... I have in my arms those holy books that constitute the fundamental framework of man's philosophies of good. Somewhere in here are the answers I seek. I intend to read them, cover to cover until I find...

Ben Horne vart i och för sig galen. Det blir kanske lätt så om man tror sig hitta alla svar fixa och färdiga i en bok. Orsakverkan tipsar om den helt hysteriskt kul - och skrämmande - sidan Fundies Say The Darnedest Things. För alla er som tycker Runar är en rätt återhållsam typ samlar FSTDT citat från religiösa galningar (huvudsakligen jänkare, av någon anledning). Och varje gång man tror det inte kan bli värre blir det det.

And as for apes losing their fur to become humans is that I don't get why the more hair/fur you have on your skin the stupidier you are. It makes no sense.

Apes are just creatures twisted by Satan to mock Jesus by giving EVILolition credibility. Further more they are naturally lust crazed for human women. Since they are not natural creatures they should be exterminated forthwith as the tools of evil they are.

You are not a Christian for Christians don't accuse brothers and sisters in Christ of being non-Christian.

No, everyone is born Christian. Only later in life do people choose to stray from Jesus and worship satan instead. Atheists have the greatest "cover" of all, they insist they believe in no god yet most polls done and the latest research indicates that they are actually a different sect of Muslims.

Tydligen hatar de fotboll också - och nej, den sidan är inte ett skämt. Guskelôv finns ju alltid Jon Stewart.

Veckans bokfemma

2008-01-15T00:47:00.000+01:00

Veckans bokfemma är lite lös i kanterna. Ordet är "senaste", att tolka som man vill. Så, lite kortfattat:

Senaste...

...löfte:
Att minst 50% av de böcker jag läser i år INTE ska vara skrivna av jänkare, britter eller svenskar. Det finns minst 193 länder i världen, för fan, nog måste man kunna hitta ett 40-tal böcker från 190 av dem? Och detta bevisar jag med följande kvartett av engelsktalare:

...romanserie:
His Dark Materials, Philip Pullman. Gillade den mer än jag trodde att jag skulle göra. Dock inte så mycket att jag tänker se filmen.

...serietidning:
Buffy the Vampire Slayer Season 8 #10. Visst är det kul att Whedon vill fortsätta historien, men även om det var ett rätt bra nummer börjar det bli lite väl bisarrt nu. Kanon my ass. TV är bäst på TV.

...självbiografi:
Foreskin's Lament: A Memoir, Shalom Auslander. Verklighetsgrundad och satirisk religionskritik yay.

...köpta:
The Audacity of Hope, Barack Obama. Det enda som skrämmer mig är att om jag tycker att han verkar väldigt vettig är det väl nästan en garanti för att han förlorar.

Foreskin's Lament

2008-01-15T00:23:00.000+01:00

Shalom Auslander – Foreskin's Lament: A Memoir

Betyg: 4

Jag upptäckte kolumnisten och satiristen Shalom Auslander via Bookslut, som är stora fans av honom, läste hans debutbok Beware of God förra året och blev helt förälskad i hans respektlösa religions- och samhällssatir. Hans memoarer handlar om hans uppväxt i en väldigt sträng religion, och hans på det hela taget misslyckade försök att frigöra sig från de komplex och tvångstankar som det inympat i honom.

Och lite kluven är jag. Å ena sidan har jag ju svurit att låta bli BOATS-böcker (Based On A True Story, tack för den bokhora) för ett tag framöver, efter att alla dessa böcker om människor som överlever svårigheter/droger/misshandel/fotvårtor fått mig att vilja muttra att de förtjänade allt de råkat ut för och mer därtill.

Men å andra sidan vägs allt det där upp något så in i helvete (heh) av hans skarpsinne och inte minst hans humor; förbannad men på pricken, bitter men hoppfull. Uppvuxen i ett stenhårt judiskt samhälle och en väldigt hårt hållen patriarkalisk familj fick han lära sig från barnsben att om han inte är 100% kosher kommer Gud Fadern att krossa honom, och om han inte gör som han blir tillsagd hemma kommer Pappa Gud att spöa honom. Resultatet, enligt Foreskin's Lament: en person med gudomlig paranoia. Det är inte det att han inte tror på Gud – tvärtom, allt han lärt sig och upplevt har övertygat honom om att Gud a) finns och b) är ute efter honom personligen. Om han äter en ostburgare kommer någon han älskar att dö. Om han läser en porrtidning kommer någon han älskar att dö. Om han ser en hockeymatch på sabbaten kommer Gud göra så att Rangers förlorar.

I suffer from a metaphysical form of Stockholm syndrome. Held captive by this Man for thousands of years, we now praise Him, defend Him, excuse Him, sometimes kill for Him, an army of Squeaky Frommes swearing allegiance to their Charlie in the sky. My relationship with God has been an endless cycle not of the celebrated "faith followed by doubt," but of appeasement followed by revolt; placation followed by indifference... The people who raised me will say that I am not religious. They are mistaken. What I am not is observant. But I am painfully, cripplingly, incurably, miserably religious (...) I believe in God. It's been a real problem for me.

Gränserna mellan personlig memoar och satir är suddiga, minst sagt. Ibland framstår han mest som en bitter gnällspik, men som bäst är Auslander en briljant svart humorist, som skär rakt igenom både sina egna och samhällets problem med allt det där vi gör och skyller på Gud; toppstyrningen, tankemönstrena, sättet det man blir itryckt som barn sitter kvar i varenda fiber, i vartenda ord man yttrar – det går liksom inte att komma ifrån den här stora vita valen som vi levt med i tusentals år. Auslander är en modern Newyorkare, han vet hur saker funkar, men när han får reda på att han ska bli far får han panik. Om han låter omskära sin son (där har vi en av meningarna i titeln), dömer han då sin son till att gå igenom samma sak som han själv, tvingar han honom in i samma galna familjemönster? Å andra sidan, om han inte låter omskära honom, kommer Gud att straffa honom genom att döda hans fru i barnsäng? Etc.

I've tried to forget, I've tried to reframe Him, to rewrite Him, to move on. I read Sam Harris, I read Richard Dawkins. It all makes sense, but none of it helps.

Ändå finns här en upplyftande slutsats, på ett mörkt neurotiskt sätt. Efter att ha jämfört sig med Isak tidigare i boken – ni vet, ungen vars Fader försökte döda honom i Guds namn – kommer han dithän att han tänker sig sig själv som Moses som leder en egen exodus; den där avklippta förhuden i titeln är inte bara hans son, det är han och hans fru – båda överlevare från dysfunktionella familjer – som gör sitt bästa för att överleva trots att de klippts av från sin historia och måste bygga sitt eget förlovade land på sitt helt egna sätt. Och precis som Moses är Auslander inte helt säker på att han kommer att få leva där själv, men han har gett sig fan på att hans son ska komma dit.

And Moses did say, - Blow me, and he died there in the desert with a smile upon his face.

Du skall icke läsa BOATS, men jag bryter gärna mot det budet för Auslander. Hans memoarer är inte fullt så konsekvent askul som hans debut, men allvaret och jävlaranamman i dem väger upp det mer än väl.

Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan

2008-01-14T10:00:00.000+01:00

Dai Sijie - Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan

Betyg: 3

Jag tror - jag är inte helt säker, men såvitt jag kan minnas - att detta är den första kinesiska roman jag läst. Må vara att den tydligen är skriven på franska av en exilkines, men nära nog.

En kort historia (180 sidor) om två tonårspojkar från storstan som under Maos kulturrevolution skickas till en liten gruvby på landsbygden för omskolning; deras föräldrar är läkare ("stinkande vetenskapliga auktoriteter") och de räknas alltså som borgerliga och intellektuella, trots att ingen av dem direkt är något läshuvud. I den lilla byn arbetar de i sitt anletes svett och nära svältgränsen, både fysiskt och mentalt, tills de upptäcker två saker: en bekant med en låda full med förbjudna västerländska romaner, och en vacker men outbildad flicka i grannbyn...

Det hade kunnat gå att bygga en riktigt stor berättelse av det här, och som jag redan nämnt: det här med kulturens roll i diktaturer verkar vara ett tema som aldrig tappar vikt (se t ex Nafisi, Kaminer, Burgess). Tyvärr verkar Dai inte vilja göra någon stor berättelse; Balzac... känns mest som en anekdot, en lätt kåserande berättelse från ett längesedan svunnet år, omväxlande humoristisk och sorglig men sällan viktig. Medges, jag kanske hade fångat upp mer om jag själv varit bekant med alla de böcker han relaterar till, men som ett verk på egen hand blir boken klart läsvärd men ingenting man minns långt efteråt.

2008-01-13T22:56:00.000+01:00

John Scalzi - The Android's Dream

Betyg: 2

John Scalzi visade sig vara en mycket roligare bloggare än författare. The Android's Dream hade kunnat vara en rätt kul roman på 250 sidor eller så; intergalaktisk diplomati, genmanipulation, scientologer och artificiell intelligens. Lättviktig, men kul. Tyvärr är den 400 sidor tack vare en oändlig mängd onödiga detaljer om datorprogram, inte alls roliga våldsscener och ett JÄVLA massa pratande. Och så kul är inte den ganska förutsägbara handlingen (trots godtyckliga lån från både Douglas Adams och War Games) att den kan bära allt det där.

His Dark Materials

2008-01-13T22:28:00.000+01:00

Philip Pullman - His Dark Materials

Beyg:
The Golden Compass - 3
The Subtle Knife - 3
The Amber Spyglass - 3-

Jo, bra helgläsning var det, speciellt när decembervädret var som det var. Och vad ska man säga... det känns lite som om man kommer in från fel vinkel och alldeles för sent till partyt; jag är ju inte så mycket fantasyfan egentligen.

Men på det stora hela gillar jag det mycket mer än jag hade trott, faktiskt. Trailersarna till filmen får det att se ut som världens barnfilm, men även om det definitivt är skrivet för en yngre publik är det betydligt mer komplext och välskrivet än andra serier om trollkarlar och häxor jag kunde nämna (*host*), och klart läsvärt även för nån som egentligen föredrar något helt annat. Pullman är ingen stor stilist på något vis, men han är en jävel på att berätta en historia och med några enstaka undantag håller han sig ifrån de värsta klichéerna.

Av de tre böckerna föredrar jag definitivt den första; den andra tappar lite i tempo men bygger ut både teori och personligheter, medan den tredje tyvärr kastar bort mycket av det på väl fåniga bifigurer, onödiga sidohandlingar och överdrivet predikande. Självfallet finns det plot holes (kan inte Pantalaimon, typ, flyga efter båtar?) men på det stora hela håller det ihop.

Karaktärerna... alltså, det är ju handlingen som står i centrum, som det väl oftast är i den här sortens historier. Det känns som en roman skriven som ett dataspel; actionscen, cutscen, actionscen, cutscen, lös ett pussel, actionscen... Här finns några minnesvärda karaktärer även om de i första hand finns till för historien (och budskapet) snarare än tvärtom (speciellt i tredje boken). Jag förstår inte riktigt varför alla vuxna karaktärer i boken tycker att Lyra är så bedårande att de ger upp allt för att hjälpa henne - hon känns lite för ofta mest som en bortskämd barnunge - men inte så mycket att det sabbar storyn eller så.

Det som verkar ha upprört alla borta i Staterna (katoliker, mormoner, rättshaverister...) är ju det uppenbara antikristna budskapet i böckerna. Och jo, Pullman är lite övertydlig med det där, även om jag ofta håller med honom i sak; subtexten blir liksom text lite för ofta. Visst har han poänger när det gäller det här med blind tro och faran att ge upp kritiskt tänkande, men den stora förtjänsten det har i boken är egentligen inte budskapet utan det det gör med handlingen; när han med flit försöker komma ifrån det där jävla messiaskomplexet som lite för många klassiska fantashistorier har gör det storyn mer oförutsägbar; precis som karaktärerna måste den hitta sin egen väg, sina egna lösningar, sin egen motivering för moral och vad det innebär att Göra Rätt Och Vara God (som givetvis är en grundpoäng; det är ju trots allt svärd och trolldom det gäller). Det gillar jag skarpt.

"Iceland spar." Hmmmm, Pynchon?

Slutet? Vafan, jag köper det, inofficiellt PS och allt. Jag kan gilla ett sånt där "awww"-slut då och då, även om det går lite väl enkelt. Twisten på myten ifråga funkar ju bra med resten av historien också.

Jag gillade den. Det var en kul skröna med en del långtgående ambitioner som fungerar förvånansvärt ofta, och en bra omtagning på en myt. Kan tänka mig betydligt sämre saker för ungdomar att läsa. Och vuxna också.

Allt

2008-01-13T22:08:00.000+01:00

Martina Lowden - Allt

Betyg: 4

Haha! Det är en katafonisk roman!

Om det nu alls är en roman. "Allt" har formen av en - gissningsvis smått fiktionaliserad - dagbok förd under tre år, där M. går genom livet och ser det genom ett filter av litteratur. Hon läser, hon plockar isär, hon sätter ihop, leker med orden tills de beskriver något annat-men-samma. Eller något sådant. Det är inte en berättelse, det är en begreppsvärld upphängd på tork, som ändrar form medan den torkar. (Konstig mening, men det är svårt att sätta fingret på det här.) "Samtidslyrisk personlighetsstörning" kallar hon det; jag kallar det ordbruk och bokstavsskötsel, litteratur så renodlad som en del avantgardekomposition är från musiken - vi slipper bort från berättelsen/melodin och kokar ner det till själva berättandet/spelandet, och bara för att Charlie Parker redan spelat vartenda möjligt riff innebär inte att man inte kan vända utochin på dem och sätta dem i en annan ordning. Lowden skapar egna meningar, egna ord, en egen värld.

Hade man flax som en Fenix
Fore man strax till Aix
Vann ett Cerveau Grand Prix

Någonstans därinne finns minst en kärleksaffär, en medicinsk historia, romanfragment hoppysslade/pusslade av slumpmässiga meningar som nån sorts hemvävd oulipo (inte så hemvävd, misstänker jag; Lowden är låååångt före mig i litteraturteori, vilket säkert gör att jag missar mycket). Men det som gör den så läsvärd är inte bara sättet hon plockar isär en värld, utan också hennes humor - som inte alltid är haha-humor, utan också kan användas för ganska mörka ämnen.

Håret är blåttat på dåckan.
Den heter Rei Ayanami.
Tre huvuden medföljer:
ett blundande, ett öppet
och ett bandagerat.
Suggested age: 14 or older.
Horet är blottat på dockan.

Och just det, i anteckningen efter nämner hon oulipo också. Fan, jag visste det.

Man kan säkert dra många paralleller här (kabbalah - sönderplockandet och ihopsättandet av Guds namn); det känns som den sortens bok som är designad för att inte vara fullt ut begriplig, utan snarare tvingar varje läsare att bygga sin egen värld runt den. Det som håller den ifrån ett högstabetyg är att det ibland känns lite väl mycket som alldagliga funderingar, ordlekar som inte tar vägen någonstans, personliga anteckningar som betyder mer för Lowden än för oss. Men det är ett nöje att läsa den, och det ska bli kul att läsa om den en dag.

Sara Stridsberg rules OK

2008-01-13T18:21:00.000+01:00

Tips från The Girl Least Likely; Som om det inte vore nog med att Sara Stridsberg är på god väg att bli vår största nu levande romanförfattare (nya romanen Sub Rosa är visst på gång, men jag vägrar läsa utdraget i DN - den vill jag ha helt ospoilad) är hon inte helt dum på att skriva om andras litteratur heller. Hennes utläggning om Nabokovs Lolita i Aftonbladet (av alla ställen) är bland det mest lyriska och intelligenta jag sett skrivas om den boken, och fångar precis in varför det är både en av de mest fantastiska och en av de mest otäcka romaner som kom ut under 1900-talet.

(Någon gång borde jag skriva en lång utläggning om likheterna mellan Lolita och Elefantmannen - voyeurismen upphöjd till konst och vänd mot betraktaren, offret som hyllas som martyr och kallas "tragisk" av dem som ser det på bekvämt avstånd - men jag gitter inte just nu.)

Militärmusik

2008-01-13T18:17:00.000+01:00

Vladimir Kaminer - Militärmusik

3/5

Det första man märker när man tittar på propagandabilder från Sovjetunionen är att alla människor ler. Det andra är att allt är byggt för och av massorna. Ett stort land kräver stora städer, stora maskiner, gigantiska fabriker, och att alla går i takt.

Givetvis kunde man göra motstånd. Men även motståndet är ju egentligen ett kollektiv om det ska ha någon effekt; det var folkmassorna på Brandenburger Tor som rev Berlinmuren, och alla skanderade i takt.

Men vad händer med dem som inte är intresserade av att gå i andras takt? De som inte vill gå med i någon av de två massorna, för eller emot?

Vladimir Kaminers självbiografiska roman verkar vilja svara på det. Hans berättelse om att växa upp i 1970- och 80-talets Sovjet handlar inte i första hand om politiskt förtryck, eller om solidaritet, eller något av allt det där stora; det finns hela tiden i bakgrunden, men som den som inte passar in någonstans (för politiskt ointresserad, för judisk, för glad i förbjuden musik) kan han inte annat än att ge det ett snett ögonkast och driva lite med det samtidigt som han håller ner huvudet och letar efter något eget. Sovjetisk och judisk humor har en del gemensamt: individen som inte har kontroll över sin situation, riskerar att bli krossad av massan när som helst och bara kan skratta åt'et. Den unge Kaminer läser Solzjenitsyn, tittar upp och ser ett fångläger överallt.

Den första uppsatsen vi måste skriva i skolan hette "Min stora förebild". För pojkarna fanns ett rikt urval: Man hade krigshjälten Karbisjev, som hade fryst in fascisterna. Sedan fanns det Aleksander Matrosov, som hade kastat sig över fiendens maskingevär med sin egen kropp. Och sedan mannen som hissade den röda fanan på tyska riksdagen. Kosmonauterna kunde man också ta, helst Gagarin eller Gretjko.

Som en sovjetisk version av Lundells Jack driver han runt i det gigantiska landet, från lettiska hippieläger till kaukasiska bönder, från olagliga punkkonserter i knökfulla lägenheter till militärtjänst på luftvärnsbatterier där han får veta att de inte förväntas leva länge nog att få iväg ett andra skott. Rastlös. Allt skildras med en blandning av respektlös humor och sammanbiten beundran för de andra vilsna existenser han slår följe med en bit, och som det i de flesta fallen inte slutar väl för. Men lite grann är det också bokens problem; vi stannar aldrig länge nog på något ställe, lär aldrig känna någon väl nog för att verkligen fastna. Med berättandet stadigt förankrat i "detta hände mig en gång för länge sen"-läge (ett problem den delar med den på många sätt likartade "Balzac och den lilla kinesiska skrädderskan" av Dai Sijian) och lite för mycket vardagsgråhet känns boken lite för säker, lite för trygg. Det är läsvärt och roligt, men varken omskakande eller askul, annat än i glimtar.

Idag är Vladimir Kaminer tysk; boken slutar mycket riktigt med att han utvandrar, bort från landet han farit runt i och aldrig hittat det han söker. Även världens största land kan kännas för litet för en enstaka individ.

Bokåret 2007 summerat

2008-01-13T17:58:00.000+01:00

OK, helgerna är över och vardagen börjar komma på räls och det är dags att börja komma ikapp med bloggen också. Vi kan ju börja med att summera 2007.

Antal böcker lästa: 80 (total lista nedan; kanske borde jag länka upp alla titlar, men formatering och allt...)

Skön/facklitteratur: 64/16
Manligt/Kvinnligt: 65/15 (skäms)

Nationalitet:
33 jänkare
17 britter
12 svenskar
3 italienare och tyskar
2 danskar, iranier och ryssar
1 var från Brasilien, Canada, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Indien, Pakistan, Holland, Kenya, Island.

77% av böckerna kommer alltså från 3 länder (av ca 193 totalt). Det ska åtgärdas. Mål för 2008: Den där siffran ska ner till 50%. (Det vore säkert kul att ta ett år och bara läsa, säg, afrikanska romaner, men det får finnas gränser för hur mycket jag avstår från. Jag gillar ju trots allt New York-skildringar och Sara Stridsberg.)

Allmänt:
Längsta bok: Against The Day, 1085 sidor. Tog nästan 2 månader också.
Snabbast bok: 80 romaner för dig som har bråttom (Duh)
Bästa facklitteratur: Kräftgång
Mest minnesvärda nya skönlitteratur: The Road
Årets klassiker: Orlando
Årets mest minnesvärda karaktärer: Firmin, Samarin, Orlando, Hassel, Maria, Rabbit, Kay...
Årets nya bekantskap: Clarice Lispector
Årets återknutna bekantskap: Anthony Burgess
Årets farväl: Kurt Vonnegut
Årets "vad fan har jag väntat på": Palahniuk
Årets obegripliga hype: Amberville
Årets (själv)biografi: If Chins Could Kill
Årets teman: religion, skönlitteraturens roll i samhället, apokalyps, luddism.

Se även två bokfemmor: Årets bästa, årets sämsta.

DECEMBER
80. The Amber Spyglass - Pullman, Philip 3/5
79. The Subtle Knife - Pullman, Philip 3/5
78. The Golden Compass - Pullman, Philip 3/5
77. Den långa flykten - Adams, Richard 4/5
76. Allt - Lowden, Martina 4/5
75. Den mindre halvan av världen - Lundberg, Lotta (Ed.) 3/5

NOVEMBER
74. Wizard of the Crow - wa Thiong'o, Ngugi 5/5
73. Militärmusik - Kaminer, Wladimir 3/5
72. A Man Without A Country - Vonnegut, Kurt 3/5
71. På tunn is - Diski, Jenny 3/5
70. The Life and Opinions of Tristram Shandy - Sterne, Laurence 3/5

OCTOBER
69. Orkanpartyt - Östergren, Klas 3/5
68. Mettes värld - Hammann, Kirsten 3/5
67. Levande vatten - Lispector, Clarice 5/5
66. 80 romaner för dig som har bråttom - Lange, Henrik 4/5
65. A Scanner Darkly - Dick, Philip K 4/5
64. Den motvillige fundamentalisten - Hamid, Mohsin 3/5
63. Falling Man - DeLillo, Don 4/5
62. Amberville - Davys, Tim 2/5
61. En god gärning - Atkinson, Kate 4/5

SEPTEMBER
60. Slutet på världsnyheterna - Burgess, Anthony 4/5
59. Siegfried - Mulisch, Harry 5/5
58. Ö.a - Andersson, Erik 5/5
57. Spook Country - Gibson, William 4/5
56. David Lynch - Odell, Colin & LeBlanc, Michelle 3/5
55. Orlando - Woolf, Virginia 5/5
54. På Chesil Beach - McEwan, Ian 4/5

AUGUST
53. Jailbird - Vonnegut, Kurt 3/5
52. Lagt kort - Didion, Joan 5/5
51. The Inheritance of Loss - Desai, Kiran 3/5
50. Carpe Jugulum - Pratchett, Terry 3/5
49. Myggor och tigrar - Lundgren, Maja 3/5
48. Jennifer Government - Barry, Max 2/5
47. Fight Club - Palahniuk, Chuck 5/5
46. Livet: en bruksanvisning - Perec, Georges 4/5

JULY
45. The Lions of Al-Rassan - Kay, Guy Gavriel 3/5
44. En kort historik över nästan allting - Bryson, Bill 4/5
43. Ljusets hastighet - Cercas, Javier 4/5
42. The Sirens of Titan - Vonnegut, Kurt 4/5
41. Lisey's Story - King, Stephen 3/5

JUNE
40. The Big Over Easy - Fforde, Jasper 3/5
39. Brott och straff - Dostoevsky, Fyodor 5/5
38. Fläcken - Ducornet, Rikki 3/5
37. Varför tror du vi låter som vi låter? Svensk punk 1977-1981 3/5
36. Kräftgång - Eco, Umberto 5/5
35. Haren springer - Updike, John 4/5
34. The God Delusion - Dawkins, Richard 4/5
33. The Great Gatsby - Fitzgerald, F Scott 4/5

MAY
32. Fisk och kultur - Sjón 4/5
31. Att läsa Lolita i Teheran - Nafisi, Azar 4/5
30. V For Vendetta - Moore, Alan and Lloyd, David 4/5
29. Dexters dunkla drömmar - Lindsay, Jeff 2/5
28. Eleven Kinds of Loneliness - Yates, Richard 4/5

APRIL
27. Montecore - Hassen Khemiri, Jonas 5/5
26. The Road - McCarthy, Cormac 4/5
25. Haunted - Palahniuk, Chuck 3/5
24. Cat's Cradle - Vonnegut, Kurt 5/5
23. Hemsöborna - Strindberg, August 4/5
22. You Don't Love Me Yet - Lethem, Jonathan 3/5
21. This Wheel's On Fire - Helm, Levon & Davis, Stephen 4/5
20. The People's Act of Love - Meek, James 5/5

MARCH
19. Laxfiske i Jemen - Paul Torday 3/5
18. Svinalängorna - Alakoski, Susanna 3/5
17. If Chins Could Kill: Confessions of a B-Movie Actor - Campbell, Bruce 4/5
16. Rödby-Puttgarden - Helle, Helle 4/5
15. Firmin: Adventures of a Metropolitan Lowlife - Savage, Sam 5/5
14. Utslag av oro - Haddon, Mark 3/5
13. Last and First Men - Stapledon, Olaf 3/5
12. Versläsaren och den levande martyren - Gerami, Mohammed 2/5
11. Kosmokomik - Calvino, Italo 5/5

FEBRUARY
10. De sammanflätade ödenas slott - Calvino, Italo 3/5
9. Exorcist - Blatty, William Peter 3/5
8. Språk och värld - Magnusson, Gert 3/5
7. Sturm - Jünger, Ernst 3/5
6. The Night Watch - Waters, Sarah 4/5
5. Keith Richards: The Unauthorized Biography - Bockris, Victor 3/5

JANUARY
4. Resor i skriptoriet - Auster, Paul 3/5
3. Das Urteil - Kafka, Franz 3/5
2. Move Under Ground - Mamatas, Nick 3/5
1. Against The Day - Pynchon, Thomas 4/5

Fundering

2007-12-20T10:23:00.001+01:00

Riktigt intressant artikel i DN apropå Lundgren-bråket - dock inte så mycket om det bråket som om det här med författarens skyldighet att ange exakt var gränsen går mellan sant och falskt, rätt och fel, gott och ont. Sara Danius nämner framför allt bråket runt Madame Bovary, men det är ju tillämpligt på betydligt modernare verk också; hon snuddar vid Lolita, en bok som ju konstant leker med alla de där gränsdragningarna utan att någonsin ta entydigt ställning. Slutet, dock:

I dag är det inte lika lätt att såra den offentliga moralen. Folk tål sadism, masochism och pornografi ganska bra, till och med våldtäkter.

Visst stämmer detta lite mer än det gjorde för 10-50-100 år sen; filmsuccéer som Hostel säger väl en del, och som påpekades i samma tidning för ett par månader sedan är ju den egentligen fullständigt förkastlige Tony Soprano en av nutidens mest fascinerande huvudpersoner (omtitt snart!) Nog för att det finns allt fler (inte minst i det stora landet i väster) som kräver just en klar och tydlig moralisk ståndpunkt i fiktionen, och att läsa konservativa recensionssidor som Plugged In är skitkul. Men sant är att vi väl gärna vill tycka att vi är sofistikerade nog att skilja mellan verklighet och fiktion, mellan vad en karaktär säger och vad författaren vill säga. Bret Easton Ellis är inte en seriemördare, Vladimir Nabokov är inte en pedofil, Astrid Lindgren kunde inte lyfta hästar.

Men frågan är ju hur mycket av detta som beror på innehållet (sadism, masochism, pornografi, attacker på svenska kulturpersonligheter) och hur mycket som beror just på formen det presenteras i. Ingen (åtminstone ingen med alla skruvar åtdragna) tar Hostel eller The Sopranos som sanningar; de är möjligen allegorier, och åtminstone i fallet Sopranos så stor litteratur det blir på skärmen, men vi tillåts inte glömma att det är fiktion. Lundgrens stora förtjänst/problem (stryk det som ej önskas) är inte så mycket att hon ger sig på namngivna personer utan att hon sviker/utmanar det där kontraktet mellan skribent och läsare att "det HÄR är sant, det DÄR är påhittat, det HÄR är rätt, det DÄR är fel". Mot slutet skriver hon att hon måste lita på sina läsare, men frågan är ju om de kan lita helt på henne. Och frågan är om hon inte utmanar den där gränsen med mer flit än exempelvis James Frey eller Michael Moore.

Det finns en trygghet i fiktionen, åtminstone den som håller sig tydligt inom ramarna; det är en väl inkapslad värld för sig där vi kan hämta och lämna vad vi vill, där vi (till skillnad från verkligheten) kan vara ganska säkra på vad alla inblandade tänker, tycker och gör. Står det att Romeo älskar Julia så älskar Romeo Julia. När de där ramarna börjar krackelera - när vi inte längre kan lita på att det vi läser/ser/hör är antingen 100% påhittat eller 100% sant, när vi inte får tydliga moraliska pekpinnar, när det gör anspråk inte på att skapa en egen verklighet utan att utmana det vi tror oss veta om vår verklighet - det är då vi måste börja tänka själva. Och det är då, lustigt nog, som skandalerna kommer.

Sen kan man hävda att den utmaningen bara är det första steget; att det är där det kritiska tänkandet börjar. Men då får man väl alla Dan Brown-fans i världen efter sig; det som säger emot en etablerad sanning måste ju i sin tur vara sant, eller?

Veckans bokfemma: A year has gone

2007-12-17T15:36:00.000+01:00

Veckans bokfemma är – till ingens stora förvåning, hehe – årets fem bästa böcker. Och det här blev betydligt svårare, för jag har läst en helsikes massa bra böcker i år och kan ärligt talat inte skära ner det till bara fem. Så jag fuskar och gör två listor; en med nya och en med lite äldre som jag först nu kommit mig för att läsa – det blir ändå inte en komplett lista, men lite bättre ser det ut. En mer komplett årslista kommer väl vad det lider.

Nytt:
Wizard of the Crow, Ngugi wa Thiong’o. En afrikansk Mästaren och Margarita, en skitförbannad och askul parodi på hela den neokolonialistiska smörjan där varken afrikanska småpåvar eller amerikanska bankirer slipper undan.

Against The Day, Thomas Pynchon. Kanske inte Pynchons bästa, men möjligen hans mesta – och inte bara i sidor räknat (1085 stycken!) Här händer saker i alla fyra dimensionerna (minst), och allt med ett schvung och en detaljrikedom som nästan kräver ett större ord än ”roman”.

Kräftgång, Umberto Eco. Platsen för postmodern så-här-ser-teknologi-och-mediavärlden-ut skulle gå till Eco eller Gibson, och Ecos facklitteratur är fanimig både skarpare, mer spännande och roligare än Gibsons sköndito.

The Road, Cormac McCarthy. Jag var lite småtveksam till den först; och helt felfri är den inte. Men jag får den ju inte ur huvudet. Den bara fortsätter eka därinne som en taktfast akustisk domedagsblues.

Firmin, Sam Savage. Och vi rundar av en (det erkänner jag) ganska gubbig lista med en bok om världens mest belästa råtta. Firmin är inte en lycklig varelse, men han är årets stora litterära antihjälte där han gräver sig ner i bokhandelns källare.

Gammalt:
Fight Club, Chuck Palahniuk. Det finns väl en gräns för hur länge man kan älska en film och inte läsa boken den är byggd på. Och då är det ju härligt när boken är minst lika bra.

Orlando, Virginia Woolf. VARFÖR? Här har jag i alla år skjutit upp Woolf därför att jag fått för mig att hon var en intressant men ganska torr och predikande författare – och så är Orlando en av de roligaste böcker jag läst på hela året! VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT WOOLF ÄR ROLIG FÖR?

Lagt kort, Joan Didion. Precis som med Fight Club har jag älskat det som någon annan gjorde med den i åratal, men att läsa den... oj. Alltså, läsningen tog en dag, att återhämta sig tog en 2-3 till.

Kosmokomik, Italo Calvino. Inte ens Peter Nilson kunde göra stjärnfysik så här roligt.

Levande vatten, Clarice Lispector. Och inte ens Leonard Cohen kunde göra livet så här stort.

Den långa flykten

2007-12-17T15:34:00.000+01:00

Richard Adams – Den långa flykten

Betyg: 4

Ett år som började med en antropomorfiserad gnagare bör väl avslutas med lite fler. Den långa flykten är en sån där bok jag velat läsa ett bra tag men som aldrig riktigt blivit av, men... till slut sker det mesta. Och visst, det vore synd att påstå att det här är ett fullkomligt mästerverk; hur spännande och fascinerande kaninernas resa både genom en liten bit av England och genom sina egna möjligheter är, så brister den några gånger. Jag har lite svårt att köpa hela upplägget när de morotsfrossande kanicklarna i ena sekunden för komplexa moraliska resonemang och i nästa är helt oförmögna att förstå en bro, WWII-referenserna är lite väl övertydliga, och ju mindre sagt om könsrollerna desto bättre. Men herregud, vilka underbara karaktärer Hassel, Femman, Kronan och de andra är, och slutet... jämmer... slutet...

Hrm. Alltså, rekommenderas. Även till vuxna människor som inte alls får något vått i ögonvrån av att djur dör.

Bad Omens

2007-12-12T16:34:00.000+01:00

Terry Pratchett har åkt på Alzheimers.

Han låter iofs hoppfull, men... inte direkt något besked man önskar sin värste fiende, än mindre en av de roligare författarna igång just nu.

I would just like to draw attention to everyone reading the above that this shouldbe interpreted as 'I am not dead'. I will, of course, be dead at some future point, aswill everybody else. For me, this maybe further off than you think - it's too soon to tell.I know it's a very human thing to say "Is there anything I can do", but in this case Iwould only entertain offers from very high-end experts in brain chemistry.

Och detta just när man började bli lite småhype på filmatiseringen av The Colour of Magic och tänka att det vore dags att läsa lite mer Discworld, jag har ju ändå några stycken kvar.

Vore jag cynisk skulle jag göra något av att intresset för icke-ironisk fantasy som Eragon (och vad det verkar, även om allt bråket gjort mig lite nyfiken på böckerna, filmversionen av Philip Pullmans mörka grejer) verkar gå upp medan kungen av satir blir sjuk. Men det vore för elakt. Allt gott, Terry.

Bokfemma: You can't always get what you want

2007-12-11T11:05:00.000+01:00

Yesssss, äntligen tid och lust att ta en bokfemma igen. Veckans tema: De fem sämsta böckerna jag läst i år. Tack och lov har det inte blivit så där väldigt många fullständiga bottennapp, men...

Amberville av "Tim Davys". Årets hype. Tills någon bevisar motsatsen kommer jag fortsätta hävda att det här pekoralet är skrivet av samma smarta reklambyrå som gjorde Brev till samhället... och den var åtminstone rolig. Purjolökar, mp3-spelare, gissa-pseudonymen-tjafs; tomma tunnor skramlar mest.
Dexters dunkla drömmar av Jeff Lindsay. TV-serien baserad på boken är bland det bästa som visats på TV på många år (ni som hängt med på TV6 såg väl finalen igår?) Boken... näe.
Jennifer Government av Max Barry. Varför är det alltid de sämsta författarna som får de bästa idéerna? Det här hade kunnat bli en skitsmart historia, Gibson möter No Logo... i stället rinner allt ut i en enda röra som varken är lyckad som satir eller thriller. McGäsp.
Versläsaren och den levande martyren av Mohammed Gerami. Det bär mig emot att tala illa om självpublicerade böcker, men... ofta finns skäl till att de är självpublicerade. Synd på ett så intressant ämne, men det enda den lyckas med är att få mig att vilja läsa en bra iransk/persisk roman i stället.
Keith Richards - Biografin av Victor Bockris. Para dålig författare med usel översättning och inte ens ett av de mest intressanta ämnena i musikvärlden kan rädda upp det till bättre än "mediokert".

Wizard of the Crow

2007-12-10T10:21:00.000+01:00

Ngugi wa Thiong'o - Wizard of the Crow

Betyg: 5

Det finns många legender i världen. En av de äldsta berättar om hur folket i Babel bestämde sig för att bygga ett torn hela vägen upp i himlen. Men Gud fader harmades i vanlig ordning därutav och nöjde sig inte med att riva tornet utan såg också till att från och med nu skulle alla folk tala olika språk, så att de inte kunde hitta på något liknande igen.

Pffft, säger den enväldige diktatorn av det afrikanska landet Aburiria. Här har han styrt landet med järnhand nästan ända sedan engelsmännen gav sig av, han är både härskare och herre över alla i landet, här ska ingen komma och påstå att det finns gränser för hans makt. Här ska byggas ett modernt Babels torn som visar att Afrika minsann kan saker som de rika västerlänningarna inte ens kan föreställa sig. Allt som återstår för att kunna sätta igång är att a) med piskor och morötter övertyga folket om att detta är viktigare än trams som demokrati, jobb och mat för dagen, samt b) med lismande och snygga planer övertyga världsbanken att låna ut pengar till projektet. Hur svårt kan det vara? Ett gemensamt världsspråk finns ju igen i engelskan, och så här i neokolonistiska tider kan man ju alltid få pengar så länge man är beredd att betala räntan.

Men han har ju förstås inte räknat med medicinmannen i bokens titel. Det är en av de få saker som kan ursäktas honom, för det har ju inte medicinmannen själv heller. Han är ju bara en arbetslös akademiker som, på flykt undan polisen tillsammans med en kvinna ur motståndsrörelsen, hittar på en historia byggd på en gammal folksägen för att göra sig själv mer imponerande än han är. Men innan han vet ordet av har myten om kråkans medicin spridit sig och alla – politiker, poliser, affärsmän och vanligt folk – vill ha hans hjälp för att komma sig upp här i världen. Och någonstans där börjar magin, som ju bara var påhittad, få verklig kraft.

wa Thiong'os tegelstensroman har med alla sina inslag av magisk realism och nutida sagor redan jämförts med både Márquez och Rushdie, men själv sitter jag hela tiden och tänker att detta ju är en afrikansk version av Bulgakovs "Mästaren och Margarita". Här finns samma slags respektlösa humor blandad med en förbannad, klarsynt samhällskritik, som i ena sekunden bokstavligen kastar hinkar med skit på de styrande för att i nästa leverera politiska slogans som verkar vilja sparka omkull hela jävla pyramiden av småpåvar, sexister och ansiktslösa strukturer, allt till tonerna av både uråldriga myter och modernt tänkande som ibland krockar vilt och ibland smälter ihop till något helt nytt.

En något yngre legend berättar om Great Zimbabwe, den stora stenstaden i södra Afrika, som de nykoloniserade afrikanerna på 1800-talet bestämt hävdade att de byggt själva. Engelsmännen skrattade åt tanken och såg staden som ett bevis för sin medfödda överhöghet; eftersom den vita rasen ansågs överlägsen kunde afrikanerna omöjligen kunde ha byggt något liknande, vilket bevisade att Afrika alltid styrts av vita människor. De segrandes logik ser alltid lite konstig ut i efterhand, när alla bevis vridits till det man behöver.

Att Aburiria är baserat på Kenya och härskaren på Daniel Arap Moi gör inte att boken saknar allmängiltighet; den blir en rasande satirisk uppgörelse med allt vad förtryck heter, oavsett om detta är baserat på politisk, ekonomisk eller fysisk makt, och i härskaren ekar både Pinochet, Honecker och Putin. Västerlandet utnyttjar Afrika, vars diktatorer utnyttjar militären och polisen för att utnyttja folket, där männen vänder sig åt det enda håll som återstår och utnyttjar kvinnorna. Slicka uppåt, sparka neråt, shit flows downhill. "Wizard of the Crow" leker konstant med språket, något som inte är oviktigt för wa Thiong'o, en av de första afrikanska författarna som vägrade skriva på engelska och i stället började skriva samhällskritiska romaner på sitt modersmål – något som kostade honom över ett år i politiskt fängelse innan han kastades ut ur landet. Det går igen här; alla fasta ordspråk, bibelord och engelska plattityder vrids till av dem som har makten tills själva språket blir en fälla som de förtryckta måste hitta en egen väg ut ur. Och vägen finns där, när myten om folkets trollkarl sprider sig och de styrande grips allt mer av panik. Precis som hos Bulgakov blir allt förr eller senare vänt upp och ner, roller byts ut och tillbaka, gapskratten går från bittra till triumfatoriska och tillbaka. wa Thiong'os språk är en fantastisk blandning av färgrik folkskröna och modern roman; komplext utan att vara överdrivet komplicerat, asgarvframkallande utan att någonsin släppa allvaret, politisk utan att vara snusförnuftig blir den en av årets stora läsupplevelser.

Det skapas nya legender hela tiden, och de behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att ha kraft nog att störta torn. En av de nyaste handlar om en afrikansk gräsrotsrörelse där män och kvinnor står på lika fot, förenar gamla sanningar med utbildning och nytänkande och bara kräver att få kontrollera sin egen framtid. Och ni vet vad det heter i sagan: "om dom däruppe i det blå inte längre vill förstå, utan föraktar alla dom som ger dom mat ..."

Tack förresten till Margaret på New York Stories för tipset!

Filmfestival: 3 till

2007-11-25T12:43:00.000+01:00

[Rec]. Spansk zombiefilm, kan det vara något? Jo, faktiskt. Trots att dess inspirationskällor är väldigt tydliga (lite 28 dagar senare, lite Dawn of the Dead, lite Blair Witch Project) har den något visst. Det något vissa kanske ska kallas realism; handlingen känns, fram till en viss punkt, så väldigt alldaglig och normal att man luras in: ett litet TV-team – snygg men oerfaren kvinnlig reporter och hennes kameraman – ska göra ett reportage om livet på en brandstation om natten. När två av brandmännen svarar på ett rutinuppdrag – en gammal kvinna som är inlåst i sin lägenhet – hakar TV-teamet på. Bara det att när de väl hittar den gamla kvinnan kastar hon sig över dem och biter dem, de som blir bitna blir i sin tur infekterade med något som förvandlar dem till blodtörstiga zombies, och som om det inte räckte dyker Staten upp och förklarar hela huset en smittorisk – och stänger av det, så att de därinne måste klara sig helt själva.

Alltihop är sett från den enda TV-kamerans vinkel, vilket gör att vi i princip är fast inne i hyreshuset tillsammans med karaktärerna. Resultatet är både intensivt och paranoiskt; vi hinner knappt se vad som händer eftersom den som håller i kameran i regel är fullt upptagen med att hålla sig vid liv, bara snabba glimtar. Det är mörkt och tempot hålls uppe (84 minuter är en rätt bra längd på en skräckfilm). Filmen känns faktiskt som ett mikroperspektiv på samma story som 28 veckor senare gjorde som stort politiskt drama, med karaktärer som faller sönder under stress, skyller på varandra och slåss för sina liv. Tyvärr får den slut på idéer med sisådär 20 minuter kvar och går över till rutinmässiga något-hoppar-fram-ur-mörkret-skrämningar och en krystad förklaring till alltihop som inte hade behövts. 3/5 ändå.

I'm A Cyborg, But That's OK. Park Chan-wook är uppenbarligen en man med många strängar på sin gayageum; Joint Security Area gav honom råd att göra Vengeancetrilogin (Sympathy for Mr Vengeance, Oldboy, Lady Vengeance), och den verkar nu ha gett honom frihet att göra den här svarta lilla komedin. Därmed inte sagt att det är samma stuk på något vis; I'm a Cyborg... är en film om mentalsjukdom som får mig att dra paralleller till både Gökboet, Tideland och David Cronenbergs samlade produktion – och det är saker jag verkligen gillar. Young-goon är en ung kvinna som i spåren efter sin mormors senilitet och familjens beslut att spärra in tanten på ett hem får ett mentalt sammanbrott med självmordsförsök och allt som går ut på det som titeln antyder: hon är en cyborg, och eftersom cyborgs har mekaniska delar kan hon inte äta. Väl inlagd på mentalsjukhus kastas hon samman med ett gäng andra udda karaktärer, bland annat en ung man som tror sig ha förmågan att stjäla andras förmågor. Kan han kanske stjäla Young-goons alltför mänskliga medkänsla och tvekan, så att hon äntligen kan bli den hämnande, känslokalla terminator hon tror att hon måste vara...?

Som många skruvade svarta komedier tenderar I'm A Cyborg... ibland att bli lite knäpp för knäpphetens egen skull, och någon speciellt rak story handlar det ju absolut inte om. Men konstant underhållande, och trots ett lite besynnerligt slut ofta både tänkvärd och vacker. Den drabbar en inte på samma sätt som hämndtrilogin gjorde, men uppenbarligen finns här gott om idéer att hämta. 3/5, snudd på 4.

Descent, däremot (ej att förväxla med den brittiska skräckisen med samma titel) är verkligen inget att hänga i granen. På pappret låter det intressant – en modern rape/revengefilm med Rosario Dawson (ofta bra även i mindre bra roller) som collegestudent som blir våldtagen och i spåren efter det går ner sig (titeln, fattar ni?) i tillvarons mörkare sidor för att hämta kraft att slå tillbaka. Och jo, jag älskar ju egentligen långsamma, introspektiva karaktärsstudier där människor behöver göra tuffa val och se hur djupt de går... tyvärr är Descent helt tom. Platta, ointressanta karaktärer som rabblar platt, ointressant dialog och går omkring och ser uttråkade ut även när de ska föreställa förskräckta, förälskade eller förbannade. 25 minuters monotoni -> 5 minuter våldtäkt -> 60 minuter monotoni -> 10 minuter våldtäkt -> slut. Det mest positiva är att Massive Attack och Mazzy Star är med på soundtracket, och när hypnotiska knarkgroovet "Inertia Creeps" känns piggare än filmen den kompar är det illa. 1/5.

Give It Away

2007-11-21T09:23:00.000+01:00

1: Red Hot Chili Peppers stämmer skaparna av (utmärkta) TV-serien "Californication", trots att ordet existerat långt innan Kiedis & Co blev ett mesigt stadiumrockband. Chilifrukterna äger ju ordet, gubevars.

Om detta går igenom ser jag fram emot fler liknande stämningar mot TV-serier:
- Madness stämmer Hugh Laurie för att hans läkarserie uppenbarligen har tagit sitt namn från "Our House".
- Rickie Lee Jones stämmer skaparna av nya serien Chuck eftersom hon faktiskt skrev "Chuck E's In Love" redan 1979.
- U2 stämmer skaparna av One Tree Hill. (Iofs är det fullt möjligt att U2 redan har köpt hela One Tree Hill; råd har de sannerligen.)
- Bobby Picketts efterlevande stämmer både Richard Hookers och Robert Altmans efterlevande samt CBS eftersom "Monster Mash" ju faktiskt kom före M*A*S*H.
- Huey Lewis & The News stämmer varenda engelskspråkig nyhetssändning i hela världen. De överlevande medlemmarna av The Weather Report också. TV-bolagen svarar med att stämma Television Personalities, och så är hela cirkusen igång. Allt avgörs i en death match mellan David Geffen och Rupert Murdoch i Vegas.

2. Mer om Amazon Kindle:
The Future of Reading (A Play In Six Acts)

When someone buys a book, they are also buying the right to resell that book, to loan it out, or to even give it away if they want. Everyone understands this.
[Amazon CEO] Jeff Bezos, Open letter to Author’s Guild, 2002

You may not sell, rent, lease, distribute, broadcast, sublicense or otherwise assign any rights to the Digital Content or any portion of it to any third party, and you may not remove any proprietary notices or labels on the Digital Content. In addition, you may not, and you will not encourage, assist or authorize any other person to, bypass, modify, defeat or circumvent security features that protect the Digital Content.
Amazon, Kindle Terms of Service, 2007

"If Kindle fails, the ebook is over"

2007-11-20T10:34:00.000+01:00

kindle (v.): tända, fatta eld, egga

Bokhora rapporterar om lanseringen av "the iPod of reading": Amazon Kindle. En liten elektronisk pryl för 400 dollar som du ska ha i stället för pappersböcker. Den har en skärm, ett litet tangentbord, och är alltid uppkopplad mot nätet så att du kan köpa fler böcker (bara från Amazon, förstås; tio dollar stycket.)

Min spontana reaktion: jag har tyckt det där låter som en idiotisk pryl sen det först började glunkas om liknande grejer på 90-talet, och jag tycker det nu också. Utöver möjligen på långresor förstår jag inte när man förväntas använda den? Varför sitta hemma i läsfåtöljen med en elektronisk pryl när man har bokhyllan 2 meter bort - eller datorn, om man nu tvunget vill läsa på skärm? Och ärligt talat, hur många gånger har du släpat med dig 200 böcker på semestern?

(För några år sedan, när jag jobbade i Kista, gick strömmen för hela stadsdelen. Det var bara att gå hem. Inte nog med att vi inte kunde arbeta utan datorer - våra jobb existerade inte utan datorer. Tanken på att all information överhuvudtaget ska ligga på datorer skrämde mig redan långt innan jag läste The Road.)

Men framför allt, om man tar av sig bokläsarglasögonen och sätter på sig ekonomdito, känns det som en halvlösning. Idag har alla minst 2, ofta många fler elektroniska prylar i fickor och handväskor - telefoner, mp3-spelare, datorer, blackberries, bärbara DVD-spelare, etc etc etc. De börjar redan smälta ihop - telefoner med MP3-lagring, iPods med videoskärmar. Om folk nu faktiskt vill ha digitala böcker med sig på t-banan eller till stranden (två droppar saltvatten i den där 3000-kronorsgrejen, vad händer då?) känns det som att det vore smartare att anpassa ett existerande teknikformat än att skapa ytterligare ett - och om detta slår kommer det garanterat inte dröja förrän någon smart person gör det. Ingen skulle acceptera att behöva ha en TV-apparat för varje kanal, varför måste vi ha en pryl för varje format? Är överhuvudtaget bokläsare kända för att vara speciellt prylgalna?

Jag gjorde som jag brukade och surfade runt lite för att se vad andra säger. En på palimpsest:

Unlike the iPod it's plug ugly, the screen is too small, and the digital rights management is a farce. You have to pay $400 for it and then shell out majorly for every book you put on - even blogs. You can't even read other formats on it. It's a nasty, cynical device that looks like the sort of thing my meter reader carries.

Betydligt mer positiv fundering här: The Holy Grail or the last gasp of eBooks?

I have always maintained that the iPod coupled with iTunes model is the key to a compelling ebook business. (...) Amazon, being Amazon, has at its fingertips a wealth of publisher content. (...) The commitment that Amazon has shown to give Kindle the iPod effect it deserves is an enormous risk. Amazon has not only committed itself to becoming a device manufacturer (well, at least a branding an OEM manufacturer’s device), it has committed itself to digitizing and converting everything publishers will give them. The combined expense is massive and if it doesn’t show the right return, may deal Amazon a deathly blow that even an 8th Harry Potter book couldn’t fix. The risk here isn’t just to Amazon. If Kindle fails, the ebook is over, the theory of the “iPod model” is wrong for eBooks, and publishing must face the reality that consumers just don’t want to read immersive content on electronic screens of any sort.

Why is the new Kindle eBook reader from Amazon and not Apple?

As Steve Jobs often repeats, the vast majority of music on existing iPods are not purchased from the iTunes Store. The music labels claim they are pirated, Apple and others say they are mostly ripped from existing CD collections or otherwise acquired online or from friends. Either way, iPod users have had an easy way to populate their devices, without having to repurchase most of what they have already paid for or illegally downloaded. Kindle users, however, will have to purchase or repurchase all the content on their reader. Whereas it was possible to pay $399 for an iPod and enjoy all the music you wanted legally or illegally without any additional expense, not so with Kindle.

Säkert kommer mer att sägas om detta. Men spontant känns det som om den här apparaten borde kommit för 6-7 år sedan om den skulle haft en chans. Vem vill betala för en apparat där du sedan måste fortsätta betala för varenda bokstav du vill läsa i den, bokstäver du måste köpa från samma företag, och som inte gör något annat? Vi får se vad marknaden och bloggosfären säger...

Lite fler länkar:
SvD: Kanske drar man paralleller till tiden när det fortfarande var oklart om internet var en fluga eller något långvarigt. Logiken skulle i så fall vara "det där internet blev ju en hit, så varför skulle inte e-boken bli det".
Books for Me, Thanks: “The same wireless technology as advanced cell phones?” Great. Guess I’ll have to turn the Kindle off then during a transatlantic flight and waste twelve hours watching that shitty in-flight movie. Thanks, Amazon!

Breath

2007-11-19T21:10:00.000+01:00

Filmfestival: Breath (Sydkorea, 2007)

Alltså, jag blir inte klok på denne Kim Ki-duk. Att han gör några av de vackraste filmerna i hela världen just nu är det inte snack om; Breath går nästan helt i dystra vintertoner, ett snöigt grådaskigt stadslandskap, ett vitflagnande fängelse, en helt steril lägenhet... och så då och då explosioner av vårblommor och höstlundar. Långa, tysta scener där kameran sköter snacket.

Men så är det det där med vad han försöker säga. Och efter tre filmer vet jag fortfarande inte om han är en skamlös misogynist eller en riktigt subversiv feminist - om han vill visa kvinnoförtryck eller visa PÅ kvinnoförtryck. Kvinnan i Breath har det i alla fall bättre än de i Isle och Bad Guy; men hon är ännu en sån där undergiven, tyst, skiten på fru som sitter fast i hemmet med sin hobby och sin tvätt och sin auktoritäre make. Och när hon ser på TV att en dödscellsfånge har försökt ta livet av sig (hej identifiering) blir hon besatt av tanken att söka upp honom och... ja, någonting måste hända. Så vi får följa både henne och fången i deras vardag och deras få korta möten, alla fångade på kamera av fångvaktaren (som jag faktiskt tror spelas av Kim själv, det är lite mångbottnat här). Sen får förstås hennes man reda på det och filmen börjar på allvar...

Om man tar den mer välvilliga tolkningen är väl problematiken den här: vi har vant oss vid att gör man en film (bok, TV-serie, sång) ur offrets synvinkel måste den på något vis sluta med en emancipation; offret måste slå sig fritt och ta sig ur sin situation, vi måste få skrivet på näsan att det går väl till slut. Och även om Breath har en lite ljusare världssyn än den smått vedervärdiga Bad Guy så är det fortfarande inget enkelt kvinna är förtryckt - kvinna slår sig loss - kvinna börjar nytt liv-tema. Kim skulle nog, oavsett vad han vill säga, få det svårt i Hollywood där pekpinnarna ska vara tydliga. (Jag måste verkligen se Diary of a Mad Housewife vid tillfälle.)

Breath är inte alls lika mörk som de andra två jag sett. Det gör den inte till en glad, eller en helt bekväm film. Jag måste nog se resten av hans grejor också; han förbryllar mig. Men vackert är det.

Orkanpartyt

2007-11-18T13:55:00.000+01:00

Klas Östergren - Orkanpartyt

Betyg: 3

"Människan sitter vid diktens port," skrev Nils Ferlin en gång i en dikt som speglas i en av scenerna i "Orkanpartyt"; "hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra."

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul...) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux "O-zonen", och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). "Orkanpartyt" kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från "Gentlemen" – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå... Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.

A Man Without A Country

2007-11-13T15:32:00.000+01:00

Kurt Vonnegut - A Man Without A Country

Betyg: 3

Kurt Vonnegut dog i år, 84 år gammal. Det vore skönt att kunna säga att A Man Without A Country avslutade hans karriär i stor stil.

Tyvärr vore det inte sant.

Det är lite svårt att veta vad man ska kalla det här. Det är sannerligen ingen roman, ingen direkt facklitteratur heller, och memoar är den lite för spretig för att kallas... "pamflett" är kanske ordet. 82 år gammal var Vonnegut förbannad, och det är jävligt sorgligt att höra denne cyniske men en gång ack så medmänskliga humanist förklara att han slutgiltigt förlorat hoppet om mänskligheten. Inte så att jag är förvånad över att han är missnöjd med sakernas tillstånd, men den gamla humorn och skärpan verkar långa sträckor ersatta med bara ilska och förkrossande pessimism. Man kan förstå att han hamnat här efter allt annat han skrivit (och det är i ljuset av det som boken ska läsas; börja för allt i världen inte med Vonnegut här). Men ändå.

A Man Without A Country jazzar fram och tillbaka mellan olika ämnen - det är ju trots allt en serie fristående artiklar som redigerats ihop hjälpligt - och i de flesta ämnen har han något att komma med; hur man berättar en historia, om religion, om sin egen syn på världen, om politik osv. Ändå blir intrycket lite splittrat. Ibland är han på pricken, ibland är han skitkul, men ibland blir han bara odrägligt bitter - trots att jag för det mesta håller med karln! (Fast det är svårt att inte garva när den gamle kedjerökaren skriver att han ska stämma tobaksbolagen eftersom de inte gett honom cancer som de alltid lovat - han ville ju inte behöva leva länge nog för att se världen styras av "Bush, Dick and Colon".)

Det bästa och sämsta med boken är att den är så konsekvent. Jag har läst om en del Vonnegutromaner sen han dog (Cat's Cradle, Sirens of Titan, Jailbird) och man hittar inte mycket nytt här (långa stycken är den nästan en rak avskrift av företalet till Jailbird.) Det finns en ny president, Kurt är äldre och gnälligare, det finns något nytt som kallas Internet som han verkligen inte gillar (Kurt var en stolt luddit) men i övrigt är det samma gamla käpphästar som alltid, fast bittrare och nu utan en intressant berättelse att väva in dem i. "Titta här vad vi kunde blivit," verkar han säga (med passningar åt hjältar som Marx, Jesus och Lincoln), "och så lyckades vi kasta bort precis alltihop."

Vonneguts sista bok tillför inget nytt, och hur elakt kul den kan vara långa stycken så känns det ändå som om luften hade gått ur honom redan. En trea för gamla minnen; Kurt är i himlen nu.

På tunn is

2007-11-13T15:21:00.000+01:00

Jenny Diski - På tunn is: en resa till Antarktis

Betyg: 3

Den första Diski jag läst, och fanken vet om det var den bästa att börja med. Inte för att den är dålig på något sätt, men jag brukar vilja vara bekant med en persons verk innan jag ger mig på dennes självbiografi - jo, jag erkänner, jag är självisk så; de måste ge mig nåt innan jag vill veta något om dem som personer.

Detta sagt så är det här ett riktigt intressant upplägg som faktiskt påminner mig en smula om Stridsbergs Happy Sally, i stil såväl som innehåll; boken har två berättelser - dels den om hur Diski ger sig ut på semester till Antarktis av alla ställen, dels hennes barndom som enda dotter till två rejält neurotiska föräldrar; den där sorten som verkligen inte borde ha skaffat barn alls eftersom de knappt ens kan ta hand om sig själva. Den svenska titeln, "På tunn is", fångar känslan rätt bra - både i hennes geografiska resa till sydpolens isflak och hennes egen mentalitet, längtan efter stora slätter med bara vitt och behovet att räta ut frågetecken om hennes barndom.

Det är väldigt uppfräschande att läsa en bok i ämnet som inte bara rapar upp de vanliga gamla poppsykologiska plattityderna som hör hemma hos Dr Phil (se t ex Diskis irritation över att alla förutsätter att barn antingen glömmer av eller förtränger hemskheter - att de faktiskt skulle komma ihåg verkar för otäckt) och den inre resan matchas väl av den yttre (jisses, jag vill aldrig någonsin besöka Sydgeorgien). Det är antagligen bara min egen motvilja mot den här sortens "sanna skildringar av hemsk barndom" som gör att jag inte tycker om detta bättre än jag gör; som det är känns den OK, och jag lär läsa mer av Diski vid tillfälle.

Lite katafoni

2007-11-07T15:29:00.000+01:00

Från början var det ju tänkt att denna blog skulle handla om språklig dekonstruktion, dumma ordvitsar etc. Det har inte blivit så mycket av det på sistone, men jag tar och slänger upp en sån här omdefinition i alla fall.

Utdrag ur Svenska Ankdammemins Ordtok (SAOT):

chef s. -en, -er
Ordet "chef" är en avledning av "skev" och betyder alltså från början "vriden, sned, inte helt pålitlig". Namnet gavs av vikingarna till den där late fan som alltid satt längst bak i båten och vägrade ro själv utan bara ropade åt de andra "Ro nu då!". Eftersom roddare sitter i par gick båten därmed snett. För det mesta brukade resten av besättningen bli förbannad och, som de sade på den tiden, "lacka ur" på denne "vedervärdige skev" som fick "gå av" skeppet mitt på Nordsjön utan flytväst. Härav ordet "afgangsvidherlackur" eller på modern svenska "avgångsvederlag", som än i dag tilldelas de flesta chefer; se äv. fallskärmsavtal. Härav kommer även ordet "direktör", eftersom de flesta som kastas i den kalla Nordsjön mycket riktigt dör direkt. Ordet "VD" är lån från engelskan; se syfilis.

Tristram Shandy

2007-11-05T22:05:00.000+01:00

Laurence Sterne - The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman

Betyg: 3

Vi tar't på utrikiska:

To those who are unfamiliar with the plot, it can be summed up in three little words: "But I digress." The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman has precious little of Tristram's life or opinions, and makes it doubtful whether he's much of a gentleman - in fact, it often strikes me how much more bawdy, dirty and, well, uninhibitedly fun 18th century literature is than it would be during Victorian times. Not that I'm an expert, but between Swift, Rabelais, Bellman, Voltaire and Sterne I think I can form some sort of opinion and Tristram Shandy gets away with a lot of stuff - sex talk, various bodily functions, etc - that would have made his pruder grandchildren blush.

But I digress. Tristram Shandy tries to tell us about his life and opinions, starting with his conception and continuing with his birth, education and career - and he fails miserably; the fictional narrator himself isn't even born until about halfway in and even after that appears in his autobiography only sporadically, whenever the plot is in danger of - gasp! - advancing and he needs to derail it with an amusing anecdote or a learnéd discourse on warfare, childbirth, religion, noses, or whatever he feels like lecturing us on. Someone said that this book was post-modern before there was a modern to be post, and I can see where they get that - as much as he leans on Rabelais and Cervantes, to my modern eyes it keeps bringing up people like Pynchon and Eco. Like those, he is less concerned with telling a story or giving straight answers than with painting an entire society's thoughts, and he'll lean on any reference no matter how wise or un- to get there. In a sense, the lives and opinions he chooses to reference tell more about him (the narrator, not the author) than he perhaps intends.

However, that's also part of the problem. Ironically, it seems at least to me, time has run away from Tristram Shandy. It's supposed to satirize a lot of popular thoughts, beliefs and conventions, but while some of those are universal, others have simply faded into obscurity. I can read and appreciate Pynchon's Mason & Dixon - which, much like this, takes place in the latter half of the 18th century - because Pynchon still writes for a modern audience's preconceptions. With Sterne, I'm out of my depths; too many of the HOBBY-HORSES (always in upper-case), social memes and authorities he makes fun of are completely unknown to me - not to mention that the style he parodies is almost unreadable at times. It's like... imagine someone 200 years from now trying to make sense of Hot Shots! while Top Gun has long since been (rightfully) forgotten.

But I digress - this, of course, isn't Sterne's fault, he was writing for his time. But what remains of Tristram Shandy does tend to seem like one single joke stretched out over 615 pages - the joke being that he smugly keeps derailing his own story, mocking the reader's (and critics') expectations of it and gleefully even his own ability to tell it. Stuff like that is fun once, twice or even half a dozen times, but eventually you just want to smack him and tell him that all of that stopped being cute about 83 chapters ago.

Yes, it's occasionally very funny. Yes, it's occasionally still quite relevant, both on the nature of literature and the human condition - especially in the many hilarious exchanges between Tristram's father (rational, experienced man of science) and uncle (naive theoretical believer in love - and soldier). There are some nice turns of phrase that I need to write down for posterity:

On literature:

Writing, when properly managed (as you may be sure I think mine is) is but a different name for conversation. As no one, who knows what he is about in good company, would venture to talk all;--so no author, who understands the just boundaries of decorum and good-breeding, would presume to think all: The truest respect which you can pay to the reader's understanding, is to halve this matter amicably, and leave him something to imagine, in his turn, as well as yourself.

On... renewable energy sources, I shit you not, this is 1760 and it reads like a Greenpeace manifesto:

if the wind only served,--but would be excellent good husbandry to make use of the winds, which cost nothing, and which eat nothing, rather than horses, which (the devil take 'em) both cost and eat a great deal.

For that very reason, replied my father, 'Because they cost nothing, and because they eat nothing,'--the scheme is bad;--it is the consumption of our products, as well as the manufactures of them, which gives bread to the hungry, circulates trade,--brings in money, and supports the value of our lands;--and tho', I own, if I was a Prince, I would generously recompense the scientifick head which brought forth such contrivances;--yet I would as peremptorily suppress the use of them.

On his own inability to tell a straight story:

I believe in my conscience I intercept many a thought which heaven intended for another man.

&c &c &c &c. But I digress. I'm glad I read Tristram Shandy; I'm glad I won't have to read it again. It's not bad, but the law of diminishing returns kicks in around page 200 and after then it's all uphill. This cock and bull story ends on a rather groanworthy pun regarding the male reproductive organs and male cows; I call bullshit - but at least Sterne's a good bullshitter.

Ett par böcker

2007-10-23T08:50:00.000+02:00

Clarice Lispector - Levande vatten

Betyg: 5

Egentligen borde jag skriva den recensionen som en haiku. Eller nåt. "Levande vatten" är en så lyrisk, vacker, hänryckt och samtidigt svårfångad stream-of-consciousnessroman om... tja, skönhet och hänryckelse och allt det där som är svårfångat. Varandet som aktiv handling - "Jag är mig". Som att se John Coltrane måla. Som Molly Bloom på uppåttjack. Som Cohens "Hallelujah" utökad till 120 sidor. Fantastisk.

Kirsten Hammann - Mettes värld

Betyg: 3

Andrea tyckte bättre om den är än jag. Visst är inledningen i sin barnboksstil smått lysande, och visst har Hammann ett härligt sinne både för humor och det lite mörkare, men... alltså, den här skandinaviska diskbänksrealismen blir lite för mycket ibland. Möjligen ska man inte läsa en sån här bok på gråa kalla oktoberdagar; humorn i det har en tendens att försvinna under all depression.

80 romaner för dig som har bråttom

2007-10-18T09:14:00.000+02:00

Martin Lange - 80 romaner för dig som har bråttom

Betyg: 3

Den korta recensionen av detta är förstås att det är Book-A-Minute med bilder. 80 romaner från klassiker till kioskdeckare sammanfattade på tre serierutor vardera - vi får veta vad som händer, utan att faktiskt behöva läsa böckerna. Kul grepp. Punkt slut.

Den lite längre är ingen recension, utan mest en allmän fundering över det här med litteratur. Varför ska man egentligen läsa, säg, Röda rummet eller Lolita (i Stockholm eller Teheran) hellre än att läsa Langes 30-sekunders sammanfattningar av dem? Jag blir påmind om att jag ju ville läsa Pierre Bayards How To Talk About Books You Haven't Read, där han tydligen satiriserar det här med läsande på samma sätt; inte i syfte att få folk att sluta läsa, utan för att lyfta fram varför det är mer än att bara få reda på hur boken slutar.

Jonas Thente skrev en recension av Lange i DN, där han passade på att raljera lite över ämnet (se kommentarer till denna post). Tyvärr har jag inte kunnat få tag på Thentes recension, men Per Gudmundsons artikel i SvD snor följande mening och gör en stor affär av det:

[J]ag är säker på att (...) många andra läser romaner precis så som Lange beskriver dem. För handlingen. De förmår helt enkelt inte uppfatta mer än så. Det är lite otäckt, men mest sorgligt: de är mer än insekter men betydligt mindre än människor.

Ouch. Jag gillar Thente skarpt, men... taget ur sitt sammanhang och Thentes vanliga stil känns den rätt hård, visst. Å andra sidan - Gudmundsons smått antiintellektuella inställning (där han lyckas nämna ordet "medelklass" som ett ideal hela 11 gånger i en ganska kort artikel och säger saker som "den grupp som pop-ekonomen Richard Florida kallar 'den kreativa klassen' men som vanligt folk kallar snobbar") är inte heller så inbjudande.

Att denna medelklass nu styr landet uppfattas som den slutliga dolkstöten. Kulturvänstern har förlorat problemformuleringsprivilegiet, vilket främst yttrat sig i kultursidornas resa från Pol Pot till Paul Potts, och det smärtar djupt. Nu sitter de själva som gamla godsägare och fruktar att patrasket ska skövla deras körsbärsträdgård, som Tjechov säkert skulle ha påpekat om han tillhört den ironiska generationen.

Man undrar lite vad det är han blir så upprörd över, exakt; man får känslan att det gäller något mycket mer än 80 seriestrippar. Eller för den delen, kolla in självutnämnt "vanligt folks" reaktioner på litteraturpriserna, som alltsomoftast tyvärr urartar i en uppvisning i hur okunniga folk gärna vill framstå som - ni vet, "aldrig-hört-taaaalas-om"-syndromet. Nu har ju Svenskan gjort om sin sajt så att alla roliga kommentarer till Nobelpriset försvann, men några av kommentarerna till BBCs rapportering om Bookerpriserna är också värda ett skratt (eller möjligen en skvätt gråt):

If the Booker judges were going to give the award to a book like this, they should have given it to Roddie Doyle, as a least he got there first with Angela's Ashes.
Any literature prize that has never been given to Terry Pratchett or JK Rowling is pretentious in the extreme.
I haven't read this book, will never read this book and am totally uninterested in "serious" fiction because everyone who extols it's virtue is only out to boost their own ego and to show off how "intellectual" they are. Real people, who have lives, read Terry Pratchet and the like.

this is a prize awarded by accademics to accademics the ordinary person in the street probably wont care i know i dont !!

Spectatia citerar Wittgenstein, vilket känns ganska träffande apropå det sista citatet där: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser." Eller för att återigen dra upp den stackars Nisse Holm: om ens enda intresse är att dunka en boll över ett nät är det inte underligt om det enda man kan tala om är att dunka en boll över ett nät. (Se även Alberto Manguel-citatet från häromveckan.)

Och jag vet, jag låter outhärdligt snobbig. Men jag förstår verkligen inte; varför denna ömsesidiga fientlighet? Varför slår vissa människor ifrån sig med bägge händer så fort det rör sig om något mer komplext än en deckargåta, medan andra (inte minst undertecknad) ofta fnyser föraktfullt över tanken att läsa något bara för att det är kul och avkopplande? (Fast jo, givetvis läser jag King och Pratchett. Också.) Är litteraturen verkligen så otäck, är litteraturen verkligen så oberörbar?

På sätt och vis vete fan om inte "80 romaner för dig som har bråttom", så snuttig den är, belyser allt det där minst lika väl som aldrig så många lärda artiklar (SvD: Vad ska man läsa, och varför?) I en av årets bästa böcker skriver Sam Savage:

If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.

Jovisst. Men på vilket sätt är det något positivt?

...Detta är egentligen något som borde skrivas mycket mer om, men det får räcka för nu. Som vanligt när den här diskussionen kommer upp kan jag inte låta bli att avsluta med det här Bill Hicks-citatet:

I was in Nashville, Tennesee last year, after the show I went to a Waffle House. I'm not proud of it, I was hungry. And I'm alone, I'm eating and I'm reading a book, right? Waitress walks over to me, "What you readin' for?" Is that like the weirdest fucking question you've ever heard? Not what am I reading, but what am I reading for? Well, godammit, you stumped me. Why do I read? Well... hmmm... I guess I read for a lot of reasons, and the main one is so I don't end up being a fucking waffle waitress.

Veckans bokfemma

2007-10-15T20:49:00.000+02:00

...handlar om priser.

Topp fem författare som jag vill ge ett pris

Var och en av dessa får, förutom äran, obegränsat med skrivmaterial, blanke ark og farvestifter tell så att de kan fortsätta skriva.

Thomas Pynchon. För att då kommer han väl och hämtar det in person? Väl? Snäääääälla? Äsch, han kan få det ändå; den typen av galenskap måste belönas i dagens baserat-på-en-sann-historia-klimat. Specialpris: en liten kamera att ta med till Reclusive Geniuses Club och filma i hemlighet. Jag lovar att behålla det för mig själv, Tom! (Against the Day)

Gitta Sereny. För att det var henne jag hoppades på när jag såg så här besviken ut. Och för att hennes utgrävningar i mänsklig ondska tyvärr aldrig blir ointressanta. Specialpris: Stina Nordenstams "Dynamite" - ni vet, den med "Mary Bell" på.

Jonathan Lethem. Därför att han skriver böcker man kan dansa till, och för att det inte finns några gränser alls i hans böcker; allt hänger ihop. Som Auster, fast... kul. Specialpris: tio blanka CDs att bränna blandskivor åt mig på. (You Don't Love Me Yet, The Disappointment Artist, Motherless Brooklyn, Kafka Americana, Fortress of Solitude)

Joss Whedon får ett som egentligen är delat med lite andra smarta TV-författare. David Chase, David Simon, Jenji Kohan, John Swartzwelder etc. När Hollywood har svalt sin egen svans och bara gör remake på remake är det på TV saker händer. Specialpris: ett garanterat kontrakt på valfritt antal säsonger på HBO, F/X eller Showtime. (Nytt avsnitt av Dexter om ett par minuter!)

Majgull Axelsson. Som tröstpris för att en av våra just nu största författare väl antagligen inte får den där akademiplatsen som är ledig nu - i alla fall inte i vår verklighet, men säkert i någon annan. Specialpris: 24 timmar med superkrafter. (Slumpvandring, Den jag aldrig var)

John Motherfucking Hillcoat filmar "The Road"!

2007-10-12T17:12:00.000+02:00

Detta är väl inte helt nytt, men jag såg det inte förrän nu (hos pocketpocketpocket):

John Hillcoat ska filma Cormac McCarthys The Road!

Ibland hör man om ett sånt där planerat projekt där regissör och story verkar passa perfekt; Terry Gilliam och Good Omens, Tim Burton och Sweeney Todd... det här är nästan i klass med det, fanimig. The Road är en sjuhelvetes bok, och jag gillar verkligen de två filmer jag sett av Hillcoat, Ghosts... of the Civil Dead och The Proposition (inte bara för att Nick Cave är inblandad i bägge). Det där med känslomässiga ödelandskap, existentiella funderingar och rått våld som ligger och pulserar precis under ytan hela tiden... det ÄR ju The Road. Med ett bra manus borde det här kunna bli hur bra som helst.

Trailer The Proposition

Bokfemman

2007-10-11T18:49:00.000+02:00

Det här med bokfemman verkar kul. Jag tror jag hänger på.

Fem böcker jag av outgrundliga skäl inte läst trots att jag verkligen borde

Det finns ju förstås tusentals böcker man någon gång tänkt läsa och aldrig kommit sig för med. Men här är i alla fall fem som glor ilsket på mig varje gång jag ska välja ny bok. På något vis blir det värre av att jag på senaste tid försökt läsa lite fler klassiker; det finns liksom så många man missat...

Robert Graves - Jag, Claudius
Alltså, jag gillar det här med antiken. Jag har sett och sett om TV-serien baserad på den här boken. Jag har sett Caligula. Jag har tröttnat på Rome. Jag har läst Asterix. Jag kan citera "Friends, Romans, Countrymen!" på flera olika sätt. Men lik förbannat sitter Jag, Claudius där i hyllan och hånar mig på stålblankt latin med sin olästhet. Varföre?

Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner
Min första Winterson var Lighthousekeeping. Och jag älskade den bortom vett och sans och svor att läsa in mig på Winterson. Sen vart det Tyngd, och sen... tvärstopp. Måste göra nåt åt det. Jag har liksom inga ursäkter.

Charles Dickens - A Tale of Two Cities
Laziestgirlintown gav mig den här för sisådär en 10 år sen. Jag har inte kommit mig för att öppna den än. Jag vet inte vilket jag är räddast för; att få bekräftat att Dickens är en tråkmåns, eller att upptäcka att han är helt fantastisk och att jag måste läsa alla de där tjockisarna... Och jo, detsamma gäller för Austen, James, och en hel hoper andra (och de svenska klassikerna ska vi bara inte tala om. När ska man egentligen hinna med Sara Lidman, t ex?)

The Rough Guide To Conspiracy Theories
Jag älskar konspirationsgalningar. De är så söta när de går igång om sina prioriat, försvunna flygplan och formskiftande ödlor. Jag måste läsa in mig på dem, men den där boken har på något vis hamnat längst ner i högen och jag glömmer den hela tiden. Jag undrar vem det är som hypnotiserat mig att göra det. Jag behöver nog en hatt.

Peter Esterhazy - Harmonia Caelestis/Rättad utgåva
Den enda av de här jag inte äger. Jag beundrar människor som kan sno ihop såna böcker, ju. De där gigantiska kakaniska släkt- och samhällsromanerna... som sedan omedelbart måste skrivas om och kommentera sig själva. Det känns så underbart meta. Men att få tag på't till vettigt pris i Sverige... hmmm...

Den ovillige fundamentalisten

2007-10-11T09:23:00.000+02:00

Mohsin Hamid - Den ovillige fundamentalisten

Betyg: 3

Hastigt hopkrafsat, ska skriva mer på dbc vad det lider:

Well, that was a disappointing couple of hours.

Not wasted, not infuriating, not boring, just... disappointing. I mean, I really liked Hamid's debut, Mothsmoke. And with the Booker nomination and all, I really thought I was in for a treat here.

But... nah. The Reluctant Fundamentalist is a pretty decent novel; in its narrator Changez (Genghis), it adopts the by now not exactly unique "reverse Heart of Darkness" approach (see, for instance, Kiran Desai's The Inheritance of Loss or Tayeb Salih's Season of Migration to the North); young 3rd-world student goes West to learn, yet can't quite make it fit with his own background and his own country's needs. And it's done reasonably well; sure, his shift towards what the title implies seems sudden, and the Erica/America (the former his would-be girlfriend, the latter his would-be homeland, both lost to him) allegory is a bit overworked, but it's... OK. He occasionally makes some rather harsh comments on American policies and culture that fit, though arguably they might have fit better in an essay. But never mind; every book on the subject can't be expected to be Shalimar the Clown.

Then there's the whole framework, which I have more problems with. As good a writer as Hamid is, he tramples all over "show, don't tell" and it's simply not credible when the entire novel is presented as a monologue delivered by Changez to an American tourist (?) in his country. There are far too many references to set the scene, to tell us what the narrator is seeing even though the one he's talking to would see the same thing, too many passages that sound more like carefully worded writing rather than spontaneous sharing of experiences over dinner.

The Reluctant Fundamentalist is a nice book. It makes interesting points, even if it's simply by having the narrator telling us them. It has an interesting story, even if it's somewhat shallowly told. It has some interesting visuals and parallels - the janissaries bit is truly inspired, as is the dig at the American sort of fundamentalism - even if...

...you get the idea. Nice work. Hardly essential.

Falling Man

2007-10-11T09:12:00.000+02:00

Don DeLillo - Falling Man

Betyg: 4

Och nu har jag haft flera inlägg på svenska så det är väl dags att vara lat igen och bara klippa å klistra utan att översätta. Håhåjaja.

One of the most fascinating comments on 9/11 that I've come across is Laurie Anderson’s album Live In New York. It’s recorded in September 2001, just over a week after the event, and she’s on stage performing a set of songs – written years or even decades earlier – dealing with paranoia, dogmatism, survival. And of course the centrepiece is an unusually emotional and cathartic version of her 1981 single "O Superman":

This is the hand, the hand that takes.
Here come the planes.
They're American planes. Made in America.
Smoking or non-smoking?
And the voice said: Neither snow nor rain nor gloom of night shall stay these couriers from the swift completion of their appointed rounds.
'Cause when love is gone, there's always justice.
And when justice is gone, there's always force.

9/11 is obviously a huge trauma which needs to be addressed in fiction, but so far just about every one of my favourite authors who has tried to tackle it has ended up writing around it; Auster’s Brooklyn Follies, Rushdie’s Shalimar The Clown, Gibson’s Spook Country, McEwan’s Saturday, Pynchon’s Against The Day... surely it can’t be too big a subject? Surely the absence of two towers can’t only be tackled by leaving them out of the story? While some writers have done great work in a post-9/11 world, I think the only completely successful and meaningful novel I’ve read about the event itself and its fallout has been youngster Jonathan Safran Foer’s Extremely Loud And Incredibly Close.

DeLillo should be the ideal writer to deal with it. As someone put it, he’s been writing 9/11 novels for decades; Mao II, Underworld, White Noise... if anyone can take a huge event and the underlying tendencies in society surrounding it and turn it into a novel, it should be him. Yet I’m not completely sure he manages as well as I had hoped - and all of this review should be read with the knowledge that I consider Underworld and White Noise to be absolute masterpieces and I expect nothing less.

Falling Man gets off to a great start, a dazed, shell-shocked account of the minutes and days immediately following the attack itself, focused on estranged spouses Keith and Lianne as they both try to piece their life back together (and their life together back together). The disjointed scenes, the out-of-focus dialogue, the sketchy and quickly-abandoned scenes from ground zero all serve to highlight the way the attack not only destroyed lives and buildings, but shocked people to their very core – nicely tied in to Lianne’s work with Alzheimer’s patients trying to hold on to a Self that’s being eroded away.

But at some point, it feels like the shell shock wears out its welcome and we’re going to have to get to know the characters – and to me, at least, that’s where the novel stumbles. There are bits that have me fearing that someone’s going to try to film this with Sandra Bullock and Matt Dillon as Lianne and Keith. He, especially, largely remains a mystery, and not even a very interesting one. While his development later in the novel makes sense from a symbolic perspective (the illusion of being in control of your fate; “Call or raise, call or fold, the little binary pulse located behind the eyes, the choice that reminds you who you are. It belonged to him, this yes or no, not to a horse running in the mud somewhere in New Jersey”) I don't think it does from a narrative point of view. The rather abrupt skip forward in time, the plot lines that show up here and there but never really have time to develop... it feels a bit like a fragment of a longer novel rather than a complete work in its own right, and as chillingly poignant as he can be at times, the novel remains curiously (for DeLillo) locked inside itself, if you catch my drift; it rarely makes those huge vertical leaps (sorry, sorry) through the layers of society, from religion to politics to popular music etc, that he usually does so well. (Remember the Elvis=Hitler discussion in White Noise?) The details are often great, there’s tons of great observations – the aforementioned paranoia that has people Lianne hitting a woman for playing Arabic music and little kids looking for this Bill Lawton character, for instance – but I’m not sure it quite ties together into a whole. It’s as if the terrorist’s quote

They felt things together, he and his brothers. They felt the claim of danger and isolation. They felt the magnetic effect of plot. Plot drew them together more tightly than ever. Plot closed the world to the slenderest line of sight, where everything converges to a point. There was the claim of fate, that they were born to do this.

is somehow a theme for the whole novel; everyone is tied together in a plot, but we don’t need to see the whole plot in linear fashion, we don’t get a fixed script telling us how to live and die - in a world of wars and dogmatism, thinking we've seen through it all and that we’re the heroes of the whole piece is the last thing we need. And while that’s an admirable point, using it as a literary technique doesn't work entirely in this case.

Which sort of brings us to the (slightly underused) falling man himself, the performance artist turning up here and there to hang in the air like a never answered question mark, always arrested but never explaining his motivations, just suspended somewhere between take-off and landing, available for whatever interpretations you want to hang on him... like a gravity’s angel, if you will. (Yes, I’m all about the obscure Laurie Anderson references today.) Lianne refers to him as a fallen angel – here’s a bit of religious symbolism turned upside-down, methinks: it’s all very easy to shoot the messenger, blame the fallen angel/Satan/The Great Satan, yet the world is made of people and we’re the ones actually doing anything. Again; Falling Man is great at symbolism, great at metaphor, perhaps not so great at actually drawing characters and telling their story. As if DeLillo got just a little too caught up in Saying Something about his big subject (which can also lead to rather hokey lines such as the one about children not needing white crayons since they have white paper).

The ending is stunning, though, even more so than the beginning. He takes the B plot that’s been popping up here and there and fuses it with the main one in one of the most incredible scene shifts I’ve read – I went back and read the last few pages at least three times. Let X = X. He almost – almost – brings it all together, the symbolism of the attack and the reality of the people affected by it, and for that he deserves 4/5 , if not by a huge margin.

'Cause when love is gone, there's always justice.
And when justice is gone, there's always force.
And when force is gone, there’s always... Mom. Hi, Mom!

Alberto Manguel

2007-10-09T12:51:00.000+02:00

Jag har aldrig läst något av Alberto Manguel, men jag tror jag vill göra det - även om han visar prov på inte helt felfritt omdöme genom att avsky American Psycho.

Intervju i Svenskan

Några citat:

Det finns två skäl till att biblioteket tappar sin betydelse. Det ena är att det inte har någon funktion i ett vinstdrivande samhälle. Det andra är att vi uppmuntrar en strävan efter det som är snabbt och enkelt. Och läsning är varken enkelt eller snabbt. Vi kan inte bli överraskade om ungdomar säger att de föredrar tv-spel framför en bok, det är ju det vi säger till dem: ”Satsa på det snabba och enkla. Bry inte din hjärna med komplicerade saker”.

Alberto Manguel anser att läsarna behöver utöva sin makt på följande vis: Sluta köpa böcker från kedjor och nätbokhandlar.
–De små boklådorna har tagits över av kedjor och blivit stormarknader. Visst, man hittar böcker där, men inte de svårare och smalare. Vi läsare måste försvara våra rättigheter när de säger till oss att vi är idioter som bara kan läsa Paulo Coelho och Dan Brown. Vi kommer till världen som intelligenta varelser. Men intelligensen är en muskel, som måste tränas. Och man kan inte träna den genom att läsa Dan Brown. Det finns en miljon skäl. Det handlar inte bara om handlingen utan också om det usla språket. Det är inget fel att läsa sådana böcker då och då. Problemet är när de, som nu, tar över hela marknaden. Om ens diet inte är något annat än chokladkakor blir man väldigt sjuk.

Visserligen kan jag tycka att han går väl hårt åt de stora kedjorna och nätbokhandlarna - trots allt har ju adlibris och amazon ett större utbud än de flesta boklådor, och även Akademibokhandelns större filialer är ju härliga. (För att inte tala om de stora bokladorna i New York.) Men visst innebär det ett likriktande, och jag önskar att det funnes plats för fler småhandlare som New York Stories, Söderbokhandeln eller Bibliotech. Inget ont om Pocketshop, men ibland undrar man om framtiden för bokhandeln ser ut sådär - ett par stora Akademibokhandlar i storstäderna, en Pocketshop på varje järnvägsstation med ett par hundra titlar, avgiftsbelagda bibliotek där dammet ligger djupt, och så Guillous senaste och pocketstället med topplistan i varje ICA-butik. Nätbokhandlarna bygger ju trots allt på ett mer aktivt sökande - du måste veta vad du är ute efter för att hitta det (åtminstone så länge virtuella bokhyllor à la Borders bara är kul experiment). Och för att ens gitta leta hos amazon krävs det ju att man insett att litteratur är mer än bara kioskdeckare till att börja med...

En Bok För Alla gav ut Fahrenheit 451. Sen lades de ner. Men det var förstås en ren slump.

What you reading for?

Amberville

2007-10-07T14:55:00.000+02:00

"Tim Davys" - Amberville

Betyg: 2

Med risk för att låta både pretto och gnällig kan man ibland undra om något sådant som skönlitteratur – och inte minst kritik av skönlitteratur som går utöver någon Beavis & Buttheadsk cool/sucks-svartvithet - går att debattera idag. Inte minst såhär i Nobeltider är det ju mycket snack om litteratur, precis som det varit med Maja Lundgren-bråket i somras och Expressens klassikerserie. Men snacket handlar förvånansvärt sällan om själva litteraturen; diskussionen runt Nobel handlar ofta om författarna och deras odds hos Ladbrokes snarare än vad som borde vara nobelmaterial, Lundgrenbråket blev raskt ett ganska digitalt "är det rätt eller fel"-nakenchockdrama där relativt få faktiskt diskuterade själva texten, och de där lilarosa kartonnagen säljs i sann Expressenanda nästan enbart med argument som rör författarna; som jag skrev på dbcs diskussionsforum:

Småkul är ju att läsa Excessens författarpresentationer, där de gör sitt bästa för att lyfta fram chockvärdet i författarnas personliga liv (självmord! homosexualitet! spelberoende! desperata rop på hjälp!) som om det vore nån jävla dokusåpa. De skulle gått hela vägen och gjort löpsedlar av'et.

Reklamkampanjen för den rätt mediokra "Amberville" är ett annat exempel. Här är det ju inte författaren som står i centrum eftersom "Tim Davys" sägs vara en pseudonym (något som väl iofs ger mer uppmärksamhet än om en vanlig Svensson gett ut boken i eget namn - nu kan man ju spekulera i om det är en KÄNDIS som skrivit!) men lik förbaskat har allt kringsnack handlat om allt annat än själva boken. Bonniers har nämligen anlitat en PR-firma som dränkt bloggares brevlådor inte bara i läsex (och jo, tack för det) utan också i tablettaskar, disktrasor och – I shit you not – halvruttna purjolökar. På något vis är det alltså en bok man gör reklam för på detta sätt. Whiskey Tango Foxtrot, som kidsen i Amerrkat säger.

Det är inte en helt slumpmässig referens; "Amberville" känns på många sätt amerikansk – inte bara för att alla namn på personer och platser är på engelska, eller för att hela boken cirklar runt den gamla vanliga diskussionen om det här med gott vs ont, livet och döden, konspirationer och hemliga makthavare. Nog för att det där är ämnen som alltid är relevanta och som det har skrivits väldigt stora romaner på, men utöver att göra huvudpersonerna till mjukisdjur har "Amberville" egentligen ingenting att tillföra som inte, tja, valfritt avsnitt av Buffy eller Mitt liv som död redan har täckt av med mycket mer intressanta karaktärer än de här rätt endimensionella gosedjuren. Men visst, ett par poänger får han in där bland plattityderna - biten med religionens roll, till exempel.

Värre är då att romanen faktiskt känns som om den skrivits på engelska och sedan översatts – och inte väl heller. Klumpiga ordvändningar, styltig dialog och den där sortens besynnerliga blandning av talspråk och ålderdomliga ordval som brukar bli följden när man skriver en text med synonymordboken nära till hands.

"Men du förstår", sa Bataille, och iskylan i hans öga blänkte än en gång till i ljuset från stjärnorna, "jag är byggd av tid."

Det väldigt plötsliga slutet kan kanske förklaras med att detta sägs vara del 1 i en romankvartett, vilket får mig att undra vem denne "Davys" känner på Bonniers. Han lär i alla fall varken dyka upp i Nobeldiskussioner eller i klassikerserier, för av ett smått lovande upplägg blir här nämligen inte mycket mer än ett "jaha" och jag tror jag skippar de följande. Om inte annat så för att jag har råd att köpa mina egna purjolökar.

EDIT: Läs intervju med en självgod PR-agent här.

EDIT 2: Och uppenbarligen fungerar det också. Men det är ju bra att de erkänner att hela poängen med den är att försöka sälja till så många länder som möjligt - återigen är det ingen som pratar om bokens litterära kvaliteter, bara om marknadsföringen och att författaren minsann är hemlig. Detta är inte en roman, det är en D-uppsats på Handels.

En god gärning

2007-10-07T14:27:00.000+02:00

Kate Atkinson - En god gärning

Betyg: 4

...går sällan ostraffad.

Det moderna samhället är byggt på att alla sköter sitt och inte lägger näsan i blöt. Ser man något hända plockar man kanske upp mobiltelefonen eller digitalkameran och tar en bild, men att själv gripa in? Varför då? Det är ju Någon Annans Problem.

Så när en trafikolycka i Edinburgh verkar urarta till regelrätt mord på öppen gata står alla på trottoaren och tittar på som om det vore på TV. Alla utom en blyg deckarförfattare som tillbringat hela livet på avbytarbänken och inte riktigt vet varför han griper in, men som lyckas rädda livet på en människa. Som betalning dras han, och flera av de andra i "publiken", in i en historia som vänder uppochner på hela deras liv.

"En god gärning" är en fristående uppföljare på den smått lysande "De vilseförda", och precis som föregångaren är den väldigt svår att genrebestämma; det ser på ytan ut som en deckare, med mystiska dödsfall, traffickingaffärer och en antihjälte med smak för sorglig countrymusik och relationsbekymmer. Men precis som de ryska dockor som dyker upp lite varstans finns här nivåer, lådor inuti lådor.

Det viktiga är inte att lösa brottet; vi vet redan vem skurken är, och hans funktion är egentligen bara en katalysator, att tvinga karaktärerna att ta en titt på sig själva - inte helt olikt Baxter i Ian McEwans "Lördag", till exempel. I centrum står i stället människorna, alla fångade mitt i livet, med alla de små skavanker och egenheter som man får med åren, egentligen fullt upptagna med sina egna liv innan de tvingas in i surven som flyter upp till ytan i det där bråket runt två krockade bilar. I "Inte hela världen" försökte Atkinson knyta ihop sina berättelser med mytologiska kopplingar, allt från Poseidon till Buffy, med minst sagt blandat resultat; kopplingarna finns här också, men mycket mer finstilt och genomtänkt. Här är det Robin Hood som skymtar förbi ögonvrån då och då, både i handling och tema – att ta från de rika, att slåss för det som är rätt, att riskera sitt eget liv för att rädda någon annan. Det är saker som låter fint, men som är svårt mitt i vardagen. Finns det något sådant som en osjälvisk handling? Ska jag taga vara på min broder? Tänk om det vore så hemskt att det jag gör påverkar någon annan och jag måste tänka på det?

Man säger fyra små ord till någon - Kan jag hjälpa till? - och då är det som om man hade satt sin själ i pant hos den personen.

Kanske envisas Atkinson med någon enstaka twist för mycket mot slutet; trovärdigheten brister aldrig men knakar en liten smula i fogarna när de olika trådarna ska knytas ihop. Riktigt samma höjder som föregångaren (som jag såhär i efterhand nog borde ha gett ett lite högre betyg) når den bara i stycken. Men hennes berättande – insiktsfullt, humoristiskt utan att bli flamsigt, och framför allt realistiskt – uppväger det mer än väl. Det viner kallt om höstknutarna i Atkinsons Edinburgh, men även om det långtifrån slutar lyckligt för alla inblandade (i den mån det alls slutar, livet går ju vidare) värmer det gott att läsa en så här skicklig författare.

Det där med intelligent design...

2007-10-04T08:38:00.000+02:00

...borde kanske tillämpas på debattartiklar också.

Missförstå mig rätt: Morgan Johanssons och Christer Sturmarks debattartikel i Svenskan är ingenting jag inte håller med om. Idén att börja lära ut kreationism i skolor - "teach both theories" - är idiotisk och ska självfallet motas i grind, och om det nu faktiskt är det Europarådet gör ska de ha en dunk i ryggen.

Men i vanlig ordning är artikeln så ensidig och självgod att det inte är att undra på att flera i kommentarerna (inte för att SvD är känt för sina intelligenta läsarkommentarer) gnäller att "vadå, kreationister har väl också yttrandefrihet". Vilket ju inte alls är poängen; självfallet har de det - det har folk som tror att jorden är platt också, men lik förbannat är det ingen som förespråkar att vi ska lära ut det i skolorna (än).

Umberto Eco har en rätt bra poäng i sin senaste bok: Problemet är inte att folk är vetenskapsfientliga, utan att de inte förstår vetenskapen längre. Vi har lärt oss så mycket om teknologi (tillämpning) men glömt bort de principer som ligger bakom, så att för de flesta är en dator, ett influensavaccin eller ett flygplan någonting snudd på magiskt; man trycker på en knapp och så fungerar det. Visst, vi vet den grundläggande tekniken som ligger bakom, men vi tänker inte på processen som ligger bakom den. Utvecklingen av den där Alvedonen du tar mot huvudvärken tog inte ett eller fem eller tio år; den tog ett par hundra.

Sturmark och Johansson snuddar vid detta lite pliktskyldigt i slutet av sin artikel, men det kan inte understrykas nog: detta handlar inte om ett val mellan två likvärdiga böcker, Darwin eller Bibeln, där man kan välja att tro på den ena eller den andra. Det handlar om två radikalt motsatta sätt att se på världen: ett där vi ser till empiriska bevis, prövar våra slutsatser och fattar överlagda beslut baserat på hur världen faktiskt ser ut... och ett där vi helt enkelt förklarar att "jag tror det är så här och då är det så."

Dawkins tar, hur pitbullaktig han än må vara, upp ett par bra exempel. Det här t ex: rättegången mot den skola i Pennsylvania som ville lära ut intelligent design som ett alternativ till evolution, där försvarets expert utan att skämmas hävdade att den gudlösa vetenskapen aldrig kommer att kunna förstå saker som till exempel det mänskliga immunsystemet. Sug på den, HIV-patienter – och fundera på hur många framtida immunologiforskare den skolan skulle utbilda.

Om vi även här, som det alltför länge gjorts i USA, gör det till en strid mellan två synpunkter som för de flesta är ganska ointressanta i det dagliga livet och ser rätt likvärdiga ut, är risken överhängande att vi hamnar i samma läge som de gjort där: att evolutionsteorin "bara är en teori" och att allas synpunkter i frågan, hur illa underbyggda de än må vara, är likvärdiga. Och har man väl avfärdat det vetenskapliga synsättet i en fråga är det bara att fortsätta på samma spår.

A well-respected scientific community can be a major inconvenience if one is trying to ignore global warming, or build unworkable missile-defense systems, or construct multibillion-dollar lasers in the unlikely hope of initiating practicable nuclear fusion. - Leonard Susskind

Det handlar om mer än bara hur många apgener du har i dig.

Andra lästips:
- Intelligent Thought: Science vs the Intelligent Design Movement (essäsamling)
- Greetings from Idiot America (stridbar men mycket vältalig artikel)

Citat

2007-09-27T15:32:00.000+02:00

Har precis påbörjat s4 av "The Wire", som verkar fortsätta rocka på. En av dem som tjatat på mig att se den är Nicklas, som häromveckan hittade det här citatet av seriens skapare David Simon, som är svårt att inte uppskatta:

My standard for verisimilitude is simple and I came to it when I started to write prose narrative: fuck the average reader. I was always told to write for the average reader in my newspaper life. The average reader, as they meant it, was some suburban white subscriber with two-point-whatever kids and three-point-whatever cars and a dog and a cat and lawn furniture. He knows nothing and he needs everything explained to him right away, so that exposition becomes this incredible, story-killing burden. Fuck him. Fuck him to hell.

Slutet på världsnyheterna

2007-09-26T23:56:00.000+02:00

Anthony Burgess - Slutet på världsnyheterna

Betyg: 4

Alltså, lite kluven är jag. Det beror inte bara på några formaliagrepp som känns lite onödigt knepiga - inga egentliga kapitelindelningar, hopp mellan olika tidslinjer utan så mycket som tom rad emellan - utan också på själva upplägget: tre separata historier som ofta snuddar vid samma tankegångar, men egentligen inte vävs ihop alls förrän alldeles i slutet.

Historien har den skavanken
Att verkligheten springer ifrån tanken.

Men samtidigt är det en så imponerande roman att jag har svårt att inte gilla den skarpt. Vi har alltså tre historier: Freuds liv, Trotskijs besök i New York 1917, och jordens undergång år 2000. (Boken är från '82.) Alla tre kommer de att handla om saker som makt och rationalitet, konst och kärlek, jag och överjag och id, tro och vetande, myter och verklighet... det finns en god idé i alla de tre fallen som varken dess upphovsman eller de som ska bära den vidare riktigt lyckas hantera, rörelser som växer sig större än någon kan kontrollera (tröghet?)

"Mänskliga kroppar är till stort besvär. Jag har en mängd goda hjärnor och fina kroppar i arbete för mig, eller för projektet borde jag säga, men deras känslor är till stort besvär, en satans grogrund till sabotage. Snart kan vi i lugn och ro eliminera känslorna - kärlek, hat, den sortens hinder och dumheter. Vad vi för med oss ut i rymden är inte hela den mänskliga erfarenheten - bara en del av den, den nyttiga delen. Ingen litteratur, musik eller konst. De där sakerna är omstörtande, stoff för meningsskiljaktigheter. Människan ska få en ny chans. En chans att förstå maktens natur."
"Gud hjälpe dem..."

Och så var vi där igen, som jag har hamnat stup i kvarten senaste året, det är nästan så man tror att min läsvalstomte vill säga mig någonting: undergång, kannibalism, apokalyps, fanatism. McCarthy, Vonnegut, Meek, etc (och humorn och alla sångnumrena och tidshoppen får mig att säga Pynchon också). Det är inte illa det. Och det slutar inte där, det är bara en början... mythos och logos, Karen Armstrong in space. Trots spretigheten gillar jag. Jag borde nog läsa mer Burgess.

Man taller svensk

2007-09-25T22:45:00.000+02:00

Apropå översättningar så talar ju vi svenskar inte hälften så bra engelska som vi gärna vill tro. Detta är ett problem; världen är väldigt liten idag, och vikten av att kunna prata med folk från andra länder är större än någonsin. De flesta av oss klarar sig hyfsat i London eller New York, men det är fortfarande ett främmande språk vi talar, och för varje Linda Olsson finns det tiotusentals svenskar som inte vet skillnaden mellan "eventuellt" och "eventually". Vi är bra på att apa efter vad vi hör på film och TV – mycket fuck och shit blir'e när en svensk hamnar bredvid en amerikan i baren – men det där att faktiskt vara engelskspråkig är ju mer än att bara kunna några tusen väl inövade glosor.

Nationalekonomen Marion Radetzki var på TV häromveckan och presenterade en lösning: byt språk. Pensionera svenskan och få hela befolkningen att gå över till engelska i stället. Han medgav att det inte är någonting som görs på en kafferast – ett par generationer, räknade han med – men ansåg att det var värt det; "språkets viktigaste funktion är kommunikation och världen utgörs av ett Babels torn", menade han.

Det är ett väldigt ekonomiskt sätt att se på saken (säger jag med ek.mag-diplom i bakfickan). För Radetzki verkar det vara en rationell fråga där det bara gäller att bestämma sig och genomföra det, ungefär som när ett företag lanserar en ny produkt. "Storföretagen har anammat engelskan som officiellt språk", säger han, och det stämmer onekligen på pappret (även om man undrar om han någonsin läst en "engelskspråkig" kravspec ihopknackad av en systemare från Dals Ed).

Man kan anföra många praktiska motargument. Till exempel att om vi resonerat likadant för 250 år sedan och gjort slag i saken hade vi alla pratat franska idag, eller att perfekt engelska inte räcker långt om man har att göra med tyskar, fransmän eller italienare födda före 1950 (för att inte tala om vad som händer när kineserna tar över världsekonomin och vi sitter där med våra vaskade nackar och måste lära oss att läsa hanzi). De praktiska svårigheterna är ju inte direkt små heller – vilka straff ska utmätas till dem som envisas med att lära sina barn svenska?

Men i grunden känns det som om det ligger ett väldigt farligt missförstånd. Av en lustig slump såg jag Radetzkis framträdande samtidigt som jag satt och läste Erik Anderssons ”Ö.a”, med dess djupdykningar i ordens historia och betydelse, och jag får inte de två synerna att gå ihop. Visst, ett språks viktigaste funktion är kommunikation, men då måste det finnas något att kommunicera också. Språket är inte bara ett verktyg vi använder för att kunna beställa oona therveeetha, pårr favåår, utan också det vi använder för att bygga upp en bild av världen runt oss. (Hej "New York-trilogin".) Det är något av det mest grundläggande som gör oss till något mer än bara tvåbenta apor – vi inte bara talar ett språk, vi tänker det också, och det är så mycket rikare än det man finner i anbudsförfrågningar och marknadsföringskampanjer.

Men litteraturen då? Behövs den egentligen? I den framstående kulturtidskriften Expressen igår hävdade en tennisspelare jag aldrig hört talas om att skönlitteratur aldrig kan få samma värde som en drink inom en kilometer från där Madonna en gång varit. I sin artikel i DN tar Radetzki (lite pliktskyldigt) upp frågan, och konstaterar återigen att det är en enkel ekonomisk transaktion. Visst skulle vi förlora den svenska litteraturen, men

mot denna förlust måste dock ställas tillträdet genom vidöppna dörrar till den minst lika rika och mångfaldigt större anglosaxiska litteraturen som skulle bli "vår", när engelskan väl anammats från barnsben.

Bort med Söderberg och Stridsberg, in med Dickens och Didion som vi ju inte kan läsa i dagsläget... vänta... jo, just det. Ordet ”anglosaxisk” är intressant; man kan ju se på engelskspråkiga författare från icke-anglosaxiska länder, något som trots att engelskans världsdominans började på 1600-talet till stor del hör det senaste halvseklet till; så lång tid har det tagit att få fram en Chinua Achebe, en Salman Rushdie, en Kiran Desai. De språk de skriver på är inte the Queen's English; det är – precis som det amerikanska språk som växte fram under 17- och 1800-talen - deras egen engelska, med egna ord, uttryck och rytmer som beskriver den värld de själva växt upp i. Nyansen är ibland hårfin, men den finns där... nu. Tills vi byggt upp något liknande får vi väl finna oss i att bli anglosaxare.

I slutet av debatten får Radetzki frågan vad "äggvisp" heter på engelska. Han är säker på att det heter "whip". Den mer konspiratoriska sidan av mig vill, apropå piskor, påpeka att ett av de grepp man i alla tider tagit till för att hålla de mindre bemedlade på plats är att förvägra dem ett eget språk; det första som skedde med slavarna i Amerika var att de förbjöds att tala sina egna språk, och att den engelska de fick lära sig var så rudimentär att det i princip blev omöjligt för dem att tänka något annat än det deras herrar ville att de skulle tänka. (För ett bra exempel på hur länge saker sitter i, titta på lysande TV-serien "The Wire" (fredagar i SVT2) utan textremsa.)

Nu vill jag absolut inte antyda att det är något slavsamhälle Radetzki är ute efter; jag tror ärligt talat inte möjligheten tagits med i hans kalkyler (nationalekonomers favoritfras: "allt annat lika"). Det jag ville ha sagt är ju detta: ju fattigare vårt språk blir, desto fattigare blir de tankar vi kan tänka på det. Vad händer med de där – optimistiskt räknat – 2-3 generationerna som officiellt slutat vara svenskspråkiga, men som fortfarande inte ser engelskan som "sitt" språk? Skulle vi få två modersmål, eller inget?

Det är väldigt svårt att tala om vikten av språkvård utan att låta som en konservativ Horacewannabe eller trångsynt storswänsk, men det är inte det det handlar om. Språk måste självklart kunna utvecklas, nya ord måste komma till, äldre ord måste av och till förses med nya betydelser. (I princip hela den där meningen består förresten av tyska låneord och –idiom; om femtio år finns där säkert en arabisk glosa eller två.) Vi är ett litet folk i en stor stor värld och måste, med nödvändighet, lära oss främmande språk (inte bara ett, heller) men för att göra det behöver vi ett eget språk att stå på, en mångfacetterad begreppsvärld med nyanser långt bortom "bygg fabrik här". Kastade vi bort det språk vi kan utan och innan finge vi det säkert lättare att prata med folk i Los Angeles eller Calcutta, men frågan är vad vi skulle ha att säga dem.

(Postscriptum: Jo, jag är fullt medveten om att den här bloggen i stora delar är engelskspråkig. Skälet är enkelt: a) jag hänger på engelskspråkiga klotterplank och korspostar, b) jag är för lat för att översätta något som oftast mest är för min egen skull, och c) jag inbillar mig att min engelska är rätt hyfsad. Poängen är denna: hade inte mitt modersmål också varit rätt hyfsat hade jag inte haft en chans att lära mig engelska.)

(Postpostscriptum: Titeln är givetvis ur Nils Ferlin.)

Korspostat till dagensbok.com.

Översättarens anmärkningar

2007-09-25T22:41:00.000+02:00

Erik Andersson - Översättarens anmärkningar: dagbok från arbetet med Ringarnas herre

Betyg: 5

Han har inte läst böckerna innan.

På något vis känns det oerhört befriande att få veta det. Erik Andersson får i uppdrag att göra en nyöversättning av "Sagan om r..." förlåt, "Lord of the Rings" till svenska, och han vet inte ens hur boken slutar. Han översätter som man läser, sida för sida, och låter överraskningarna komma när de kommer.

Redan där tappade han säkert en del Tolkienfanatiker – de är ett petimätert gäng. Men samtidigt är det väl egentligen något sådant den här sortens bok behöver; i stället för att skriva med en gigantisk Ohlmarksk ryggsäck och barndomsminnen av hur Frodo Bagger reser till Vattnadal kan han närma sig texten på dess egna villkor. Så är tanken i alla fall; ett och ett halvt år med fast anställning och en massa tomtar och troll. Men ju mer han översätter, desto mer får han att fundera på. Som läsare kan man kosta på sig lyxen att tolka en text som man känner för det, men översättaren har ju ett ansvar gentemot författaren, som i det här fallet dessutom varit pretentiös nog att själv klaga på den gamla svenska översättningen och ge ett helt gäng anvisningar om hur boken ska översättas. Och där sitter Andersson – en ordleksglad författare i sin egen rätt – och brottas med en text som samtidigt är saga, världskrigsparallell, kristen allegori och lingvistisk lekstuga.

"Ö.a" är inte bara för Tolkienfans, långt ifrån. I korta, knastertorrt humoristiska anteckningar följer Andersson sitt eget arbete när han går i närkamp inte bara med Tolkien utan med språket självt. Ja, och så fansen då.

31 mars 2004
Blir medlem av Tolkiens Arda, vilket berättigar mig till att skriva inlägg på deras diskussionsforum. Jag ger mig genast in i debatten om nyöversättningen (under pseudonym).

2 april 2004
Blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter. Bestämmer mig för att hålla mig borta från Ardas diskussionsforum.

Översättarens arbete är ju något som inte ska märkas, brukar det heta; en bra översättares uppgift är att överföra författarens verk inte bara ord för ord, utan också med andemeningen intakt. Språk har inte alltid något ett-till-ett-förhållande. Det är detta många (inte minst TV3s översättare) missar; ett ord som har en betydelse i svenskan kan ha flera olika – eller rentav ingen alls – i engelskan, och vice versa. Det är den där gamla historien om att eskimåerna har hundra ord för snö och inget för badstrand medan engelskan inte har något ord för "lagom"... eller, om ni så föredrar, att hobbitar har hundratals ord för "mellanmål" men troligtvis inget för "höjdhopp".

I händerna på en höjdarskribent som Andersson blir detta ren och skär underhållning, samtidigt som det är en fascinerande inblick i hur översättare arbetar (trodde ni att de sitter ensamma på sin kammare? Vänta tills ni ser fellistorna han får från de sakkunniga...) Men det blir mer än så. Det här med hur språk fungerar, till exempel. Tolkiens värld är gammal, och det enda sättet han kan översätta ett redan i ringens värld ålderdomligt namn som Baggins till svenska är att gå tillbaka till dess rötter, översätta dem och sedan låta det åldras även i svenskan. Svårigheten i att översätta ett så enkelt uttryck som "the one ring" – den "enda" ringen är det ju bevisligen inte, men vad säger man i stället? - eller dubbeltydigheten i ordet "pity" (synd/medlidande), som är ett grundtema hos Tolkien men inte existerar i svenskan.

Men också hur fiktionen byggs upp, hur en författare skapar en värld med inget annat än ord och hur lätt det kan vara för en slarvig översättare att riva den. Till exempel: Tolkiens värld – speciellt då hobbitarnas – är ju uppenbarligen inspirerad av England. Engelskheten genomsyrar alltihop från små pubar med fryntliga bönder i polisonger till det eviga godsavethekingandet. Så det måste han bevara – samtidigt som han måste översätta namnen till svenska. Var drar man gränsen? Om hobbitarnas lantliga engelska plötsligt låter som svenska dialekter blir det ju fel.

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Sådär funderar och grubblar han på medan Frodo och de andra vandrar mot berget och mot alla odds klarar av sitt till synes omöjliga uppdrag... precis som deras översättare till slut gör. Och ärligt talat vete katten om det idag inte är roligare att läsa "Ö.a" än att ta sig igenom Tolkiens jättebibba en gång till.

Korspostad till dagensbok.com.

Spook Country

2007-09-16T14:04:00.000+02:00

William Gibson - Spook Country

Betyg: 4

Core dump of brain in progress - please stand back

Way back before music went digital, John Prine wrote this:
We are living in the future, tell you how I know:
I read it in the paper - Fifteen years ago

When William Gibson starts using the word "cyberspace" as a plot point, you sit up and take notice. And when he starts talking about virtual reality, dont' start shaking your head. Yeah, that stuff with the plastic helmets and the boxy graphics has seemed like a very old and useless party trick since back in the 90s. But what Gibson is aiming for here is not so much a virtual reality novel as a post-VR novel - in the same sense that "post-modern" doesn't mean "non-modern" or "post-9/11" doesn't mean "we've forgotten 9/11". It's about what happens when something has become so embedded in reality that it IS reality; it's, funnily enough, a novel about borders. Or perhaps, the absence of them.

"See-bare-espace," Odile pronounced, gnomically, "it is everting."
"'Everything'? What is?"
"See-bare-espace," Odile confimed, "everts." She made a gesture with her hands that reminded Hollis, in some dimly unsettling way, of the crocheted model uterus her Family Life Education teacher had used as an instructional aid.
"Turns itself inside out," offered Alberto, by way of clarification. "'Cyberspace'."

Spook Country takes place in a world where cyberspace has indeed everted, become just another aspect of the world; just as the world has shrunk to the place where geographical borders, however well-guarded, can be easily crossed if you know how (after all, what is an illegal immigrant but a real-life hacker penetrating a system with lots of black ICE?). Any reality which involves GPS locators, WiFi networks everywhere, and entire lives being carried in little memory sticks is to some extent virtual. Reality is tagged like a wiki; street artists in Gibson's now don't use spray cans, they use laptops and 3D renderings that only make sense to those in the know to make their mark on the world. The characters, as well-drawn and as human as they are, to some extent come off as avatars – each with their own title, picture and online persona in a world that's always online.

The phrase "trusted networks" briefly made her feel like crying. She wasn't feeling as though she had any.

Now, this obviously addresses some timely issues - and surprisingly enough, by the last 100 pages as the plot becomes clearer, I'm reminded very strongly of Thomas Pynchon's Against the Day. I'm not in any way suggesting that Gibson ripped Pynchon off, just that they do seem to have tapped into some of the same concerns. The informal secret-by-default societies and underground movements, the fractured narrative, the promise of a brave new world around the corner, the "resistance"... it's all vintage Pynchon themes, but Gibson being Gibson, he takes it to different (and considerably less opinionated) places. I'm also reminded of something Umberto Eco wrote in Turning Back the Clock, which I've unfortunately lent to a friend, but which goes something along the lines of how the "Big Brother is watching you" theme is hopelessly antiquated; it can be much scarier to live in a world with 6 billion big brothers all watching each other with no way of knowing who is working for whom.

"The pop star, as we knew her" – and here he bowed slightly, in her direction – "was actually an artefact of preubiquitous media."
"Of -?"
"Of a state in which 'mass' media existed, if you will, within the world."
"As opposed to?"
"Comprising it."

Spook Country is a very multifaceted novel, touching upon technology, religion, politics, art, war, capitalism... One of those facets is a thriller, and much like with Pattern Recognition, I find myself intrigued more by the setup than with the actual plot resolution. Not so much because some of it's been done before [hide](been watching Goldfinger, William?)[/hide] but because it feels like there's something disjointed here; as if he hasn't quite thought the plot through all the way, and drops some of the interesting observations on the world in favour of a more plot-driven approach and a somewhat unsatisfactory ending about 2/3 in. It's still very intriguing – hell, I read the last 130 pages or so in one sitting – but some part of me still feels like it's a great exhibition followed by a slightly flawed dismount. His repeating some of the plot devices from Pattern Recognition probably adds to that. That's probably the reason I find myself thinking it could have been better, and I'm only going to give it a strong 4/5. But on a whole, it's a fascinating and more than slightly spooky novel. It feels like Gibson has come full circle, catching up to his younger self as the world has caught up to what, back then, sounded like science fiction, only now with much more meat on his bones. We are living in the future,
We're all driving rocket ships and talkin' with our minds
Wearin' turquoise jewelry and standing in soup lines.

David Lynch

2007-09-16T13:54:00.000+02:00

Colin Odell & Michelle Le Blanc - David Lynch

Betyg: 3

Odell & LeBlanc's book on David Lynch turned out to be competent but hardly relevatory. Most of it is simply a list of all his movies, TV series, short films etc with a recap of the plot (yeah, like recapping the PLOT of a Lynch movie is really essential) and a very brief analysis of each.

What's here is mostly interesting, but over 183 pages they barely get to brush the surface. Which is OK, I don't think I'd want to read a 800-page analysis of every single scene (especially as it would sort of contradict the whole idea of Lynch's movies - as they point out, Lynch doesn't aim for objective or subjective but emotional truth.) But while it's nice to see an analysis that focuses more on the works themselves than the private life of the guy who made them, I would have liked to see some more critical analysis - comparisons, parallels, not just to other Lynchworks but to other artists and the world at large. There's some of that, but you do get the feeling that the writers think Lynch's movies are a world almost unto their own and (with the exception of Dune) beyond reproach.

Which, y'know, isn't completely false, but still.

INLAND EMPIRE (första titten)

Cut! Cut! What's going on? What the bloody hell's going on?!?

Alltså, jag hade ju egentligen tänkt vänta tills den gick upp på bio, om den nu någonsin gör det, men när det nu finns en DVD-rip ute så...

David, David, David.

Om vi säger som så här: de som hävdar att Lynchfilmer som Lost Highway och Mulholland Dr är obegripligt dravel lär inte bli färre efter INLAND EMPIRE. Om de alls överlever den, vill säga. Medan vi som verkligen gillar dem har fått något som känns som de där två upphöjda till varandra i tokigheter att gräva i.

Jag tänker inte ens försöka sammanfatta vad som händer. Här finns ett antal olika storylines på olika nivåer - film i film i film i... - som dessutom blöder ihop. Någonstans finns nog ett Hitchcockst svartsjukedrama (såna finns väl lite varstans i Lynchs filmer), en ganska elak satir över Hollywood och samhällets kvinnosyn (tror jag i alla fall), ett familjedrama och möjligen lite politik också. Här finns en fantastisk insats av Laura Dern. Här finns Lynchs kanske galnaste bildspråk hittills. Allltihop i en enda ickelineär röra med mängder av ledtrådar fram och tillbaka som säkert GÅR att pussla ihop men som kräver mer än en sittning. Och så finns ett dansnummer till Nina Simones "Sinner Man", en apa, skruvmejslar, Harry Dean Stanton, numerologi, kaninkostymer, och nämnde jag att flera av de viktigaste scenerna är på polska?

Jag kan inte sätta något annat betyg på detta än det här: jag sitter i tre timmar med hakan tappad och försöker febrilt få rätsida på det, och då och då tycker jag jag är i närheten. Men jag får aldrig riktigt fatt på det. Men jag satt nog ändå där i tre timmar och hakan har jag inte hittat än. Fast jag börjar redan undra om jag faktiskt sett filmen eller om det bara var en dröm alltihop. Och som dröm var den vacker att få.

David Lynch är inte klok, men vafan, världen har för många kloka människor.

Orlando

2007-09-16T13:53:00.000+02:00

Virginia Woolf - Orlando

Betyg: 5

Helt jävla briljant, och - surprise, surprise - ROLIG. Ingen har talat om för mig att Virginia Woolf är rolig. Jag känner mig bedragen. Men bättre sent än aldrig. Borde egentligen skriva mer om denna...

På Chesil Beach

2007-09-16T13:50:00.000+02:00

Ian McEwan - På Chesil Beach

Betyg: 4

Egentligen finns väl inget mer idylliskt än en vacker havsstrand: polerade småstenar, mjuk sand, det rullande havet under en himmel som sträcker sig hela vägen till horisonten. Samtidigt är det en gräns; ett ställe där både hav och land både börjar och slutar, där de första landlevande djuren klev i land och där mer än en apokalypsprofet har låtit mänskligheten gå under (Neville Shute och Cormac McCarthy är bara två i en fin tradition som, med lite god vilja, nog kunde inkludera "Baywatch" också.)

I Ian McEwans nya roman är det dock inget så storslaget som gäller; här är det bara två människors liv som ska avgöras, och det på en vardagsnivå som på ytan är lika banal och självklar som en Torssonlåt ("Lingonplockning" för att vara exakt). Det är 1962, Edward och Florence är nygifta och har hela framtiden planerad: först ska de äta middag på det lilla hotellet de bor på, sen ska de ta en promenad på den pittoreska stranden, sen ska de gå tillbaka till hotellet och fullborda sitt äktenskap för första gången (som de goda britter de är har de förstås hållit på sig). Sen ska allt rulla på fram till graven.

Runtomkring dem står givetvis hela världen på en tröskel, å ena sidan den gamla tidens krigsminnen, imperium och viktoriansk moral ("No sex please, we're British"), å den andra den kommande sociala revolutionen med Swinging London, fri kärlek, rock'n'roll och protester. En annan författare kanske hade gjort en stor generationsroman av detta, men McEwan behåller mikroperspektivet; fokus ligger på Edward och Florence, och även om vi hela tiden slänger blickar bakåt i tiden till vad som fört dem hit – både tiden de lever i, världen runtomkring och deras egna liv – så kretsar allt hela tiden runt det där som komma skall, när de ska ta av sig kläderna och, om jag får göra en liknelse, lämna dem på stranden och simma ut i livet tillsammans.

Om det vore så enkelt.

Det borde det vara. De känner ju varann. De har olika intressen, men respekterar dem. De har tittat varann djupt i ögonen så många gånger att de vet precis vad som finns där: precis det de söker efter, en spegelbild av deras egna önskningar, och de älskar det de ser. Men det lustiga med speglar är ju nu en gång att man inte kan se genom dem, man ser bara det man själv visar upp. Och innan kvällen är över måste de visa upp sig nakna för varann på mer än ett sätt.

"På Chesil Beach" är koncentrerad. 181 sidor med rent lyrisk prosa, som en snabbkonsert i fem stycken för fiol och distad elgitarr som försöker spela i harmoni men hela tiden riskerar att råka i dissonans. För under de vackra vågorna längs deras strand lurar dolda skär och grynnor som den andre inte sett än, och att kasta loss blir svårare än någon kunde tro. På den här stranden finns ingen apokalyps, inga bikinibrudar; bara två människor som inte riktigt lärt sig simma än, och en hel värld som kan stå och falla med hur väl de egentligen lärt känna varann.

Se även diskussion på palimpsest med många intressanta infallsvinklar. Och så recension på dagensbok.com.

Jailbird

2007-09-16T13:48:00.000+02:00

Kurt Vonnegut - Jailbird

Betyg: 3

Jailbird isn't Vonnegut's best work by a long shot, but it's interesting. What starts off like an autobiography by the least-known of the people who went to jail after Watergate (Nixon's advisor on youth culture - basically, nobody even cared if he came in to work) turns into a commentary on the "American dream" and capitalism and socialism in the US, containing both a passionate defense of Sacco and Vanzetti and Vonnegut's usual deeply serious silliness, where bagladies can secretly own the entire country and the kindness of strangers ALMOST prevails; he's definitely got a political axe to grind, but he does it with such compassion and such sharp observations that that's not really a problem; the fact that the book isn't quite as funny as it thinks and that the narrative itself is the least interesting part of the story - it's really mostly an excuse to get from one satirical scene to the next. is. It's not his best work, but it's still a great read.

Lagt kort

2007-09-16T13:47:00.000+02:00

Joan Didion - Lagt kort

Betyg: 5

Harrowing little book, like a quick slip down the slippery slope of a mental breakdown. New York, LA, Vegas, Hollywood, drugs, sex, snakes under every stone, and fallout.

Lloyd Cole summed it up pretty well, even if his take on it seems weirdly optimistic and romantic. There's nothing romantic about Didion's version of the story; tight, insidious prose that slips under your skin.

The Inheritance of Loss

2007-09-16T13:45:00.000+02:00

Kiran Desai - The Inheritance of Loss

Betyg: 3

East is East and West is West and ever the twain shall meet.

On the one hand, The Inheritance of Loss *is* a very well-constructed book. Starting in India in the late 80s and following a series of characters both in the then-present and the past, in India and abroad, it mines themes like colonization; fanaticism; the borders between nationalities, classes and sexes; the, if you will, institutional Stockholm syndrome of people used to servitude. It moves from ancient India to old England to New York and the other way around - the English colonizing India, Indians going to Oxford, the English leaving India, Indians emigrating to the US. The idea that people something more than simply the nationality others put on them; you've got westernized Indians, indianized Westerners, stateless Nepalese, and of course the eternal "melting pot" of New York where everyone's not-American. There are lots of points that are well-made without ever turning into sermonizing.

On the other hand, it's... well... I don't want to say dull, because it's not, but unengaging. For starters, I know Indian writers often like to use a flowery language but damnit, Desai makes Rushdie sound like Hemingway. Every time she goes off on a "poetic" tangent I have to struggle to not simply skip ahead. The flexible timeline - the narrative skips from the present to the recent past to the past with no warning, in the middle of chapters, and then back again - serves to make a point: how difficult it can be to simply say "Well, the past is past and now it's a new world" when everything around you is still a result of what has gone before (and how convenient it is to use past wrongs as an excuse!) But it also makes it very hard to follow, especially since nothing much really happens in the book - or rather, it does, but it's all in the background to characters brooding in kitchens and on porches. Not that I'm very fond of plot-driven books, but it's nice to have SOMETHING to look forward to (and no, the rather clichéd characters don't count).

It took me a long time to finish this since I simply couldn't be bothered to pick it up half the time. When I did manage to get into it, I liked it, but... not enough.

Carpe Jugulum

2007-09-16T13:44:00.000+02:00

Terry Pratchett - Carpe Jugulum

Betyg: 3

Pratchett's take on the vampire novel, naturally with lots of other themes thrown in (faith vs knowledge, myth vs reality, free will etc). Not his best work, none of my favourite characters are in it (well, except for Death, and he's not in it very much) but still, enjoyable satire as always, and occasionally up-crackingly funny.

Myggor och tigrar

2007-09-16T13:43:00.000+02:00

Maja Lundgren - Myggor och tigrar

Betyg: 3

dagensbok.com

SH3

2007-09-16T13:41:00.000+02:00

Daniel Ahlgren - SH3 volym 1: Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva?

Betyg: 3

dagensbok.com

Jennifer Government

2007-09-16T13:40:00.000+02:00

Max Barry - Jennifer Government

Betyg: 2

Meh. Fun idea and as a satire on capitalism (sorry, make that capitalizm) and globalisation gone too far it has some merit, but the characters are paper thin and the plot is one of those ridiculous ones where the fate of the entire world hinges on the same half-dozen people constantly happening to run into each other. Reading this directly after Fight Club could only lead to disappointment - that one tackles some of the same issues much better. It's a quick read, but not one I'd recommend.

Fight Club

2007-09-16T13:38:00.000+02:00

Chuck Palahniuk, Fight Club.

Betyg: 5

Wow, this was a quick read. Partly because I already know the plot by heart (and the movie kept pretty close to the book), but also because it's one of those books that just sucks you in. Heaps of black fun. Kind of hard to say something new about it after all these years, but let's just say I love the movie to death and yet I'm not convinced that it did the book complete justice. (For instance, you know how hard it is to shake the faces of the actors when you read a book after seeing the movie? No such problem here; for some reason, I kept imagining Robert Downey Jr instead of Edward Norton. And I *love* Edward Norton.) Anyway, even though I did get the (perhaps unfair) feel that the book hints at the twist in the story a lot sooner and a lot more obviously than the movie did, it's still like a punch to the pit of your brain, I loathved it to bits, and I'm glad I didn't give up on Palahniuk after Haunted.

Livet: En bruksanvisning

2007-09-16T13:36:00.000+02:00

Georges Perec - Livet: En bruksanvisning

Betyg: 4

Published in 1978 - apparently it took him 9 years to write it, and I don't doubt it for a second - is considered Perec's masterpiece. And while it's not so much FUN as A Void, it's certainly impressive. This novel - if indeed it can be called a novel - is basically a literary jigsaw puzzle. The setting is a Paris apartment building with 99 rooms; the framework of the story is one single afternoon in 1975, and each of the 99 chapters describes what is happening - or not happening - in each room in this precise moment in time. In a way, the novel is sort of a mimeogram or whatever you want to call it; each chapter lists the objects found in each room - something which does, unfortunately, make the book a bit repetitive - as well as the people. One of Perec's most common themes, it seems, is memory; not just one person's memories, but the collective memories of a people (one of his novels, Je Me Souviens, is apparently made up entirely of sentences like "I remember [insert object/person/song/whatever]"). And the building in Life contains the flotsam and jetsam of the entire 19th and 20th centuries; people from all over Europe and all walks of life, the young and the old, the keepsakes of their ancestors, and of course the stories. Because each chapter also contains a short story - sometimes VERY short, sometimes tens of pages - describing how they got here, what other people they ran in to, the wars, the technology, the literature, the... well, all the facets of history, both personal and international.

Part of the framework is the story of one of the tenants, Bartlebooth, who as a bored young wealthy man sets himself what looks like a completely pointless task: he will spend 10 years learning how to paint, 20 years travelling around the world painting, then have his paintings sawed into jigsaw puzzles and spend the next 20 years laying those puzzles. After he's done, the paintings will be restored, shipped back to the places they were painted, and destroyed again so that nothing remains. And the entire novel IS a puzzle, one which takes much more than one read-through to complete; there are tons of interconnected storylines, objects that show up in several places, people that meet and influence each other's lives and then split apart again, circumstances ranging from the hilarious to the utterly tragic, and just... life. Someone said it was a book one could live in.

In a way, I suppose it's a story of how we see the world. Any three things, one of the character points out, can be seen as part of a pattern; any two jigsaw puzzle pieces can turn out to fit together. It's all about how we connect the dots. One read-through isn't nearly enough to connect them all, but I'm not sure if that's the point either; so many of the pieces - the stories - are beautiful/funny/fascinating in their own right, and I'm perfectly happy for now to have picked each one up, turned it around a couple of times, and put it in a pile next to some others that I think it might fit with.

The Lions of Al-Rassan

2007-09-16T13:34:00.000+02:00

Guy Gavriel Kay - The Lions of Al-Rassan

Betyg: 3

Historisk nästanfantasy, som utspelar sig i ett alternativt Spanien under medeltiden - krig mellan kristna och muslimer samt ett gäng stackars judar som sitter mitt i smeten och lär förlora oavsett vem som vinner. Fast naturligtvis heter de inte kristna, judar och muslimer, precis som landet inte heter Spanien och så vidare; det är lite lite omgjort så att Kay ska kunna komma undan med att ändra på historiska fakta och hur folk faktiskt skulle betett sig på medeltiden.

Ganska imponerande skröna, faktiskt. Med undantag för en del rent slarv och förkärlek för dialog av typen "sade han ondskefullt" och "svarade hon stjärnögt" så har han känsla för hur man skriver, och det blir liksom "Krig och fred" light över det; det är inte så mycket en fråga om vem som vinner kriget, utan vad det gör med människor och hur de försöker överleva mitt i alltihop trots att de vet att ingen utgång av kriget kan bli speciellt bra. Religion som används som en ursäkt för att hacka ihjäl folk är ju inte direkt ett inaktuellt ämne idag, tyvärr. Jag stör mig lite på anakronismerna, men de har han ju friskrivit sig ifrån eftersom det inte är "riktiga" Spanien (lite småbilligt, men vafan, jag köper det).

Det är egentligen inte alls min typ av litteratur - bildsköna hjältar, svärd som glittrar blodigt i solskenet och ära och heder och allt det där - men efter en småtrög första tredjedel nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Inte omöjligt att jag läser mer Kay i framtiden.

En kortfattad historik över nästan allting

2007-09-16T13:31:00.000+02:00

Bill Bryson - En kortfattad historik över nästan allting

Betyg: 5

This was brilliant, with the obligatory disclaimer that any non-fiction book written by a non-expert deserves: double check all facts before you accept them as 100% correct. (Hell, I doubt even most physicists could say whether the chapter on quantum physics is correct.) But on a whole, it's very highly recommended; a very soberly written account of what we know and how we can know it (no pandering to religious or political groups), funny without being silly, fact-filled without ever getting dry. What I'll really be bringing with me is how much we know and yet how every thing we learn just opens up more areas of stuff we don't yet understand, how short history can be; we've been here for 100,000 years, yet recorded history only goes back to the pyramids, 200 years ago we didn't have Darwin, 150 years ago we had never heard of radioactivity, 50 years ago tectonic plates were bad science fiction. Mankind is curious, and yet we're on a tiny little speck in the black space. A book that really makes your head spin, and yet makes you laugh. Excellent.

Ljusets hastighet

2007-09-16T13:29:00.000+02:00

Javier Cercas - Ljusets hastighet

Betyg: 4

dagensbok.com

The Sirens of Titan

2007-09-16T13:28:00.000+02:00

The Sirens of Titan, Kurt Vonnegut

Betyg: 4

Like most of Vonnegut's books, it reads a lot like a darkly funny treatise on humanism, ethics and the futility of waiting for something better loosely dressed up as an SF novel. But while it's an interesting plot with some very good points - basically, time/space traveller from Earth sets up an interplanetary war in order to start a new religion, but there's a lot more to it than that - and while it's very quotable ("I was a victim of a series of accidents, as are we all" - there's an agnostic credo if I ever heard one) and brings up a bunch of themes that Vonnegut would keep revisiting, it shows that it's an early work; the plot moves forwards in stops and starts, and it's really more a series of smart individual chapters than a cohesive whole. But a lot of fun.

Lisey's Story

2007-09-16T13:25:00.000+02:00

Stephen King - Lisey's Story

Betyg: 3

Käre Steve (dear constant writer)!

Jag är SÅ glad att du släppte denna så snart efter den verkligen urusla Cell. För Lisey's Story är definitivt en förbättring. Fast det är förstås svårt att tänka sig något som INTE vore en förbättring på den skiten.

Äh, jag skämtar bara, gamle kompis. Du och jag har ju känt varann sen jag var 11 och du var... äldre än så, och jag tycker vi har rätt att säga vad vi tycker till varann, och till skillnad från dig tar jag inte ens betalt. Det finns en hel del med Lisey's Story som jag verkligen gillar. Du har återvänt till vanliga människor med lite karaktärsdjup som måste hantera både livet och det övernaturliga samtidigt, du har slutat försöka lura i dig själv att du fortfarande kan skriva hård rock'n'rollsplatter och försöker bredda repertoaren. Vi kan strunta i att du redan gjort den där grejen med "kvinna i dilemma måste dyrka upp undangömda minnen för att finna styrkan att rädda sig och de sina" i Gerald's Game och Rose Madder; för när du lägger till lite om den tunna gränsen mellan kreativitet och galenskap och makten i ord finns det definitivt en del att omvandla till metaforskräck - vafan, om Buffy kunde göra ett helt halvt avsnitt på idén att vandra runt i en katatonisk människas undermedvetna borde väl Skräckens Mästare fixa en 666-sidig (heh) bok på samma tema?

Och jodå, här finns en bra roman någonstans. Bitarna med den döde Scott Landons likaledes döda familj, de galna fansen som förföljer författaren och hans fru, och rentav många av de egentligen ganska smöriga scenerna mellan Lisey och Scott. Och även om jag kunde svurit på att du tog död på Andy Clutterbuck för 15 år sen är det kul att se lite gamla bekanta från Castle Rock också.

Men snälle Steve, du tar i för mycket. Du försöker lite för mycket att skriva som en Riktig Litterär Författare, eller i alla fall som klichébilden av en sådan (ordbajseri, stora ord för stora ords skull, Dostojevskijreferenser) men ärligt talat, det blir lite som att höra AC/DC försöka spela Kind of Blue. Jag gillar AC/DC lika mycket som du, men de kan inte spela jazz och Stevie, baby, du är ingen Miles Davis. Det där omtjatandet av enstaka fraser (STEVE! THE LONG BOOK!) som du alltid gjort blir uttjatat väldigt fort här, och om jag aldrig någonsin får höra ordet "smucking" igen så är det ändå 10000 år för tidigt. Och även om du alltid haft en tendens att skriva in Mary Sues (alltså smartare, snyggare, charmigare och hårdare versioner av dig själv) i dina böcker är Scott Landon verkligen lite FÖR mycket, död eller ej. Speciellt död, faktiskt.

(Och Stevie? Sötnos? Ge FAN i att sätta hela kapitel i Comic Sans. Fan. Ge. I.)

Låter det hårt? Så uselt är det inte ändå. Vi säger så här, Steffe: för alla år du och jag har honkytonkat, för de där 200-250 rätt bra sidorna som finns här, för att boken går förbi rätt fort (när man väl lärt sig att zona bort de oftast förekommande påhittade orden på bäbisspråk - "smucking", "bad-gunky", "bool", etc - sparar man in rätt mycket) och för att den ändå är betydligt bättre än skit som Cell och Dreamcatcher ska du få 3/5 på Kingskalan. Du är av skitlistan, Stevie, men dörren till snickerboa är fortfarande på glänt. Du kunde bättre än så här en gång. Skomakare, bliv vid din pest.

The Big Over Easy

2007-09-16T13:24:00.000+02:00

Jasper Fforde - The Big Over Easy

Betyg: 3

Fforde still cracks me up regularly, and in a way this is the Dirk Gently to the Hitch-Hiker of his Thursday Next series. A nursery crime novel, meta-noir about just how Humpty Dumpty had a great fall, why he couldn't be put back together again, and just who stood to gain from it; pokes fun both at the mystery genre and the current quest for "true crime" stories (detectives are effectively banned from finding simple solutions, since each murder must be interesting enough to sell newspapers). Lots of fun, but would probably have been even more fun if I'd been brought up on Mother Goose rather than HC Andersen; too many of the stories referenced are unfamiliar to me.

Brott och straff

2007-09-16T13:23:00.000+02:00

Fjodmaster D - Brott och straff

Betyg: 5

Jesus Baldheaded Christ, this is excellent. Found so much more in it this time around. Bearing in mind the discssion over here, I kept wondering at what point this would prove itself to be outdated, and I never found it. A few small modifications and you could set this in today's New York, Calcutta or Tokyo and it would still work. Hell, without delving too deeply into politics, the question of how much evil can be done in the name of the greater good is a lot MORE poignant these days than it was in the 1860s

Fläcken

2007-09-16T13:22:00.001+02:00

Rikki Ducornet - Fläcken

Betyg: 3

dagensbok.com

Varför tror du vi låter som vi låter?

2007-09-16T13:17:00.000+02:00

Varför tror du vi låter som vi låter? Svensk punk 1978-1981

Betyg: 3

Hmm, glömde skriva något om denna. Det är hur som helst en väldigt intressant bok, ett försök att göra en svensk Please Kill Me, men med ett perspektiv som med nödvändighet blir både smalare (svenska punkscenen var både mer kortlivad och mindre) och bredare (eftersom den även tacklar reaktionen bland folket, både Svenssons och raggare. Som bäst blir denna radda intervjusnuttar - helt utan redaktionell text - en rejält ösig insikt i en "rörelse" som var mer mångfacetterad än man kanske kan tro i efterhand (de olika frontfigurerna har ibland väldigt olika syn på vad punken egentligen innebar), men lite ankdammskänsla blir det också över det. Hade nog funkat bättre om det följt med en skiva.

Kräftgång

2007-09-16T13:15:00.000+02:00

Kräftgång, Umberto Eco

Betyg: 4

dagemsbok.com

Rabbit, Run

2007-09-16T13:14:00.000+02:00

John Updike: Rabbit, Run

Betyg: 4

Rabbit had a wife and kids in Pennsylvania, Jack
/:He went out for a ride, and then he went back
Then he went out for a ride, and then he went back:/ (da capo al fine)

Harry "Rabbit" Angstrom really is a spoiled little asshole, isn't he? Like a literary Al Bundy, still hung up on his brief turn as a high school star athlete, stuck in a dead-end sales job, watching his life go by as his wife expects her second child and is already slipping into permanent housewifeitis, afternoon TV and alcohol and all. Had this been a few years later, I guess the soundtrack would have been the Stones' "Mother's Little Helper". Only there's no one to really help Janice; Rabbit runs.

And then it all starts to get complicated. Wonderfully complicated, at times; as a story, there's not much there, but Updike's prose is (for the most part) exhilarating to read (even in the somewhat clunky translation I read). It takes a lot to have a main protagonist like Rabbit and have him carry the novel - he's not really a BAD guy as such, just doesn't think things through, not to mention being a bit of a misogynist and still expecting things to work out if he can just find the right play like he used to do in baseball. Make a few substitutions, take the penalty shot, win the game. Everyone makes a big deal about him never fouling anyone on the court; off-court, it's a different matter - with no ref to stop the game when something goes wrong, Rabbit runs too far. He can never run too far.

Updike adds a lot of depth to a fairly mundane tale and characters; discussing religion, classes, the losing side of the American dream - the people in the book are several-generation immigrants, hard-working protestants, Swedes, Germans, Anglos, doing their duty and being thoroughly miserable for it. (Yes, I quoted Springsteen for a reason.) And that's really the main problem with the novel; it's almost quite literally hopeless, a drab story told in gaudy colours. You end up wincing at almost every exquisitely worded phrase, because it's never going to end well.

It's about responsibility, isn't it? Spouses to each other, parents to children, priests to parishioners, johns to whores, man to his fellow man etc. Or perhaps rather, the lack of it. The young reverend who thinks he can make a difference, the old one who chides him for being naive.

Updike can write. DAMN, can he write. I honestly don't see how he got three more novels out of Rabbit Angstrom, but I think I'm going to find out at some point; the good description of the bad far outweighs the bad of the well-described (is that a sentence?)

Yeah, just sittin' back, tryin' to recapture
A little of the glory of
But when time slips away, leaves you with nothin', mister
But boring stories of glory days...

The God Delusion

2007-09-16T13:10:00.000+02:00

The God Delusion, Richard Dawkins

Betyg: 4

(Warning: core dump of brain in progress. Opinions expressed.)

A few years ago, Channel Four and Richard Dawkins did a documentary on religion. The ads for it were striking to say the least; an image of the New York skyline, with the World Trade Center still standing, and the words “Imagine a world without religion”.

To paraphrase Douglas Adams (a fan of Dawkins, and considering how often Dawkins quotes him in “The God Delusion” the admiration is mutual), we’re coming up on 2000 years since a guy was nailed to a piece of wood for suggesting that people should be nice to each other now and then. We’ve explored time and space, we’ve explained things that seemed beyond our comprehension even 100 years ago, we’ve built machines which to the man in the street are virtually indistinguishable from magic, and at least in the richer parts of the world we’ve turned diseases that used to wipe out entire regions into something you can cure with a shot. And religion, specifically the dogmatic kind which some might have expected to belong to the less enlightened times pre-Voltaire, pre-Darwin, pre-Einstein… is stronger than ever. We have (one or several, depending on how you count) war in the middle East where the battle lines are defined by which ancient book people believe in (or how they choose to interpret the same book), we have an American president who believes God speaks directly to him, we have growing support (so far mainly in the US, but we all know what happens in the US spreads) who want to teach Genesis as a viable alternative to science, people use “freedom of religion” as an excuse to let them oppress women, homosexuals or their own children, and just look at the whole Rushdie business that’s just flaring up again.

Something could be said to be wrong with this picture. And in sweeps Richard Dawkins with a cape and the DNA gene like a superhero symbol on his chest.

In his previous books, starting with “The Selfish Gene”, Dawkins apparently focused more on presenting the scientific viewpoint, but “The God Delusion” really seems to aim at being something which may be an oxymoron: the atheist bible. Look at the cover illustration, the bestsellerishly catchy title, the simple, humorous language; he’s out to convert. The scientific, rational worldview gets a good explanation, but in addition to this, the good and bad sides of religion are looked at from every possible angle – from world creation to morality, from building block of societies to personal comfort, everything gets put through the ringer. And it’s hardly a surprise that he stamps a big red “DOES NOT COMPUTE” on every aspect of it and finds that humanity would be better off without it; we’d have the good sides of it anyway, and we’d be rid of its bad sides.

The problem isn’t that Dawkins is wrong, because I don’t really think he is; he makes a strong case and for a non-religious person there’s a lot here to agree with, learn, use... and be scared by. There’s a war between rationality and superstition, he claims, and the cost of backing down even an inch could be disastrous.

(One of many frightening examples: the court case against the Pennsylvania school that wanted to teach creationis... sorry, “intelligent design“ as an alternative to evolution, where the defense’s expert claimed that godless science will never be able to understand “irreducibly complex” things such as the human immune system. Tough luck, HIV patients, you’re screwed – and guess how many kids would come out of that school wanting to be immunologists.)

No matter how much Dawkins popularizes his arguments he’s still a scientist at heart, and his basic problem with religion as a solution to anything still goes back to this: for every “why?“ you’ll sooner or later end up in front of a black box with the words “Because God wills it so“ stamped in permanent ink on top. Rather than every answer leading to another question, an expansion of knowledge, he thinks that using god(s) as an explanation implies giving up, an acceptance that “this is the way it is, we cannot know why and we cannot do anything about it”. God wants genocide, God wants televangelists, God wants female circumcision, God wants badly designed human bodies (if we’re intelligently designed to walk on two legs, why does it ruin our backs?), God wants terrorists, God wants bans on abortion and stem cell research, God wants people who never change their opinion regardless of what the facts are, and the rest of us are expected to respect it since it’s written in an ancient, questionably translated book.

For every well-founded argument, however, it still shines through that Dawkins is after that conversion. It’s everywhere, in the language (he uses just about every negatively charged adjective and adverb in the English language in connection with religion), in the way he presents his opponents’ arguments in a way that makes them sitting ducks for him to blow out of the water (can ducks really sit on water?), in the way he has a slight tendency to paint “his” side in an extra good light (yes, Richard, atheists have blown up churches – been to the former Eastern bloc lately?), in the way he snorts with contempt at the idea of “live and let live”; there are two choices, he argues, rationality or superstition, atheism or blind faith. And (I’d like to think that this isn’t because he would probably classify me as one of those sissy “Neville Chamberlain agnostics” he dislikes so much) I can’t help but wonder whether this is really a constructive approach. If you tell people they have to make a choice between the religion they’ve grown up with for generations and things which, to a lot of people, are fairly abstract ideas no matter how important they are – astrophysics, geology, evolutionary biology, etc ... how many will choose the former? Is it possible to argue logically against something which, by its very nature, defies logic?

I keep thinking of Karen Armstrong’s “The Battle for God”, where she makes a very good case for the growing role of religious fundamentalism during the 20th and 21st centuries not being a paradox but exactly the opposite; a very obvious reaction to the shrinking space left for religion to occupy when almost everything has a non-religious explanation, when the secular world becomes the norm. I suppose this book in a way is a reaction to the reaction; Dawkins speaks of religion as worshipping gaps – ie. the bits of the world, of humanity, of life that are attributed to God since we have no other explanation for them; as a scientist, it’s his job to get rid of those gaps. It’s all very Hegelian – thesis->antithesis and all that jazz – only to both sides, there seems to be no opportunity for synthesis, and I’m not sure whether Dawkins’ book will end up bridging the – heh – gap or widening it.

But on the other hand, should we demand of truth, of science, that it also be comfortable and non-confrontational? Maybe not. “The God Delusion” is a very well-written, thorough and convincing argument, I would recommend it both to fellow agnostics/atheists and to the religiously-minded who would like to be informed of what the “other side” (yeeeeesh) is actually arguing/thinking, but as with everything: read it with a critical eye.

Se även dagensbok.com samt diskussion på palimpsest.

The Great Gatsby

2007-06-15T11:08:00.000+02:00

F Scott Fitzgerald - The Great Gatsby

Betyg: 4

It's about dreams, isn't it? The illusion, as in chasing after, building something upon nothing. James Gatz has a dream, becomes it, and never realizes that the very chasing of that dream is what makes it impossible. It's the very symbol of Gatsby's success and the prize he was looking for that brings him down in the end (the car and the girl - what else, that's the American dream, right?) To get what he wants, be what he wants, he has to become someone whom that person, that life doesn't want. The brief summer, the onset of autumn, the unstoppable passage of time. I gather this is one of those books that all American schoolchildren are made to read, and it shows; it's a bit like being handed a decoder ring, recognizing themes and images that later turn up in lots of others, from Nabokov and Salinger to Dylan... Plus, there's Fitzgerald's language. It mystifies me; almost sloppy at times, then suddenly highly (almost too highly) poetic, mixing what is today almost hokey dialogue with sentences that just burn into my head.

"So we drove on toward death through the cooling twilight." One of those sentences that turns out to be actual foreshadowing, worked before we knew that, and still works afterwards.

Fisk och kultur

2007-06-15T11:07:00.000+02:00

Sjón - Fisk och kultur

Betyg: 4

dagensbok.com

Att läsa Lolita i Teheran

2007-06-15T11:04:00.000+02:00

Azar Nafisi - Att läsa Lolita i Teheran

Betyg: 4

Really enjoyed this. The story of a female Iranian professor of literature returning to her home country around the time of Khomeini's revolution and staying for 18 years, trying to do what she wants to do - teach literature, without being censored or oppressed. Which isn't easy in a very hard-line religious dictatorship.

It's part memoir, part literary criticism (her analysis of Lolita is fascinating - I just wish I had read all of the books she discusses) and part analysis of what it means to live in a country where individuality, imagination and personal freedom are frowned upon, to put it mildly - especially as a woman. It's a furious defense of human rights and of the need for fiction, a book where I find myself wanting to quote something every other page. (And considering the current trend of growing moral censorship and hunt for "true stories", not just relevant in Iran.)

I'm not completely bowled over by her writing style, though; her observations are astute, but she veers back and forth in time, dipping in and out of monologue and dialogue in a way that doesn't always do her any favours. It doesn't really bother me, but it's enough to make the book less than a masterpiece. Still, very recommended.

Lolita: boken, filmerna, diskussion på dagensbok.com

V for Vendetta

2007-06-15T11:03:00.000+02:00

Moore/Lloyd - V For Vendetta

Betyg: 4

Did a quick read-through of Alan Moore and David Lloyd's V For Vendetta too. As graphic novels go, it's... not QUITE up there with the masterful Watchmen, but I have to say it's better than the movie (which I liked). For starters, it's darker; not so much with the shining hero-worship. In these times of increasing political strife and terrorism, it's certainly no less chilling than it must have been back in the early 80s. Just how much evil can be committed in the name of the greater good?

Dexters dunkla drömmar

2007-06-15T11:02:00.000+02:00

Jeff Lindsay - Dexters dunkla drömmar

Betyg: 2

And yet again I find myself in the curious position of preferring the movie - or in this case, the TV series - to the book. The story has so much potential; a complete sociopath who is schooled by his disillusioned cop stepfather to channel his murderous instincts into only killing those who deserve it - making him a serial serial killer killer - and who suddenly comes across a case which seems to mirror his own way of thinking and killing perfectly. On the TV series, this potential is realized beautifully; the whole question of morality, of free will, of someone who is incapable of feeling for others having to pretend to do so... but over the 230 pages of the novel, it's squandered. Since it's all told in the first person by a narrator who, by definition, doesn't understand others, the cast of supporting characters is largely ignored, and the ending comes completely out of the blue with no advance buildup whatsoever. Not to mention that Lindsay is a little too fond of the whole noir thing but can't quite pull it off (at one point, he writes that someone grunts "like a pig choking on a grapefruit", which may be one of the most bizarre similes I've read in some time) and that the translation hardly does whatever good writing there is any favours. Watch the series instead.

Eleven Kinds of Loneliness

2007-06-15T11:01:00.000+02:00

Richard Yates - Eleven Kinds of Loneliness

Betyg: 4

Richard Yates' "Eleven Kinds of Loneliness" is ever so slightly excellent. I'm not normally much for short story collections, but this one really got to me. 11 stories of people failing, stumbling over their own (not necessarily big) ambitions, little slices of life for people who feel all too real, all told with such compassion and gentle dark humour that I can't help but love them. I had never read Yates before and had no idea what to expect going in, but I know I came out a fan. Now where's "Revolutionary Road"...

Montecore

2007-06-15T10:56:00.000+02:00

Jonas Hassen Khemiri - Montecore: En unik tiger

Betyg: 5

"Pippis pappa är negerkung."

Ett litet försök att sammanfatta en ganska omtumlande roman. Det är nog ingen slump att Khemiri namndroppar Pynchon, och att han(s alter ego) blir upprörd över att fångas i den svenska diskbänksrealismen där böcker måste vara verkliga för att vara sanna. "Montecore" må vara ett bländverk som konsekvent vägrar tala om vad som är verkligt och vad som är fantasi, med två berättare som möjligen är samma eller en tredje, men det är ett enormt nöje att läsa; samtidigt litterärt... om inte experiment så i alla fall ovanlig form, och en riktigt smärtsam skildring av kultur- och generationskrockar. Den ljuger, och den berättar sanningen.

The Road

2007-06-15T10:55:00.000+02:00

Cormac McCarthy - The Road

Betyg: 4... nästan 5

dagensbok.com

Haunted

2007-06-15T10:52:00.000+02:00

Chuck Palahniuk - Haunted

Betyg: 3

Bunch of people, aspiring writers, answer an ad: spend three months locked away together, no contact at all with the outside world, completely top secret, just write. Of course, Palahniuk seems to think, no "normal" people would agree to such an idea, and as it turns out all of them have something to hide. And as they introduce themselves, one by one, and tell their stories, everything inside the house starts to go wrong...

Haunted is a satire on modern society (of course); the culture of victimization, the glorification of suffering, every bad thing human beings can do to each other and themselves for a place in the spotlight, a confirmation that they exist and that they matter. The need to create a villain to blame for everything we do ourselves. The house is equal parts Frankenstein, Masque of the Red Death and Big Brother, and soon turns into one of the grisliest stories this side of... well, I kept coming back to Bret Easton Ellis and Ryu Murakami. Both of whom, I'd have to say, do a better job, even if Palahniuk does his best to outsplatter anyone out there. It's not that the stories themselves are lacking, but the framework gets boring. Our anti-heroes are a bunch of pathetic idiots, more than willing to mutilte themselves and be able to say "Hey, look, I'm the victim here!" when the TV cameras come. I couldn't care less about them as individuals, and while the gore is interesting, it also gets incredibly repetitive; we GET it, Chuck, they're all symbols of today's mentality, yada yada yada. Just not very convincing symbols. And there's always the danger of the double-edged irony; to make fun of our thirst for scandal, blood, pain and suffering, Palahniuk has to play to those exact desires. It's a bit like (though better than) Hostel in that way; any attempt to make gore fans choke on their precious gore is bound to fail more often than it succeeds.

No, the saving grace is mostly in the short stories they tell each other. Some of which are truly great - visceral, emotional, funny as hell - and are the reason I will investigate Palahniuk further. Haunted is less than the sum of its parts, but some of those parts are pretty damn choice.

Cat's Cradle

2007-04-22T21:52:00.000+02:00

Kurt Vonnegut - Cat's Cradle

Betyg: 5

Var tvungen att läsa om lite Vonnegut. Fuck you, Fox News.

This is a re-read. I first read it about 15 years ago, and it still holds up. On the one hand, this is a hilarious satire on the cold war and the atom bomb; the weapon everyone wants, but whose use can only mean everybody loses. It certainly has "Dr Strangelove Or How I Learned To Stop Worrying And Love The Bomb" - the idea of a doomsday weapon that can't NOT be set off - for a cousin. The Cuba crisis looms large.

At the same time, it's a bit more than that. Despite the fact that it's obviously more than 40 years old, Cat's Cradle still feels quite relevant; both in its discussions on American foreign policy


	The highest possible form of treason (...) is to say that Americans aren't loved wherever they go, whatever they do.

and on the whole debate of rationality vs irrationality, science vs religion. People on both sides could do well to read this. As dismissive as Vonnegut is of the idea that science will always make the world perfect - the main target of the satire - his wish isn't a return to superstitoin but an advance to humanism. A large part of the narrative is carried by the fictional religion of Bokononism, a religion that claims as its first gospel that all religions are lies, especially Bokononism, and that the only thing holy is man. Of course it's a crackpot religion, but then again, it's a crackpot mankind.

It wouldn't be Vonnegut if all this wasn't delivered as an absolute farce, where everything goes to hell and nothing's as bleakly funny as the end of the world. The image that has always stuck with me is the one for which the book is named:


	Newt remained curled in the chair. He held out his painty hands as though a cat's cradle were strung between them. "No wonder kids grow up crazy. A cat's cradle is nothing but a bunch of X's between somebody's hands, and little kids look and look and look at all those X's . . ." "And?" "No damn cat, and no damn cradle."

In a world where the alternatives seem to be either blind faith or blind progress, Cat's Cradle is a pratfall of a novel saying HEY! It's just a piece of string! LOOK at it! Look at how the world is made up of PEOPLE, and we've in our infinite wisdom arrived at a point where we need to recognize each other for the fuck-ups we are or we'll be laughing ourselves into an early grave. 44 years on, I see no reason to pronounce him wrong.

Hemsöborna

2007-04-15T23:56:00.000+02:00

August Strindberg - Hemsöborna

Betyg: 4

Ja, alltså, fanken vet om det inte är dags att så smått erkänna för sig själv att Strindberg minsann hade en del att komma med ändå. "Hemsöborna" är kortare och mer to the point än "Röda Rummet", mer av ett tidlöst karaktärsdrama samtidigt som det är ett tidsdokument från ett Sverige som (väl?) inte finns längre. Det är triangeln Carlsson - Madam Flod - Gusten som driver handlingen, men det är Strindbergs språk som håller liv i det; herregud, karln hade STIL. En konstant kanoneld av dialekt och högspråk, bibelcitat och grov drängtunga som sprudlar på sidan.

Samtidigt, visst, man märker att 130 år gått. Mitt ex är väl troligen upprättat till modern stavning, men grammatiken är fortfarande en tydlig markering. Fan, jag saknar konjunktiven i svenskan, men jag saknar INTE pluralformerna av verb.

"Hemsöborna" rockar så smått. På dragspel och brännevin.

See the cat? See the cradle?

2007-04-12T12:46:00.000+02:00

Being a Humanist means trying to behave decently without expectation of rewards or punishment after you are dead.

Kurt Vonnegut är död. Han ramlade omkull, 84 år gammal, och slog i huvudet. Så kan det gå.På något vis känns det där både fel och rätt. Att någon som överlevt en av världshistoriens största uppvisningar av människans förmåga att ta livet av sig själv skulle dö av en sån alldaglig grej... samtidigt också helt naturligt. En ironi värdig en ironiker.

All persons living and dead are purely coincidental, and should not be construed. No names have been changed in order to protect the innocent. Angels protect the innocent as a matter of Heavenly routine.

Det där är taget ur förordet till den sista skönlitterära bok han gav ut, novellsamlingen "Bagombo Snuff Box" från 1999. Den svarta humorn skiner igenom; om det finns något som aldrig händer i Vonneguts böcker så är det att änglar beskyddar de oskyldiga. I "Slaughterhouse-Five" (med undertiteln "The children's crusade") kommenterar han torrt varje meningslöst, idiotiskt dödsfall med "så kan det gå". Vonnegut trodde inte på någon god Gud som kunde kliva in när vi gjorde bort oss; han visade vad som hände när vi gjorde det, fallet på svanskotan när vi halkar på våra metaforiska bananskal, och fick oss att skratta åt eländet.

Vonnegut beskrivs oftast – lite felaktigt – som science fiction-författare, med det lilla underförstådda avfärdande som "genreförfattare" det innebär. Men som alla bra författare använde han genre som verktyg, inte mål. Vonnegut var en humanist, en misantrop som älskade människor, och hans böcker illa men snyggt förklädda debattinlägg som sprudlade av fantasi; få författare hade samma förmåga att klä ut sina åsikter till fiktion, klä upp de viktigaste frågor till slapstick, dra av kejsaren i oss alla kläderna och peka på hur fåfängt och idiotiskt och förbannat vackert allting ändå kan vara. Världen i hans böcker är ett enda stort kosmiskt skämt där allting går åt helvete och goda människor förlorar, där vi alla är slumpens kasperdockor, där alla drömmar om utopia eller ett himmelrike vare sig här eller i livet efter bara är snömos; där vi bara kan försöka göra så gott vi kan. Där livet är meningslöst och just därför viktigare än någonting annat. Han var en humorist som aldrig tappade allvaret, en idealist som kunde skratta åt idealismen.

Läs "Harrison Bergeron". Läs "Slaughterhouse-Five". Läs "Mother Night". Läs "Cat's Cradle". Läs "Galapagos". Läs "Slapstick". Skratta. Gråt. Fundera. Räck upp ett långfinger åt dem som säger sig ha säkra svar.

Here we are, trapped in the amber of the moment. There is no why.

I sin sista roman, "Timequake", tog Vonnegut livet av sitt alter ego Kilgore Trout. Kilgore Trout blev 84 år gammal. Så kan det gå. På Kilgore Trouts gravsten står det: "Life is no way to treat an animal."

Han fattas mig.

(Korspostat från dagensbok.com)

EDIT: En väldigt bra krönika av Ola Larsmo i DN.

You Don't Love Me Yet

2007-04-11T22:19:00.000+02:00

Jonathan Lethem - You Don't Love Me Yet

Betyg: 3 (OK, 3 1/2 då)

At the beginning of this book, two of the main characters go to an art exhibit consisting of a large white cube entitled "Chamber Containing The Volumetric Representation of the Number of Hours It Took Me to Arrive At This Idea". They sneak inside it and have sex. And I can't quite shake the idea that Lethem is aware that that's a pretty good summation of his new novel; clever, ironic, funny, occasionally sexy (Woody Allen sex, not Penthouse sex)... but as if the sum total of it is no more than "Book Containing 224 Pages Filled With What Happens To The Main Characters In The Time It Took To Write It".

Sure, it's hilarious sometimes. He's come up with a cast that is just slightly too quirky, a just slightly too-good-natured-to-be-vicious attack on the whole hipster music scene that makes the book come across as a little bit of a novelization of Questionable Content, and a satire on the whole idea of owning - whether it be things, persons or ideas; stealing kangaroos is right, stealing songs are wrong. He lands some pretty good punches at the whole immaterial rights debate (and what is more immaterial yet essential than love?). (Incidentally, I paid US $36 for this immaterial fun. I'm just saying.)

But yet there's something missing. I think Lethem would appreciate a pop culture reference, so I'm going to quote Neil Young:

Well, the artist looked at the producer, the producer sat back
He said "What we have got here is a pretty good track
But we don't have a vocal and we don't have a song
If we could get this thing accomplished nothin' else could go wrong"
So he balanced the ashtray and he picked up the phone
And said "Send me a songwriter who's drifted far from home
And make sure that he's hungry and make sure he's alone
And send me a cheeseburger and a new Rolling Stone"

In his attempt to satirize man's obsession with what he doesn't have, what he can't own, what he can't do by himself (there's a lot of masturbation going on here too, both physically by the characters and mentally by the writer) Lethem has a pretty good track but seems to have forgotten to make it all into a song, something with a hook, something cohesive, something with substance. Apparently, some smart Hollywood producer has bought the rights to this and is presumably going to try and turn it into something palatable for the mass market. The irony of that isn't half as funny as the book is at its best, but it's hard to overlook.

I'm rambling. A book should of course stand on its own, without my prejudice about its later use. But it helps if it CAN, and Lethem's recurring mantra of "you can't be deep without a surface" seems to miss out on the fact that even the ocean's depths are actually filled with LIFE as well - not just quirkiness, verbal jousting and the odd satirical bit. That sounds harsh. Sorry. But he got my hopes up with his previous stuff, and I'll accept nothing less than genius from Mr Lethem. This is funny, cute, occasionally somewhat poignant (though it's nothing he hasn't covered before) and I really DO like it - I just don't love it.

This Wheel's On Fire

2007-04-11T14:27:00.000+02:00

Levon Helm - This Wheel's On Fire: Levon Helm and the Story of The Band

Betyg: 4

I've been in love with The Band's music - or, to be more precise, their first few albums before the tension in the band sapped the magic - since I first heard it, which must have been at a very young age considering the state of my dad's copy of their second album. So reading Levon Helm's observations from what he calls "the best seat in the house" - the drummer's chair - is never less than fascinating. The Band grew out of the The Hawks, a hard-travelling rockabilly band backing singer Ronnie Hawkins (who hired 15-year-old Robbie Robertson with the phrase "I can't pay you much, but I'll promise you more pussy than you can eat") in the late 50s and limped across the finish line 40 years later minus a few members. They managed to turn from one of the toughest, meanest backing bands ever for both Hawkins and Bob Dylan into one of rock'n'roll's few true ensembles - listen to their first two albums as The Band (which, incidentally, is the coolest band name ever - and the record company made it up!), and you'll notice that there's no front figure. There's no soloist, just the occasional short solo spot for guitar, organ or sax as part of the tune. There's not even ONE lead singer - the piano player, the bass player and the drummer share vocal duties; the guitar player's mic was switched off. There's just five people playing a dozen instruments and MAKING music, harvesting everything in American music from field hollers to rock'n'roll, from dixieland to funk and consolidating it all into what Gram Parsons called "cosmic American music".

Levon Helm's autobiography is a lot of fun. The guy has an amazing memory - hell, if I'd lived through all of that, I'd be surprised to be alive, much less remember it - and as the Arkansas farmboy he is, a very workmanlike attitude towards the whole thing: the job of a musician is to play music. It even makes the occasionally somewhat pathetic post-The Last Waltz* formations come out logical; hell, why shouldn't he play in Ringo Starr's all-star band? He's a drummer, drummers play in bands!

* The Last Waltz: The Band's 1976 farewell performance, filmed by Martin Scorsese and featuring dozens of guest performers - all Robertson's idea; the others wanted to keep going.

At the same time, as much fun as it can be, there's a very bitter undertone that grows as it goes along; Helm and guitarist Robbie Robertson were best friends for years, and I don't think Helm is ever going to forgive him for breaking up The Band and, in his opinion, screwing the other members out of a hell of a lot of money. Bassist Rick Danko died of heart failure in 1999, and Helm's account of his funeral borders on character assassination - whether it's justified or not is up to Helm and Robertson to duke out:

My beef is that he didn't have to be there yet - not at only fifty-six years old. Rick worked (...) himself to death. And the reason Rick had to work all the time was because he'd been fucked out of his money. People ask me about The Last Waltz all the time. Rick Danko dying at fifty-six is what I think about The Last Waltz. (...) [At the funeral] Robertson (...) got up and spouted off a lot of self-serving tripe about how great Rick had sung the songs that he - Robertson - had written. It made me sick to hear. Then he worked the press a little, like a good Hollywood boy, and went back to Los Angeles. He knows he's got Rick Danko's money in his pocket. He knows that.

But all that aside, it's refreshing to read a biography - auto- or not - on a musician that for the most part actually focuses on the music, not the sex and drugs (though it's inevitably some of that too) but the actual music, how it came together, how it still does. The closing lines of the 1993 edition (the one I read has an extra chapter added in 2000) are:

Hell, all I know is that I haven't had to cultivate cotton since I was seventeen.

This Wheel's On Fire might be a little self-serving, occasionally in need of some editing, but for the most part it's brutally honest and funny at the same time. Now go listen to The Band, possibly the best album of 1969 (and that's saying something), and then try to tell me there are limits to what the human spirit can do.

The People's Act of Love

2007-04-03T21:16:00.000+02:00

James Meek - The People's Act of Love

5/5

It's 1919, in the middle of the Russian civil war. A bunch of Czechoslovak soldiers who have been marching since 1914 (hence have never even been to the free republic of Czechoslovakia) have taken over a small village in Siberia, chiefly populated by a weird Christian sect who have surgically removed their... um... instruments for sinning. But the Czechs want to go home, the Reds want to take the town, and in the middle of this, an escaped convict turns up with a tall tale of marching for hundreds of miles from a gulag way above the arctic circle, pursued by a man who he says wants to eat him. What follows is both a drama between the people who meet up in the little town - Russians, Siberians, communists, bourgeois, Czechs, men, women and a very lonely Jew - and a novel that aims for the Big Questions...

OK, this was indeed a fantastic book. Meek's intentions of writing a Great Russian Novel certainly shine through - it has scope, multiple-character plot, ethical quandaries and satire that wouldn't be unworthy of ol' Fyodor D himself - while still modern (and postmodern) enough to make it a novel for today's age.

But the similarities I keep finding aren't as much to writers as to movies; Col mentioned Ravenous, the praising of which I would like to join, but I also found myself thinking of two others:
- Andrei Konchalovsky's Runaway Train - somewhat ironically an American movie made by a Russian, and in a sense the mirror image of Meek's book, tackling some of the same existential questions; that would be Samarin (not the Mohican) in Jon Voight's role.
- Werner Herzog's Aguirre - that's Klaus Kinski as Matula, leading his men on a hopeless quest, far beyond what is defensible or even sane. I kept expecting him to call himself the wrath of God, but of course the wrath of God - if indeed there is such a thing here - is much sneakier in Meek's world.

Yet for all its genre nods (it's something of a Wild East novel, isn't it? I'm sure we could find a role for a young Eastwood too) it's also something entirely its own. Meek's language is beautifully descriptive (I guess the fact that I keep seeing it as a movie is a testament to that) and the way he uses his realistic characters (of course, the Czechoslovak raids through Siberia is an actual historical event - and one I've always meant to read more about) to create a very personal drama out of the questions of what is right, what is possible, etc is... again, the unwieldy adjective "Dostoevskyan" springs to mind. Or is it Dostoevskyesque? The book is just self-conscious enough to pull it off, despite - or perhaps thanks to - lines like this:

SAMARIN: I don't serve. You know that. I'm a manifestation. Of the present anger and the future love.

How much can we be expected to sacrifice, and for what? How much can we demand that others sacrifice? The Czechoslovaks are, officially, fighting for a homeland they've never even set foot in. The Reds are fighting for a homeland they have barely even begun to imagine. Samarin has gone so far beyond idealism that he's passed into psychosis, and yet keeps going in the same direction. Balashov, the 19th century enlightened soldier, has stepped off the arena and the big industrial train comes down the track too fast to stop, dropping men and horses along the way as humanity eats itself to survive.

If this sounds disjointed, it's probably because I just finished the book half an hour ago and it's still got my head spinning a bit. I think it'll take me a while to digest it. I may revisit this. For now, it's five cold and distant stars over Siberia.

Laxfiske i Jemen

2007-03-31T12:03:00.000+02:00

Paul Torday - Laxfiske i Jemen

Betyg: 3

dagensbok.com

Svinalängorna

2007-03-31T11:35:00.000+02:00

Susanna Alakoski - Svinalängorna

3/5

Förra årets Augustpristagare... FEL LÅT VANN! Som vanligt alltså. Sara Stridsberg FTW. (Men det där ska nog inte tas på alltför stort allvar - man kan inte tävla i smak osv.)

Alltså, inte så att Svinalängorna är en dålig bok på något vis. Det må ha gått lite mode i de här förortsskildringarna de senaste åren, men Alakoskis alkoholistdotter Leena lever i en skrämmande realistisk värld där hennes föräldrar bitvis sjunker från att ta sig ett glas till att supa till att supa bort allt. Hur var det nu - "först dricker mannen flaskan, sen dricker flaskan mannen"? Och beskrivningen ur ett barns perspektiv av hur hennes föräldrar, till synes utan någonstans att ta vägen i ett samhälle där de under nåder tillåts bo i en betonglänga och städa restauranger, tappar först hoppet och sedan förståndet är skakande.

Men samtidigt dras boken också med problem. Det som i början är ett utmärkt stycke diskbänksrealism (om än inte riktigt i klass med exvis "Rödby-Puttgarden") dyker i takt med att föräldrarnas missbruk blir värre ner mer och mer i ett ganska överansträngt rabblande av hur Leena upplever det - och pre-teenage angst doesn't always pay off. Det är sida upp och sida ner med socialporr, ganska statiska berättelser där allting upprepar sig i cykler och som då och då driver över i någon sorts Burroughs light-symbolik. Som om Alakoski, precis som de periodare hon skriver om, bara har två lägen; av eller på.

Det är en stark bok, och för det mesta en ganska bra bok också. Men... inte mer än så.

Nystart XIV

2007-03-28T23:17:00.000+02:00

Så, återigen gör vi ett försök att få liv och också hålla liv i den här läs-och-ibland-även-tittjournalen som det här är menat att vara. Många av de gamla recensionerna jag lagt in är på engelska eftersom jag skrivit dem på engelskspråkiga klotterplank. Att ha en svensk blogg borde få fart även på de svenska recensionerna, tycker jag...

Så, med läsgrejer är den uppdaterad nu i alla fall. Och eftersom det finns tags och är ihopabyggt med gmail och alltihop BORDE det vara lätt att hålla igång. VI KÖR!

If Chins Could Kill

2007-03-28T23:16:00.000+02:00

Bruce Campbell - If Chins Could Kill.

4/5

There are, basically, two kinds of people in the world: those to whom Bruce Campbell is Jesus, Schwarzenegger and the Three Stooges rolled into one, and then the rest. (Most of the rest, amazingly, have never even heard of him.) As he observes at one point in the book, the difference between a mainstream movie and a cult movie is that the former might be seen by 100,000 people 10 times whereas the latter is seen by 10 people 100,000 times.

His autobiography is one of the most fun - and funny - books on the movie industry I've read in some time, which makes sense considering his career. (There really isn't much to tell by way of drugs, debauchery and swimming-in-champagne when your biggest movie ever gave you a net annual salary of under $50,000.) Instead, this is the movie business as seen from the lower rungs; Campbell goes just as fanboy as everyone else when he finds himself sitting opposite Chuck Heston, and later on he spends an entire chapter on the career of one of his assistants on the set of Brisco County Jr. It's the little guys that keep the business turning, as a b-movie actor from Detroit would know. He got into the business almost by accident – he acted in a movie (Evil Dead, of coursewith a couple of childhood friends and suddenly he was apparently an actor (his account of his first interview with an actor's agency is a hoot). Where his characters on screen are often loud, obnoxious and funny, Campbell himself comes across as a genuinely Nice Guy trying to make a living simply by honest hard work in an industry that doesn't exactly encourage niceness or honesty. But still funny.

He's no great writer, but he can spin a yarn. I'd say reading his anecdotes from movie sets, fan convents and his personal life (man, Sam Raimi comes across as the most lovable utter asshole ever) feels almost like spending an evening just shooting the breeze with Bruce Campbell, but... well, it's such a quick read, it basically IS an evening shooting the breeze with Bruce Campbell. Lots of fun. 4/5.

Rödby-Puttgarden

2007-03-28T23:15:00.000+02:00

Helle Helle - Rödby-Puttgarden

4/5

Helle Helle's Rödby-Puttgarden. AFAIK it's not translated into English, but it should be; this is an excellent shortish novel (204 pages) that reads a bit like a Scandinavian version of some Bruce Springsteen lyric from the late 70s - that feel of the ones left behind, the ones who barely even had a dream. It's about two sisters in their early and mid-20s living in the small town of Rödby (known all over Northern Europe for one thing only: it's where the ferries for Germany leave). It's the kind of town where a high school diploma is something impressive to have, since most who get it move away and are never seen again. It's a very hyperrealist tale, told in prose that doesn't try to sing but just holds on in the grey Baltic wind; short, sharp sentences and chapters, little glimpses of life. Yet there's subtext; the ferry goes back and forth with Charon... sorry, cars on, and they're the ones who never get too far from either side of the river. Never quite life, never quite death. Recommended to those who can read it. 4/5.

Mer kommer.

Firmin

2007-03-28T23:14:00.000+02:00

Sam Savage - Firmin: Adventures of a Metropolitan Lowlife

5/5

The "others", in this case, being our narrator's fellow citizens of a run-down neighbourhood in 1960s Boston. Born in the basement of a used bookstore (his crib lined with shredded pages of Finnegan's Wake), neglected by his alcoholic mother, bullied by his siblings, young Firmin has to feed and raise himself - the thirteenth child to a mother with twelve tits.

(Yeah, he's a rat.)

And so Firmin starts eating books. And then reading books. As the others grow strong and leave the basement to mate, scrounge for food and get run over in the street, Firmin stays behind, the smartest and loneliest rat in the world, ravenously reading his way through the entire published world of literature - from the Great Books to religious pamphlets, sci-fi novels to long-debunked medical theories and maps of the world. He teaches himself to read, teaches himself to critique, to discuss, to interpret... only that as a rat, he has no one to discuss it with. Other rats avoid him (as he them), and this being pre-computer age with its feather-touch keyboards, there is no way for him to communicate with humans; he can only squeak, and he's too weak to work a typewriter. As far as anyone can see, he's just a rat to be poisoned or stomped on. For a long time, his entire world is made up of books and the local cinema, which only shows old black-n-white Hollywood movies and cheap porn. And then something happens...

Name-dropping time: Firmin reads a bit like a tragicomic(er) Tales From Underground filtered through Fritz The Cat. I'd say it's what Auster was trying to do with Timbuktu, except it's much too sentimental (in a good way) to be Auster. But above all - and this reference might be a little obscure - I'm reminded of Hrabal's Too Loud A Solitude, which is eerily similar yet completely different. Two rat-infested basements, two outsiders-by-necessity who, pursued by the authorities, build their own world from books, two short novels about the power and lack of comfort offered by literature... Yet Savage has created something pretty unique: a narrator who could have been unbearably cute but instead is one of the most touching anti-heroes I've come across in a long time, a metafictional short sharp shock (148 pages), a very poignant tale of lonely people unable to connect to others (some rats, some humans), and a story that first cracks me up and then gradually turns the screws until we know that this can never end well. Firmin is just a rat, so he fits perfectly in that proverbial handbasket we're all in whether we realize it or not.

(And Hell, as Jean-Paul Sratre pointed out, is other rats.)

I'm sorry. That last piece was exactly the sort of pun that makes this sound like a joke. It's not. It's one of the most rewarding reads I've had all year, and I really hope more people will give it a shot. Firmin deserves that.

Utslag av oro

2007-03-28T23:11:00.000+02:00

Mark Haddon - Utslag av oro

3/5

dagensbok.com

Last and First Men

2007-03-28T23:10:00.000+02:00

Olaf Stapledon - Last and First Men

3/5

It's certainly impressive - both in concept and in execution: the history of mankind - or rather mankindS, as evolution doesn't stop with us inventing the propeller - from 1930 and over the next 2,000 million years. I can't really say I've read anything like it; I'm reminded of Asimov's Foundation "trilogy", only with a scope much grander, or of... some book I read back in my SF days... something by Aldiss, perhaps? Something about mankind millions of years into the future, living in space stations underground... it's fuzzy. Also of Swedish sf/non-fiction astronomy writer Peter Nilson, whom I absolutely adore, but who is mostly untranslated AFAIK.

Anyway. This might be the first novel I've ever read where the foreword urged me to skip the first few chapters - and it's easy to see why, even if I wouldn't recommend it. Because even if he gets some guesses about the 20th-21st centuries VERY wrong (and bases it almost entirely on national stereotyping which I hope is supposed to be satirical) he actually gets a few things right - if not in detail. The dominance of an increasingly nationalistic and religious America, for instance, or the rise of a China which adopts capitalism but not democracy...

But it's after all that that things get really interesting. One thing that strikes me is how far we've come since 1930; Stapledon is a pessimist when it comes to humanity's (or if that should be humanities') ability to live in peace with each other or others, but when it comes to technology he's already been overrun - his mankinds need millions of years to develop things such as space flight, nuclear power or genetics, but Stapledon's own contemporaries needed less than 20 years. If I had any main problem with the story, it's exactly this; things take TOO long, as if he needed to find some way to stretch it to 2,000 million years - and so we have species-wide civilizations lasting millions of years with no great changes, we have evolution simply "taking a break" from time to time, etc.

But the main story here, of course, is the development of Man. Or Men. And even if I think it suffers from hardly having any characters whatsoever - it does get a bit same-same-but-different after a while when all numbers are counted in millions - and even if Stapledon goes on to apply the same national stereotyping he uses on The First Men to...um... species-related stereotyping later on, it's a fascinating, if rarely thrilling, read. The sheer imagination it takes to pull something like this off; the plausibility he, despite some romantic naivite both when it comes to society and biology, manages to add to his broad strokes of the brush... Plus, he's occasionally VERY funny. I'm not sure if some bits are intended as satire on the First Men or if he's writing it all as straight-faced as he can, but since they are all to some extent human - and we are all too human - it certainly works as such from time to time.

As someone who always prefers character to plot, I was surprised at how much I liked this. It has its faults, and it rarely kept me turning pages breathlessly, but... I've never read anything with the same approach, and I find myself wishing there were more books like it.

Versläsaren och den levande martyren

2007-03-28T23:09:00.000+02:00

Mohammed Gerami - Versläsaren och den levande martyren

2/5

Måste komma ihåg att skriva ner mina tankar om den här. Intressant historia, men... fyrkantigt berättad med tumvantar.

Kosmokomik

2007-03-28T23:08:00.000+02:00

Italo Calvino - Kosmokomik

5/5

Now that's good Calvino. Funny, detailed, multi-layered, beautifully written and ever so clever without losing track of the story it tells.

On one level, this is a story about a... let's call him a man, because he's definitely male even if he isn't really human, an eternal being named Qfwfq. It's his life, from childhood to maturity. Only his life takes place over the entire age of the universe, from Big Bang to the 1960s on Earth. Each story builds on some scientific factoid, and then creates a very human-although-not-human story from it with Qfwfq as the narrator. Sometimes he's a dinosaur, sometimes he's a bodiless cosmic being watching as the universe creates itself... or if HE creates it?

Because on another level, this is a story about what IS. And HOW it is. How we create the world by seeing it, experiencing it, how others create images of us and how others' images of us help us create ourselves. How telling stories can bring things into being. We all create our own universe, we all evolve, and the universe itself keeps on expanding and expanding in all of the directions it can whiz.

5/5.

De sammanflätade ödenas slott

2007-03-28T23:06:00.000+02:00

Italo Calvino - De sammanflätade ödenas slott

3/5

The Castle of Crossed Destinies by Italo Calvino is a WEIRD fucking book. The weirdest - and, sadly, least enjoyable - Calvino book I've read so far, which is saying something.

The whole thing is built around tarot cards. A group of travellers in a deep forest (or, more precisely, two separate groups of travellers in two separate forests, or at least I think so) settle down around a table, and since they're mute, they try to tell their stories by showing the others tarot cards in specific sequences - call it a deckamerone of cards. It's a semiotic novel like Eco's The Mysterious Flame of Queen Loana to the 3rd degree; every story told, while on some level an obvious play on classic antique and medieval epics, is filtered through a triple blind - the storyteller is limited by what the cards actually show, the narrator of the novel is limited by his interpretation of what the cards mean, and the reader of the novel is limited by his/her knowledge of the myths, cards, and literary nods involved.

As an allegory on storytelling, it's a remarkable feat, the way symbols and archetypes can show up in different ways and have a universal meaning even though they take on completely different roles depending on the context. And Calvino is a brilliant stylist. But in the end, it feels more like he's experimenting and showing off because he can, because he wants to make a point; the stories themselves become repetitive and rarely grab me. I'll want to reread this, in fact I think I want to put it on a shelf in my bathroom and read a story every now and then (most are just 3-4 pages). But for now, it's 3/5.

Sturm

2007-03-28T23:03:00.000+02:00

Ernst Jünger - Sturm

3/5

Ernst Jünger's Sturm is a peculiar little novel (82 pages). A semi-autobiographical story of a cultured, well-read German officer in 1916, spending his time either coolly killing his enemies or discussing the finer points of literature (mostly French and Russian - supposedly the enemy, natch) with his friends and writing on a "Decamerone of the trenches", little character sketches of other young men who DON'T go to war, trying to come to terms with the brutality of an ending era (the 19th century, some would say, ended with the big offensives of 1916, machine guns and bombs once and for all taking over as the defining aspect of technology... It's certainly not an optimistic book, and not a very nice book either. Plus, its short length actually makes it a bit difficult to get into - it's so stripped down, it's hard to get into the flow of it. But Jünger was a good writer (and a fascinating character - fought in both world wars, was part of von Stauffenberg's assassination attempt on Hitler, took LSD in his 70s, lived to 103...). 3/5.