Utvandringens tid

Tayeb Salih - Utvandringens tid

4/5

dagensbok.com

Se även: Chinua Achebe, Apocalypse Now

The Wicker Man

Remaken av klassikern "The Wicker Man" sänker verkligen ribban för remakes. Det är smått otroligt att en film kan vara så här usel. Tror de verkligen på allvar att någon skulle ta en film där Nicolas Cage kutar omkring i en björndräkt och karatersparkar Leelee Sobieski i ansiktet på allvar? Hatar Neil LaBute verkligen kvinnor? Hatar Hollywood verkligen film? Av en inte felfri men ändå originell och ganska mångbottnad film om religiösa konflikter och intolerans har blivit en misogynistisk och tråkig PG13-rysare som är nästan lika bottenlös som hålet Nic Cages karriär är på väg ned i om han inte gör något vettigt snart.

Enda fördelen är att den ofrivilligt bjuder på lite av den Pythonskaste humor som visats på film på mycket länge. Cage i björndräkt är liksom inte ens så bisarrt att det står ut bland det värsta överagerande jag sett på evigheter.

"YES! OF THE WICKER MAN'S RETURN!"

"How'd it get burned? HOW'D IT GET BURNED? HOW'D IT GET BUUUUUURNED?!?"

"AAAAAAAAAAH! MY LEGS! MY LEGS!"

"Killing me won't bring back your goddamn honey!"

"STEP AWAY FROM THE BIKE!"

"The celebration of DEATH! ...and rebirth."

"It is your DESTINY!"

Filmen avslutas med en tillägnan till Johnny Ramone, och lyckas därmed i sina sista döende sekunder pissa på inte bara ett utan även två original.

Episkt dubbelspel

Bo G Jansson - Episkt dubbelspel

3/5

Tihi. Redan titeln leker lite med den där gränsen mellan fakta och fiktion; det låter nästan som en kioskdeckare, men det är givetvis en ganska akademisk (och småtorr) titt på faktion inom film, TV och litteratur - alltså den där genren, eller de genrer, som bygger på fakta men till viss del är eller åtminstone berättas som fiktion. Saker som gör anspråk på att vara sanna samtidigt som de drar nytta av fiktionens fördelar; biografiska romaner, non-fiction novels, biopics, "baserat på en sann händelse" med mera. Jag har läst en hel del sådana på sistone, vilket inte gör det mindre intressant.

Jansson är väldigt påläst och delar med raska snitt in företeelsen i tre breda kategorier: dokudrama (alltså en dramatisk återberättelse av mer eller mindre verkliga händelser), dramadokumentär (alltså autentiskt material omklippt/omberättat i dramatisk form) och dokusåpa (i princip dramadokumentär, med den inte oviktiga skillnaden att allt verkar äga rum i direktsändning; ingen allvetande berättare, etc.) Dessa begrepp tillämpar han sedan på både högt och lågt, både Enquist och Robinson, i syfte att beskriva hur faktionen fungerar.

För en som jag, som aldrig läst kultur- eller litteraturvetenskap, är detta skitkul. Man får en grundkurs i berättandets teknik (vi har kapitelrubriker som "Extradieges och intradieges", "Relationen text och paratext" och "Ickefiktionens icketransparens"). Och Jansson drar upp många intressanta belysande exempel på både moderna och äldre exempel på hur gränserna mellan fiktion och fakta löses upp, och mot slutet även en del funderingar om varför det just nu finns ett så stort intresse.

Samtidigt blir det lite väl mycket vad och hur, men lite för lite varför. I spåren efter Brown, Frey, Brunner, Tamas med mera är det här med sant vs lögn, fakta vs fiktion, en ganska het potatis. Jansson lyfter upp en väldig massa exempel på litteratur, film och TV som passar in i hans modell, men han ifrågasätter inte, han diskuterar inte följder, han försvarar nätt och jämnt. Om han hade ägnat 30 sidor mindre åt att visa hur Brunners eller Troells eller Beevors verk passar in i faktionen - man behöver bara en viss mängd exempel för att belysa vad man vill säga, allt efter det är showboating - och 30 sidor mer åt att diskutera faktionens roll i kulturen hade det här blivit en ännu intressantare bok.

Som det är är den ändå klart läsvärd. Inte något för den breda massan, kanske, men jag tar med mig en hel del.

Se även: Karen Armstrong

Brick

Brick. Jodå, detta var riktigt kul. En gammal hederlig noir à la Hammett och Bogart, fast i high school-miljö... Komplett med femmes fatale, lojalitetsbyten fram och tillbaka och en story som twistar fler gånger än man kan räkna. (Och "Sister Ray" har aldrig passat så bra i en film.) Älskar speciellt att den trots alla passningar till genrens klichéer aldrig någonsin känns ironisk; den spelar all sin 30-talsslang och sina hårdkokta gangstermöten mellan 17-åringar helt rakt - det är inte realistiskt, men det funkar på samma sätt som dialogen i Buffy funkar; det blir liksom en alternativ verklighet. (Det enda klagomålet på den fronten är att ljudkillen borde skjutas; var tvungen att tanka ner subtitles eftersom dialogen ofta är nästan ohörbar.)

Sen, visst, filmen kunde varit 20 minuter kortare och Brain är en plot device på två ben. Men ändå. Kul. Allt Veronica Mars tror att den är. 4/5.

Author Too Much Of A Pussy To Kill Off Characters

Jag älskar The Onion.

Myternas historia

Karen Armstrong - Myternas historia

4/5

På engelska igen. Håhåjaja.

Karen Armstrong's "A Short History Of Myth" is, indeed, short. Perhaps too short (I had a similar complaint with her "Islam: A Short History"; damnit, the woman can write and is incredibly knowledgable - why limit herself to 130-odd pages?)

However, it's also very interesting. The rundown of the role of myths, religions, beliefs etc - not just the religions themselves, but the way they work, the function they perform - is very interesting, but the perhaps most interesting part is the last chapter. She argues - convincingly, at least to me, though a modern believer would perhaps disagree - that the problem with our post-renaissance school of thought that has prevailed since the 1500s is that it has forced logic to the forefront over myth and belief. This has given us a lot of technological advances, but it has also forced religion into a corner. There is no place for gray scales anymore, no place for metaphor; myths once designed as morality tales and ways to understand the world must, per Aristotle and Newton, either be completely discarded or argued to be objectively true; cue religious fundamentalism.

The only area still filling the role that mythology used to occupy, she argues, is fiction (and this should be enough for a book in itself). Which causes me to worry even more about the current trend of "Based on a true story", where we can argue seemingly forever about the factual basis of "the da Vinci Code" or "A Million Little Pieces".

Saturday

Ian McEwan - Saturday

Betyg: 3/5

Overall, I thought it was a good novel; extremely well-crafted, well put together, with good characterizations etc; pretty much agree with Stewart there. I like the juxtaposition, if that's the right word, of the international/civilizational conflict and the personal ones.

However, there were some things that irked me about it. For starters, Henry Perowne is a well-written character, but he's also a fairly dull one. All the various discussion of the rights and wrongs of war often veered far too far into becoming just a re-hash of the same discussion in "reality" 2.5 years ago. And then the scene where Daisy subdues Baxter with poetry... come on. Come the fuck ON.

Overall, I'd definitely recommend it, though. Am I the only one to whom it occurred somewhere towards the end that maybe I should have been looking for allusions to "Ulysses" - takes place in one day, starts and ends with him in bed with his wife, has him travelling all over the city while musing on everything about his life and the world around him... hmmm.

Rikard på dbc tyckte bättre om den.

Everyman

Philip Roth - Everyman

Betyg: 4

Overall, I liked it, though it's not a very agreeable book; it follows the idea of "The Life And Death Of A Male Body" a little too closely for comfort, and really creeps me out at times. The idea that our entire physical existence - which, according to Roth and myself, is all the existence there is - is basically wormfood waiting to happen and that our bodies, marvels of physical ability when we're young, inevitably decay and fail us long before we die, unless we die violently or from disease. That's something we know, but don't necessarily want to dwell on.

The start of the book is a bit on the clinical side, as Scheherazade noted above; it gets better, and the last third features quite a few really moving passages. But this is the third Roth book I've read after "American Pastoral" and "The Plot Against America", and I actually think it's the least phenomenal. I like it, but... I dislike what it does to me. Also, it seems a bit on the sketchy side sometimes. But it's a good and very thoughtworthy book.

"It's because life's most disturbing intensity is death. It's because death is so unjust. It's because once one has tasted life, death does not even seem natural. I had thought - secretly I was certain - that life goes on and on." (Philip Roth)

"He not busy being born is busy dying." (Bob Dylan)

80° från Varmvattnet

Karin Alfredsson - 80° från Varmvattnet

Betyg: 3

dagensbok.com

The Holy Tango Of Literature

Det känns som om jag borde spåra upp Francis Heaneys "The Holy Tango Of Literature"... eller snarare att jag kanske borde ha gjort det om jag var inne på poesi. Parodiska dikter baserade på anagram av namnen till de poeter som parodieras. Några exempel här.

A yellow snake eats
The robin's lone precious egg --
You motherfucker

DET är en haiku.